2006-12-31

Snabb summering

Årets sista solnedgång var strålande vacker, jag hann se den medan O och Q sov eftermiddag. Nu sitter de i badet och gör sig vackra inför nyårskvällens begivenheter.

Jag gör ofta tillbakablickar och summeringar, så jag tänker inte lägga ut texten alltför mycket om 2006. Det var ett händelserikt och dramatiskt år, som började med trött men försiktigt ökande optimism. Under våren och försommaren var jag lyckligare än på länge. Vi hade en ny bostad och förberedde adoptionen. Så dubbel kraschlandning under sommaren, först min sjukdom och sedan stopp i Korea. Vem hade trott att detta skulle kunna vända? Men det gjorde det. Så ett par månaders väntan för att få åka och hämta Q, inte alls så jobbigt som jag hade trott att det skulle vara. Årets två sista månader har inte liknat någon annan tid i mitt liv.

Men hur dramatiskt året än har varit för oss så måste det ha varit mer omvälvande för Q. Att födas, att skiljas från sin mamma, att ligga på sjukhus, att få en ny mamma, att skiljas från henne också, att få ännu en ny mamma och en pappa, att hamna i en helt ny miljö och tillvaro. Men han kommer inte att minnas eller kunna berätta den historien för någon. Jag undrar hur den har präglat honom?

Gott nytt år alla kända och okända läsare och vänner!

Snabb summering

Årets sista solnedgång var strålande vacker, jag hann se den medan O och Q sov eftermiddag. Nu sitter de i badet och gör sig vackra inför nyårskvällens begivenheter.

Jag gör ofta tillbakablickar och summeringar, så jag tänker inte lägga ut texten alltför mycket om 2006. Det var ett händelserikt och dramatiskt år, som började med trött men försiktigt ökande optimism. Under våren och försommaren var jag lyckligare än på länge. Vi hade en ny bostad och förberedde adoptionen. Så dubbel kraschlandning under sommaren, först min sjukdom och sedan stopp i Korea. Vem hade trott att detta skulle kunna vända? Men det gjorde det. Så ett par månaders väntan för att få åka och hämta Q, inte alls så jobbigt som jag hade trott att det skulle vara. Årets två sista månader har inte liknat någon annan tid i mitt liv.

Men hur dramatiskt året än har varit för oss så måste det ha varit mer omvälvande för Q. Att födas, att skiljas från sin mamma, att ligga på sjukhus, att få en ny mamma, att skiljas från henne också, att få ännu en ny mamma och en pappa, att hamna i en helt ny miljö och tillvaro. Men han kommer inte att minnas eller kunna berätta den historien för någon. Jag undrar hur den har präglat honom?

Gott nytt år alla kända och okända läsare och vänner!

2006-12-26

En alldeles vanlig jul

Så är då julhelgen över. Julafton var lugn och stillsam, inget märkvärdigt alls. Vi gick ut en promenad i det vackra vädret. Min pappa kom lagom till Kalle Anka. O hade lagat mycket mindre julmat än vanligt, men det som fanns var gott. Vi hade verkligen ansträngt oss för att inte köpa så förbaskat många julklappar, men ändå blev det ett försvarligt berg, och de flesta var förstås till Q. Själva köpte vi inga till honom, men mormor och farmor hade förstås laddat upp. (Var ska detta sluta? Jag inser att vi lever i ett konsumtionssamhälle men jag vill ändå inte att Q ska bli alltför prylfixerad. Hur undviker man det?). Roligaste klappen stod Q:s morfar för, en batteridriven hundvalp som bjäbbade och slog volter. Vi har aldrig hört honom skratta högt åt en leksak som han gjorde då.

När vi hade lagt vår trötte lille pojke satt vi och tittade på Sällskapsresan 2 och åt marsipan. Högst oglamoröst med andra ord.

Ändå var det den bästa julaftonen på många år. Fast jag har längtat så hett efter barn så är det också för mig lätt obegripligt att ett litet barns närvaro så kan förändra och förgylla tillvaron. Att äta julmat och glo på Kalle Anka var på sin höjd lite småtrevligt förr, fast de senaste åren var varje julafton förstås ångestladdad, liksom födelsedagarna. En obarmhärtigt tydlig markör: ett år till har gått. Hur många olyckliga år är det kvar?

Men nu! Allt fick ett helt nytt skimmer eftersom jag delvis såg det genom Q:s ögon. Det var roligt att klä gran och titta på Kalle, fast Q i sanningens namn ägnade båda företeelserna ett förstrött intresse. Mat är desto mer spännande, från julbordet fick han provsmaka kalvsylta och leverpastej. Hans min när han fick en gnutta marsipan! Hans skratt åt leksakshunden! Hans dreglande koncentration över julpapper och snören!

Nå ja, vad är en bal på slottet? Efter många långa år av längtan kanske bilden av den är uppblåst och överdriven. Tänk om man blir besviken när man äntligen får komma dit.

Men nej. Den var faktiskt alldeles, alldeles underbar.

En alldeles vanlig jul

Så är då julhelgen över. Julafton var lugn och stillsam, inget märkvärdigt alls. Vi gick ut en promenad i det vackra vädret. Min pappa kom lagom till Kalle Anka. O hade lagat mycket mindre julmat än vanligt, men det som fanns var gott. Vi hade verkligen ansträngt oss för att inte köpa så förbaskat många julklappar, men ändå blev det ett försvarligt berg, och de flesta var förstås till Q. Själva köpte vi inga till honom, men mormor och farmor hade förstås laddat upp. (Var ska detta sluta? Jag inser att vi lever i ett konsumtionssamhälle men jag vill ändå inte att Q ska bli alltför prylfixerad. Hur undviker man det?). Roligaste klappen stod Q:s morfar för, en batteridriven hundvalp som bjäbbade och slog volter. Vi har aldrig hört honom skratta högt åt en leksak som han gjorde då.

När vi hade lagt vår trötte lille pojke satt vi och tittade på Sällskapsresan 2 och åt marsipan. Högst oglamoröst med andra ord.

Ändå var det den bästa julaftonen på många år. Fast jag har längtat så hett efter barn så är det också för mig lätt obegripligt att ett litet barns närvaro så kan förändra och förgylla tillvaron. Att äta julmat och glo på Kalle Anka var på sin höjd lite småtrevligt förr, fast de senaste åren var varje julafton förstås ångestladdad, liksom födelsedagarna. En obarmhärtigt tydlig markör: ett år till har gått. Hur många olyckliga år är det kvar?

Men nu! Allt fick ett helt nytt skimmer eftersom jag delvis såg det genom Q:s ögon. Det var roligt att klä gran och titta på Kalle, fast Q i sanningens namn ägnade båda företeelserna ett förstrött intresse. Mat är desto mer spännande, från julbordet fick han provsmaka kalvsylta och leverpastej. Hans min när han fick en gnutta marsipan! Hans skratt åt leksakshunden! Hans dreglande koncentration över julpapper och snören!

Nå ja, vad är en bal på slottet? Efter många långa år av längtan kanske bilden av den är uppblåst och överdriven. Tänk om man blir besviken när man äntligen får komma dit.

Men nej. Den var faktiskt alldeles, alldeles underbar.

2006-12-23

God jul!

Egentligen hade jag tänkt skriva ett filosofiskt och lagom sentimentalt inlägg inför julen, vår första jul med Q, vår första glada jul på länge. Julen har, som trogna läsare vet, varit en ganska svår tid för mig så länge jag sörjde vår barnlöshet. Men nu är det över, och det känns fantastiskt och overkligt ibland. Men så tittar jag på Q och landar i nuet. Han är i högsta grad verklig och närvarande och ibland krävande, och det är alldeles underbart.

Tillvaron blir inte alltid som vi har planerat utan som Q vill. Inatt bestämde han sig för att inte alls somna om efter nattvällingen, utan att stöka runt och vara i högsta grad vaken. Resultat: två trötta och lite griniga föräldrar. När det var lunchdags tänkte vi att han skulle äta ishavsgryta men se det ville inte Q (den luktar kattmat, så jag förstår honom). Endast välling gick ner. Sedan gick jag och Q på långpromenad för att låta den stackars fadern sova en stund. Mot slutet av promenaden bestämde sig Q för att det inte var roligt att sitta i vagnen längre, det enda som dög var min famn. Han väger nära tio kilo nu, så jag orkade ingen längre stund (sele och sjal låg hemma, glömda). Nere i vagnen igen grät han hjärtskärande och tittade förebrående på mig mellan tårarna. Men så fort jag lyfte upp honom rynkade han på näsan och fnysfnissade på ett sätt han lagt sig till med på sistone. Jag kanske skämmer bort honom men det må vara hänt.

Nu alla kända och okända läsare: en riktigt god jul önskar jag er! Måtte ni snart få uppleva samma glädje som jag. Lidandet och väntan förbleknar snabbare än man tror.

(Vad bilden föreställer? Vår patetiskt sneda men barnsäkra lilla bordsgran, klädd endast med okrossbara och tuggvänliga prydnader.)

God jul!

Egentligen hade jag tänkt skriva ett filosofiskt och lagom sentimentalt inlägg inför julen, vår första jul med Q, vår första glada jul på länge. Julen har, som trogna läsare vet, varit en ganska svår tid för mig så länge jag sörjde vår barnlöshet. Men nu är det över, och det känns fantastiskt och overkligt ibland. Men så tittar jag på Q och landar i nuet. Han är i högsta grad verklig och närvarande och ibland krävande, och det är alldeles underbart.

Tillvaron blir inte alltid som vi har planerat utan som Q vill. Inatt bestämde han sig för att inte alls somna om efter nattvällingen, utan att stöka runt och vara i högsta grad vaken. Resultat: två trötta och lite griniga föräldrar. När det var lunchdags tänkte vi att han skulle äta ishavsgryta men se det ville inte Q (den luktar kattmat, så jag förstår honom). Endast välling gick ner. Sedan gick jag och Q på långpromenad för att låta den stackars fadern sova en stund. Mot slutet av promenaden bestämde sig Q för att det inte var roligt att sitta i vagnen längre, det enda som dög var min famn. Han väger nära tio kilo nu, så jag orkade ingen längre stund (sele och sjal låg hemma, glömda). Nere i vagnen igen grät han hjärtskärande och tittade förebrående på mig mellan tårarna. Men så fort jag lyfte upp honom rynkade han på näsan och fnysfnissade på ett sätt han lagt sig till med på sistone. Jag kanske skämmer bort honom men det må vara hänt.

Nu alla kända och okända läsare: en riktigt god jul önskar jag er! Måtte ni snart få uppleva samma glädje som jag. Lidandet och väntan förbleknar snabbare än man tror.

(Vad bilden föreställer? Vår patetiskt sneda men barnsäkra lilla bordsgran, klädd endast med okrossbara och tuggvänliga prydnader.)

2006-12-18

Egen och riktig

Filosofiska Helga som försöker tänka mellanstora tankar ibland:

Bruket av orden egen (som i egna barn) och riktig (som i riktig mamma eller pappa) är mycket vanligare än vad jag har noterat tidigare. Q är tydligen inte mitt eget barn, och jag är inte hans riktiga mamma. Förvånansvärt ofta hör jag folk tala om bekanta som har ett eget och ett adopterat barn, eller någon som reste till sitt födelseland för att leta efter sin riktiga mamma.

Undrar varför jag inte tänkt på detta innan. Kanske får jag höra grodorna nu för att folk vågar prata med mig på ett annat sätt? Jag är antagligen snällare och mer lättillgänglig än förr, soligt leende med en dito dreglande bebis i famnen istället för sammanbiten och svart i ögonen.

Jag borde säga ifrån antar jag, och lära dem något. Uppfostra dem. Men oftast struntar jag i det. Det är kanske fel? För Q:s skull och andra adopterades? Eller? Hur gör ni andra föräldrar till adopterade barn?

Vardagshelga med gröt i huvudet:

Bubb-bubb! Det är O:s och min nya hälsningsfras. Q tittar överseende på oss, det var i förrgår bubb-bubb var ordet för dagen. Nu är det öfffff eller möjligen mmmuah.

På bara några dagar (eller är det en vecka?) har det hänt otroligt mycket. Q pladdrar hela tiden, och verkar förstå flera ord. Han känner igen sitt namn, och tittar på O när jag frågar var pappa är. Vingligheten är ett minne blott, nu står han stadigt med stöd och tar gärna några små danssteg. Kryper gör han i racerfart, och det finns inte många outforskade hörn av lägenheten kvar. Trots barnsäkringar här och var har han ändå lyckats klämma sina små fingrar i lådor och luckor, inte en utan flera gånger.

Välling serveras numera bara på natten och kvällen, däremellan äter Q riktig mat. För ett par dagar sedan började vi ge honom av vår middagsmat, utan salt och mosad med stavmixer. Det var ett lyckokast, han åt som aldrig tidigare. Det är härligt att ha en matglad unge!

