2005-10-03

Måndagskoma

Man vet att man har för mycket om sig när man är tröttare på måndag morgon än på fredag kväll. Och i fredags var jag dödstrött.

Nåja. Nu är i alla fall de aprikosrosa tapeterna ett minne blott och sovrummet är snyggt blårandigt. Det blev riktigt, riktigt fint. Så fint att jag knappt vågar borra hål i dem för att sätta upp rullgardin och tavlor. Under dagen och kvällen ska jag fundera på om vi ska köra på direkt den här veckan med att lägga in golv eller om vi ska pausa några veckor. Det känns väldigt frestande att möblera sovrummet redan ikväll för att återigen kunna sova i rätt sängar och rätt rum. Risken med att pausa är förstås att pausen kan bli mycket längre än tänkt. Å andra sidan är det nyttigt att vila ibland.

Jag är fortfarande inte heltänd på vår nya lägenhet, trots tapeter och entusiastiska kommentarer från släkt och vänner. Framför allt är jag skeptisk till grannarna. Blir rädd för mig själv när jag formulerar detta, att jag inte gillar att bo i hyreshus bland det klientel som förekommer där. Men så är det. Det är en väldigt skillnad mot att bo i eget hus, särskilt när man som vi bor i ett hyreshus av den lyhörda sorten. Barnskrik, TV-ljud och musik får man lära sig att stå ut med, men ett par gånger har vi också hört dunsar och skrik som låter väldigt olycksbådande. Igår hördes oartikulerade och rasande vrål från en av lägenheterna ovanpå. Någon där har tydligen väldigt dåligt morgonhumör, kanske också förstärkt av baksmälla...

Adoptionen, status quo

Vi väntar fortfarande på att vår utredning ska bli klar och på att få reda på datum för när den kommer upp i nämnden. På onsdag är det två veckor sedan jag lämnade referensbreven till vår utredare. Den tvättade-och-rättade texten fick hon ytterligare en vecka tidigare. Jag börjar tycka att hon borde bli klar snart, men jag ska ge henne några dagar till innan jag börjar jaga henne.

Häromdagen ringde jag till BFA för att fråga om det finns något vi kan göra redan nu för att påskynda processen för att adoptera, vi har ju redan bestämt oss för Bolivia. Nix, det gör det inte. Papper och stämplar har ett bäst-före-datum så det är ingen idé att börja för tidigt, då riskerar man att allt blir för gammalt och så får man börja om. Dessutom skrämde BFA-tanten upp mig något med att berätta att det nu blivit väntetid på att få skicka ansökan till Bolivia. Suck! Ja, det är väl klart. I över ett år har det inte varit någon väntetid alls, men nu när det börjar dra ihop sig för oss blir det förstås det. Jag bara väntar på att det ska bryta ut inbördeskrig också. Något måste ju hända som stjälper våra barnplaner, det har det alltid gjort hittills.

Ursäkta min självupptagenhet, jag vet att världen inte roterar kring mig och att det finns betydligt starkare skäl än våra adoptionsplaner för att hoppas och be för att det inte blir inbördeskrig i Bolivia eller någon annanstans.

Jag har tröstat mig något med att vi i alla fall har varit medlemmar i BFA i snart ett år, så förmodligen har vi lite hjälp av vår kötid den dag det blir dags. Vad spelar några månader hit eller dit för roll? (HAHAHA = ihåligt sardoniskt och ironiskt avgrundsskratt)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar