2008-03-30

Alkoholism

Marcus Birro, en författare som jag gillar, skriver i Aftonbladet om sin egen och andras alkoholism. Jag läser med intresse men blir lite besviken. För jag känner inte riktigt igen mig.

Han beskriver en vardag som inte fungerar utan sprit, ett beroende som har blivit så starkt att hela tillvaron rasar ihop. Den sortens missbruk har jag ingen personlig erfarenhet av.

Det är så här. Flera - alltför många - mig närstående personer har dryckesvanor som jag varken delar eller tycker om. Men är de alkoholister? Det har jag grubblat på i åratal. Säkert är att de saknar en spärr som jag själv har. Den som gör att man slutar innan det blir för mycket. På ett självklart och oreflekterat sätt.

Mina älskade fyllkajor är diametralt olika personligheter och de dricker alla av olika orsaker. För att döva ångest och grubblerier. Som ett utslag av självförakt. Bara för att flyta bort från vardagen en stund. Eller för att det helt enkelt är det roligaste som finns. Men jag vet att de allihopa kan låta bli, om de bara vill. Problemet är att de (oftast) inte vill. De lever välordnade liv, de sköter sina jobb. Ibland trampar de snett. Jag kan inte riktigt lita på dem. Så som jag kan lita på mig själv.

Men är de alkoholister? Eller är det jag som är kontrollerande och rigid? Jag vet inte. Jag vet bara att jag är trött på att hålla ett vakande öga på nivån i flaskan. På min välutvecklade radar som på bråkdelen av en sekund kan avgöra om någon är för full eller inte. Artikulation och ögonrörelser. Jag tar aldrig fel. Med vid eftertanke - vem är jag att döma vad som är att vara "för full"?

Själv är jag långt ifrån nykterist. Jag vill mycket ogärna vara utan vin på fredag och lördag. För övrigt har jag i tidernas begynnelse gått på Chalmers och är delvis glad att jag inte minns allt som hände där. I efterhand tycker jag att spritkulturen där var ganska förskräcklig, men jädrar vad roligt jag hade, också.

Även den stora världen utanför är lätt marinerad i sprit. Alkohol är en del av vår kultur, som det brukar heta. Jag kollar på en konsert med Amy Winehouse. Hon sluddrar i mellansnacket och svajar betänkligt. Hennes musiker och doakör är alerta och sätter varje taktslag perfekt. Förmodligen för att de är yrkesmusiker som gör sitt jobb, medan hon är Stjärnan. Stjärnglansen förstärks av en lagom spritdunst. Men egentligen - varför accepterar vi det? Varför är det roligt när Björn Gustafsson spelar full i pausen till Melodifestivalen?

Min medicinskt utbildade syster säger att alkohol är det lömskaste berusningsmedlet eftersom det påverkar så många delar av hjärnan på oförutsägbara sätt och att påverkan ändras radikalt med dosen.

Tillbaka till min lilla värld. Sedan länge har jag hittat en nivå som fungerar för mig och har inga problem att hålla mig till den. Frågan är, har jag rätt att kräva samma sak, eller snarare samma nivå, av min omgivning? Och hur ser egentligen definitionen av alkoholism ut? Måste man själv tycka att man har problem för att vara alkoholist?

Alkoholism

Marcus Birro, en författare som jag gillar, skriver i Aftonbladet om sin egen och andras alkoholism. Jag läser med intresse men blir lite besviken. För jag känner inte riktigt igen mig.

Han beskriver en vardag som inte fungerar utan sprit, ett beroende som har blivit så starkt att hela tillvaron rasar ihop. Den sortens missbruk har jag ingen personlig erfarenhet av.

Det är så här. Flera - alltför många - mig närstående personer har dryckesvanor som jag varken delar eller tycker om. Men är de alkoholister? Det har jag grubblat på i åratal. Säkert är att de saknar en spärr som jag själv har. Den som gör att man slutar innan det blir för mycket. På ett självklart och oreflekterat sätt.

Mina älskade fyllkajor är diametralt olika personligheter och de dricker alla av olika orsaker. För att döva ångest och grubblerier. Som ett utslag av självförakt. Bara för att flyta bort från vardagen en stund. Eller för att det helt enkelt är det roligaste som finns. Men jag vet att de allihopa kan låta bli, om de bara vill. Problemet är att de (oftast) inte vill. De lever välordnade liv, de sköter sina jobb. Ibland trampar de snett. Jag kan inte riktigt lita på dem. Så som jag kan lita på mig själv.

