2008-04-03

Sova säng (vems?)

Detta är den syn som möter mig och O när vi ska gå och lägga oss. Ja, det är bara att erkänna: vi beter oss som grottmänniskor. Vi sover med vårt barn mellan oss i sängen. I helgen monterade vi ner spjälsängen och förpassade den till källaren eftersom ingen av oss kunde minnas när Q sist sov i den. Alltså har Q numera ingen egen säng.

Jag har ännu en bekännelse: någon av oss ligger bredvid Q tills han somnar. Nej, han vet inte hur man gör när man somnar själv, fast han har uppnått den imponerande åldern av två år. Mycket kan han, men inte detta. Såvitt vi vet, kanske ska tilläggas eftersom han aldrig har fått prova.

Hur i all världen tänker de, undrar vän av ordning kanske. Så här:

När vi fick Q visste vi att han var van vid att sova tillsammans med sin fostermamma. Vi märkte snabbt att han tyckte om kroppskontakt och blev lugn av att känna närheten till oss på natten. Vi ansåg oss (och honom) lyckligt lottade - han hade redan skapat en trygg anknytning till en person. Vi var enbart tacksamma för att han föredrog att sova med oss framför att sova ensam, som vissa adopterade barn gör. Vi behövde inte tvinga oss på honom, vi kunde ge honom närhet och stärka anknytningen mellan oss även under natten.

Men små barn ska helst inte sova ensamma i stora föräldrasängar. De kan trilla ur, eller trassla in sig i sängkläderna eller hamna med kudden över ansiktet. Lösningen var att någon av oss låg hos honom tills han somnade och sedan lyfte över honom i spjälsängen. Det fungerade bra även om det ibland hände att han vaknade under lyftet. Sedan sov han och vi fridfullt i några timmar tills han vaknade och grät och då fick komma över till oss. Någon enstaka gång hände det att han sov hela natten i spjälsängen.

När Q blev större och lärde sig att kliva ner från stora sängen själv blev vi mindre motiverade att störa honom genom att lyfta över honom i hans säng. Jag började slarva med det på middagsvilan. Som sagt, till slut kunde ingen av oss minnas när han sist sov i spjälsängen.

Men vi har en plan. Q har ett eget rum där han tillbringar allt mer tid även om hans leksaker är jämnt fördelade över det och vardagsrummet. Där står en säng. Fina barnlakan är inköpta på Ikea. Snart ska vi introducera middagsvila i Q:s säng i Q:s rum. Så småningom ska detta övergå till kvällsnattning i Q:s säng. Men med detta är det ingen större brådska. För om han vaknar på natten vill jag att det ska vara självklart för honom att gå in till oss och krypa upp i vår säng mellan oss. Så självklart att han kanske inte ens behöver väcka oss. Detta är än så länge lite svårt att förklara för honom även om hans ordförråd och förståelse ökar markant för varje dag. Dessutom har han fortfarande lite svårt för att klättra upp i vår säng utan hjälp.

Nattningarna tänkte vi inte ändra på. Det tar sällan mer än femton minuter att natta Q. Först ligger vi och pratar en stund, sedan sjunger vi, sedan snor Q runt några varv, sätter sig upp, lägger sig ner, sticker rumpan i vädret, säger "mamma ahm", lägger sig på min arm. Och somnar. Femton minuter av mitt eller O:s liv varje dag. För mig är det ofta den bästa stunden på dagen.

Jag ska vara hygglig och svara på det alla förmodligen undrar. Sexlivet då? Det är inte opåverkat vilket är trist men föga förvånande. I förhoppning att ni inte alarmerar barnavårdsnämnden (som Astrid Lindgren skrev när hon skickade in manus till Pippi Långstrump): det har faktiskt hänt att vi haft sex medan Q sovit i samma säng men på behörigt avstånd från oss. Vi har en väldigt bred säng. Madrass på vardagsrumsgolvet kan jag också rekommendera.

9 kommentarer:

  1. Er "sovuppfostran" stämmer exakt med vad jag anser vara vettigt. Mina barn har sovit i vår säng först som bebisar. En av dem var vi dock tvugna att ha i spälsängen (som stod precis brevid vår) för han krälade runt så mycket.
    Numera när det är 4 och 7 år gamla går de och lägger sig i sina egna sängar utan problem, somnar själva, men är alltid välkomna att krypa ner hos oss om de vill när de vaknar på natten. Detta händer ett par ggr i veckan, men blir allt glesare.
    Jag vill finnas tillgänglig för mina barn den lilla stund av dygnet som vi är tillsammans. Dessutom tycker jag det är mysigt att ligga rygg mot rygg som dottern
    vill.
    /H

    SvaraRadera
  2. Det viktigaste med "barnuppfostran" (hittar inget bättre ord just nu, är morgontrött) tror jag är att förstå att alla är individer. Barnet, mamman och pappan. Det gäller att hitta någonting som, med barnet i fokus förstås, funkar och känns bra för alla. Att förstå att här finns inga regler som funkar för alla. Att gärna ta åt sig av alla tusentals tips som finns men att betrakta dem som just vad de är, tips.

