2005-11-10

Eftersom ni ber så vackert

Jag hade fattat mitt beslut redan innan jag skrev mitt förra inlägg, men era kommentarer stärkte mig. Jag blir väldigt glad av att höra att ni läser och uppskattar det jag skriver. Tack! Ni som tycker att jag ska skriva en bok ska veta att ni satt ord på en av mina hemliga drömmar. Den som lever får se. Men först ska boken ha ett slut, ett lyckligt sådant.

Men jag påmindes också om gemenskapen som jag har hittat på internet och som jag inte hade klarat mig utan. Numera spottar jag på Kanalens IVF-sida, men den gav mig faktiskt stöd under många år, och gav mig många trevliga bekantskaper i verkliga livet (hej, hej, ni vet vilka ni är!).

Till sist är det en helt annan sak som driver mig att skriva, nämligen kreativitet och skaparlust. Min psykolog fick mig att förstå att jag är en ganska kreativ och fantasifull person, jag som sett mig själv som tråkig tekniker. Efter samtalen med henne lärde jag mig att det kan vara helande och rogivande att skapa. Exakt vad man skapar spelar mindre roll, det funkar att sticka tröjor, sy klänningar, odla plantor och komponera prunkande rabatter, liksom att koda hemsida. Det låter barnsligt, men jag går ibland in på min hemsida och tittar på den, och tänker "den har jag gjort". Det ger mig tillfredsställelse, och bygger upp mig.

Annars är det tungt just nu. Morgnarna är hemskare än någonsin, jag vill inte vakna och när jag vaknat vill jag inte gå upp. Jag kommer allt senare till jobbet. Kvällarna är inte mycket bättre, lagom till läggdags får jag ångestvirvlar i magen och börjar återigen älta hela den sorgliga historien. Däremellan har jag gudskelov ett andningshål på jobbet. När jag väl tagit mig dit blir jag distraherad och får tänka på annat. Mina arbetskamrater märker att jag är trött och grinig, men jag vågar påstå att de inte har en aning om exakt hur ledsen och nedbruten jag är inuti.

Mammamonstret

Ja, så har jag gått en rond med mamma också. Det var ett tag sedan sist, så det var väl dags. Jag vet att min mamma älskar mig och vill mig väl, men hon ställer också till med en hel del besvär. Igår var jag dödstrött efter ytterligare en lång dag på jobbet (en dag som flankeras av två gånger fyrtio minuters bilkörning) och såg fram emot att ligga på soffan hela kvällen och läsa Harry Potter och vila. Men så ringde mamma och därmed var den vilan förstörd. Vi började ganska snabbt att gräla och det är ungefär vad som behövs just nu för att jag ska gråta resten av kvällen.

Grälet var till stor del en favorit i repris. Mamma anser att jag är kliniskt deprimerad och därmed bör medicinera. Hon föreläser länge och gärna om detta. Jag kan hålla med henne i sak, men:

1 Detta är en gammal konflikt som har sysselsatt oss i flera år. Jag är inte bättre människa än att jag reser ragg lite grann så fort depression kommer på tal oss emellan.

2 Jag vill inte att mamma ska vara min läkare, hon ska vara min mamma. Jag har en stark känsla av att hon flyr in i läkarrollen när det blir för svårt för henne att se hur ledsen jag är. Vad jag än säger eller gör så svarar hon förnumstigt att just det är ett vanligt tecken på depression. Det är kränkande att reduceras till en provkarta på depressiva symptom.

3 Jag vill inte bli föreläst för, jag vill bli lyssnad på. Mamma är utomordentligt dålig på att lyssna. I alla fall på mig. I alla fall just nu.

4 Efter att i nästan tre års tid ha talat med ett stort antal läkare, följt deras direktiv, tagit av dem ordinerade mediciner samt litat på deras positiva prognoser finns det inget - INGET! - jag har mindre lust med än att börja en ny läkar-och medicinresa. Antidepressiva läkemedel har biverkningar och de hjälper faktiskt inte alla. Kanske jag är ett sådant undantag, precis som jag är det i IVF-avseende? Just nu sätter jag störst tilltro till mitt eget omdöme.

Nästa punkt på grälagendan handlade om den skamligaste av känslor, avundsjukan. En av dödssynderna, i mitt fall dessutom uppblandat med barnslig och primitiv svartsjuka. Mamma hade födelsedagskalas i lördags, ett kalas som varken jag eller min syster kunde vara med på. Som något slags substitut bjöd hon då sina brorsbarn, mina fertila bebisautomater till kusiner. De kom förstås ångande med ungar och ungarnas pappor i släptåg och deltog i den lyckliga familjefesten.