Snart är det dags att skriva första rapporten till Korea, på en sida. Hur ska vi kunna klämma in allt vi vill berätta? Hur ska vi kunna formulera så att de förstår hur lyckliga vi är över honom? Det är obegripligt att det bara är sju veckor sedan vi kom hem, att vi inte kände varann alls för två månader sedan.

Bubb-bubb!

Egen och riktig

Filosofiska Helga som försöker tänka mellanstora tankar ibland:

Bruket av orden egen (som i egna barn) och riktig (som i riktig mamma eller pappa) är mycket vanligare än vad jag har noterat tidigare. Q är tydligen inte mitt eget barn, och jag är inte hans riktiga mamma. Förvånansvärt ofta hör jag folk tala om bekanta som har ett eget och ett adopterat barn, eller någon som reste till sitt födelseland för att leta efter sin riktiga mamma.

Undrar varför jag inte tänkt på detta innan. Kanske får jag höra grodorna nu för att folk vågar prata med mig på ett annat sätt? Jag är antagligen snällare och mer lättillgänglig än förr, soligt leende med en dito dreglande bebis i famnen istället för sammanbiten och svart i ögonen.

Jag borde säga ifrån antar jag, och lära dem något. Uppfostra dem. Men oftast struntar jag i det. Det är kanske fel? För Q:s skull och andra adopterades? Eller? Hur gör ni andra föräldrar till adopterade barn?

Vardagshelga med gröt i huvudet:

Bubb-bubb! Det är O:s och min nya hälsningsfras. Q tittar överseende på oss, det var i förrgår bubb-bubb var ordet för dagen. Nu är det öfffff eller möjligen mmmuah.

På bara några dagar (eller är det en vecka?) har det hänt otroligt mycket. Q pladdrar hela tiden, och verkar förstå flera ord. Han känner igen sitt namn, och tittar på O när jag frågar var pappa är. Vingligheten är ett minne blott, nu står han stadigt med stöd och tar gärna några små danssteg. Kryper gör han i racerfart, och det finns inte många outforskade hörn av lägenheten kvar. Trots barnsäkringar här och var har han ändå lyckats klämma sina små fingrar i lådor och luckor, inte en utan flera gånger.

Välling serveras numera bara på natten och kvällen, däremellan äter Q riktig mat. För ett par dagar sedan började vi ge honom av vår middagsmat, utan salt och mosad med stavmixer. Det var ett lyckokast, han åt som aldrig tidigare. Det är härligt att ha en matglad unge!

Snart är det dags att skriva första rapporten till Korea, på en sida. Hur ska vi kunna klämma in allt vi vill berätta? Hur ska vi kunna formulera så att de förstår hur lyckliga vi är över honom? Det är obegripligt att det bara är sju veckor sedan vi kom hem, att vi inte kände varann alls för två månader sedan.

Bubb-bubb!

2006-12-14

Gäsp!

Vårt sovande funkar bättre, fast inte riktigt bra. Om jag bara kunde lära mig att komma i säng på kvällarna. Om mina dumma fötter kunde sluta bränna och hålla mig vaken när jag äntligen ligger för att sova. Om Q kunde tänka sig att sova liiiite längre på morgnarna. Om jag medelst en total personlighetsförändring kunde bli något mindre morgontrött (vadå morgontrött förresten, snarare medvetslös!). Om alla om vore uppfyllda skulle sovandet funka riktigt bra.

De senaste två nätterna har Q dessutom fått för sig att vakna till vid tre-fyratiden och sedan halvsovande stöka runt i sängen och sparka oss i revbenen tills klockan är sju. Aktiebolaget Stök, Bök & Mög kallar vi honom.

Igår och idag var han ganska gnällig. Det kanske berodde på den dåliga sömnen, jag vet inte. Ofta blev han lugn av att sitta i knät eller i sjalen men inte alltid. Just nu ligger han och sover tillsammans med sin far och den planerade julklappsrundan på stan är uppskjuten på obestämd framtid.

Imorgon kommer vår socialsekreterare på besök. Jag är inte särskilt orolig för denna granskning, men jag ska i alla fall inte berätta för henne vad jag gjorde idag, något jag verkligen skäms över. Q gallskrek, och skrek och skrek. Inget jag gjorde tycktes hjälpa. Till slut tappade jag koncepterna fullständigt. Jag blev rädd för min egen ilska. Jag satte honom i spjälsängen, gick ut ur sovrummet och stängde dörren, och andades djupt i någon minut. Q vrålade. Men när jag kom tillbaka tystnade han och sträckte sig efter mig. Behöver jag säga att jag fick dåligt samvete? Vet inte vad som var värst, att jag lämnade honom eller den häftiga ilskan jag kände. Usch. Dessvärre misstänker jag att detta inte var den sista av våra kontroverser. Det verkar som att vi har fått en envis unge med stark vilja. Det kan han nog behöva som barn till oss.

Senare: Nu känns allt så väldigt mycket bättre! Vi kom iväg och köpte julklappar, så jag har fixat alla klappar till O, det känns bra. Handlade också en mössa till Q, i vit fleece med öron på som fick honom att se fullkomligt bedårande ut. Samt en tröja till mig. Sedan mitt mammaliv började har min klädstil ändrats radikalt. Till exempel bär jag numera endast rundhalsade sedesamma tröjor. Jag måste ha gått omkring och visat brösten för hela världen förr? Eller vänta, det kanske var på den tiden jag inte hade en aktiv bebispojke som klättrade över hela mig och slet i mina kläder?

Imorgon får jag dessutom mitt sociala behov tillfredsställt: Q och jag ska gå på "babymys" på vårt lokala bibliotek. Vågar man hoppas på att där finns en annan trevlig lagom intellektuell och smått cynisk småbarnsmamma som suktar efter en ny kompis att lösa världsgåtor med?

Och nu... ska Helga gå och lägga sig! Klockan är inte ens elva! Stående ovationer!

Gäsp!

Vårt sovande funkar bättre, fast inte riktigt bra. Om jag bara kunde lära mig att komma i säng på kvällarna. Om mina dumma fötter kunde sluta bränna och hålla mig vaken när jag äntligen ligger för att sova. Om Q kunde tänka sig att sova liiiite längre på morgnarna. Om jag medelst en total personlighetsförändring kunde bli något mindre morgontrött (vadå morgontrött förresten, snarare medvetslös!). Om alla om vore uppfyllda skulle sovandet funka riktigt bra.

De senaste två nätterna har Q dessutom fått för sig att vakna till vid tre-fyratiden och sedan halvsovande stöka runt i sängen och sparka oss i revbenen tills klockan är sju. Aktiebolaget Stök, Bök & Mög kallar vi honom.

Igår och idag var han ganska gnällig. Det kanske berodde på den dåliga sömnen, jag vet inte. Ofta blev han lugn av att sitta i knät eller i sjalen men inte alltid. Just nu ligger han och sover tillsammans med sin far och den planerade julklappsrundan på stan är uppskjuten på obestämd framtid.

Imorgon kommer vår socialsekreterare på besök. Jag är inte särskilt orolig för denna granskning, men jag ska i alla fall inte berätta för henne vad jag gjorde idag, något jag verkligen skäms över. Q gallskrek, och skrek och skrek. Inget jag gjorde tycktes hjälpa. Till slut tappade jag koncepterna fullständigt. Jag blev rädd för min egen ilska. Jag satte honom i spjälsängen, gick ut ur sovrummet och stängde dörren, och andades djupt i någon minut. Q vrålade. Men när jag kom tillbaka tystnade han och sträckte sig efter mig. Behöver jag säga att jag fick dåligt samvete? Vet inte vad som var värst, att jag lämnade honom eller den häftiga ilskan jag kände. Usch. Dessvärre misstänker jag att detta inte var den sista av våra kontroverser. Det verkar som att vi har fått en envis unge med stark vilja. Det kan han nog behöva som barn till oss.

Senare: Nu känns allt så väldigt mycket bättre! Vi kom iväg och köpte julklappar, så jag har fixat alla klappar till O, det känns bra. Handlade också en mössa till Q, i vit fleece med öron på som fick honom att se fullkomligt bedårande ut. Samt en tröja till mig. Sedan mitt mammaliv började har min klädstil ändrats radikalt. Till exempel bär jag numera endast rundhalsade sedesamma tröjor. Jag måste ha gått omkring och visat brösten för hela världen förr? Eller vänta, det kanske var på den tiden jag inte hade en aktiv bebispojke som klättrade över hela mig och slet i mina kläder?

Imorgon får jag dessutom mitt sociala behov tillfredsställt: Q och jag ska gå på "babymys" på vårt lokala bibliotek. Vågar man hoppas på att där finns en annan trevlig lagom intellektuell och smått cynisk småbarnsmamma som suktar efter en ny kompis att lösa världsgåtor med?

Och nu... ska Helga gå och lägga sig! Klockan är inte ens elva! Stående ovationer!

2006-12-10

Hur man får Helga att lacka ur

(Förresten, säger man så i Göteborg, eller har jag blivit mer stockholmare än jag själv begriper?)

Jag gav mig ut på cybershopping igår. Q visar allt större intresse för att äta själv, ju kladdigare dess roligare. För några dagar sedan var han krasslig med lite feber, och vägrade då att äta något annat än smörgåsrån med leverpastej eller aprikosmarmelad. Välling eller vatten eller något annat ur nappflaska var det inte tal om, han skrek argt så fort han fick syn på flaskan. Vi har spekulerat mycket i vad detta kom sig, möjligen hade det att göra med att vi tryckte i honom flytande Alvedon med doseringsspruta. Enligt uppgift skulle medicinen smaka skogsbär men att döma av lukten så förstår jag att Q grinade illa och sedan var misstänksam mot allt vi ville stoppa i munnen på honom.

Nu är allt frid och fröjd igen, nappflaskan accepteras. Vi känner igen vår gode glade pojke igen. Idag har han ägnat timmar åt att öppna och stänga grinden till lekhagen, och att botanisera i leksakslådan. Pelle Gnäll har flyttat, Pelle-Snäll-Leka-Själv är tillbaka.

Hur som helst, kladdandet lär fortsätta, så jag surfade bland barnbutikerna på jakt efter vad som tydligen kallas för en förklapp, en haklapp med ärmar i avtorkningsbart material. Hittade några snygga och billiga på en sajt som jag inte besökt förut. Bra. Välj antal, välj färg. Pojk- eller flickfärg?

Då blev jag sur. Det blev inget köp.

Hur man får Helga att lacka ur

(Förresten, säger man så i Göteborg, eller har jag blivit mer stockholmare än jag själv begriper?)

Jag gav mig ut på cybershopping igår. Q visar allt större intresse för att äta själv, ju kladdigare dess roligare. För några dagar sedan var han krasslig med lite feber, och vägrade då att äta något annat än smörgåsrån med leverpastej eller aprikosmarmelad. Välling eller vatten eller något annat ur nappflaska var det inte tal om, han skrek argt så fort han fick syn på flaskan. Vi har spekulerat mycket i vad detta kom sig, möjligen hade det att göra med att vi tryckte i honom flytande Alvedon med doseringsspruta. Enligt uppgift skulle medicinen smaka skogsbär men att döma av lukten så förstår jag att Q grinade illa och sedan var misstänksam mot allt vi ville stoppa i munnen på honom.

Nu är allt frid och fröjd igen, nappflaskan accepteras. Vi känner igen vår gode glade pojke igen. Idag har han ägnat timmar åt att öppna och stänga grinden till lekhagen, och att botanisera i leksakslådan. Pelle Gnäll har flyttat, Pelle-Snäll-Leka-Själv är tillbaka.

Hur som helst, kladdandet lär fortsätta, så jag surfade bland barnbutikerna på jakt efter vad som tydligen kallas för en förklapp, en haklapp med ärmar i avtorkningsbart material. Hittade några snygga och billiga på en sajt som jag inte besökt förut. Bra. Välj antal, välj färg. Pojk- eller flickfärg?

Då blev jag sur. Det blev inget köp.

2006-12-07

Q tour to Gothenburg

I helgen var vi i hemstaden som inte längre är vår hemstad. Nä, för nu ska vi klippa banden på riktigt och sälja lilla gula huset. Sorgligt, ja. Fast mindre än jag trodde. Jag konstaterar nöjt att min plan (mer om den här!) har funkat. Efter en dryg månad tillsammans med Q uppskattar jag att bo i en ny välplanerad lägenhet. Allt finns på ett plan, inga trappor för honom eller mig att trilla och slå ihjäl oss i, ingen trädgård med murar som hotar att rasa eller livsfarliga höjdskillnader. Ingen damm att drunkna i. Man slipper skotta uppfarten och tidningen levereras till dörren.

Vi har hunnit bli bortskämda med att bo i ny och fräsch miljö. Huset är i okej skick men inte mer. Hade vi flyttat tillbaka hade vi velat fixa till det ganska ordentligt. O och jag har många strängar på vår gemensamma lyra men några renoveringsmänniskor är vi inte.

