2005-10-10

Ovarium magnificum

Listiga lillsyrran lät lura sig. Såvitt jag vet i alla fall. I detta nu sitter hon på ett plan till sydligare nejder för att backpacka i tio veckor. Jag är en sömnig storasyrra eftersom jag körde henne till ett kriminellt tidigt flyg imorse.

Söndagens koll gick sisådär. Äggblåsor finns det och de växer men det går lite trögt. Ny koll på onsdag, det vete fan när plocket blir av. Detta tär allt mer på mig. Den nervösa spänningen i magen blir allt svårare att ignorera.

När doktorn fick upp de prydliga druvklasarna på ultraljudsskärmen sa hon att jag har magnifika äggstockar. Jaha. Det var ju roligt, antar jag. Eller? Vad fan ska man med magnifika äggstockar och förstklassiga ägg till om fanskapet aldrig vill fästa? Ute i korridoren gluttade jag i journalen, konstaterade att den var välskriven och att doktor Lugn i stort sett håller med om doktor Jubelpitts bedömning att chanserna att lyckas är små, men att ”paret är införstådda med detta och eftersom ingen medicinsk kontraindikation föreligger, avråder jag inte från ytterligare ett fullt IVF”:

Jodå. Paret är så införstådda så. Lugna och samlade. Kvinnan låter sig stickas i armvecket och genomborras med ultraljudsstavar, och ler vänligt hela tiden.

Men kan någon förklara vem det är som sitter i en bil och storgråter på parkeringen utanför?

3 kommentarer:

  1. Hej Helga!
    Ja, man kan vara hur införstådd som helst utan att tårkanalerna är inne på samma linje.

    Jag körde ju stora gråtrejset på SU en gång och blev visserligen mycket väl omhändertagen, men alla verkade ändå rätt förvånade över reaktionen.

    Skönt att allt såg bra ut och att äggen växer till sig i lite lagom takt. Bra att du lyckades dupera syrran.

    SvaraRadera
  2. Håll ut bara vännen. En dag tar det jävliga slut. Kämpa på bara.

    Kram Jennie

    SvaraRadera
  3. Ja, det är som att de tränger in i hjärteroten med sina nålar och ultaljudsstavar. Och dendär väntan och väntan och ovissheten äter upp alla skyddshöljen oavsett hur starka.

    Jag vet hur det känns. Du är stark!
    Kram
    Moffan

    SvaraRadera