Men är de alkoholister? Eller är det jag som är kontrollerande och rigid? Jag vet inte. Jag vet bara att jag är trött på att hålla ett vakande öga på nivån i flaskan. På min välutvecklade radar som på bråkdelen av en sekund kan avgöra om någon är för full eller inte. Artikulation och ögonrörelser. Jag tar aldrig fel. Med vid eftertanke - vem är jag att döma vad som är att vara "för full"?

Själv är jag långt ifrån nykterist. Jag vill mycket ogärna vara utan vin på fredag och lördag. För övrigt har jag i tidernas begynnelse gått på Chalmers och är delvis glad att jag inte minns allt som hände där. I efterhand tycker jag att spritkulturen där var ganska förskräcklig, men jädrar vad roligt jag hade, också.

Även den stora världen utanför är lätt marinerad i sprit. Alkohol är en del av vår kultur, som det brukar heta. Jag kollar på en konsert med Amy Winehouse. Hon sluddrar i mellansnacket och svajar betänkligt. Hennes musiker och doakör är alerta och sätter varje taktslag perfekt. Förmodligen för att de är yrkesmusiker som gör sitt jobb, medan hon är Stjärnan. Stjärnglansen förstärks av en lagom spritdunst. Men egentligen - varför accepterar vi det? Varför är det roligt när Björn Gustafsson spelar full i pausen till Melodifestivalen?

Min medicinskt utbildade syster säger att alkohol är det lömskaste berusningsmedlet eftersom det påverkar så många delar av hjärnan på oförutsägbara sätt och att påverkan ändras radikalt med dosen.

Tillbaka till min lilla värld. Sedan länge har jag hittat en nivå som fungerar för mig och har inga problem att hålla mig till den. Frågan är, har jag rätt att kräva samma sak, eller snarare samma nivå, av min omgivning? Och hur ser egentligen definitionen av alkoholism ut? Måste man själv tycka att man har problem för att vara alkoholist?

2008-03-27

Mamma och mormor

Mamma var alltså här förrförra helgen. Mamma-mormor. Eller mo-mo, som Q säger.

När jag mådde som sämst över barnlösheten var mamma en av de största orsakerna till det. Hemskt men sant, och hon skulle bli mycket ledsen om hon visste detta. Fast innerst inne tror jag hon anar, eller rentav vet att det var så. Hennes självbild som mamma är kluven och komplicerad. Utan att leka Freud alltför mycket tror jag mig kunna spåra en hel del till hennes barndom.

Mamma hade det svårt med sin mamma, min mormor. Hon har berättat att hon under tonåren tidvis avskydde sin mamma och önskade att hon skulle dö. Jag minns min mormor mycket väl och vet att hon var en djupt olycklig och därmed också besvärlig person. Hon var mästarinna på dubbla budskap och att ge dåligt samvete. Jag hade inte velat vara enda dotter till henne, men att vara dotterdotter gick ganska bra.

Dessutom låg mamma mycket på sjukhus när hon var litet barn, och detta under långa tider. Saker hon har berättat både om sin egen och min tidiga barndom tillsammans med det jag har läst om anknytning, har fått mig att fundera på om hon inte hade anknytningsproblem liknande dem som adopterade barn kan ha.

Men morfar fanns också, och han var en för sin generation mycket kärleksfull och närvarande pappa. Och så fanns mammas mormor, min mormorsmor. Hon var solen i mammas liv, den yttersta symbolen för trygghet och oreserverad kärlek.

Nu när Q finns och mamma har blivit mormor syns det så klart. Det är svårt att vara mamma, särskilt när ingen har visat en hur man gör. Det blir inte lättare när barnen blir vuxna och är olyckliga. Men konsten att vara mormor kunde hon från början. Det är fel att tala om en roll, för hon spelar inte, hon ÄR mormor med liv och lust och glädje. Från det hon stiger in genom dörren är hon helt och hållet fokuserad på Q.

Även hennes sätt att vara mamma till mig har ändrats. I många andra frågor kan hon vara mer än lovligt beskäftig och lägga näsan i blöt lite nu och då. Men aldrig i det som gäller Q. Jag sa det till henne en gång, att det är så skönt att hon aldrig kritiserar det vi gör med Q. Från andra håll har vi hört synpunkter på att han borde lära sig att sova i egen säng och att han inte borde få kladda så mycket med maten. Hon svarade häpet att hon tycker att ALLT vi gör med Q är FANTASTISKT.