Detta var alltså orsaken till att vi åkte till Göteborg, stick i stäv med alla rekommendationer om att man ska stänga in sig den första tiden. Men det gick bra. Visserligen var Q ibland så trött att ögonen gick i kors, men han hade roligt. Ivriga far- och mormödrar kunde inte lägga band på sig utan fick faktiskt hålla och bära honom ibland. Vi bestämde oss för att inte ha ångest över att detta kunde sabotera anknytningen. Vi tänkte att eftersom vi sover tillsammans med honom och bär honom mycket så kanske det kompenserar åtminstone något lite.

Dessutom passade vi på att klara av ett viktigt och symboliskt möte: vi träffade O:s bror och svägerska och deras dotter som nu har hunnit bli hela fyra år. Jag har skrivit mycket om den svåra relationen till dem (exempelvis här), så jag ska inte gagga mer om det. Det räcker att säga att jag blev både nervös och irriterad när jag hörde att de ville besöka svärmor samma helg som vi. Det kändes forcerat och lite onödigt. Det finns många människor som jag vill att Q ska lära känna i sinom tid, men de här första månaderna är det O och jag som är viktigast, och därutöver är kretsen ganska trång. Dessutom retade jag mig som alltid på tendensen att familjer ska tussas ihop till varje pris, vare sig man trivs ihop eller inte, bara för att man är släkt.

Nå. Efter lite morrande om detta så insåg jag att varken jag eller Q skulle må så värst dåligt av att träffa hela gänget, och att det skulle bereda svärmor en mycket stor glädje. Så jag bet ihop om nervositeten och åkte dit och såg snäll och glad ut. Och det gick faktiskt mycket bättre än jag trodde.

Q och kusinen fann varann från första början, han drog i hennes blonda lockar vilket hon uthärdade med tålamod. Hon visade sig vara en söt och rar unge, vilket jag i och för sig aldrig har betvivlat. Svägerskan var den verkligt positiva överraskningen. Vi har bara träffats ett par gånger tidigare, detta var första gången vi pratade på riktigt. Hon är en resolut och smart tjej som det var roligt att lära känna.

Alltså är isen bruten och allt är frid och fröjd? Tja, typ. Vi lär väl inte springa ner varann men nu kan vi i alla fall umgås när det så krävs, och det är skönt.

Mitt i glädjen över Q måste jag ändå konstatera att det är lite sjukt vilket otroligt fokus det alltid är på barn i sådana här sammanhang. Det var inte många vettiga vuxenrepliker som växlades under kvällen. Under årens lopp har jag ibland undrat om jag har varit överdrivet känslig som konsekvent hållit mig undan, men jag tror inte det. En kväll som denna hade varit mycket jobbig för mig på den tiden jag inte hade barn.

Q tour to Gothenburg

I helgen var vi i hemstaden som inte längre är vår hemstad. Nä, för nu ska vi klippa banden på riktigt och sälja lilla gula huset. Sorgligt, ja. Fast mindre än jag trodde. Jag konstaterar nöjt att min plan (mer om den här!) har funkat. Efter en dryg månad tillsammans med Q uppskattar jag att bo i en ny välplanerad lägenhet. Allt finns på ett plan, inga trappor för honom eller mig att trilla och slå ihjäl oss i, ingen trädgård med murar som hotar att rasa eller livsfarliga höjdskillnader. Ingen damm att drunkna i. Man slipper skotta uppfarten och tidningen levereras till dörren.

Vi har hunnit bli bortskämda med att bo i ny och fräsch miljö. Huset är i okej skick men inte mer. Hade vi flyttat tillbaka hade vi velat fixa till det ganska ordentligt. O och jag har många strängar på vår gemensamma lyra men några renoveringsmänniskor är vi inte.

Detta var alltså orsaken till att vi åkte till Göteborg, stick i stäv med alla rekommendationer om att man ska stänga in sig den första tiden. Men det gick bra. Visserligen var Q ibland så trött att ögonen gick i kors, men han hade roligt. Ivriga far- och mormödrar kunde inte lägga band på sig utan fick faktiskt hålla och bära honom ibland. Vi bestämde oss för att inte ha ångest över att detta kunde sabotera anknytningen. Vi tänkte att eftersom vi sover tillsammans med honom och bär honom mycket så kanske det kompenserar åtminstone något lite.

Dessutom passade vi på att klara av ett viktigt och symboliskt möte: vi träffade O:s bror och svägerska och deras dotter som nu har hunnit bli hela fyra år. Jag har skrivit mycket om den svåra relationen till dem (exempelvis här), så jag ska inte gagga mer om det. Det räcker att säga att jag blev både nervös och irriterad när jag hörde att de ville besöka svärmor samma helg som vi. Det kändes forcerat och lite onödigt. Det finns många människor som jag vill att Q ska lära känna i sinom tid, men de här första månaderna är det O och jag som är viktigast, och därutöver är kretsen ganska trång. Dessutom retade jag mig som alltid på tendensen att familjer ska tussas ihop till varje pris, vare sig man trivs ihop eller inte, bara för att man är släkt.

Nå. Efter lite morrande om detta så insåg jag att varken jag eller Q skulle må så värst dåligt av att träffa hela gänget, och att det skulle bereda svärmor en mycket stor glädje. Så jag bet ihop om nervositeten och åkte dit och såg snäll och glad ut. Och det gick faktiskt mycket bättre än jag trodde.

Q och kusinen fann varann från första början, han drog i hennes blonda lockar vilket hon uthärdade med tålamod. Hon visade sig vara en söt och rar unge, vilket jag i och för sig aldrig har betvivlat. Svägerskan var den verkligt positiva överraskningen. Vi har bara träffats ett par gånger tidigare, detta var första gången vi pratade på riktigt. Hon är en resolut och smart tjej som det var roligt att lära känna.

Alltså är isen bruten och allt är frid och fröjd? Tja, typ. Vi lär väl inte springa ner varann men nu kan vi i alla fall umgås när det så krävs, och det är skönt.

Mitt i glädjen över Q måste jag ändå konstatera att det är lite sjukt vilket otroligt fokus det alltid är på barn i sådana här sammanhang. Det var inte många vettiga vuxenrepliker som växlades under kvällen. Under årens lopp har jag ibland undrat om jag har varit överdrivet känslig som konsekvent hållit mig undan, men jag tror inte det. En kväll som denna hade varit mycket jobbig för mig på den tiden jag inte hade barn.

2006-11-28

Anknytning och utveckling

Q sover förmiddag, och egentligen hade jag tänkt softa på soffan en stund med min läskiga bok (Pappersväggar av John Ajvide Lindqvist, om någon undrar) men datorn äger en förunderlig dragningskraft.

Vi har börjat bryta isoleringen, Q och jag. Alla prover från tropikundersökningen var bra så vi var på öppna förskolan i förra veckan. Träffade några andra mammor (jo, bara mammor) och småpratade lite. Hittade ingen bästis direkt men det kan väl få ta sin tid.

Jag är lite förvånad över min sällskapssjuka. Jag trodde att jag var rätt enstörig av mig, för det har jag varit de senaste åren. Hela sommaren tillbringade jag ju sjukskriven med böcker och Cityakuten som enda sällskap. Men det kanske har haft mer att göra med depression, ledsnad och sjukdom än vad jag själv har fattat.

Det är som att jag behöver hitta någon att identifiera mig med i min nya roll. Antingen i verkligheten eller på nätet. Jag har suttit en lång stund och surfat på olika diskussionsforum för föräldrar. Det känns konstigt att äntligen tillhöra den där världen, samtidigt som jag inte riktigt tycker att jag gör det. Att gå in på någon av de "vanliga" sidorna känns totalt fel. Adoptionssidorna kan jag redan hyfsat väl, men inte heller där finns det jag söker. Läser om nära föräldrar och attachment parenting och känner igen mig i mycket. Är jag kanske en sådan? Fast de har ett otroligt fokus på amning vilket jag av naturliga skäl inte riktigt kan relatera till.

Och i vissa diskussioner känner jag mig plötsligt väldigt gammal. Fan vad 25-åringar kan vara omogna, fast de är mammor!

Det är väl helt enkelt så att inget föräldraskap är det andra likt, och kanske hänger jag ibland upp mig för mycket på att vi fått barn genom adoption och inte den gamla vanliga vägen. I vardagen tänker jag inte på att Q är adopterad. Jag är hans mamma helt enkelt, sedan fyra veckor tillbaka. Fast han är ju snart nio månader och har en ganska utvecklad personlighet som jag ännu inte känner helt och fullt. Men jag känner mig verkligen som hans mamma, med en självklarhet som förvånar mig själv. Fast å andra sidan inte. När han vänder sig till mig, till oss med tillit och förväntan, hur kan man göra annat än känna sig som förälder?

Q utvecklas hela tiden, och jag tror att vi är på rätt väg med anknytningen. Han kan i alla fall uttrycka det han vill. Förra veckan när min pappa var på besök tänkte jag lämna honom och Q för att gå på toaletten men se det gick inte. Gråt så snart jag gjorde min av att gå ut ur rummet. Det känns som ett framsteg. Tidigare har han accepterat oss, men nu visar han att han föredrar oss framför andra.

Igår tog vi en lång promenad till ett lite större köpcentrum. Q sov en stund i vagnen, och satt sedan fridsamt och tittade sig omkring medan jag provade tröjor. I kassakön tittade en dam beundrande på honom. Men det skulle hon inte ha gjort, Q skrynklade ihop ansiktet och började gråta. Det har han aldrig gjort förut, han har tidigare alltid varit nyfiken på främlingar. Sedan tog vi fikapaus med fruktgröt och då lekte livet igen. Alla kvinnovarelser inom trettio meters radie bedårades av hans sextandsleende.

Halvvägs hem blev det emellertid gnöl, högre och högre. Det var ren tur och inte skicklighet att jag hade bärselen med mig. När han fick komma upp i den blev det tyst och efter några hundra meter sov han. Intressant. Samma sak hände nu på förmiddagen. Välling, ögongnuggningar, han sover snart tänkte jag förhoppningsfullt. Ånä. Efter en stunds härjande i spjälsängen gav jag upp och knöt fast honom i bärsjalen. Fem minuter senare sov han. Det är tydligt att han blir lugnare av kroppskontakt, och det är skönt att veta.

Ibland överfalls jag av konstiga reflexer (mot min vilja influerad av Anna Wahlgren och Nannyjouren och andra hemskheter) om att han borde lära sig att sova ensam och somna själv, och att vi borde bryta kopplingen mellan mat och sömn (han somnar nästan alltid efter välling). Det finns så otroligt mycket åsikter, och jag bävar lite för att gå till BVC imorgon. Hoppas att vi får en vettig sköterska som går att prata med.

Men andra gånger känner jag mig ganska trygg i att vi gör rätt. Det är inte klokt vad mycket metoder och åsikter och allmänt tyckande det finns när det gäller handhavande av barn. Ibland är det svårt att värja sig och hitta fram till de egna instinkterna.

När jag skriver detta sista är det inte förmiddag längre, och Pappersväggar ligger fortfarande oläst. Men Q sover nu också. Vi har haft två fina dagar. Vissa bilder av honom vill jag minnas hela livet, som när han satt igår i en halvtimme och dreglade och nynnade för sig själv och lekte med kläppen till en dragkedja. Eller leendet idag bakom nappen när jag ryckte lekfullt i den. Eller, lite grymmare, hans ilskna vrål när han fastnade hängande i krokig arm i en av kökslådorna. Jag sprang till undsättning förstås, men kunde inte låta bli att skratta. Imorgon efter BVC ska vi åka till Ikea och köpa barnsäkringar.

Anknytning och utveckling

Q sover förmiddag, och egentligen hade jag tänkt softa på soffan en stund med min läskiga bok (Pappersväggar av John Ajvide Lindqvist, om någon undrar) men datorn äger en förunderlig dragningskraft.

Vi har börjat bryta isoleringen, Q och jag. Alla prover från tropikundersökningen var bra så vi var på öppna förskolan i förra veckan. Träffade några andra mammor (jo, bara mammor) och småpratade lite. Hittade ingen bästis direkt men det kan väl få ta sin tid.

Jag är lite förvånad över min sällskapssjuka. Jag trodde att jag var rätt enstörig av mig, för det har jag varit de senaste åren. Hela sommaren tillbringade jag ju sjukskriven med böcker och Cityakuten som enda sällskap. Men det kanske har haft mer att göra med depression, ledsnad och sjukdom än vad jag själv har fattat.

Det är som att jag behöver hitta någon att identifiera mig med i min nya roll. Antingen i verkligheten eller på nätet. Jag har suttit en lång stund och surfat på olika diskussionsforum för föräldrar. Det känns konstigt att äntligen tillhöra den där världen, samtidigt som jag inte riktigt tycker att jag gör det. Att gå in på någon av de "vanliga" sidorna känns totalt fel. Adoptionssidorna kan jag redan hyfsat väl, men inte heller där finns det jag söker. Läser om nära föräldrar och attachment parenting och känner igen mig i mycket. Är jag kanske en sådan? Fast de har ett otroligt fokus på amning vilket jag av naturliga skäl inte riktigt kan relatera till.

Och i vissa diskussioner känner jag mig plötsligt väldigt gammal. Fan vad 25-åringar kan vara omogna, fast de är mammor!

Det är väl helt enkelt så att inget föräldraskap är det andra likt, och kanske hänger jag ibland upp mig för mycket på att vi fått barn genom adoption och inte den gamla vanliga vägen. I vardagen tänker jag inte på att Q är adopterad. Jag är hans mamma helt enkelt, sedan fyra veckor tillbaka. Fast han är ju snart nio månader och har en ganska utvecklad personlighet som jag ännu inte känner helt och fullt. Men jag känner mig verkligen som hans mamma, med en självklarhet som förvånar mig själv. Fast å andra sidan inte. När han vänder sig till mig, till oss med tillit och förväntan, hur kan man göra annat än känna sig som förälder?

Q utvecklas hela tiden, och jag tror att vi är på rätt väg med anknytningen. Han kan i alla fall uttrycka det han vill. Förra veckan när min pappa var på besök tänkte jag lämna honom och Q för att gå på toaletten men se det gick inte. Gråt så snart jag gjorde min av att gå ut ur rummet. Det känns som ett framsteg. Tidigare har han accepterat oss, men nu visar han att han föredrar oss framför andra.

Igår tog vi en lång promenad till ett lite större köpcentrum. Q sov en stund i vagnen, och satt sedan fridsamt och tittade sig omkring medan jag provade tröjor. I kassakön tittade en dam beundrande på honom. Men det skulle hon inte ha gjort, Q skrynklade ihop ansiktet och började gråta. Det har han aldrig gjort förut, han har tidigare alltid varit nyfiken på främlingar. Sedan tog vi fikapaus med fruktgröt och då lekte livet igen. Alla kvinnovarelser inom trettio meters radie bedårades av hans sextandsleende.

Halvvägs hem blev det emellertid gnöl, högre och högre. Det var ren tur och inte skicklighet att jag hade bärselen med mig. När han fick komma upp i den blev det tyst och efter några hundra meter sov han. Intressant. Samma sak hände nu på förmiddagen. Välling, ögongnuggningar, han sover snart tänkte jag förhoppningsfullt. Ånä. Efter en stunds härjande i spjälsängen gav jag upp och knöt fast honom i bärsjalen. Fem minuter senare sov han. Det är tydligt att han blir lugnare av kroppskontakt, och det är skönt att veta.

Ibland överfalls jag av konstiga reflexer (mot min vilja influerad av Anna Wahlgren och Nannyjouren och andra hemskheter) om att han borde lära sig att sova ensam och somna själv, och att vi borde bryta kopplingen mellan mat och sömn (han somnar nästan alltid efter välling). Det finns så otroligt mycket åsikter, och jag bävar lite för att gå till BVC imorgon. Hoppas att vi får en vettig sköterska som går att prata med.

Men andra gånger känner jag mig ganska trygg i att vi gör rätt. Det är inte klokt vad mycket metoder och åsikter och allmänt tyckande det finns när det gäller handhavande av barn. Ibland är det svårt att värja sig och hitta fram till de egna instinkterna.

När jag skriver detta sista är det inte förmiddag längre, och Pappersväggar ligger fortfarande oläst. Men Q sover nu också. Vi har haft två fina dagar. Vissa bilder av honom vill jag minnas hela livet, som när han satt igår i en halvtimme och dreglade och nynnade för sig själv och lekte med kläppen till en dragkedja. Eller leendet idag bakom nappen när jag ryckte lekfullt i den. Eller, lite grymmare, hans ilskna vrål när han fastnade hängande i krokig arm i en av kökslådorna. Jag sprang till undsättning förstås, men kunde inte låta bli att skratta. Imorgon efter BVC ska vi åka till Ikea och köpa barnsäkringar.

2006-11-26

Je ne regrette rien

Jag har alltså tänkt på om det finns något jag ångrar eller skulle vilja göra annorlunda under åren vi ville ha barn. Och det gör det ju förstås. Om jag hade vetat att min livmoder var kass hade jag inte gjort några IVF:er. Hade jag vetat hur snabbt och lätt det skulle gå att adoptera (jämförelsevis i alla fall!) och vilket underbart barn som väntade, hade jag velat adoptera mycket tidigare. Och så vidare.

Men sådana utläggningar blir ingen mycket klokare av. För man vet ju inte i förväg hur det kommer att gå, det är det som är det jävliga. Hade någon sagt till mig för fem år sedan att det skulle ta ytterligare fem år innan jag blev mamma, hade jag blivit fullkomligt förtvivlad. Å andra sidan var jag redan förtvivlad, eftersom mina mörkaste rädslor var än värre.

Så vad jag istället kom att tänka på var att skriva om vad jag faktiskt är glad att jag gjorde under de här åren. Det blev mer än jag trodde:

Att vi hostade upp pengar till privatförsök istället för att mögla i kön till landstings-IVF. Synd bara att vi inte gjorde det tidigare! Väntan på att få göra IVF hörde till det mest destruktiva och förlamande jag har varit med om.

Att jag tidigt började tänka på och läsa om adoption, och prata om det med O. Ibland var det plågsamt att tänka på adoption, när besattheten av att bli gravid var som störst, men ofta var det en tröst. När vi sedan satte igång adoptionsprocessen var allt så lätt, och det berodde nog mycket på att vi redan tänkt och pratat så mycket.

Att jag sökte hjälp när allt var övermäktigt, hos psykolog och familjerådgivning. Det gav inga omedelbara svar, och det var ibland hårt arbete, men jag tror inte att vi hade kommit igenom detta utan den hjälpen.

Att jag insåg att det fanns en gräns för min förmåga, kapacitet och ork. Infertilitet och ett dåligt jobb var mer än jag klarade av i längden. Först gick jag ner i arbetstid under ett år, och när chansen kom, bad jag om att bli uppsagd.

Att jag vågade sätta gränser gentemot familjen. Ganska tidigt blev jag på det klara med att jag inte stod ut med att träffa gravida och bebisar. Det handlade inte om allt-ljus-på-mig-drama-queen-jag-står-inte-uuut, utan om att det var en ansträngning och anspänning som kostade mig orimligt mycket tid och kraft att återhämta mig från. Så jag tillät mig att avstå, till mångas stora fasa. Exempelvis var jag inte med på min morfars begravning, min mammas sextioårskalas, svärmors dito. Länge försökte jag förklara att detta inte skulle tas som personliga förolämpningar, men efter ett tag gav jag upp. Reaktionerna varierade. En del förstod mig helt, andra förstod inte men accepterade, ytterligare några gjorde varken eller och har än i dag inte förlåtit mig.

Att jag skrev dagbok. För stunden mådde jag oftast bättre av att formulera mina känslor, och många gånger under årens lopp har jag gått tillbaka och läst vad jag har skrivit. Nu när allt är över är jag glad att historien finns dokumenterad. Den är en del av mig.

Att jag tog mod till mig att göra en hemsida och lägga ut en del av mina tankar till allmänt beskådande. Dels har jag fått och får fantastiskt gensvar, dels är det tillfredsställande att skapa något. Skriva på nätet känns något mer kreativt än att skriva för byrålådan.

Att jag surfade på diskussionsforum om IVF (Föräldrakanalen och Netdoktor). Jag lärde mig massor, och fick många vänner. Det är något visst med att prata med någon som delar ens erfarenheter.

Att jag slutade delta i diskussionerna när det bara gjorde ont att läsa om andra som lyckades.

Att vi nästan från början valde att berätta öppet om infertiliteten. På så sätt slapp vi de värsta grodorna och aningslösa kommentarerna, och omgivningen förstod varför vi ibland (eller typ jämt) var ledsna.

Att vi slutade berätta när vi inte orkade längre. Det sista IVF-försöket var hemligt för nästan alla. Vi var helt utslitna och ville tänka på det så lite som möjligt, än mindre tala om det med någon. All välmening, tröst, omsorg som tidigare visats oss var nu fullkomligt verkningslös. Bättre att slippa höra.

Att O och jag tillsammans prioriterade vår relation. Många gånger kändes det som att vi höll på att tappa bort varann helt men vi gjorde inte det. Detta kom inte av sig själv utan genom hårt arbete. Vi arbetade på helt olika sätt vilket ofta var frustrerande. Men innerst inne visste vi nog båda att ingen av oss tänkte ge upp.

Och nu är vi här! Det blåser ute, vinden viner i fönsterspringorna. Strax ska jag lägga mig i dubbelsängen med en läskig bok och lyssna till Q:s andetag, och lukta lite på hans huvud. Det är ett mirakel att vi kom fram till slut.

Je ne regrette rien

Jag har alltså tänkt på om det finns något jag ångrar eller skulle vilja göra annorlunda under åren vi ville ha barn. Och det gör det ju förstås. Om jag hade vetat att min livmoder var kass hade jag inte gjort några IVF:er. Hade jag vetat hur snabbt och lätt det skulle gå att adoptera (jämförelsevis i alla fall!) och vilket underbart barn som väntade, hade jag velat adoptera mycket tidigare. Och så vidare.

Men sådana utläggningar blir ingen mycket klokare av. För man vet ju inte i förväg hur det kommer att gå, det är det som är det jävliga. Hade någon sagt till mig för fem år sedan att det skulle ta ytterligare fem år innan jag blev mamma, hade jag blivit fullkomligt förtvivlad. Å andra sidan var jag redan förtvivlad, eftersom mina mörkaste rädslor var än värre.

Så vad jag istället kom att tänka på var att skriva om vad jag faktiskt är glad att jag gjorde under de här åren. Det blev mer än jag trodde:

Att vi hostade upp pengar till privatförsök istället för att mögla i kön till landstings-IVF. Synd bara att vi inte gjorde det tidigare! Väntan på att få göra IVF hörde till det mest destruktiva och förlamande jag har varit med om.

Att jag tidigt började tänka på och läsa om adoption, och prata om det med O. Ibland var det plågsamt att tänka på adoption, när besattheten av att bli gravid var som störst, men ofta var det en tröst. När vi sedan satte igång adoptionsprocessen var allt så lätt, och det berodde nog mycket på att vi redan tänkt och pratat så mycket.

Att jag sökte hjälp när allt var övermäktigt, hos psykolog och familjerådgivning. Det gav inga omedelbara svar, och det var ibland hårt arbete, men jag tror inte att vi hade kommit igenom detta utan den hjälpen.

Att jag insåg att det fanns en gräns för min förmåga, kapacitet och ork. Infertilitet och ett dåligt jobb var mer än jag klarade av i längden. Först gick jag ner i arbetstid under ett år, och när chansen kom, bad jag om att bli uppsagd.

Att jag vågade sätta gränser gentemot familjen. Ganska tidigt blev jag på det klara med att jag inte stod ut med att träffa gravida och bebisar. Det handlade inte om allt-ljus-på-mig-drama-queen-jag-står-inte-uuut, utan om att det var en ansträngning och anspänning som kostade mig orimligt mycket tid och kraft att återhämta mig från. Så jag tillät mig att avstå, till mångas stora fasa. Exempelvis var jag inte med på min morfars begravning, min mammas sextioårskalas, svärmors dito. Länge försökte jag förklara att detta inte skulle tas som personliga förolämpningar, men efter ett tag gav jag upp. Reaktionerna varierade. En del förstod mig helt, andra förstod inte men accepterade, ytterligare några gjorde varken eller och har än i dag inte förlåtit mig.

Att jag skrev dagbok. För stunden mådde jag oftast bättre av att formulera mina känslor, och många gånger under årens lopp har jag gått tillbaka och läst vad jag har skrivit. Nu när allt är över är jag glad att historien finns dokumenterad. Den är en del av mig.

Att jag tog mod till mig att göra en hemsida och lägga ut en del av mina tankar till allmänt beskådande. Dels har jag fått och får fantastiskt gensvar, dels är det tillfredsställande att skapa något. Skriva på nätet känns något mer kreativt än att skriva för byrålådan.

Att jag surfade på diskussionsforum om IVF (Föräldrakanalen och Netdoktor). Jag lärde mig massor, och fick många vänner. Det är något visst med att prata med någon som delar ens erfarenheter.

Att jag slutade delta i diskussionerna när det bara gjorde ont att läsa om andra som lyckades.

Att vi nästan från början valde att berätta öppet om infertiliteten. På så sätt slapp vi de värsta grodorna och aningslösa kommentarerna, och omgivningen förstod varför vi ibland (eller typ jämt) var ledsna.

Att vi slutade berätta när vi inte orkade längre. Det sista IVF-försöket var hemligt för nästan alla. Vi var helt utslitna och ville tänka på det så lite som möjligt, än mindre tala om det med någon. All välmening, tröst, omsorg som tidigare visats oss var nu fullkomligt verkningslös. Bättre att slippa höra.

Att O och jag tillsammans prioriterade vår relation. Många gånger kändes det som att vi höll på att tappa bort varann helt men vi gjorde inte det. Detta kom inte av sig själv utan genom hårt arbete. Vi arbetade på helt olika sätt vilket ofta var frustrerande. Men innerst inne visste vi nog båda att ingen av oss tänkte ge upp.

Och nu är vi här! Det blåser ute, vinden viner i fönsterspringorna. Strax ska jag lägga mig i dubbelsängen med en läskig bok och lyssna till Q:s andetag, och lukta lite på hans huvud. Det är ett mirakel att vi kom fram till slut.

2006-11-21

Växlande molnighet

Jag fick en intressant fråga som kommentar på förra inlägget, om jag önskar att vi hade gjort något annorlunda under de svåra åren. Jag ska fundera lite och återkomma.

Igår hade vi en ganska jobbig dag. Jag var förstås trött efter uppesittarkvällen, dessutom sov Q oroligt på natten. Han ligger inte längre rak och fin mellan oss. Istället kan man ibland vakna med hans fötter i ansiktet och hans huvud på magen. Han sover oftast på mage, och drar upp benen under sig. Så kan han ligga halvvaken med rumpan i vädret och småprata, knorra och ibland yla för sig själv. Gulligt, men lite jobbigt när man vill sova.

Resten av dagen var det inte mycket som var bra. Korta stunder var han nöjd och glad, men mestadels skrek han. Ville inte ha mat, skrek när jag bytte på honom. Hungrig, kissig, bajsig, trött? Vilka fler alternativ finns? Jag knölade ner honom i bärsjalen trots ilskna protester och då somnade han faktiskt till bådas vår förvåning. Så fick jag ett par timmars ro, tills han vaknade med ett argt vrål.

Det var ganska skönt att lämna över honom till pappan på kvällen och åka på körrepetition. Fast jag vet att man har sådana dagar ibland, kände jag mig ändå lite nere.

Men idag var det en helt annan unge som vaknade. Gårdagens skrik är utbytt mot kvitter. Vad det än var som inte var bra igår (tänder? Han har tre i överkäken och två i underkäken, kanske fler på gång?) så var det borta idag.

I vilket fall som helst så känner jag att jag behöver aktivera mig lite mer. Det är en avvägning, svårt att veta hur mycket aktiviteter Q klarar av. Han är sällan gnällig när vi är ute på någonting, de riktiga grindagarna har varit hemma när vi tar det lugnt. Men för att jag ska bli på lite bättre humör måste vi hitta på lite roligheter.

Så ni mamma- (pappa?) människor som läser detta, har ni några tips? Vad kan man göra med en åttamånaders bebis när vädret är novemberdassigt? Hur fyller ni era barnlediga dagar?

Växlande molnighet

Jag fick en intressant fråga som kommentar på förra inlägget, om jag önskar att vi hade gjort något annorlunda under de svåra åren. Jag ska fundera lite och återkomma.

Igår hade vi en ganska jobbig dag. Jag var förstås trött efter uppesittarkvällen, dessutom sov Q oroligt på natten. Han ligger inte längre rak och fin mellan oss. Istället kan man ibland vakna med hans fötter i ansiktet och hans huvud på magen. Han sover oftast på mage, och drar upp benen under sig. Så kan han ligga halvvaken med rumpan i vädret och småprata, knorra och ibland yla för sig själv. Gulligt, men lite jobbigt när man vill sova.

Resten av dagen var det inte mycket som var bra. Korta stunder var han nöjd och glad, men mestadels skrek han. Ville inte ha mat, skrek när jag bytte på honom. Hungrig, kissig, bajsig, trött? Vilka fler alternativ finns? Jag knölade ner honom i bärsjalen trots ilskna protester och då somnade han faktiskt till bådas vår förvåning. Så fick jag ett par timmars ro, tills han vaknade med ett argt vrål.

Det var ganska skönt att lämna över honom till pappan på kvällen och åka på körrepetition. Fast jag vet att man har sådana dagar ibland, kände jag mig ändå lite nere.

Men idag var det en helt annan unge som vaknade. Gårdagens skrik är utbytt mot kvitter. Vad det än var som inte var bra igår (tänder? Han har tre i överkäken och två i underkäken, kanske fler på gång?) så var det borta idag.

I vilket fall som helst så känner jag att jag behöver aktivera mig lite mer. Det är en avvägning, svårt att veta hur mycket aktiviteter Q klarar av. Han är sällan gnällig när vi är ute på någonting, de riktiga grindagarna har varit hemma när vi tar det lugnt. Men för att jag ska bli på lite bättre humör måste vi hitta på lite roligheter.

Så ni mamma- (pappa?) människor som läser detta, har ni några tips? Vad kan man göra med en åttamånaders bebis när vädret är novemberdassigt? Hur fyller ni era barnlediga dagar?

2006-11-19

Var det värt det?

Så är jag då äntligen framme i det som jag har längtat så hett efter. I mer än tio år har jag längtat efter barn. I sju år har vi aktivt försökt få barn.

De senaste åren har jag ofta stannat upp just i månadsskiftet oktober-november. Det är mycket som har råkat hända just då, och det har gett mig anledning att se tillbaka och räkna efter. Nu är det ett år sedan, nu är det två år sedan. Fram tills nu har det varit ganska dystra tillbakablickar.
För fem år sedan, i oktober-november 2001, började jag må ordentligt dåligt över vår barnlöshet. Ungefär samtidigt tvingades jag byta tjänst på jobbet och insåg snabbt att jag avskydde mina nya arbetsuppgifter. Vintern 2001-2002 minns jag med fasa. Det var som att sitta i ett mörkt fängelse. Jag har nog aldrig känt mig så fångad och så låst som då.

Året därpå var det något bättre. Jag gick ner i arbetstid och vi bestämde oss för att betala för ett privat IVF-försök.

I slutet av oktober 2003 misslyckades vår tredje IVF. Jag vet inte om det misslyckandet var det värsta, alla har varit jävliga på sitt sätt. Men jag hoppades väldigt mycket på just det tredje försöket. Två enligt läkarna perfekta försök hade slutat negativt. Det tredje gav all-time high i antal ägg och befruktningar. Nu måste det ju lyckas. Man kan inte ha otur hur många gånger som helst. Det trodde inte läkarna heller, trots att vi efter två misslyckade försök borde ha fått två embryon återförda, fick vi bara ett. Risken för tvillinggraviditet ansågs för stor.

Idag kan jag faktiskt le lite åt deras optimism. Men när jag tänker på den jag var då, ler jag inte. Stackars liten! Som du plågades och våndades, till ingen nytta alls. Lilla vännen, om jag kunde trösta dig och läka dig.

I samma månadsskifte 2004 städade jag vårt hus och lämnade över nycklarna till uthyrningsfirman. Sedan satte jag mig på tåget och åkte till O och vårt nya liv i Stockholm. Jag var vemodig över att lämna Göteborg och huset och alla drömmar jag haft, men också lite lättad. Jag var mycket orolig över min arbetslöshet. Skulle jag kunna få ett nytt jobb? Skulle jag orka jobba igen? Några dagar senare kom min mens vilket betydde att vårt sista frysförsök hade misslyckats. Fyra IVF, fyra frysförsök, och nu var frysen tom.

Ett år senare, den 26 oktober 2005 fick jag mens igen, nu efter vår femte IVF som vi hade bestämt skulle bli den sista. Det var förskräckligt och överjävligt och ibland känns det fortfarande som en mardröm som jag inte kan vakna ur, men samtidigt var det också lättare än jag trodde. Helvetesresan var över. Nu visste vi.

Och så kom 2006. Den 23 oktober träffade vi Q för första gången och den 30 oktober blev han vår. Det är nu tre veckor sedan och det låter som en klyscha men det är alldeles sant: han har redan gett mig glädje och mening nog att fylla ett helt liv. Fast det är inte nog! Jag vill ha mer, mycket mer. Jag vill leva med honom, nära honom varje dag och se hur han växer och utvecklas, samtidigt som jag vill frysa varje (nå, kanske inte precis alla) ögonblick.

Det var detta jag ville. Det var detta jag längtade efter. Nu är jag mamma, och det har gjort mig hel. Nu har jag ett barn att älska, det var det jag behövde, och drömde om och längtade efter. (Fast egentligen vågade jag sällan föreställa mig hur det skulle vara att ha barn, det gjorde helt enkelt för ont.) Men att det skulle bli ett så underbart barn, det kunde jag inte ana!

Sagan slutar lyckligt. Så då var det väl värt allt lidande?

Nej. Det var det inte. Någonstans inom mig kommer jag alltid att vara förbannad över att ha behövt gå igenom allt detta. Men det som är så befriande med att ha fått Q, är att det inte är viktigt längre. Det handlar inte om mig längre. Jag slipper tänka på det där, jag slipper vada i de unkna känslorna. De finns kvar men i förminskad form och de kommer alltid att vara en del av mig, precis som alla andra saker jag varit med om, men de har ingenting med Q att göra, och det är så skönt.

Klockan är nu några minuter över midnatt och det är synnerligen korkat av mig att sitta uppe så sent och plåga mig själv med gamla minnen. Men jag tror att jag vet varför jag gör det, det finns två skäl som motsäger varann. Å ena sidan behöver jag lägga detta bakom mig, konstatera att det var så det var, det var förfärligt, men nu är det över! För bara ett år sedan var jag förtvivlad och tvivlande på om vi skulle nå fram, nu är vi framme.

Men å andra sidan har jag också ett behov av att minnas. Jag tror att det är några samtal jag har haft på sistone med närstående som har fått mig att inse detta. Från både O:s och min familj har det kommit mer eller mindre outtalade krav på att vi ska bli normala igen och börja delta i ett familjeliv som vi upplever som ansträngt och i vissa fall rentav förljuget. Men vi trilskas lite. Ja, vi har fått det bra. Q är fantastisk och vi håller på att växa ihop till en familj. Kan vi inte få göra det ifred. Måste alla andra relationer repareras och manifesteras just precis nu? Vi har en lång och sorglig historia bakom oss, kan vi (utan att vältra oss i den) få hämta andan lite och koncentrera oss på vår son?

Och nu är det dags för mig att sova så att jag orkar göra just det imorgon, som blir en ny dag - en till dag! - med Q.

Var det värt det?

Så är jag då äntligen framme i det som jag har längtat så hett efter. I mer än tio år har jag längtat efter barn. I sju år har vi aktivt försökt få barn.

De senaste åren har jag ofta stannat upp just i månadsskiftet oktober-november. Det är mycket som har råkat hända just då, och det har gett mig anledning att se tillbaka och räkna efter. Nu är det ett år sedan, nu är det två år sedan. Fram tills nu har det varit ganska dystra tillbakablickar.
För fem år sedan, i oktober-november 2001, började jag må ordentligt dåligt över vår barnlöshet. Ungefär samtidigt tvingades jag byta tjänst på jobbet och insåg snabbt att jag avskydde mina nya arbetsuppgifter. Vintern 2001-2002 minns jag med fasa. Det var som att sitta i ett mörkt fängelse. Jag har nog aldrig känt mig så fångad och så låst som då.

Året därpå var det något bättre. Jag gick ner i arbetstid och vi bestämde oss för att betala för ett privat IVF-försök.

I slutet av oktober 2003 misslyckades vår tredje IVF. Jag vet inte om det misslyckandet var det värsta, alla har varit jävliga på sitt sätt. Men jag hoppades väldigt mycket på just det tredje försöket. Två enligt läkarna perfekta försök hade slutat negativt. Det tredje gav all-time high i antal ägg och befruktningar. Nu måste det ju lyckas. Man kan inte ha otur hur många gånger som helst. Det trodde inte läkarna heller, trots att vi efter två misslyckade försök borde ha fått två embryon återförda, fick vi bara ett. Risken för tvillinggraviditet ansågs för stor.

Idag kan jag faktiskt le lite åt deras optimism. Men när jag tänker på den jag var då, ler jag inte. Stackars liten! Som du plågades och våndades, till ingen nytta alls. Lilla vännen, om jag kunde trösta dig och läka dig.

I samma månadsskifte 2004 städade jag vårt hus och lämnade över nycklarna till uthyrningsfirman. Sedan satte jag mig på tåget och åkte till O och vårt nya liv i Stockholm. Jag var vemodig över att lämna Göteborg och huset och alla drömmar jag haft, men också lite lättad. Jag var mycket orolig över min arbetslöshet. Skulle jag kunna få ett nytt jobb? Skulle jag orka jobba igen? Några dagar senare kom min mens vilket betydde att vårt sista frysförsök hade misslyckats. Fyra IVF, fyra frysförsök, och nu var frysen tom.

Ett år senare, den 26 oktober 2005 fick jag mens igen, nu efter vår femte IVF som vi hade bestämt skulle bli den sista. Det var förskräckligt och överjävligt och ibland känns det fortfarande som en mardröm som jag inte kan vakna ur, men samtidigt var det också lättare än jag trodde. Helvetesresan var över. Nu visste vi.

Och så kom 2006. Den 23 oktober träffade vi Q för första gången och den 30 oktober blev han vår. Det är nu tre veckor sedan och det låter som en klyscha men det är alldeles sant: han har redan gett mig glädje och mening nog att fylla ett helt liv. Fast det är inte nog! Jag vill ha mer, mycket mer. Jag vill leva med honom, nära honom varje dag och se hur han växer och utvecklas, samtidigt som jag vill frysa varje (nå, kanske inte precis alla) ögonblick.

Det var detta jag ville. Det var detta jag längtade efter. Nu är jag mamma, och det har gjort mig hel. Nu har jag ett barn att älska, det var det jag behövde, och drömde om och längtade efter. (Fast egentligen vågade jag sällan föreställa mig hur det skulle vara att ha barn, det gjorde helt enkelt för ont.) Men att det skulle bli ett så underbart barn, det kunde jag inte ana!

Sagan slutar lyckligt. Så då var det väl värt allt lidande?

Nej. Det var det inte. Någonstans inom mig kommer jag alltid att vara förbannad över att ha behövt gå igenom allt detta. Men det som är så befriande med att ha fått Q, är att det inte är viktigt längre. Det handlar inte om mig längre. Jag slipper tänka på det där, jag slipper vada i de unkna känslorna. De finns kvar men i förminskad form och de kommer alltid att vara en del av mig, precis som alla andra saker jag varit med om, men de har ingenting med Q att göra, och det är så skönt.

Klockan är nu några minuter över midnatt och det är synnerligen korkat av mig att sitta uppe så sent och plåga mig själv med gamla minnen. Men jag tror att jag vet varför jag gör det, det finns två skäl som motsäger varann. Å ena sidan behöver jag lägga detta bakom mig, konstatera att det var så det var, det var förfärligt, men nu är det över! För bara ett år sedan var jag förtvivlad och tvivlande på om vi skulle nå fram, nu är vi framme.

Men å andra sidan har jag också ett behov av att minnas. Jag tror att det är några samtal jag har haft på sistone med närstående som har fått mig att inse detta. Från både O:s och min familj har det kommit mer eller mindre outtalade krav på att vi ska bli normala igen och börja delta i ett familjeliv som vi upplever som ansträngt och i vissa fall rentav förljuget. Men vi trilskas lite. Ja, vi har fått det bra. Q är fantastisk och vi håller på att växa ihop till en familj. Kan vi inte få göra det ifred. Måste alla andra relationer repareras och manifesteras just precis nu? Vi har en lång och sorglig historia bakom oss, kan vi (utan att vältra oss i den) få hämta andan lite och koncentrera oss på vår son?

Och nu är det dags för mig att sova så att jag orkar göra just det imorgon, som blir en ny dag - en till dag! - med Q.

2006-11-16

Vara nära

Det är regnig och smådyster torsdag i Helgavärlden. Jag är förkyld och därför lite trött, fast jag har sovit lyxigt länge idag. O var hemma på förmiddagen och lät mig sova. Inatt ska jag ta hand om Q, har jag bestämt. Vi måste komma fram till ett schema som funkar för oss alla. Jag har svårt att komma i säng i tid och att somna på kvällen och är följaktligen alltid dödstrött på morgonen. Men å andra sidan somnar jag lätt om när jag blir väckt mitt i natten eller på morgonen. Imorse vaknade Q klockan sex, och jag tog hand om honom för att O skulle få sova. Men efter en halvtimme kom O upp, han hade inte somnat om. Vet ännu inte riktigt hur vi ska lösa detta så att alla får sova och ingen blir helt slutkörd.

När alla var vakna åkte vi och köpte lekhage. Den gulliga tjejen i affären kände igen oss, vi var där strax innan vi åkte till Seoul, och gav oss 10% rabatt, inte dumt. Det är något visst med adoption, man väcker uppmärksamhet. Hittills bara positiv sådan. Q sitter ofta i sele eller sjal och det brukar kommenteras.

Lekhagen ligger kvar i bakluckan, O hoppade av vid tunnelbanan för att åka till jobbet och jag är inte människa att baxa upp bebis, skötväska, mig själv och lekhage i lägenheten. Men när O kommer hem ska vi montera den och inviga den. Den var dyr som skam men förhoppningsvis kan vi använda den länge. Kanske ska julgranen få stå i den? Kanske kan vi ta med den ner till varvet när det är dags för vårfix av båten?

Tyvärr hade vi inte tid att äta lunch tillsammans som vi hade tänkt. Sådana små missräkningar kan göra mig ganska besviken. Jag längtar och ser fram emot att ha tid tillsammans med O. Det behöver inte vara barnfri tid utan Q, men jag vill vara med min man, jag vill att han ska se mig och ge mig ömhet och uppskattning.

Men lunch med Q var inte så dumt det heller, O ansvarar för provianteringen i familjen och ser till att hålla kylskåpet välfyllt. Det blev dansk röd korv med rotmos.

Efter mycket babbel nu till det jag tänkte skriva om: samsovning. Vi var från början överens om att vårt barn skulle sova i vår säng mellan oss. O och jag har varsin 1,05 säng och tidigare hade vi varsin bäddmadrass också. Men i somras bytte vi ut dem mot en stor bäddmadrass som alltså är hela 210 cm bred. Mycket säng! Både O och jag är långa och ingen av oss gillar att sova trångt, vi behöver mycket utrymme omkring oss.

Spjälsäng köpte vi ju också och den står i vårt sovrum. Efter ett par dagar hemma började vi lägga Q i den när han sover middag på dagen, för att slippa oron för att han ska trilla ur stora sängen. Så småningom hade vi väl tänkt lära honom att sova i den på natten också, för att senare introducera eget rum.

Vi är nog inte särskilt unika i detta sätt att tänka, men lustigt nog verkar det vara en generationsfråga. Båda mina föräldrar och O:s mamma verkade lätt förfärade när vi beskrev arrangemanget. Men han ska väl lära sig att sova själv?!?

Jag har grubblat lite på vad detta beror på. Jag vet att jag hade eget rum redan som bebis, och att det var en självklarhet då. Mamma var ganska sträng med att jag inte fick komma in till dem när jag vaknade på natten, utan jag skulle somna i min egen säng. Följden blev en viljornas kamp som pågick i flera år. Undrar om det inte hade varit enklare att kapitulera och ge mig den trygghet jag uppenbarligen behövde.

Förmodligen var detta sånt man fick lära sig förr, att barns behov och vilja inte ska få styra livet hemma, för då blir de bortskämda. Jag tror inte på det där. De mest bortskämda och odrägliga ungar jag har träffat är sådana för att de fått för lite uppmärksamhet av sina föräldrar, inte för mycket. Men det återstår att se hur jag kan efterleva mina principer och omsätta dem i praktiken.

Jag är så glad för att Q är ett så ömsint barn. Han gillar att bli buren, klappad, pussad och gosad med. Det hade känts svårt att bli avvisad, och det hade varit svårt att framhärda i att tvinga på honom ömhet.

Vara nära

Det är regnig och smådyster torsdag i Helgavärlden. Jag är förkyld och därför lite trött, fast jag har sovit lyxigt länge idag. O var hemma på förmiddagen och lät mig sova. Inatt ska jag ta hand om Q, har jag bestämt. Vi måste komma fram till ett schema som funkar för oss alla. Jag har svårt att komma i säng i tid och att somna på kvällen och är följaktligen alltid dödstrött på morgonen. Men å andra sidan somnar jag lätt om när jag blir väckt mitt i natten eller på morgonen. Imorse vaknade Q klockan sex, och jag tog hand om honom för att O skulle få sova. Men efter en halvtimme kom O upp, han hade inte somnat om. Vet ännu inte riktigt hur vi ska lösa detta så att alla får sova och ingen blir helt slutkörd.

När alla var vakna åkte vi och köpte lekhage. Den gulliga tjejen i affären kände igen oss, vi var där strax innan vi åkte till Seoul, och gav oss 10% rabatt, inte dumt. Det är något visst med adoption, man väcker uppmärksamhet. Hittills bara positiv sådan. Q sitter ofta i sele eller sjal och det brukar kommenteras.

Lekhagen ligger kvar i bakluckan, O hoppade av vid tunnelbanan för att åka till jobbet och jag är inte människa att baxa upp bebis, skötväska, mig själv och lekhage i lägenheten. Men när O kommer hem ska vi montera den och inviga den. Den var dyr som skam men förhoppningsvis kan vi använda den länge. Kanske ska julgranen få stå i den? Kanske kan vi ta med den ner till varvet när det är dags för vårfix av båten?

Tyvärr hade vi inte tid att äta lunch tillsammans som vi hade tänkt. Sådana små missräkningar kan göra mig ganska besviken. Jag längtar och ser fram emot att ha tid tillsammans med O. Det behöver inte vara barnfri tid utan Q, men jag vill vara med min man, jag vill att han ska se mig och ge mig ömhet och uppskattning.

Men lunch med Q var inte så dumt det heller, O ansvarar för provianteringen i familjen och ser till att hålla kylskåpet välfyllt. Det blev dansk röd korv med rotmos.

Efter mycket babbel nu till det jag tänkte skriva om: samsovning. Vi var från början överens om att vårt barn skulle sova i vår säng mellan oss. O och jag har varsin 1,05 säng och tidigare hade vi varsin bäddmadrass också. Men i somras bytte vi ut dem mot en stor bäddmadrass som alltså är hela 210 cm bred. Mycket säng! Både O och jag är långa och ingen av oss gillar att sova trångt, vi behöver mycket utrymme omkring oss.

Spjälsäng köpte vi ju också och den står i vårt sovrum. Efter ett par dagar hemma började vi lägga Q i den när han sover middag på dagen, för att slippa oron för att han ska trilla ur stora sängen. Så småningom hade vi väl tänkt lära honom att sova i den på natten också, för att senare introducera eget rum.

Vi är nog inte särskilt unika i detta sätt att tänka, men lustigt nog verkar det vara en generationsfråga. Båda mina föräldrar och O:s mamma verkade lätt förfärade när vi beskrev arrangemanget. Men han ska väl lära sig att sova själv?!?

Jag har grubblat lite på vad detta beror på. Jag vet att jag hade eget rum redan som bebis, och att det var en självklarhet då. Mamma var ganska sträng med att jag inte fick komma in till dem när jag vaknade på natten, utan jag skulle somna i min egen säng. Följden blev en viljornas kamp som pågick i flera år. Undrar om det inte hade varit enklare att kapitulera och ge mig den trygghet jag uppenbarligen behövde.

Förmodligen var detta sånt man fick lära sig förr, att barns behov och vilja inte ska få styra livet hemma, för då blir de bortskämda. Jag tror inte på det där. De mest bortskämda och odrägliga ungar jag har träffat är sådana för att de fått för lite uppmärksamhet av sina föräldrar, inte för mycket. Men det återstår att se hur jag kan efterleva mina principer och omsätta dem i praktiken.

Jag är så glad för att Q är ett så ömsint barn. Han gillar att bli buren, klappad, pussad och gosad med. Det hade känts svårt att bli avvisad, och det hade varit svårt att framhärda i att tvinga på honom ömhet.

2006-11-15

Rutiner

..ska man ha sägs det. Det har inte jag ännu. Kanske inte så konstigt med tanke på att vi bara varit hemma i två veckor. Min jet lag har gått över men jag vet inte hur det är med Q:s. Hur lång tid tar det för en bebis att ställa om sin mat- och sovklocka?

Dagarna ser i alla fall ut ungefär så här:

05:00 Q börjar sno runt i sängen, ställer sig upp med hjälp av sänggaveln. Ibland kan det hjälpa med lite klappar och handhållande för att lugna ner honom men oftast är det bara att kapitulera och inse att det är morgon. O tar nästan alltid första passet - så snäll är han. Flaska och sedan lite lek.

06:30 Q somnar igen, O bär in honom till mig och åker till jobbet. Har jag tur blir det ytterligare en timmes sömn, men inte alltid.

07-08 sisådär går vi upp. Dags för mera mat till Q. O brukar ge honom gröt på morgonen, det gillar han. Jag är bekvämare och ger flaska. Vi håller på att introducera puréer och annat, men samtidigt är flaskan så enkel och det märks att den ger honom trygghet. Majsvälling har funkat ett par gånger, och det var ett jättebra tips att blanda mjölkpulver med vanlig välling. He, he. Allt måste ske med list.

09:30 ungefär kan det börja bli dags för mig att få lite frukost. Om Q är mätt och snäll sitter han i sin höga stol och kladdar med smörgåsrån medan jag äter och läser DN. Brukar hinna genom del 1. Igår visade han plötsligt en oroväckande tendens att vilja resa sig upp i stolen - gahh! Företagsamma unge, sånt ska du inte kunna!

