Vårt sovande funkar bättre, fast inte riktigt bra. Om jag bara kunde lära mig att komma i säng på kvällarna. Om mina dumma fötter kunde sluta bränna och hålla mig vaken när jag äntligen ligger för att sova. Om Q kunde tänka sig att sova liiiite längre på morgnarna. Om jag medelst en total personlighetsförändring kunde bli något mindre morgontrött (vadå morgontrött förresten, snarare medvetslös!). Om alla om vore uppfyllda skulle sovandet funka riktigt bra.
De senaste två nätterna har Q dessutom fått för sig att vakna till vid tre-fyratiden och sedan halvsovande stöka runt i sängen och sparka oss i revbenen tills klockan är sju. Aktiebolaget Stök, Bök & Mög kallar vi honom.
Igår och idag var han ganska gnällig. Det kanske berodde på den dåliga sömnen, jag vet inte. Ofta blev han lugn av att sitta i knät eller i sjalen men inte alltid. Just nu ligger han och sover tillsammans med sin far och den planerade julklappsrundan på stan är uppskjuten på obestämd framtid.
Imorgon kommer vår socialsekreterare på besök. Jag är inte särskilt orolig för denna granskning, men jag ska i alla fall inte berätta för henne vad jag gjorde idag, något jag verkligen skäms över. Q gallskrek, och skrek och skrek. Inget jag gjorde tycktes hjälpa. Till slut tappade jag koncepterna fullständigt. Jag blev rädd för min egen ilska. Jag satte honom i spjälsängen, gick ut ur sovrummet och stängde dörren, och andades djupt i någon minut. Q vrålade. Men när jag kom tillbaka tystnade han och sträckte sig efter mig. Behöver jag säga att jag fick dåligt samvete? Vet inte vad som var värst, att jag lämnade honom eller den häftiga ilskan jag kände. Usch. Dessvärre misstänker jag att detta inte var den sista av våra kontroverser. Det verkar som att vi har fått en envis unge med stark vilja. Det kan han nog behöva som barn till oss.
Senare: Nu känns allt så väldigt mycket bättre! Vi kom iväg och köpte julklappar, så jag har fixat alla klappar till O, det känns bra. Handlade också en mössa till Q, i vit fleece med öron på som fick honom att se fullkomligt bedårande ut. Samt en tröja till mig. Sedan mitt mammaliv började har min klädstil ändrats radikalt. Till exempel bär jag numera endast rundhalsade sedesamma tröjor. Jag måste ha gått omkring och visat brösten för hela världen förr? Eller vänta, det kanske var på den tiden jag inte hade en aktiv bebispojke som klättrade över hela mig och slet i mina kläder?
Imorgon får jag dessutom mitt sociala behov tillfredsställt: Q och jag ska gå på "babymys" på vårt lokala bibliotek. Vågar man hoppas på att där finns en annan trevlig lagom intellektuell och smått cynisk småbarnsmamma som suktar efter en ny kompis att lösa världsgåtor med?
Och nu... ska Helga gå och lägga sig! Klockan är inte ens elva! Stående ovationer!
Så du blev arg? Kära nån, det har då aldrig hänt mig ;-)
SvaraRaderaAlltså, man BLIR ju arg ibland, man är ingen ängel eller lucia. Och om man känner att det håller på att rinna över så är ju det klokaste man gör att gå ifrån barnet en liten stund. Q tog ingen skada av det och du hann lugna dig. Det farliga, det hemska, är när människor inte kan resonera vettigt pga illskan, låter den ta över och låter den rinna över gentemot barnet.
Du tog timeout, klokt av dig!
Heja på Helga, man får faktiskt bli arg fast man har varit barnlös!
Oj, sådär känner väl många mammor någon gång och alla känner sig då väldigt värdelösa som mamma, men jag håller med anna ovan - det är inte farligt att känna ilska, det handlar om vad man gör med den och det du gjorde var bra!
SvaraRaderaVäldigt bra skrivet av Anna. Q är ju din unge, och sina ungar blir man arg på emellanåt. Det viktiga var att du kom tillbaka, och att Q lär sig att man kan bli arg, men att man älskar varandra i alla fall. Att ilskan går över.
SvaraRaderaTack för era ord, jag behövde den bekräftelsen :-) Jag vet ju att det är okej att bli arg på sina barn men lite svårt är det. Det känns extra känsligt att lämna Q som jag gjorde eftersom han är adopterad.
SvaraRaderaMen resten av dagen blev bra och vi fick en trevlig shoppingrunda tillsammans!
Kort time-out är väl precis vad som rekommenderas. Min man sov inne hos barnen härom natten och de höll honom vaken mest hela tiden. Klockan 03.30 möter jag honom i köket, frenetiskt tuggande på kalaspuffar med mjölk där mitt i natten- medan barnen skrek i högan sky innifrån barnrummet. Han hade tagit en time out helt enkelt, samlade känslorna, skaffade ny kraft. Med hjälp av kalaspuffar kl.03.30 :-)
SvaraRaderaKram,
Chisanna
O ja, o ja Helga. jag känner så väl igen det dåliga samvetet. "Inte behandla ett adopterat barn sådär". Det gnager verkligen i huvudet hela tiden. Jag har alltid vetat att jag haft häftigt humör, men att mitt barn kan få mig att helt tappa sans och balans och bli sååå arg, det trodde jag inte var möjligt. Men det är det. Jag gör det titt som tätt och jag får lika dåligt samvete varje gång. Men vad skall man göra, vi är ju inte mer än människor och barn har en fantastisk gåva att kunna provocera med skrik och tjat. Jag tror också att man får ta en liten time out när det är som värst, vad skall man annars göra. Jo, jag har gjort en del dumma saker som att tex skrika på samma treåringsnivå som dottern....hmmm sansade, balanserade Malva, skriker och kastar saker i golvet precis som dottern. Nä, då är man inte särskilt stolt över sig själv. Då är det säkert mycket bättre med en time out.
SvaraRaderakram Malva
Hei! Jeg synes du gjorde det rette med din timeout. Er sikker på at korte timeouts ikke er skadelig.
SvaraRaderaDet verste er vel når foreldre strekker seg for langt og kjefter og smeller urettmessig på barnet?
Ellers lykke til i fortsettelsen med foreldreskapet. Håper dere snart møter noen bestevenner begge to!
Stor klem Johanne