2008-01-19

Pet peeves

Svengelska blir oftast patetiskt töntigt, jag säger bara Ebba von Sydow, men ibland är det praktiskt att använda engelska termer. Hur översätter man pet peeves, alltså företeelser man älskar att reta sig på?

Jag har många sådana (kanske läge för en ny etikett?) och här kommer en: folk som inte vill gifta sig. Lugn! Jag ska förklara vad jag menar. Moraltant är jag förvisso men det är inte så illa som det låter.

Jag häpnar när jag hör folk prata om att det är ett så stort steg att gifta sig och att de tvekar. Folk som har barn tillsammans. Jag fattar det inte. Hur kan något vara ett större committment (aj, igen) än att få barn med någon? Då sitter man ju ihop för resten av livet vare sig man vill eller inte.

Och så det juridiska. Att vara sambo är så fan heller likställt med att vara gift. Man ärver inte sin sambo, men man ärver sin man eller fru. Snyfthistorierna man läser ibland om människor som måste gå från hus och hem när den mångårige sambon dött för att arvingarna kräver sitt, rör mig inte särskilt. Hur kunde de vara så korkade att de inte gifte sig?

Adoptivföräldrar slipper fundera på detta, eftersom man helt enkelt måste vara gift när man adopterar. Obegripligt nog är detta ett hinder för en del. Jag har till och med läst debattinlägg på temat att det är föråldrat och fånigt av barnens födelseländer att kräva att par ska vara gifta för att få adoptera. Då är man ute och cyklar på mer än ett sätt. För det första är det svensk lag som kräver giftermål, för det andra är det fruktansvärt förmätet att vilja diktera för andra länder och kulturer vilka krav de ska ställa på oss som vill ha deras barn. Vilka krav skulle vi svenskar ställa på exempelvis indiska par som ville adoptera svenskfödda barn?

Vårt eget bröllop var en riktig baluns med åttio gäster, middag på lokal med övernattning, dans till levande orkester. Jag hade vit (men funderade länge på röd) klänning och krona, O hade frack. Vigseln var borgerlig vilket faktiskt var ganska ovanligt då, vi hade vissa problem med att hitta en vigselförrättare och en ceremoni som kändes bra. Min beläste far tog reda på att det är gammal svensk sed att brudparet går in i kyrkan (i vårt fall slottet) tillsammans för att visa att kvinnan gifter sig av egen vilja. Inget överlämnande av bruden à la Dallas alltså!

För oss hade detta inget med religion att göra. Någon sådan bekänner vi oss inte till. Inget med att skaffa barn tillsammans heller. För oss var det ett tillfälle att göra något roligt, att ställa till med kalas och att samtidigt visa för oss själva och världen att vi bestämt oss för varann och ville leva tillsammans. I nöd och lust. Det finns en bröllopsbild här på bloggen, men jag säger inte var. Den intresserade får leta.

Det är snart tio år sedan nu.

10 kommentarer:

  1. Jadu, man kan ju undra. Visst, att gifta sig är stort och för mig, lite romaniskt. MEN, om allt går käpprätt åt fanders kan man skilja sig. Att ha barn tillsammans är ett livslångt åtagande. Fattar inte. Jag är i princip den enda balnd kusinerna i slökten som är gift. Rätt måna har barn men vill gite gifta sig för det är ett sånt himla ståhej eller nåt. Däremot ställde de sig fullständigt frågande när jag sa att min dotter inte skulle döpas i kyrkan. underligt. /Diana

    SvaraRadera
  2. Håller med dej till fullo!

    Vi är agnostiker både jag och min man, men vi vill vara gifta, av samma skäl som du.
    Om man älskar varann så finns det väl inget att tveka om.
    För min del tycker jag att bara det att kunna säga "min man" istället för "min kille" eller "min sambo" är ett skäl gott nog, haha.
    Eftersom jag inte är troende så är giftermålet inte laddat för mig, mer än positivt.

    Vi gifte oss f ö i bokskogen högt upp på en klippa med utsikt över havet.
    Jag hade en vacker blå klänning, från H M, och sandaler (var en bra bits klättring genom oländig terräng...)
    Min svägerska sjöng "ute blåser sommmarvind" och "en vänlig grönska", och vi hade två kompisar som vitten.
    Inga andra gäster.
    Våra hundar var "brudnosar" och hade varsin "nosbukett" runt halsen (som dom ganska kvickt käkade upp, gerbera = gott?)

    Under en stor bok ligger sen elva år små vackra stenar gömda med våra namn på. Ibland klättar vi dit och kollar så de finns kvar!

    SvaraRadera
  3. Diana: Den var ju rolig, de vill inte gifta sig men döper sina barn. Folk ä könstia.

    Annika: Ert bröllop låter helt fantastiskt! Vilken häftig idé med stenarna!

    SvaraRadera
  4. Alla mina vänner är gifta och har haft storslagna bröllop. De tycker att vi ska gifta oss och "banne" oss om vi gör det i smyg. Jag känner mig tyngd av "krav". Har varit sambo i 20 år och har barn. Vi har skrivit testamente.

    Vill och vill inte...

