Nu är vi hemma på våra 52 kvadrat igen. Det känns inget vidare. Lägenheten är stökig, tvättkorgen svämmar över, vi misstänker att vi har fått ohyra i skafferiet. Blä.
Idag körde vi från Göteborg till Stockholm med en släpvagn fylld med möbler från O:s mammas hus. Hon ska sälja det så fort som möjligt. Vi åkte direkt till vår nya lägenhet och lastade av grejerna. Det kändes inte alls roligt. Just nu begriper jag inte vad som flög i oss när vi tackade ja till den. Jag vill inte flytta dit, men jag vill inte heller stanna kvar där vi bor. Jag vill inte ens flytta tillbaka till vårt hus i Göteborg. Jag kryper ihop i panik och känner mig rotlös, hemlös och eländig.
Bland möblerna vi hämtade finns en spjälsäng och en barnstol som O hade som liten. Svärmor berättade flera gånger om hur söt O var när han satt i stolen och åt smörgåsar med blåbärssylt. Jag tror henne, jag har sett kort på honom och han var verkligen mycket söt som barn. Det gör ont att tänka på att jag inte kommer att få se hans och mina drag blandas i vårt barns ansikte. Det hjälper faktiskt inte ens att tänka på att Oliboli ska få sin pappas säng och stol. Hon känns väldigt långt borta just nu.
Överhuvudtaget känns tillvaron oerhört tung. Imorgon ska jag tillbringa hela dagen med kören, förhoppningsvis blir det roligt men jag är lite orolig för att jag inte ska orka. Sedan ska jag tillbaka till jobbet igen, jobbet som jag är så glad åt att ha, men samtidigt orolig över att inte orka med. På kvällarna måste jag förbereda för vår flytt, i helgen flyttar vi till den jävla lägenheten som jag avskyr, åtminstone just nu.
Orka med. Allt återkommer till det. Jag behöver hitta kraft och energi någonstans ifrån men jag vet inte var.
Sommarön
Veckan där blev okej, inte mer. Vädret var i alla fall underbart. Tyvärr förstördes en del av vistelsen där av gräl, inte helt otippat. Inte mellan O och mig märkligt nog, utan mellan mig och goda vänner. Det hela är verkligen idiotiskt. Ett gott råd: diskutera inte feministisk teori med någon du inte känner väldigt väl, framför allt inte på kvällen efter några glas vin. Mer specifikt handlade grälet om kvoterad föräldraförsäkring, vilket jag tycker är en ganska bra idé. Jag begriper mig inte riktigt på kvinnor som lägger beslag på hela föräldraledigheten själva, lika lite som jag förstår mig på män som inte vill vara hemma med sina barn (men jag var finkänsligare än så i mitt sätt att uttrycka mig). Att det sedan kan finnas en massa praktiska orsaker till att man delar upp det på det ena eller andra sättet kan jag förstå, men rent principiellt tror jag att barn mår bra av att få en nära kontakt med både mamma och pappa och att denna kontakt lämpligtvis grundläggs så tidigt som möjligt.
Men jösses vilken känslig fråga detta visade sig vara. Det tristaste var att diskussionen rätt snabbt sjönk till en låg nivå. Jag kan ärligt säga att det inte var jag som började med slag under bältet, och jag tror att jag avhöll mig från sådana, däremot blev jag rejält arg och högljudd vid ett tillfälle. Det som gjorde mig arg och i efterhand också mycket ledsen var vännernas mening att mina åsikter i den här frågan är mindre värda eftersom jag inte har barn, och att de trodde att anledningen till att jag tyckte som jag gjorde var min sorg över att inte ha fått barn.
Aj. Jag brukar inte vara långsint men just detta har jag svårt att förlåta tror jag. Vi blev sams igen men tyvärr kommer jag inte att se dem på samma sätt som förut.
Det där med kvoterad f-försäkring är känsligt för dem som kämpar emot det med näbbar och klor men de behöver ju inte säga dumma saker. Jag tycker det samma som du; är starkt för barnens rätt till båda föräldrarna och tycker det är märkligt att många inte kan höja blicken och se de många fördelarna.
SvaraRaderaDet där med *du har ju inte barn* kom ju upp en gång när en mamma bytte blöja vid bordet på en restaurang där jag och E satt pre-Felicia. Vi sade ifrån att vi inte accepterade blöjbyte mitt i maten och fick höra att det var ju för att vi inte hade egna barn. Befann mig plötsligt med hög röst i ett gräl med en främmande människa- det kändes märkligt efteråt...
Hoppas det känns bättre med lägenheten i sinom tid- jag har en gång avskytt ett boende jag hade, fick verkligen ångest, men det slutade med att jag uppskattade mitt lilla hem ändå till slut.
/Chisanna
Tänk om personer som säger sådant kunde ens komma i närheten av att förstå hur mycket det sårar med sådana kommentarer.
SvaraRaderaHoppas du fick lite energi av kördagen. Kanske kan hinner ni med några härliga kvällsturer med båten också?
Dina
Oj oj, detta med kvoterad föräldraledighet... På mitt jobb är alla EMOT detta förutom jag. Jag kan bara inte inse varför mamman skulle ha "rätt" till att ta ut alla dagar (förutom en månad under älgjakten...) tycker att det är så uppenbart självklart att de ska delas. Däremot sticker jag inte ut med den åsikten, barnlös som jag är... Har ju fått höra både en och annan gång att när man väl fått barn så kommer man att tycka någonting helt annat. Och visst! Jag kan mycket väl förstå att om man nu någon gång får barn och alla hormoner sätter sig som gröt i skallen, då VILL man själviskt lägga beslag på alla dagarna. MEN just därför är det väl så mycket bättre att ha sin uppfattning klar redan innan, och just därför ska ju föräldrapenningen vara kvoterad tycker jag. Att det dessutom skulle göra mina möjligheter att som barnlös 35-årig kvinna byta jobb vore ju en strålande bieffekt...
SvaraRaderaJag läser din sida ofta, Helga. Hoppas att du ändå kan känna dig hemma i nya lägenheten såsmåningom. Jag säger som min Farmor sa till mig när jag var 8 år och de skulle flytta till någonting jag tyckte verkade ödsligt och tråkigt "lite bulldoft ska du se, så blir det mycket trevligare". Det finns ju frysta bullar att värma ifall det är bulldoften som saknas.
Moffan