2007-01-11

Andra sidan

Hur är det nu att äntligen ha kommit över på andra sidan? Jag tänker på det ibland, men bara ibland, för i vardagen med Q har jag fullt upp med att vara med honom här och nu. Det är väldigt skönt, efter att i så många år ha levat med en strävan framåt, till nästa ägglossning, nästa spraystart, nästa möte med soc, nästa besked om adoptionen, nästa flytt, nästa ljuspunkt i tillvaron. Äntligen ligger livets pusselbitar rätt och jag finns här och nu, med min man och min son.

Men i alla fall. Det blev ju inte riktigt som jag trodde. Den andra sidan ser annorlunda ut än jag föreställde mig. Det är inte livet med Q, vardagen med ett litet barn jag menar. Det är ungefär som jag fantiserade om, i den mån jag alls fantiserade. När jag tänker efter inser jag att jag mycket sällan tillät mig konkreta drömmar om ett liv med barn, det gjorde för ont. Inte heller umgicks jag med någon som hade barn. Allt är nytt för mig, och på sätt och vis tror jag att det är bra. Om jag hade gjort mig en massa föreställningar om mammalivet hade jag kanske blivit nervös och nojig om de inte hade uppfyllts. Det är som jag trodde, fast bättre.

Det som är annorlunda har med mammarollen att göra - inte min roll som mamma till Q. Den är enkel och självklar. Det är min roll som mamma ute i världen, som del av mammakollektivet. Jag känner mig inte alls hemma där.

Delvis beror det förstås på att jag aldrig uppnådde den efterlängtade graviditeten, aldrig inträdde i den heliga orden, jo för så kändes det när det var som värst och mest hysteriskt. Det gör att jag fortfarande ibland kan känna ett visst främlingsskap inför vanliga mammor, de som har fött sina barn. Ju mer nybliven mamma desto konstigare känns det. Ju närmare förlossning och amning de befinner sig, desto omöjligare för mig att identifiera mig med dem. De tillhör ett annat sällskap.

Jag är fortfarande avundsjuk ibland när jag hör om graviditeter, men avundsjukan känns inte som förr. Jag skulle inte vilja bli gravid om jag kunde välja, jag är rentav riktigt lättad över att slippa. Åren med IVF och inte minst min ryggmärgsinflammation har fått mig att tappa tron på min kropp och min - ska vi säga fysiska karma? Jag gravid, det hade aldrig kunnat gå väl. Säkert hade varje känd komplikation tillstött, för att inte tala om vilken fruktansvärd oro och ångest jag skulle ha levt i. Nej, skönt att slippa.

Förr var min avundsjuka stark och svart, jag stod strax bakom den lyckliga havande och andades henne i nacken: du har något som rätteligen borde vara mitt! Bara en ödets hårsmån skiljer oss åt, det hade lika gärna kunnat vara jag! Det efterlängtade var så nära, jag kunde nästan sträcka ut handen och ta på det.

Nu är det en mildare och mer överseende form. Jag är avundsjuk på de som blir gravida ungefär som jag är på tokmusikaliska människor som kan spela vilket instrument som helst utan att anstränga sig. En förmåga jag gärna hade haft, som hade gjort livet roligare (ja, när det gäller musikalitet, snarare enklare när det gäller graviditet) men som jag inte har. Jag är jag vilket innebär att jag inte kan föda barn. Punkt slut.

Q är perfekt och fulländad som han är, och han hade inte varit den han är om jag hade fött honom. Jag är inte ens särskilt ledsen över att vi har missat hans första åtta månader. Vi vet var han fanns och han hade det bra, det räcker. Jag är inte ett dugg ledsen över att jag inte har kunnat amma honom. Ursäkta alla ammande mammor, det är säkert jättebra och mysigt för er för att inte tala om hur bra det är för immunförsvaret, men jag tycker mest att det verkar slabbigt och jobbigt. Nu är O och jag likvärdiga i föräldraskapet, och det är så skönt. (Jo, i våras pratade vi lite kort om möjligheten att amma ett adopterat barn, men vi slog rätt snabbt bort tanken. Det verkade besvärligt och dessutom frågade vi oss för vems skull man egentligen gör det - barnet eller mammans? Det finns andra sätt att knyta an på.)

När jag ligger intill honom och andas samma luft som han är gener och biologi oväsentliga. I nio månader låg han i sin biologiska mammas mage, i sju månader tog hans fostermamma hand om honom. Jag har varit hos honom i bara två månader. Det är obegripligt att det har gått så fort och känns så starkt, men det gör det. Han är mitt barn och jag är hans mamma. Alltid.

6 kommentarer:

  1. Att vara förälder har faktiskt inte särskilt mycket med varesej graviditeten eller de första "grönsaksmånaderna" att göra. Jag känner det tydligare och tydligare. Det är ju först nu som Emmy börjar bli en person, först nu som vi börjar känna varann och utvecka en relation.

    Vad gäller mammakollektivet så misstänker jag att man har svårt att göra sig av med infertilitets-utanför-känslan även om man, som jag, lyckades bli gravid till sist. Som att någon skulle komma på mig snart, komma på att jag bara spelade mamma och inte hörde till på riktigt...

    Det är härligt att läsa om ditt mammaliv Helga!

    SvaraRadera
  2. Hej Helga

    Jag funderar ibland på det här att vara mamma och ha barn. Det bara kom helt naturligt för mig. Själva mammalivet känns varken fantastiskt eller inte fantastiskt, det bara är. Det har förvånat mig lite för jag är ingen sån där "typisk mamma" som är helt självklar i sin mammaroll. Däremot är kärleken till barnet så stark, så stark och det konstiga är att den bara blir starkare. Varje litet ord som kommer ur munnen på dottern får mig att le, varje liten smekning på hennes kind får mig att bli lycklig. Hur är det möjligt egentligen? har nog skrivit det här förut, men det är som att ständigt vara kär och förälskad. Det pirrar i magen varje dag jag går från jobbet bara för att jag ska få träffa henne.

    Mammakollektivet har jag inte heller direkt känt mig delaktig i. Det blir mer och mer med åren och nu kan jag känna en viss samhörighet med mammor med barn som är några år. Förmodligen beror det på att man blir mer lika i sitt föräldraskap. Det handlar inte längre om amning, smakportioner och förlossningar utan mer om treårstrots, uppfostran och dagis.

    Visst är det skönt att känna att man inte ens skulle vilja bli gravid. Hade ett tillfälle för några månader sedan då vi trodde att jag (varför det nu skulle vara möjligt) kanske var gravid. Det kändes inte bra kan jag säga. Min första tanke var att jag inte ville, jag vill adoptera vår dotters syskon också. Nu var det bara falskt alarm så någon längre oro var det inte fråga om. Jag är glad att jag känner ssm jag gör samtidigt som jag också har samma känslor av avundsjuka på dem som har spädisar. Jag förstår inte ens själv varför jag känner så. Psyket är något riktigt märkligt.

    Nä nu blir det blurrigt. Bäst jag slutar.

    kram
    Malva

    SvaraRadera
  3. Det blir bättre och lättare med tiden. Umgänget med andra mammor alltså. När barnen blir några år och det där med graviditet och förlossning inte ligger så nära i tiden längre, är det _barnen_ alla fokuserar på, inte på hur de kom.

    Ha det skönt i livet med din fina lilla pojke!

    SvaraRadera
  4. Det är så fantastiskt att läsa om ditt liv som mamma, det ger en styrka inför sitt eget moderskap till en liten från Kina! Längtar så...

    SvaraRadera
  5. Hej,

    Låter som du är en "jordad" och bra mamma. Bry dig inte om alla mammiga mammors prat om graviditet, ammning etc. Är själv adopterad, 30 år nyutexaminerad jurist. Blev inte mobbad, pluggade, har inte haft några direkta kriser "bara för att jag är adopterad". Klart en massa funderingar, men alla tonåringar funderar. Älskar mina föräldrar och min syster. Har aldrig velat träffa mina biologiska föäldrar.
    En intressant sak idagens adoptionsdebatt är ursprungsnamnet. Varför tror man att det är så viktigt?
    Jag vill tidigt ta bort det och ha min riktiga svenska farmors namn, det kändes mer viktigt för mig.
    Klart är alla olika, det är nog mer det man skall fokusera på.
    Adopterade pratas ibland som om de vore en homogen grupp med samma tankar, funderingar och åsikter. Det vore ju enkelt och bekvämt men tror inte riktigt att det är så..

    Lycka Till och strunta i olyckskorpar, ammandeläckande mammabröst och annat du hör och ser.
    Jag vet att min mamma fick höra både det ena och andra från "experter" och TV-programserier där man tar upp hur det är. En del är sant, annant är det inte.

    SvaraRadera
  6. Hamnade på din sida genom google.
    Du skriver så starkt om känslan som jag aldrig lyckats beskriva.
    Jag födde min son men jag känner inte att jag kan förstå vidden av det fantastiska med att han finns och vem han är bara för det.
    Att jag fortfarande lär känna honom efter 8 år.
    Och att det som gör att vi hör ihop är kärleken o det liv vi delar.
    Hoppas du får en bra dag.

    SvaraRadera