Jag har en upplevelse av att hon ser Q, hela han, som den han är. Hon påpekar saker för mig som jag inte har lagt märke till. Att han är duktig på att leka för sig själv. Att han är koncentrerad. Att han har humor.

Jag hade sett de här sakerna själv, men hon hjälper mig.

"En sådan underbar unge!" utbrast hon efter fem minuters samvaro dagen efter att vi kommit hem från Seoul. Och på den vägen är det.

Mamma och mormor

Mamma var alltså här förrförra helgen. Mamma-mormor. Eller mo-mo, som Q säger.

När jag mådde som sämst över barnlösheten var mamma en av de största orsakerna till det. Hemskt men sant, och hon skulle bli mycket ledsen om hon visste detta. Fast innerst inne tror jag hon anar, eller rentav vet att det var så. Hennes självbild som mamma är kluven och komplicerad. Utan att leka Freud alltför mycket tror jag mig kunna spåra en hel del till hennes barndom.

Mamma hade det svårt med sin mamma, min mormor. Hon har berättat att hon under tonåren tidvis avskydde sin mamma och önskade att hon skulle dö. Jag minns min mormor mycket väl och vet att hon var en djupt olycklig och därmed också besvärlig person. Hon var mästarinna på dubbla budskap och att ge dåligt samvete. Jag hade inte velat vara enda dotter till henne, men att vara dotterdotter gick ganska bra.

Dessutom låg mamma mycket på sjukhus när hon var litet barn, och detta under långa tider. Saker hon har berättat både om sin egen och min tidiga barndom tillsammans med det jag har läst om anknytning, har fått mig att fundera på om hon inte hade anknytningsproblem liknande dem som adopterade barn kan ha.

Men morfar fanns också, och han var en för sin generation mycket kärleksfull och närvarande pappa. Och så fanns mammas mormor, min mormorsmor. Hon var solen i mammas liv, den yttersta symbolen för trygghet och oreserverad kärlek.

Nu när Q finns och mamma har blivit mormor syns det så klart. Det är svårt att vara mamma, särskilt när ingen har visat en hur man gör. Det blir inte lättare när barnen blir vuxna och är olyckliga. Men konsten att vara mormor kunde hon från början. Det är fel att tala om en roll, för hon spelar inte, hon ÄR mormor med liv och lust och glädje. Från det hon stiger in genom dörren är hon helt och hållet fokuserad på Q.

Även hennes sätt att vara mamma till mig har ändrats. I många andra frågor kan hon vara mer än lovligt beskäftig och lägga näsan i blöt lite nu och då. Men aldrig i det som gäller Q. Jag sa det till henne en gång, att det är så skönt att hon aldrig kritiserar det vi gör med Q. Från andra håll har vi hört synpunkter på att han borde lära sig att sova i egen säng och att han inte borde få kladda så mycket med maten. Hon svarade häpet att hon tycker att ALLT vi gör med Q är FANTASTISKT.

Jag har en upplevelse av att hon ser Q, hela han, som den han är. Hon påpekar saker för mig som jag inte har lagt märke till. Att han är duktig på att leka för sig själv. Att han är koncentrerad. Att han har humor.

Jag hade sett de här sakerna själv, men hon hjälper mig.

"En sådan underbar unge!" utbrast hon efter fem minuters samvaro dagen efter att vi kommit hem från Seoul. Och på den vägen är det.

2008-03-23

Barnböcker

En av de ljuvligaste sakerna med att ha barn är att ha någon att läsa högt för. Jag tycker nästan alltid att det är roligt att läsa för Q. Just nu älskar vi båda två Hur gick det sen? av Tove Jansson och Gruffalon av Julia Donaldson. Det är ganska långa berättelser på rim, jag är förvånad över att min atletiske pojke inte får myror i byxorna under läsningen men han sitter som ett tänt ljus. Fast utan att skryta måste jag säga att min högläsning är ganska bra. Gruffalon har jag jobbat med den senaste veckan, vid senaste läsningen satte jag de olika rösterna med tillhörande dialekter. Musen pratar förstås pipigt, Gruffalon pratar släpig västerbottniska (tror jag), ugglan låter hoigt tantig, ormen sssäger mycket ssss och reven, jag menar räven skulle prata ståkkhålmska. Hade jag tänkt, men rösten som kommer låter omisskännligt göteborgsk. Så det får bli så. Jag vet inte vem av oss som har roligast vid läsningen.