    SvaraRadera
  5. Vi slog till för tre år sedan, innan ens adoptionsplanerna hade dykt upp. Tur det, för annars hade vi fått vänta ännu längre i Koreakön. Vi hade en stor rejäl fest och firade ordentligt att vi ville leva tillsammans. Det bästa vi har gjort hittills! :)

    SvaraRadera
  6. Eftersom alla som kommenterat verkar vilja gifta sig (okej då, några bangar pga trycket) tänkte jag förklara varför jag själv inte vill. För som ni säger, det är en stor förpliktelse att få barn och i mina ögon är det betydligt större än äktenskapet.

    Men.

    Jag vill förbli ogift av principskäl. Samhället är uppbyggt kring äktenskapet och tvåsamheten. Ja, det är skitdåligt att vara sambo, men det har vi löst med ett samboavtal och ett testamente. Inte så svårt och ett sätt att gå runt det jag upplever som ett tvång. Gift dig! Se hur mkt lättare allt blir!

    Jag är inte motståndare till äktenskapet, kanske faller även jag till föga en dag. Men jag eftersträvar ett samhälle där samboskap kan vara lika accepterat som giftermål. Hur sjukt är det tex inte att jag måste godkänna min killes faderskap om vi inte är gifta? Är inte det något som borde förändras? Är man verkligen mindre benägen att vara ärlig/trogen som sambo? Så länge vi köper hela grejen med hur mycket lättare allt blir genom att göra som staten säger, står utvecklingen stilla.

    Tycker för övrigt att det är skit att behöva vara gift för att få adoptera, men det har väl mer med samarbetsländerna att göra och inte med sverige i synnerhet.

    /Agnes

    SvaraRadera
  7. Tack för din kommentar, Agnes (fint namn förresten!). Kul med någon som tycker lite annorlunda.

    Jag tror jag förstår hur du menar fast jag får det ändå inte att gå ihop riktigt. Varför i all världen ska samboskap vara jämställt med äktenskap? Sambo kan man ju bli hur lätt som helst med (nästan) vem som helst. Menar du att det skulle räcka med att två vänner lever ihop? I annat fall krävs det ju någon sorts pappersexercis som skiljer den ena sortens samboskap från den andra. I mina ögon är du och din sambo redan gifta. Ni har bestämt er för att leva tillsammans och skrivit på papper som bekräftar detta och tar hand om konsekvenserna vid en separation eller dödsfall. Det är ungefär vad äktenskap innebär för mig. Vissa (som vi) vill göra en stor fest av det men det behöver man ju inte. Andra (inte vi) drar in en tredje part nämligen Gud. Det tycker jag personligen är helskumt och jag tycker egentligen att vi borde ha det som i t ex Frankrike där kyrkan inte har någon vigselrätt utan alla måste gifta sig borgerligt för att det ska gälla. Fast nu kom jag in på ett annat spår.

    SvaraRadera
  8. Hej igen! Tack för att du gillar mitt namn :).

    För att få kallas sambo krävs (enligt definitionen) att man lever under äktenskapsliknande förhållanden, så det är den definitionen jag renonerar utifrån. Någon pappersexercis är alltså inte nödvändig, reglering finns redan. Vi lever ju ändå i världen mest byråkratiska land :) Så man kan fråga sig vad som händer den dagen då jag och min partner slutar knulla, slutas vi räknas som "äkta" par då möjligen och förlorar våra rättigheter/skyldigheter gentemot varandra.

    T.ex är man som sambo försörjningsskyldig, om min partner är arbetslös och jag själv tjänar skitmycket pengar kan min partner inte får soc. Men om vi är vänner som bor ihop gäller andra regler.

    Det är rätt sjukt (tycker iaf jag) att jag har massa skyldigheter men destå färre rättigheter som sambo. Och att jag skall tvingas in i något slags juridisk (eller religiös) överenskommelse för att räknas som fullvärdig partner.

    Av juridiska skäl har jag känt mig lockad att gifta mig. Att ha en anledning till fest är heller inte fy skam. Men jag tycker att det inte ska behöva vara en kamp att göra ett annat livsval.

    Jag går alltid igång på den här frågan, brukar inte kommentera andras bloggar så ofta, haha.

    /Agnes

    SvaraRadera
  9. Jag tycker att man ska gifta sig om man ska leva ihop. Inte minst med anledning av det juridiska när man äger saker ihop.
    Men jag är förstås inte längre säker på att jag alls vill dela hus och hem med någon....

    SvaraRadera
  10. Interessant tema. Jeg har mange ganger undret meg over hvordan enkelte kan mene at giftermål er mer forpliktende enn å få barn sammen.

    For mannen min og jeg føltes det helt naturlig og riktig å gifte oss, uavhengig av om det kom barn eller ikke, og bryllupsfesten vår med alle vi er glade i, strålende sommervær og fantastisk stemning er et minne for livet som jeg aldri ville vært foruten.

    Vi er kristne og giftet oss i kirken, men i prinsippet er jeg enig med deg i at borgerlig vigsel for alle hadde vært det beste alternativet. Så kan jo de av oss som ønsker det ha kirkelig velsignelse etterpå.

    Ellers takk for flott blogg som jeg nettopp har oppdaget. Jeg leser med stor interesse!

    Beste hilsen fra Eline

    SvaraRadera