2005-12-26

Uppdrag jul utfört

Julen är över tack och lov. Jag har på annan plats (se arkivet för oktober 2004) skrivit om de senaste årens jular. Jular och födelsedagar har inte varit roliga sedan jag började längta efter barn, de visar på ett plågsamt tydligt sätt hur tiden går och jag blir äldre utan att det händer något.

Den här julen har dock varit okej. Svärmor har besökt oss i några dagar, och pappa var här på julafton. Vi höll matlagande och julklappar på en rimlig nivå.

Ändå är jag lite vemodig ikväll. Fast jag vet att vi väntar på barn och nu faktiskt är närmare än vi någonsin varit, känns en tillvaro som mamma nästan ouppnåelig. Ibland är jag rentav rädd för att ta steget och adoptera. Tänk om det inte blir bra? Tänk om vi inte klarar av det? O och jag är fortfarande så lättstötta, lättsårade och sköra. Inte ens svärmors närvaro hindrade oss att gräla idag.

Ibland kan jag komma på mig själv med att tänka fullständigt osannolika tankar. Älskar jag O? Vill jag binda mig till honom för resten av livet? Vill jag verkligen ha barn? Vet jag vad det innebär eller lever jag i en rosa drömvärld? Vill jag kanske i själva verket vara singel igen, köpa mig en bostadsrätt med utsikt över Vasaparken, jobba långa dagar och ta ett glas vin på krogen varje kväll?

Är det detta jag innerst inne vill, har jag nu i många år suggererat mig själv att tro att jag vill ha barn, kanske just för att jag inte kunde? Eller är de här tankarna en naturlig reaktion på att det äntligen börjar hända något? Eller är jag i själva verket inte riktigt klok?

Jag vet inte. Men imorgon har O och jag en ledig dag för bara oss själva. Vi ska åka skidor eller gå på mellandagsrea eller kanske göra båda delarna. Förhoppningsvis blir jag lite lugnare av en trevlig dag på tu man hand.

6 kommentarer:

  1. Hej!
    Jag känner så väl igen dina tankar av tvivel. Precis så var det för mig också när jag äntligen blev gravid. Vill jag verkligen detta? Står jag ut med att vara så låst i "resten" av mitt liv? osv osv. Men jag tror att det är helt naturligt att man känner så, särskilt om man fått längta och vänta efter barn längre än "alla andra". Men jag kan säga att det är värt allt, och man vill inte byta bort livet med barn när man väl fått dom. Det är fantastiskt underbart, jobbigt, och otroligt stimulerande på alla sätt! Ha det bra och var rädd om dig. Kram!

    SvaraRadera
  2. Hejsan!
    Jag känner också väl igen mig i dina tviveltankar. Dagen innan vi skulle åka till Vietnam och hämta hem Tim grät jag och hade sådan ångest för vad vi stod inför. Var det verkligen detta vi kämpat för så länge.

    Men det är värt allt. Vissa dagar känns det inte så, då undrar jag varför vi tyckte det var fel på vårt liv som barnlösa. Men den mesta tiden är det underbart och superhärligt. Men det är inte någon dans på rosor som man gärna inbillar sig när man tänker på sitt framtida barn i en drömvärld. Fast när man får en blöt puss eller ett illmarigt leende glömmer man allt det jobbiga. Det är helt klart värt det!

    Kramar Jennie

    SvaraRadera
  3. Helga,

    vill önska dig ett riktigt gott nytt år! Låt 2006 bli året allt vänder, ditt år!

    Kram

    SvaraRadera
  4. Som vanligt så är du helt normal.
    När man är tokig så tänker man inte att man är det själv nämligen;-)

    Alla får kalla fötter och säkert extra om man har väntat så länge. De som blir gravida av att skaka kallingarna eller titta på varandra (kul kommentar eller hur...)har nog inte ens reflekterat över andra alternativ.

    Hur som helst, när skatten väl är hemma så kommer ni som alla andra att önska "ungen" i säng ibland. Då ska man tillåta sig att vara vanlig även om man ju är extra tacksam för sitt barn.

    Många kramar och hoppas ni hade en bra dag tillsammans.

    Vi kommer till sthlm sista helgen i januari, fika/luncha/ta en drink?

    Gott nytt År och God fortsättning!

    /Jea

    SvaraRadera
  5. Hej
    jag heter Karin BJörkegren och är frilansjournalist. För en artikel i Amelia, ska jag skriva en artikel om barnlöshet och skulle gärna vilja komma i kontakt med dig.
    Mejla mig på karin.bjorkegren@telia.com så kan jag berätta lite mer

    Vänliga hälsningar

    Karin Björkegren

    SvaraRadera
  6. Skönt och kul att höra att jag fungerar som både dig Helga och de andra. Trots denna evinnerliga längtan efter barn kan jag ibland få korta stunder då jag undrade om det inte hade varit bra skönt att leva ett liv utan barn. FAst det räcker som sagt med en härlig kram, ett gott skratt, en lustig gest eller bara ett rop på "mamma" för att man skall smälta som smör.

    Det är dock bara att inse att man går omkring i halvskitiga kläder jämt och ser allmänt sliten och trist ut :) och att man definitivt inte hinner ta ett långt bad och därefter sjunka ned i soffan och läsa en bok i flera timmar.

    Så, som alla andra skrivit. Helga du är normal. Kanske hade det varit mer onormalt att aldrig överväga, tvivla och fundera.

    Gott nytt år och lycka till med ansökan

    Malva

    SvaraRadera