Sedan är det dags för umgänge. Ibland sätter jag honom i bärsele eller bärsjal och går runt och fixar hemma, gärna till musik. Ibland lägger jag mig på golvet och leker. Det roligaste Q vet är att ställa sig upp och balansera på sina vingliga små fötter och ben. Väl i upprätt ställning drabbas han ofta av hybris och släpper ena handen (förmodligen för att kunna vinka till en tänkt publik - en riktig estradör alltså). Resultatet blir ofta att han dråsar omkull och är jag då inte tillräckligt påpasslig slår han i munnen eller huvudet och ger mig hjärtinfarkt på köpet. Inget blodvite hittills dock.

Vi har också tagit några barnvagnspromenader som Q uthärdat med jämnmod. Han tittar förebrående på mig och somnar oftast.

Vid 12-13-14-tiden sisådär tycker jag att bebisar ska sova middag, helst två timmar men Q är inte riktigt av samma åsikt. Ofta tycker han att tillvaron är lite för spännande för att sova bort. Man märker hur han kämpar för att hålla sig vaken. Å andra sidan somnar han på två andetag när han väl tillåter sig att slappna av. Hittills har han alltid fått somna i min eller O:s famn, vi har inte velat ens pröva att lämna honom ensam. Kanske får vi ångra detta i framtiden men just nu säger våra instinkter oss att vi ska hålla hårt i honom. Sövning tar sällan mer än tio-femton minuter, ofta går det ännu snabbare.

Tidigt på eftermiddagen kommer O hem, och då är det väldigt skönt att kunna lämpa över Q till honom ibland. Särskilt nu, när snuvan gör honom lite stingslig. Jag älskar honom av hela mitt hjärta, men det är skönt att kunna gå på muggen ifred.

Nästan varje kväll badar O och Q tillsammans. Q är ett riktigt vattendjur, han jollrar förtjust när vi tappar upp vattnet och plaskar för fullt i karet. Att få vatten i ansiktet och håret är helt okej. Sedan är det dags för kvällsflaska och godnatt. Oftast sover han vid halvåttatiden eller däromkring.

Någon gång på småtimmarna vaknar han så och ska ha mera mat, vilket han får, och sedan blir klockan fem igen..

Egentligen är vi ganska nöjda med detta oregelbundna schema. Det hade inte varit så dumt om herr Q kunde tänka sig att sova ett par timmar till på morgonen, fem är okristligt tidigt, men å andra sidan är det rätt skönt att han slocknar vid åttatiden. Vi har ännu inte experimenterat så mycket med sovtiderna utan låtit honom bestämma själv. Därav avsaknaden av rutiner, gissar jag.

Imorgon ska vi faktiskt investera i en lekhage. Det låter ålderdomligt och gräsligt, men det är för att jag ska få lite ro att göra något annat än bära eller passa på en vinglig Q. Det roligaste han vet är att stå upp i sin spjälsäng och hålla sig i överkanten. Vi lyfter ut den i vardagsrummet och han balanserade i den i en timme och pladdrade förtjust utan avbrott. En lekhage är ju ännu lite större och kanske därmed ännu roligare?

Rutiner

..ska man ha sägs det. Det har inte jag ännu. Kanske inte så konstigt med tanke på att vi bara varit hemma i två veckor. Min jet lag har gått över men jag vet inte hur det är med Q:s. Hur lång tid tar det för en bebis att ställa om sin mat- och sovklocka?

Dagarna ser i alla fall ut ungefär så här:

05:00 Q börjar sno runt i sängen, ställer sig upp med hjälp av sänggaveln. Ibland kan det hjälpa med lite klappar och handhållande för att lugna ner honom men oftast är det bara att kapitulera och inse att det är morgon. O tar nästan alltid första passet - så snäll är han. Flaska och sedan lite lek.

06:30 Q somnar igen, O bär in honom till mig och åker till jobbet. Har jag tur blir det ytterligare en timmes sömn, men inte alltid.

07-08 sisådär går vi upp. Dags för mera mat till Q. O brukar ge honom gröt på morgonen, det gillar han. Jag är bekvämare och ger flaska. Vi håller på att introducera puréer och annat, men samtidigt är flaskan så enkel och det märks att den ger honom trygghet. Majsvälling har funkat ett par gånger, och det var ett jättebra tips att blanda mjölkpulver med vanlig välling. He, he. Allt måste ske med list.

09:30 ungefär kan det börja bli dags för mig att få lite frukost. Om Q är mätt och snäll sitter han i sin höga stol och kladdar med smörgåsrån medan jag äter och läser DN. Brukar hinna genom del 1. Igår visade han plötsligt en oroväckande tendens att vilja resa sig upp i stolen - gahh! Företagsamma unge, sånt ska du inte kunna!

Sedan är det dags för umgänge. Ibland sätter jag honom i bärsele eller bärsjal och går runt och fixar hemma, gärna till musik. Ibland lägger jag mig på golvet och leker. Det roligaste Q vet är att ställa sig upp och balansera på sina vingliga små fötter och ben. Väl i upprätt ställning drabbas han ofta av hybris och släpper ena handen (förmodligen för att kunna vinka till en tänkt publik - en riktig estradör alltså). Resultatet blir ofta att han dråsar omkull och är jag då inte tillräckligt påpasslig slår han i munnen eller huvudet och ger mig hjärtinfarkt på köpet. Inget blodvite hittills dock.

Vi har också tagit några barnvagnspromenader som Q uthärdat med jämnmod. Han tittar förebrående på mig och somnar oftast.

Vid 12-13-14-tiden sisådär tycker jag att bebisar ska sova middag, helst två timmar men Q är inte riktigt av samma åsikt. Ofta tycker han att tillvaron är lite för spännande för att sova bort. Man märker hur han kämpar för att hålla sig vaken. Å andra sidan somnar han på två andetag när han väl tillåter sig att slappna av. Hittills har han alltid fått somna i min eller O:s famn, vi har inte velat ens pröva att lämna honom ensam. Kanske får vi ångra detta i framtiden men just nu säger våra instinkter oss att vi ska hålla hårt i honom. Sövning tar sällan mer än tio-femton minuter, ofta går det ännu snabbare.

Tidigt på eftermiddagen kommer O hem, och då är det väldigt skönt att kunna lämpa över Q till honom ibland. Särskilt nu, när snuvan gör honom lite stingslig. Jag älskar honom av hela mitt hjärta, men det är skönt att kunna gå på muggen ifred.

Nästan varje kväll badar O och Q tillsammans. Q är ett riktigt vattendjur, han jollrar förtjust när vi tappar upp vattnet och plaskar för fullt i karet. Att få vatten i ansiktet och håret är helt okej. Sedan är det dags för kvällsflaska och godnatt. Oftast sover han vid halvåttatiden eller däromkring.

Någon gång på småtimmarna vaknar han så och ska ha mera mat, vilket han får, och sedan blir klockan fem igen..

Egentligen är vi ganska nöjda med detta oregelbundna schema. Det hade inte varit så dumt om herr Q kunde tänka sig att sova ett par timmar till på morgonen, fem är okristligt tidigt, men å andra sidan är det rätt skönt att han slocknar vid åttatiden. Vi har ännu inte experimenterat så mycket med sovtiderna utan låtit honom bestämma själv. Därav avsaknaden av rutiner, gissar jag.

Imorgon ska vi faktiskt investera i en lekhage. Det låter ålderdomligt och gräsligt, men det är för att jag ska få lite ro att göra något annat än bära eller passa på en vinglig Q. Det roligaste han vet är att stå upp i sin spjälsäng och hålla sig i överkanten. Vi lyfter ut den i vardagsrummet och han balanserade i den i en timme och pladdrade förtjust utan avbrott. En lekhage är ju ännu lite större och kanske därmed ännu roligare?

2006-11-13

Shoppingfacit

Friden breder ut sig, en snorig Q sover middag i förhoppningsvis någon timme. Snorandet gör att han inte är riktigt sitt godmodiga vanliga jag utan lite grinigare, men fortfarande högst älskansvärd.

Trogna läsare vet att jag shoppade som en dåre till Q. Nu med hela fjorton dagars mammaerfarenhet tänkte jag berätta vilka köp som blev bra. Jag är själv lite förvånad över resultatet.

Spjälsäng med spjälskydd - jo, den används till Q:s dagliga tupplurer. På natten sover han mellan oss vilket går över förväntan. Vi var båda oroliga över att inte kunna sova tillsammans med en sparkande bebis, men Q sover fint och beskedligt (utom just inatt, men det skyller vi på snuvan). Ibland känner man en liten hand treva efter en, mysigt. Vi leker dessutom mycket i spjälsängen, Q får stå upp i den och vi pratar och pussar. Allt för att han ska uppfatta den som ett trevligt ställe att vara på.

Sovpåse - har vi bara använt en gång hittills, men det kanske blir mer.

Barnvagn med mjuklift och skötväska - funkar bra. Mjukliften är urvuxen, som förväntat. Just idag har vi lärt oss hur man transformerar den till en åkpåse, fast vi har inte riktigt fattat finessen med en dylik ännu.

Skötbädd, hög stol med dyna - används varje dag, förstås!

Vällingdoserare - raljerade jag över, men den är fasen så bra. Vi köpte en till i Korea, och använder båda hela tiden. Det är skönt att slippa mäta upp pulver när det är bråttom att få till en flaska. Vi köpte också ett flaskställ (tack för tipset Malva!). Det verkar helt onödigt men är jättebra! Skönt att slippa ha det vanliga diskstället fullt med flaskor.

Babygym - Q är för stor och för atletisk för gymmet. Han försökte genast klättra upp på det, helt livsfarligt. Men leksakerna till gymmet har vi tagit loss och leker med varje dag.

Bärsele och bärsjal - värda precis varenda krona. Bärselen följde med till Korea, vet inte vad vi hade gjort utan den på planet och på alla flygplatser. Hemma använder vi den varje dag, och nu har jag dessutom börjat lära mig knyta bärsjal. Har tagit två morgonpromenader med Q i sjalen, och fått många undrande och förtjusta blickar från mötande. Båda gångerna har Q somnat efter cirka tio meter. Funderar på att investera i ytterligare någon sjal, kanske en ringsjal eller liknande som inte är så krånglig att knyta? Tips mottages gärna!

Nappar - vi köpte två som vi hade med oss till Korea. Det visade sig vara en jädra tur. Q är en riktig nappnos, kan inte somna utan napp, och vi fick ingen av SWS. Vi låter honom ha nappen så mycket han vill, det blir när han ska somna och när han känner sig lite ynklig. På natten gnyr han när den har trillat ut, då utbryter febrilt letande och både O och jag har en arsenal av nappar på våra nattduksbord.

Kläder - jag trodde att jag hade köpt alldeles för mycket! Det har jag väl egentligen, men inte så mycket för mycket som jag trodde. Det är en strykande åtgång på kläder! Jag byter tröja/body på Q (och mig själv) varje dag. Jag är väldigt glad åt alla kläder och särskilt overallerna, det hade varit jobbigt att behöva störta ut nu och handla till honom.

Kofta - den berömda pastellkoftan. Den är nästan för liten för min store pojke! Har använt den en gång, till hans fars behärskade bestörtning, han tyckte att det var för mycket ludd och pastellfärger. Själv tyckte jag att Q såg ut som en ljusblå isbjörn, om man nu kan tänka sig en sådan.

Och så har vi alla leksaker, de tycks nästan föröka sig. Efter några dagar hemma åkte vi till Ikea och investerade i en lekmatta (som inte halkar) och en korg att ha alla grejer i. Det visade sig vara bra köp. För övrigt hjälper Q oss att upptäcka att nästan allt kan användas som leksaker. Igår bedårade han mig fullständigt när han satt i bärsjalen och lekte med min hand. Han höll i handleden och draperade mina fingrar över sitt ansikte. Så sköt han handen ifrån sig och studerade den noga, för att sedan lägga den över sina ögon igen. Upprepning sisådär sju gånger. Kan man annat än smälta?

Shoppingfacit

Friden breder ut sig, en snorig Q sover middag i förhoppningsvis någon timme. Snorandet gör att han inte är riktigt sitt godmodiga vanliga jag utan lite grinigare, men fortfarande högst älskansvärd.

Trogna läsare vet att jag shoppade som en dåre till Q. Nu med hela fjorton dagars mammaerfarenhet tänkte jag berätta vilka köp som blev bra. Jag är själv lite förvånad över resultatet.

Spjälsäng med spjälskydd - jo, den används till Q:s dagliga tupplurer. På natten sover han mellan oss vilket går över förväntan. Vi var båda oroliga över att inte kunna sova tillsammans med en sparkande bebis, men Q sover fint och beskedligt (utom just inatt, men det skyller vi på snuvan). Ibland känner man en liten hand treva efter en, mysigt. Vi leker dessutom mycket i spjälsängen, Q får stå upp i den och vi pratar och pussar. Allt för att han ska uppfatta den som ett trevligt ställe att vara på.