Båda gillar vi Lena Andersons Kotteböcker och Mollanböcker. Elsa Beskows Sagan om den lilla lilla gumman funkar också. Q kommer fortfarande med Molly och Miffy ibland, jag är inte fullt lika entusiastisk. Richard Scarry är ganska tråkiga att läsa de också men Q älskar dem. Jag härdar ut och tänker på min käre morfar som läste hur mycket som helst men strejkade inför Scarry. Alldeles för dåligt språk, menade han.

För att inte tala om alla böcker vi kommer att läsa tillsammans! Hjälp vad mycket roligt vi har kvar, hör bara:

Det blåser på månen - underbar äventyrsroman med två tuffa flickor som huvudpersoner.

De 101 dalmatinerna - brittiskt myspys fjärran från Disneys plastiga värld. Ett måste för hundälskare. (Hoppas den finns i vettig svensk översättning!)

Prostens barnbarn - om olycksfågeln Anton som gör livet surt för sin likaledes sure morfar prosten. Men som läsare har man roligt.

En världsomsegling under havet och Den hemlighetsfulla ön, mina favoriter av Jules Verne.

Sherlock Holmes förstås! Fast då måste man nog vara uppemot 12-13 år? Vi börjar med Ture Sventon istället.

Pelle Svanslös och Nalle Lufs ("här luktar direktörgeneral så man inte står ut en minut längre!"). Mera djur: Fantastiska Wilbur, om vänskapen mellan en gris och en spindel.

Narniaböckerna såklart, förberedelse för Harry Potter. Tordyveln flyger i skymningen, ungefär samma genre.

Astrid Lindgren är förstås självskriven, henne behöver jag inte orda om.

Själv älskade jag de typiska flickböckerna Anne på Grönkulla och Kulla-Gulla (intressant nog med adoption/föräldralöshet som tema) och Lilla huset-serien. Jag tror inte jag känner en enda människa av manligt kön som säger detsamma. Undras om jag kan indoktrinera Q?

För att inte tala om den skatt av böcker som har skrivits sedan jag var barn, som bara väntar att upptäckas. Pettsonböckerna till exempel.

*suckar lyckligt*

Barnböcker

En av de ljuvligaste sakerna med att ha barn är att ha någon att läsa högt för. Jag tycker nästan alltid att det är roligt att läsa för Q. Just nu älskar vi båda två Hur gick det sen? av Tove Jansson och Gruffalon av Julia Donaldson. Det är ganska långa berättelser på rim, jag är förvånad över att min atletiske pojke inte får myror i byxorna under läsningen men han sitter som ett tänt ljus. Fast utan att skryta måste jag säga att min högläsning är ganska bra. Gruffalon har jag jobbat med den senaste veckan, vid senaste läsningen satte jag de olika rösterna med tillhörande dialekter. Musen pratar förstås pipigt, Gruffalon pratar släpig västerbottniska (tror jag), ugglan låter hoigt tantig, ormen sssäger mycket ssss och reven, jag menar räven skulle prata ståkkhålmska. Hade jag tänkt, men rösten som kommer låter omisskännligt göteborgsk. Så det får bli så. Jag vet inte vem av oss som har roligast vid läsningen.

Båda gillar vi Lena Andersons Kotteböcker och Mollanböcker. Elsa Beskows Sagan om den lilla lilla gumman funkar också. Q kommer fortfarande med Molly och Miffy ibland, jag är inte fullt lika entusiastisk. Richard Scarry är ganska tråkiga att läsa de också men Q älskar dem. Jag härdar ut och tänker på min käre morfar som läste hur mycket som helst men strejkade inför Scarry. Alldeles för dåligt språk, menade han.

För att inte tala om alla böcker vi kommer att läsa tillsammans! Hjälp vad mycket roligt vi har kvar, hör bara:

Det blåser på månen - underbar äventyrsroman med två tuffa flickor som huvudpersoner.

De 101 dalmatinerna - brittiskt myspys fjärran från Disneys plastiga värld. Ett måste för hundälskare. (Hoppas den finns i vettig svensk översättning!)

Prostens barnbarn - om olycksfågeln Anton som gör livet surt för sin likaledes sure morfar prosten. Men som läsare har man roligt.

En världsomsegling under havet och Den hemlighetsfulla ön, mina favoriter av Jules Verne.

Sherlock Holmes förstås! Fast då måste man nog vara uppemot 12-13 år? Vi börjar med Ture Sventon istället.