    Hos oss har Lilla My sovit i egen säng sedan hon var fyra månader (efter fyra månaders total symbios med mig och folk började säga "men hon måste ju lära sig..."). Vi, och framför allt My, sover mycket bättre på det viset - kanske beroende på att våran säng är aningen för smal.

    Huvudsaken är att alla mår bra och är lyckliga, tycker jag!

    Det ser hemskt mysigt ut när Q sover. Jag hade gärna lagt mig och snusat bredvid honom.

    SvaraRadera
  3. "Det ser hemskt mysigt ut när Q sover. Jag hade gärna lagt mig och snusat bredvid honom."
    Precis!

    Och undrar man inte lite hur grottmänniskorna gjorde med det finstilta? Med hela klanen sovande i grottan, föreställer jag mig... Var det för att det var före syndafallet?

    SvaraRadera
  4. Men det låter väl som en jättebra lösning för er och Q! Huvudsaken är att alla sover bra och trivs.

    Vi sover fortfarande med stora dottern (5 år) mellan oss varje natt. Hon somnar dock i egen säng, men kommer in till oss då vi lägger oss (det går utmärkt - vi sover kanonbra alla tre).

    Jag önskar verkligen att lilltjejen också skulle vilja sova med oss, men hon visade väldigt tydligt från början att hon inte var intresserad av att sova i vår säng eller ens i vårt rum... Som de "samsovarförespråkarföräldrar" vi är så var det bara att (ganska snopna) ta skeden i vacker hand och ge henne ett eget rum med spjälsäng. Vi har dock en stor säng inne hos henne som någon av oss föräldrar kan sova i om hon skulle vakna och sakna oss på natten.

    SvaraRadera
  5. Våran dotter somnar i sin säng och kommer sedan varje natt till oss. Visst, jag kan bli trött och irriterad men skulle aldrig ändra på detta. Jag kommer ju ihåg själv hur mysigt det var att krypa upp i mammas och pappas säng......
    Dessutom går åren så fort, jag försöker njuta så länge det går. Jag skiter i vad man ska och måste! Höhö

    Kram

    SvaraRadera
  6. Det finns så mycket åsikter om det där... Men, om det inte är ett problem för vare sig föräldrarna eller barnet finns ju inget problem! Och jag skulle aldrig kunna neka mitt eget barn att komma över till vår säng när hon blir äldre. /Diana

    SvaraRadera
  7. Hej!
    Min dotter är också adopterad och hon var också van att ligga bredvid sin "fostermamma" på natten. Hon har hela tiden sovit i stora sängen hos mig. Vi hade en spjälsäng från början men den användes nästan aldrig. Min dotter är idag lite drygt 3 år och hon behöver inte flytta från stora sängen förrän hon själv vill. Jag har frågat henne några gånger men hon vill sova hos mig. Och det får hon så GÄRNA. Både hon och jag sover bättre då. HOn somnar ibland själv men oftas med mig bredvid. Hon tycker att det är mysigt i sängen och vill gärna gå och sova när hon är trött vid ca 19-19:30 tiden. Efter sagostunden somnar hon oftast på 5 minuter. Att sluta med nappen gick som smort. Jag fick hålla lite i handen om hon vaknade på natten och saknade nappen, första dygnen.
    Vem påstår att detta sätt är fel?? Känns det rätt så är det väl rätt.

    /Kajsa

    SvaraRadera
  8. Tycker också att det låter som en jättebra lösning för er och Q!

    Vi sover fortfarande med vår kille (snart 4 år) mellan oss varje natt. Han somnar dock i egen säng (eget rum), men kommer in till oss relativt tidigt (ofta när vi lägger oss). Sonens favoritställning är att sova på min arm eller på min mage.

    Vi ligger också hos sonen varje kväll när han somnar (trots att han har varit hemma i snart 3 år). Den där stunden är ju såååå mysig. Numera (ju äldre han blir) blir det mer och mer en förtrolig och mysig pratstund.

    Innan vi visste att vi skulle få barn via adoption skulle vi inte har barn i vår säng, de skulle somna själv m.m...........*ler*. Man är väl inte sämre än man kan ändra sig. Nu undrar vi mest hur det ska bli när lillasyster/lillebror kommer.

    Jennie

    SvaraRadera
  9. Hej!

    Jag hittade din blogg och tycker väldigt mycket om den. Jag sov gärna hos mina föräldrar när jag var liten och när min lillebror kom till Sverige då fick vi fajtas om plats i sängen.

    SvaraRadera