2006-12-07

Q tour to Gothenburg

I helgen var vi i hemstaden som inte längre är vår hemstad. Nä, för nu ska vi klippa banden på riktigt och sälja lilla gula huset. Sorgligt, ja. Fast mindre än jag trodde. Jag konstaterar nöjt att min plan (mer om den här!) har funkat. Efter en dryg månad tillsammans med Q uppskattar jag att bo i en ny välplanerad lägenhet. Allt finns på ett plan, inga trappor för honom eller mig att trilla och slå ihjäl oss i, ingen trädgård med murar som hotar att rasa eller livsfarliga höjdskillnader. Ingen damm att drunkna i. Man slipper skotta uppfarten och tidningen levereras till dörren.

Vi har hunnit bli bortskämda med att bo i ny och fräsch miljö. Huset är i okej skick men inte mer. Hade vi flyttat tillbaka hade vi velat fixa till det ganska ordentligt. O och jag har många strängar på vår gemensamma lyra men några renoveringsmänniskor är vi inte.

Detta var alltså orsaken till att vi åkte till Göteborg, stick i stäv med alla rekommendationer om att man ska stänga in sig den första tiden. Men det gick bra. Visserligen var Q ibland så trött att ögonen gick i kors, men han hade roligt. Ivriga far- och mormödrar kunde inte lägga band på sig utan fick faktiskt hålla och bära honom ibland. Vi bestämde oss för att inte ha ångest över att detta kunde sabotera anknytningen. Vi tänkte att eftersom vi sover tillsammans med honom och bär honom mycket så kanske det kompenserar åtminstone något lite.

Dessutom passade vi på att klara av ett viktigt och symboliskt möte: vi träffade O:s bror och svägerska och deras dotter som nu har hunnit bli hela fyra år. Jag har skrivit mycket om den svåra relationen till dem (exempelvis här), så jag ska inte gagga mer om det. Det räcker att säga att jag blev både nervös och irriterad när jag hörde att de ville besöka svärmor samma helg som vi. Det kändes forcerat och lite onödigt. Det finns många människor som jag vill att Q ska lära känna i sinom tid, men de här första månaderna är det O och jag som är viktigast, och därutöver är kretsen ganska trång. Dessutom retade jag mig som alltid på tendensen att familjer ska tussas ihop till varje pris, vare sig man trivs ihop eller inte, bara för att man är släkt.

Nå. Efter lite morrande om detta så insåg jag att varken jag eller Q skulle må så värst dåligt av att träffa hela gänget, och att det skulle bereda svärmor en mycket stor glädje. Så jag bet ihop om nervositeten och åkte dit och såg snäll och glad ut. Och det gick faktiskt mycket bättre än jag trodde.

Q och kusinen fann varann från första början, han drog i hennes blonda lockar vilket hon uthärdade med tålamod. Hon visade sig vara en söt och rar unge, vilket jag i och för sig aldrig har betvivlat. Svägerskan var den verkligt positiva överraskningen. Vi har bara träffats ett par gånger tidigare, detta var första gången vi pratade på riktigt. Hon är en resolut och smart tjej som det var roligt att lära känna.

Alltså är isen bruten och allt är frid och fröjd? Tja, typ. Vi lär väl inte springa ner varann men nu kan vi i alla fall umgås när det så krävs, och det är skönt.

Mitt i glädjen över Q måste jag ändå konstatera att det är lite sjukt vilket otroligt fokus det alltid är på barn i sådana här sammanhang. Det var inte många vettiga vuxenrepliker som växlades under kvällen. Under årens lopp har jag ibland undrat om jag har varit överdrivet känslig som konsekvent hållit mig undan, men jag tror inte det. En kväll som denna hade varit mycket jobbig för mig på den tiden jag inte hade barn.

5 kommentarer:

  1. Jag tror man ska ha sunt förnuft då det gäller anknytning. Håller man för hårt kväver man det som finns.

    /Malin - kvinnan i sommarhuset brevid

    SvaraRadera
  2. Har ni redan sålt huset? Vi letar ju lite löst så... :-)

    Apropå faror i hus kontra lägenhet så säger jag bara en sak- glasbord är aldrig bra i något boende där barn finnes. Läs mer i min blogg (om den fungerar, har varit lite konstig ett tag)..
    /Chisanna
    http://chisanna.blogg.se/

    SvaraRadera
  3. Ja, julen närmar sig och just det du säger om att inte en vuxenreplik kommer att yttras, befarar jag också inför vår obligatoriska julmiddag "alla tillsammans" med mor och far, syster-yster, svåger och de tre telningarna. Och så jag och maken då på ett hörn. Vi gör julen för de som är barn, så har det sagts och så är det väl. Men det är många som verkar ha julångest. Även föräldrar till småbarn. Vad ÄR det med alla dessa traditioner som bara måste genomföras fast nästan ingen verkar vilja hålla på längre?

    SvaraRadera
  4. Jag tror ni känner själva väldigt bra vad Q klarar av ifråga om umgänge med andra utan att bli vilsen. Är han bara trygg med er så fixar han mycket.
    När jag fick barn så märkte jag hur bra "föräldrainstinkten"- eller vad man nu skall kalla det - säger mej vad mitt barn mår bra av i olika situationer.
    Skönt att resan avlöpte bra!

    SvaraRadera
  5. Skönt att det i alla fall gick bra att träffa med svågern och hans familj.
    Då behöver det inte kännas så jobbigt nästa gång det blir aktuellt med släktsammankomst. Hoppas att det går att hålla på en lämplig nivå bara.

    Det låter som er lilla Q har funnit sig väl tillrätta hos er, så att för några dagar hamna bland många nya människor går säkert bra.
    Nu är ni väl hemma igen och får ta det lungt tillsammans.

    SvaraRadera