Pelle Svanslös och Nalle Lufs ("här luktar direktörgeneral så man inte står ut en minut längre!"). Mera djur: Fantastiska Wilbur, om vänskapen mellan en gris och en spindel.

Narniaböckerna såklart, förberedelse för Harry Potter. Tordyveln flyger i skymningen, ungefär samma genre.

Astrid Lindgren är förstås självskriven, henne behöver jag inte orda om.

Själv älskade jag de typiska flickböckerna Anne på Grönkulla och Kulla-Gulla (intressant nog med adoption/föräldralöshet som tema) och Lilla huset-serien. Jag tror inte jag känner en enda människa av manligt kön som säger detsamma. Undras om jag kan indoktrinera Q?

För att inte tala om den skatt av böcker som har skrivits sedan jag var barn, som bara väntar att upptäckas. Pettsonböckerna till exempel.

*suckar lyckligt*

2008-03-22

Önskas: ett foto

Mer än något annat just nu önskar jag mig ett fotografi på Q:s biologiska mamma.

Igår kväll under nattningen berättade jag en saga. Den handlade om den finaste pojken i världen som var två år och som hade en mamma som hette Helga och en pappa som hette O. När den lilla pojken var liten och var den finaste bebisen i världen bodde han i Korea hos en fostermamma som hette Mrs Kim och som tyckte så mycket om honom.

Så långt gott och väl. Q lyssnade storögt och kommenterade ibland. När jag kom till biten om vems mage han legat i och att hon inte kunde ta hand om en bebis (ens om han var finast i världen) tappade han intresset, så det gick vi snabbt igenom och sedan sjöng vi istället.

Efteråt funderade jag. Rådet att tidigt, redan innan barnet kan förstå, börja prata om adoptionen känns väldigt vettigt. Då hittar man bra formuleringar och lär sig att prata om det på ett naturligt och vardagligt sätt. För barnet blir historien om adoptionen något det alltid har känt till.

Jag måste tänka på hur jag vill berätta om Q:s biologiska mamma. Till att börja med: vad ska jag kalla henne? Din mamma i Korea? Din Koreamamma? Hennes namn, som jag inte ens vet hur jag ska uttala? Det är svårt. För att inte tala om den springande punkten: att hon inte behöll honom. Hur förklarar man det? Men hon tyckte så väldigt mycket om dig i alla fall. Aj, det klingar falskt. Just detta kan jag ju inte veta. Men hur ska jag kunna säga något annat?

Fostermamman är så mycket lättare. Hon är minst lika viktig, det var hon som gav honom den första tryggheten. Hon är länken från hans till största delen okända ursprung till hans liv här med oss. På henne har vi kort, och om henne kan jag tryggt säga att hon älskade honom. Det har jag sett med egna ögon.

Helst hade jag velat låta Q bestämma, låta informationen kommma i den takt han frågar. Men hur ska han kunna veta att det finns frågor att ställa, frågor som inte är förbjudna, om vi aldrig tar upp ämnet?

Det är här jag tänker att ett foto hade varit så bra. En liten bild, aldrig så suddig. Den skulle jag sätta i fin ram och ha i Q:s rum. Kanske säga godnatt till precis som vi gör med keramikdjuren på väggen, papegojan i fönstret, dalahästarna och mamma och pappa på bröllopsfotot. En bild som blir en del av vardagen och som rätt vad det är väcker de viktiga frågorna.

Önskas: ett foto

Mer än något annat just nu önskar jag mig ett fotografi på Q:s biologiska mamma.

Igår kväll under nattningen berättade jag en saga. Den handlade om den finaste pojken i världen som var två år och som hade en mamma som hette Helga och en pappa som hette O. När den lilla pojken var liten och var den finaste bebisen i världen bodde han i Korea hos en fostermamma som hette Mrs Kim och som tyckte så mycket om honom.

Så långt gott och väl. Q lyssnade storögt och kommenterade ibland. När jag kom till biten om vems mage han legat i och att hon inte kunde ta hand om en bebis (ens om han var finast i världen) tappade han intresset, så det gick vi snabbt igenom och sedan sjöng vi istället.

Efteråt funderade jag. Rådet att tidigt, redan innan barnet kan förstå, börja prata om adoptionen känns väldigt vettigt. Då hittar man bra formuleringar och lär sig att prata om det på ett naturligt och vardagligt sätt. För barnet blir historien om adoptionen något det alltid har känt till.