I vanliga fall avundas jag dem det de har, barn som de fått utan större ansträngning eller uppoffring. Men nu blir jag dessutom svartsjuk. De har en egen morsa, de kan väl umgås med henne och låta mig ha min för mig själv! Vad fan ska de ringa min mamma för och bräka om sina jävla ungar? Och vad värre är, vilket behov fyller de hos henne? Mamma försäkrar mig att mina känslor av att vara mindre värd och misslyckad enbart finns i mitt eget huvud. Hon älskar mig precis som jag är och vill bara att jag ska vara lycklig. Naturligtvis tror jag henne. Men jag får fan inte ihop det. Hela mitt liv har jag hört henne gå på om sina egna och andras graviditeter, förlossningar och barn. Hennes identitet hänger mycket starkt ihop med att hon är MAMMA. Detta, och att det uppenbarligen är jävligt viktigt att manifestera en samhörighet med mina kusiner och deras barn, går inte ihop med det hon försäkrar mig.

Allt detta kunde jag naturligtvis inte få fram, vi tappade huvudet långt innan jag hade haft en chans. Jag vill minnas att jag sa att jag blev ledsen när jag hörde att hon bjöd kusinerna. Märk väl: jag sa inte att hon inte borde ha gjort det, eller att det var fel av henne. Den rätten tycker jag mig inte ha. Men jag har fan ta mig rätt att bli ledsen.

Men det tyckte inte mamma. Hon retirerade direkt in i sitt hörn och försvarade sig med en välriktad spark: "Ja vet du, att du känner så är helt och hållet DITT problem". Varpå jag sjönk till samma låga nivå och sa åt henne att i fortsättningen ringa kusinerna istället för mig, med dem kan hon ju prata om trevliga saker. Bebisar exempelvis.

Till sist nådde vi fram till en sorts vapenstillestånd. Tror jag. Vi var i alla fall inte direkt osams när vi la på. Men grälet har ändå dragit ner mig, och jag leker med tanken att klippa kontakten med mamma. Åtminstone ett tag. Det är grymt mot henne, men det skulle faktiskt vara lugnare för mig.

4 kommentarer:

  1. Man måste inte ha kontakt med sina föräldrar jämt. Ibland måste man tänka på sig själv och det är okej att klippa om man vill. Sådeså. Kram på dig.

    SvaraRadera
  2. Mammor ja, de är ett släkte för sig! Min lyckas med samma som din, att såra när det är välmenat.

    De tror sig ha lösningar på alla våra problem när det enda vi vill göra är att få tröstande ord och någon som lyssnar.

    DU ska gör det DU mår bra av. Lägg henne åt sidan ett tag, tala om för henne att du vill vila. Det måste hon ju förstå!

    Kram från Carin (som läser ofta)

    SvaraRadera
  3. Hejsan,
    Jag skäms lite, eftersom jag har tagit del av dina tankar ganska länge nu utan att tala om att jag smyger omkring här. Faktiskt så minns jag inte ens hur jag hittade hit.
    Jag tycker att du skriver jättebra, och du ska veta att jag håller tummarna för att adoptionsprocessen ska gå snabbt och smidigt. Det är banne mig er tur nu! Livet är sannerligen inte rättvist alla gånger. Jag känner även igen mig i mycket av det du skriver om din mamma.

    Kram från Lina

    SvaraRadera
  4. Relationen med föräldrar kan vara så otroligt svår ibland. Din mamma är väl frusterard över att inte kunna hjälpa dig och istället för att göra nytta så gör hon helt fel saker. Hon har tydligen inte lämnat rollen där du är hennes lilla flicka och hon ska ha svar på allt. Jag känner igen det hela... Man behöver ju inte alltid ha kontakt, ibland mår man mycket bättre av att ta en paus.

    Jag vet inte om jag trampar i klaveret genom att tipsa dig om akupunktur... Låt bli att läsa om det känns så! Jag är ingen hokus-pokus-människa, men gick på akupunktur inför våra IVF:er. Jag hade inte väntat mig det, men det var som att akupunkturen på något vis satte en botten i mina dalar. Jag sjönk inte lika djupt och kom lättare upp igen. Jag vet inte alls hur det fungerar, kanske stimulerar nålarna samma saker i hjärnan som psykofarmakan gör. Det var skönt iallafall.

    Kram från Moffan

    SvaraRadera