Sovpåse - har vi bara använt en gång hittills, men det kanske blir mer.

Barnvagn med mjuklift och skötväska - funkar bra. Mjukliften är urvuxen, som förväntat. Just idag har vi lärt oss hur man transformerar den till en åkpåse, fast vi har inte riktigt fattat finessen med en dylik ännu.

Skötbädd, hög stol med dyna - används varje dag, förstås!

Vällingdoserare - raljerade jag över, men den är fasen så bra. Vi köpte en till i Korea, och använder båda hela tiden. Det är skönt att slippa mäta upp pulver när det är bråttom att få till en flaska. Vi köpte också ett flaskställ (tack för tipset Malva!). Det verkar helt onödigt men är jättebra! Skönt att slippa ha det vanliga diskstället fullt med flaskor.

Babygym - Q är för stor och för atletisk för gymmet. Han försökte genast klättra upp på det, helt livsfarligt. Men leksakerna till gymmet har vi tagit loss och leker med varje dag.

Bärsele och bärsjal - värda precis varenda krona. Bärselen följde med till Korea, vet inte vad vi hade gjort utan den på planet och på alla flygplatser. Hemma använder vi den varje dag, och nu har jag dessutom börjat lära mig knyta bärsjal. Har tagit två morgonpromenader med Q i sjalen, och fått många undrande och förtjusta blickar från mötande. Båda gångerna har Q somnat efter cirka tio meter. Funderar på att investera i ytterligare någon sjal, kanske en ringsjal eller liknande som inte är så krånglig att knyta? Tips mottages gärna!

Nappar - vi köpte två som vi hade med oss till Korea. Det visade sig vara en jädra tur. Q är en riktig nappnos, kan inte somna utan napp, och vi fick ingen av SWS. Vi låter honom ha nappen så mycket han vill, det blir när han ska somna och när han känner sig lite ynklig. På natten gnyr han när den har trillat ut, då utbryter febrilt letande och både O och jag har en arsenal av nappar på våra nattduksbord.

Kläder - jag trodde att jag hade köpt alldeles för mycket! Det har jag väl egentligen, men inte så mycket för mycket som jag trodde. Det är en strykande åtgång på kläder! Jag byter tröja/body på Q (och mig själv) varje dag. Jag är väldigt glad åt alla kläder och särskilt overallerna, det hade varit jobbigt att behöva störta ut nu och handla till honom.

Kofta - den berömda pastellkoftan. Den är nästan för liten för min store pojke! Har använt den en gång, till hans fars behärskade bestörtning, han tyckte att det var för mycket ludd och pastellfärger. Själv tyckte jag att Q såg ut som en ljusblå isbjörn, om man nu kan tänka sig en sådan.

Och så har vi alla leksaker, de tycks nästan föröka sig. Efter några dagar hemma åkte vi till Ikea och investerade i en lekmatta (som inte halkar) och en korg att ha alla grejer i. Det visade sig vara bra köp. För övrigt hjälper Q oss att upptäcka att nästan allt kan användas som leksaker. Igår bedårade han mig fullständigt när han satt i bärsjalen och lekte med min hand. Han höll i handleden och draperade mina fingrar över sitt ansikte. Så sköt han handen ifrån sig och studerade den noga, för att sedan lägga den över sina ögon igen. Upprepning sisådär sju gånger. Kan man annat än smälta?

2006-11-10

Första veckan av mammaliv

Det var inte så farligt med mina blå känslor, de är till största delen borta. De skrämde mig heller inte så värst, jag insåg att de var en ganska naturlig reaktion på den stora omställningen.

Första vardagsveckan med Q har gått bra. O jobbar bara halvtid nu, eftersom jag fortfarande är sjukskriven på deltid. Jag märker inte mycket av min gamla åkomma annat än att det hettar lite i fötter och ben när jag är trött. Men jag tänker knappt på det längre. Det är i alla fall skönt att O har korta dagar så att vi får mycket tid tillsammans alla tre.

Sömnen är det förstås si och så med, men inte ens det känns särskilt jobbigt. Q somnar som en liten ängel på kvällen, det tar sällan mer än några minuter att söva honom. Varje gång håller jag andan och tror knappt att det är sant, jag har själv alltid varit svårsomnad. Han vaknar en gång på natten för flaska och blöjbyte, oftast vid tvåtiden, och vid fem-sex är det morgon. Sedan sover han ett pass på förmiddagen och ett på eftermiddagen. Enligt fostermamman ska vardera tuppluren vara två timmar, men så länge har inte vi lyckats få honom att sova. Hur som helst så blir det inte mer än sex-sju timmars avbruten sömn per natt för mamma Helga och pappa O. Men konstigt nog verkar jag klara mig på det. Jag begriper inte att jag inte är tröttare!

Mitt sömnmönster är det som har ändrats mest. Upp före sex och i säng strax efter Aktuellt, så levde jag inte ens som bebis såvitt jag vet!

Maten funkar också ganska bra. Q äter mjölkersättning ur flaska var tredje timme ungefär. På barnläkarens inrådan började vi med gröt och fruktpuréer också, men efter några dagar insåg vi att vi kanske gått lite väl hårt fram. Man behöver ju faktiskt inte ändra på precis alla aspekter i livet under loppet av några dagar. Särskilt inte när man bara är åtta månader gammal och har fått nya föräldrar. Så vi har återgått till flaska vid alla mål utom ett eller två per dag.

Så vi leker, matar, byter, diskar flaskor, vaggar, gosar och pussar och dagarna går. Sedan vi fick Q har han lärt sig att ta ut och sätta i nappen själv, att frambringa pruttljud med munnen och att stå tämligen stadigt med stöd. Det roligaste han vet är att se sig själv i spegeln, att bada med sin pappa och att sitta i bärsele på min mage och bli sjungen för.

Han är godmodig, envis, aktiv, social och väldigt nyfiken. Han gillar när det händer saker och blir annars ganska lätt uttråkad. Samtidigt kan han sysselsätta sig själv långa stunder under fridsamt joller. Får han bara vara med när vi lagar mat, sitter vid datorn eller middagsbordet, är han nöjd. Det är frestande att ta med honom på utflykter och sammankomster eftersom han är så glad och social, samtidigt är vi lite rädda att vi pressar honom för hårt just för att han är så snäll och lättsam. Hur mycket nya intryck orkar en nyanländ bebis egentligen med? Släkt och vänner står förstås på kö för att träffa honom, det är svårt att säga nej till dem även om Q:s bästa naturligtvis går först. Men ingen annan än O och jag får bära, pussa, byta, mata, natta eller trösta. Det kommer vi nog att hålla på ett bra tag.

Nu ska jag lägga mig bredvid honom och lyssna till hans lätta snusningar. Äntligen!

Första veckan av mammaliv

Det var inte så farligt med mina blå känslor, de är till största delen borta. De skrämde mig heller inte så värst, jag insåg att de var en ganska naturlig reaktion på den stora omställningen.

Första vardagsveckan med Q har gått bra. O jobbar bara halvtid nu, eftersom jag fortfarande är sjukskriven på deltid. Jag märker inte mycket av min gamla åkomma annat än att det hettar lite i fötter och ben när jag är trött. Men jag tänker knappt på det längre. Det är i alla fall skönt att O har korta dagar så att vi får mycket tid tillsammans alla tre.

Sömnen är det förstås si och så med, men inte ens det känns särskilt jobbigt. Q somnar som en liten ängel på kvällen, det tar sällan mer än några minuter att söva honom. Varje gång håller jag andan och tror knappt att det är sant, jag har själv alltid varit svårsomnad. Han vaknar en gång på natten för flaska och blöjbyte, oftast vid tvåtiden, och vid fem-sex är det morgon. Sedan sover han ett pass på förmiddagen och ett på eftermiddagen. Enligt fostermamman ska vardera tuppluren vara två timmar, men så länge har inte vi lyckats få honom att sova. Hur som helst så blir det inte mer än sex-sju timmars avbruten sömn per natt för mamma Helga och pappa O. Men konstigt nog verkar jag klara mig på det. Jag begriper inte att jag inte är tröttare!

Mitt sömnmönster är det som har ändrats mest. Upp före sex och i säng strax efter Aktuellt, så levde jag inte ens som bebis såvitt jag vet!

Maten funkar också ganska bra. Q äter mjölkersättning ur flaska var tredje timme ungefär. På barnläkarens inrådan började vi med gröt och fruktpuréer också, men efter några dagar insåg vi att vi kanske gått lite väl hårt fram. Man behöver ju faktiskt inte ändra på precis alla aspekter i livet under loppet av några dagar. Särskilt inte när man bara är åtta månader gammal och har fått nya föräldrar. Så vi har återgått till flaska vid alla mål utom ett eller två per dag.

Så vi leker, matar, byter, diskar flaskor, vaggar, gosar och pussar och dagarna går. Sedan vi fick Q har han lärt sig att ta ut och sätta i nappen själv, att frambringa pruttljud med munnen och att stå tämligen stadigt med stöd. Det roligaste han vet är att se sig själv i spegeln, att bada med sin pappa och att sitta i bärsele på min mage och bli sjungen för.

Han är godmodig, envis, aktiv, social och väldigt nyfiken. Han gillar när det händer saker och blir annars ganska lätt uttråkad. Samtidigt kan han sysselsätta sig själv långa stunder under fridsamt joller. Får han bara vara med när vi lagar mat, sitter vid datorn eller middagsbordet, är han nöjd. Det är frestande att ta med honom på utflykter och sammankomster eftersom han är så glad och social, samtidigt är vi lite rädda att vi pressar honom för hårt just för att han är så snäll och lättsam. Hur mycket nya intryck orkar en nyanländ bebis egentligen med? Släkt och vänner står förstås på kö för att träffa honom, det är svårt att säga nej till dem även om Q:s bästa naturligtvis går först. Men ingen annan än O och jag får bära, pussa, byta, mata, natta eller trösta. Det kommer vi nog att hålla på ett bra tag.

Nu ska jag lägga mig bredvid honom och lyssna till hans lätta snusningar. Äntligen!

2006-11-05

Litenliten släng av baby blues

De senaste dagarna har jag känt mig aningens nere ibland. Inte farligt alls, och ljusår från hur jag mått under de senaste årens varierande elände. Min grundkänsla är fortfarande att jag är intensivt lycklig över Q. Den där föräldraförälskelsen det snackas om finns faktiskt. Jag vågade inte hoppas på att jag skulle känna den så snabbt och så intensivt men det gör jag och jag är så tacksam!

Ibland blir jag aningens knäsvag över ansvaret vi har tagit på oss. Och ibland, när Q skriker och kinkar och jag inte är riktigt säker på varför, blir jag trött på honom. Just nu sover han och det är jätteskönt, samtidigt som jag saknar honom med hela kroppen. Men han är verkligen inte särskilt gnällig av sig, han är ett under av gott humör. Vi frågar oss vad vi har gjort för att förtjäna detta snälla och bedårande barn. (Mamma och syrran frustade till när jag sa detta, de tyckte att vi tjänat in honom med råge. Jo, jag fattar vad de menar, men samtidigt har jag en så stark känsla av att barnasorgen var en sak för sig och detta med Q är något helt annat. Det är skönt med den skillnaden.)

Imorgon blir en stor dag. O ska börja jobba igen, visserligen bara på halvtid men ändå. Det blir ganska många timmar som Q och jag ska klara av ensamma. Men jag tror att det går bra.

Litenliten släng av baby blues

De senaste dagarna har jag känt mig aningens nere ibland. Inte farligt alls, och ljusår från hur jag mått under de senaste årens varierande elände. Min grundkänsla är fortfarande att jag är intensivt lycklig över Q. Den där föräldraförälskelsen det snackas om finns faktiskt. Jag vågade inte hoppas på att jag skulle känna den så snabbt och så intensivt men det gör jag och jag är så tacksam!

Ibland blir jag aningens knäsvag över ansvaret vi har tagit på oss. Och ibland, när Q skriker och kinkar och jag inte är riktigt säker på varför, blir jag trött på honom. Just nu sover han och det är jätteskönt, samtidigt som jag saknar honom med hela kroppen. Men han är verkligen inte särskilt gnällig av sig, han är ett under av gott humör. Vi frågar oss vad vi har gjort för att förtjäna detta snälla och bedårande barn. (Mamma och syrran frustade till när jag sa detta, de tyckte att vi tjänat in honom med råge. Jo, jag fattar vad de menar, men samtidigt har jag en så stark känsla av att barnasorgen var en sak för sig och detta med Q är något helt annat. Det är skönt med den skillnaden.)

Imorgon blir en stor dag. O ska börja jobba igen, visserligen bara på halvtid men ändå. Det blir ganska många timmar som Q och jag ska klara av ensamma. Men jag tror att det går bra.