Jag måste tänka på hur jag vill berätta om Q:s biologiska mamma. Till att börja med: vad ska jag kalla henne? Din mamma i Korea? Din Koreamamma? Hennes namn, som jag inte ens vet hur jag ska uttala? Det är svårt. För att inte tala om den springande punkten: att hon inte behöll honom. Hur förklarar man det? Men hon tyckte så väldigt mycket om dig i alla fall. Aj, det klingar falskt. Just detta kan jag ju inte veta. Men hur ska jag kunna säga något annat?

Fostermamman är så mycket lättare. Hon är minst lika viktig, det var hon som gav honom den första tryggheten. Hon är länken från hans till största delen okända ursprung till hans liv här med oss. På henne har vi kort, och om henne kan jag tryggt säga att hon älskade honom. Det har jag sett med egna ögon.

Helst hade jag velat låta Q bestämma, låta informationen kommma i den takt han frågar. Men hur ska han kunna veta att det finns frågor att ställa, frågor som inte är förbjudna, om vi aldrig tar upp ämnet?

Det är här jag tänker att ett foto hade varit så bra. En liten bild, aldrig så suddig. Den skulle jag sätta i fin ram och ha i Q:s rum. Kanske säga godnatt till precis som vi gör med keramikdjuren på väggen, papegojan i fönstret, dalahästarna och mamma och pappa på bröllopsfotot. En bild som blir en del av vardagen och som rätt vad det är väcker de viktiga frågorna.

2008-03-20

Helga är en boknörd, njänjänjänjänjänjä



Nåja, det var kanske inte helt oväntat. Och nej, bilden är inte så värst lik.

Tack Saltistjejen för tipset!

Gjorde om testet för skojs skull och för att ändra klädseln - Gudrun Sjödén, aj! :-) och sänkte min poäng med två procentenheter. Har faktiskt ingen aning om vad jag svarade annorlunda. Kanske gissade jag fel på bibliotekskoderna den här gången.

Helga är en boknörd, njänjänjänjänjänjä



Nåja, det var kanske inte helt oväntat. Och nej, bilden är inte så värst lik.

Tack Saltistjejen för tipset!

Gjorde om testet för skojs skull och för att ändra klädseln - Gudrun Sjödén, aj! :-) och sänkte min poäng med två procentenheter. Har faktiskt ingen aning om vad jag svarade annorlunda. Kanske gissade jag fel på bibliotekskoderna den här gången.

2008-03-16

Mitt enda inlägg om Melodifestivalen

Vi kollade på den igår och så fort Perrelli visade sig i bild tjatade jag om hur billig hon ser ut, att hon borde klippa håret, fimpa lösnaglarna, dämpa sminket och så vidare.

Och så vann hon då, inte helt oväntat. Då slog det mig att hennes look är hennes hemliga vapen. Vilka har kammat hem segern de senaste åren? Serbien, Finland, Grekland, Ukraina, Turkiet, Lettland, Estland. Nyckelordet är öst.

Kör hårt, Charlotte. Komplettera med lite leopardmönstrat och färga gärna hårrötterna svarta.

För övrigt hade jag en härlig dag på stan igår med Q och hans mormor. Shoppade massor av jobbkläder: två par byxor (svarta och bruna), två tunikor (en vit och en brun), en klänning (blommig svart och vit) och en blus-tunika-historia (turkos). Nu blir det ännu roligare att gå till jobbet på måndag!

Därefter smorde vi kråset på Q-mormors bekostnad på restaurang Prinsen där de förtjusande franska kyparna spexade för Q tills hans ögon strålade ännu mer än vanligt.

Efter melodifestivalen satt jag uppe till två och drack vin med syster och systers pojkvän och löste världsgåtor. Q väckte mig halv sju. Konstigt nog är jag inte trött, bara glad.

Mitt enda inlägg om Melodifestivalen

Vi kollade på den igår och så fort Perrelli visade sig i bild tjatade jag om hur billig hon ser ut, att hon borde klippa håret, fimpa lösnaglarna, dämpa sminket och så vidare.

Och så vann hon då, inte helt oväntat. Då slog det mig att hennes look är hennes hemliga vapen. Vilka har kammat hem segern de senaste åren? Serbien, Finland, Grekland, Ukraina, Turkiet, Lettland, Estland. Nyckelordet är öst.

Kör hårt, Charlotte. Komplettera med lite leopardmönstrat och färga gärna hårrötterna svarta.

För övrigt hade jag en härlig dag på stan igår med Q och hans mormor. Shoppade massor av jobbkläder: två par byxor (svarta och bruna), två tunikor (en vit och en brun), en klänning (blommig svart och vit) och en blus-tunika-historia (turkos). Nu blir det ännu roligare att gå till jobbet på måndag!

Därefter smorde vi kråset på Q-mormors bekostnad på restaurang Prinsen där de förtjusande franska kyparna spexade för Q tills hans ögon strålade ännu mer än vanligt.

Efter melodifestivalen satt jag uppe till två och drack vin med syster och systers pojkvän och löste världsgåtor. Q väckte mig halv sju. Konstigt nog är jag inte trött, bara glad.

2008-03-14

Navelsträngen som aldrig funnits

Q växer och utvecklas och idag skedde en premiär som nog känns större för mig än för honom. Klockan åtta imorse åkte O och jag hemifrån, jag till jobbet och O till stugan. Q vinkade förstrött åt oss och pilade sedan in i gästrummet för att rota i mormors resväska. För Q-mormor är här, hon kom igår kväll. Fast det är snart två månader sedan de sågs vilket procentuellt sett är en ganska stor del av Q:s hela liv visste han precis vem som skulle komma och kastade sig i hennes famn. Sedan firades orgier i sagoläsning och resväskrotning.

Q och mormor har varit ensamma förr, men då har det varit kortare stunder. Och det har aldrig tidigare hänt att både O och jag gått ifrån honom på samma gång.

Mamma är analfabet på mobiler så jag programmerade in mitt och O:s nummer som kortnummer och har sedan haft mobilen under extra uppsikt hela dagen. Inte ett ljud. Funderar nästan på att passa på att gå och träna en stund.

Navelsträngen som aldrig funnits

Q växer och utvecklas och idag skedde en premiär som nog känns större för mig än för honom. Klockan åtta imorse åkte O och jag hemifrån, jag till jobbet och O till stugan. Q vinkade förstrött åt oss och pilade sedan in i gästrummet för att rota i mormors resväska. För Q-mormor är här, hon kom igår kväll. Fast det är snart två månader sedan de sågs vilket procentuellt sett är en ganska stor del av Q:s hela liv visste han precis vem som skulle komma och kastade sig i hennes famn. Sedan firades orgier i sagoläsning och resväskrotning.

Q och mormor har varit ensamma förr, men då har det varit kortare stunder. Och det har aldrig tidigare hänt att både O och jag gått ifrån honom på samma gång.

Mamma är analfabet på mobiler så jag programmerade in mitt och O:s nummer som kortnummer och har sedan haft mobilen under extra uppsikt hela dagen. Inte ett ljud. Funderar nästan på att passa på att gå och träna en stund.

2008-03-13

Myt och verklighet

Det är mycket graviditeter nu. Både på nätet och i verkligheten har bekanta blivit spontant gravida efter många år av infertilitet och dystra läkarprognoser. Några av dem har adopterade barn, andra har fått barn genom IVF. I de flesta fall har det gått bra hela vägen, i andra har det blivit graviditet men inte barn.

Rent empiriskt kan jag alltså konstatera att det inte är så ovanligt i alla fall, det som alla infertila hatar att höra. Att det kan bli barn efter att man har gett upp och börjat tänka på något annat.

Slutsatsen är alltså att bara man slappnar av och inte är så fixerad och kanske helst också adopterar eller åtminstone skaffar hund så blir man på smällen?

Nä. Inte min slutsats i alla fall. Den är istället denna.

Fertilitet är svårt. De allra mest erfarna IVF-läkarna med decenniers forskning under bältet och som har sett tusentals par passera, vet inte de exakta faktorerna och mekanismerna som leder till graviditet.

Skulle en vanlig amatör ge prognoser och rekommendationer gällande hjärnkirurgi eller cancervård? Nä, tänkte väl det. Konstigt då att folk är så pigga på att uttala sig om ett minst lika svårt område.

Myt och verklighet

Det är mycket graviditeter nu. Både på nätet och i verkligheten har bekanta blivit spontant gravida efter många år av infertilitet och dystra läkarprognoser. Några av dem har adopterade barn, andra har fått barn genom IVF. I de flesta fall har det gått bra hela vägen, i andra har det blivit graviditet men inte barn.

Rent empiriskt kan jag alltså konstatera att det inte är så ovanligt i alla fall, det som alla infertila hatar att höra. Att det kan bli barn efter att man har gett upp och börjat tänka på något annat.

Slutsatsen är alltså att bara man slappnar av och inte är så fixerad och kanske helst också adopterar eller åtminstone skaffar hund så blir man på smällen?

Nä. Inte min slutsats i alla fall. Den är istället denna.

Fertilitet är svårt. De allra mest erfarna IVF-läkarna med decenniers forskning under bältet och som har sett tusentals par passera, vet inte de exakta faktorerna och mekanismerna som leder till graviditet.

Skulle en vanlig amatör ge prognoser och rekommendationer gällande hjärnkirurgi eller cancervård? Nä, tänkte väl det. Konstigt då att folk är så pigga på att uttala sig om ett minst lika svårt område.

2008-03-11

Härlig vecka

Vi är hemma igen efter en underbar och avkopplande vistelse i fjällen. Inte ens det faktum att det visst gick att läsa mejlen i mobilen störde min sinnesro.

Vi har åkt skidor av hjärtans lust. Q har under varierande protester suttit antingen i bärstol på O:s rygg eller bakom honom i pulka. Han föredrog bärstolen och lärde sig snabbt att ropa tjoho i utförsbackarna.



Men de egna skidorna vägrade han konsekvent att prova. Stavarna var mycket roligare.

Fast lite mismatch uppstod, det ska erkännas. Medan föräldrarna tröttade ut sig med många kilometer i spåret, slumrade Q i pulkan. Tillbaka i stugan var han pigg och fylld av verksamhetslust.

Tvåårsdagen firades under veckan som gick, den mest uppskattade presenten var nog Pingu-DVD:n. Tätt följd av Richard Scarry-boken.

Jag är huvudlöst förälskad i min son, nämner jag någonsin det? Han är så rolig, så duktig, så bedårande och enastående att jag saknar ord. Min unge, vår unge! Hur kunde vi ha en sådan orimlig tur? Han pratar och berättar för sig själv och för oss. Om ugglorna i skogen som bor i träd och säger ho-ho. Om fåglarna som äter äpplena vi har slängt ut och blir glada*. Han sätter bebisvakten till örat och ringer mo-mo eller ma-mo och berättar att han slagit sig på hakan så att det kom blod**. När han ska sova sjunger han eller deklamerar. Baka, baka liten kaka. Skjuts in i ugnen.

Ljuvliga, ljuvliga liv.

* En förutsättning för att förstå vad Q pratar om är att man vet vad det handlar om på förhand. Då går det bra. Stalltips just nu: ugglor.

** Detta hände för tre veckor sedan men duger fortfarande som konversationsämne.

Härlig vecka

Vi är hemma igen efter en underbar och avkopplande vistelse i fjällen. Inte ens det faktum att det visst gick att läsa mejlen i mobilen störde min sinnesro.

Vi har åkt skidor av hjärtans lust. Q har under varierande protester suttit antingen i bärstol på O:s rygg eller bakom honom i pulka. Han föredrog bärstolen och lärde sig snabbt att ropa tjoho i utförsbackarna.



Men de egna skidorna vägrade han konsekvent att prova. Stavarna var mycket roligare.

Fast lite mismatch uppstod, det ska erkännas. Medan föräldrarna tröttade ut sig med många kilometer i spåret, slumrade Q i pulkan. Tillbaka i stugan var han pigg och fylld av verksamhetslust.

Tvåårsdagen firades under veckan som gick, den mest uppskattade presenten var nog Pingu-DVD:n. Tätt följd av Richard Scarry-boken.

Jag är huvudlöst förälskad i min son, nämner jag någonsin det? Han är så rolig, så duktig, så bedårande och enastående att jag saknar ord. Min unge, vår unge! Hur kunde vi ha en sådan orimlig tur? Han pratar och berättar för sig själv och för oss. Om ugglorna i skogen som bor i träd och säger ho-ho. Om fåglarna som äter äpplena vi har slängt ut och blir glada*. Han sätter bebisvakten till örat och ringer mo-mo eller ma-mo och berättar att han slagit sig på hakan så att det kom blod**. När han ska sova sjunger han eller deklamerar. Baka, baka liten kaka. Skjuts in i ugnen.

Ljuvliga, ljuvliga liv.

* En förutsättning för att förstå vad Q pratar om är att man vet vad det handlar om på förhand. Då går det bra. Stalltips just nu: ugglor.

** Detta hände för tre veckor sedan men duger fortfarande som konversationsämne.