2008-05-21

Över sommaren i alla fall

Nå hur gick det då, undrar ni kanske. (Eller inte).

Jovars. Det kunde ha gått både bättre och sämre. Fienden är identifierad, kontakt är etablerad med en allierad. Detaljerad försvarsplan saknas, liksom anfallsdito.

Vi får se. Jag tror inte att vi i längden kommer att kunna behålla huset på Sommarön. För att det ska kunna ske krävs att några av mina släktingar ändrar sig ganska rejält i fråga om beteende och synsätt. Och folk gör ju som bekant sällan det.

Några år till kan vi förmodligen hanka oss fram. Ingen vill hålla i yxan och kräva försäljning av det som varit paradiset för ganska många av oss.

Egentligen har jag behov av att skriva mycket mer, bena ut och analysera och fundera och hoppas på kloka kommentarer. Men jag gör inte det, av flera skäl. Jag vill inte lämna ut folk mer än nödvändigt, och jag börjar bli ganska trött på hela eländet. Jag önskar att jag kunde stänga av tankarna som snurrar.

Men en plus-och minuslista kan jag i alla fall göra. För och emot att sluta kämpa för Sommarön, att ge upp och sälja det till utomstående:

För:
Att slippa alla besvärliga känslor. Beslutsvåndan. Stressen. Irritationen gentemot släktingarna.

Att få loss en ansenlig summa pengar. Tänk vad vi kunde göra för dem. Köpa hus här i Stockholm kanske, något vi förmodligen aldrig kommer att ha råd med annars.

Emot:
Det går aldrig att göras ogjort. Sommarön är unik och speciell, även utan barndomsminnen.

Det är underbart att vara barn på Sommarön. Det tycker Q redan, så liten han är. Jag vill hemskt gärna kunna ge honom fler somrar där.

Alltså: förnuft mot känsla. Rationell eller emotionell. Vilket ska jag lyssna till, vad ska jag vara?

5 kommentarer:

  1. Mitt enda råd är: Försök så länge ni känner att fördelarna ändå överväger. Alltså den dag när du känner att "nej det GÅR bara INTE längre". Då är det dags att ge upp. Då måste du nog acceptera att du inte orkar med alla känslor och allt som är jobbigt med att behålla ön. Men fram tills dess. Så länge du känner att du orkar med (även om det är tufft) att hålla på med allt som måste göras så tycker jag att valet är behåll. Annars skulle du ångra dig. Det är iallafall vad jag tror.

    Min mamma stod i valet och kvalet om hon skulle bo kvar i huset eller sälja det efter att pappa gått bort. Hon valde att behålla det. Hon bodde där flera år efter hans död, tills hon kände att det bara blev för mycket. För mycket jobb. För mycket pengar. Men hon säger själv i efterhand att hon var glad att hon bodde där de där åren för när hon väl sålde sedan så var det inte så svårt. Hon kände då att hon var "färdig" med boendet där. Visst var hon sorgsen och vemodig (pappa hade byggt huset själv när mamma och han var i 20-årsåldern!! och de hade bott där hela sina vuxna liv) men just p g a att hon de sista åren i huset känt att det liksom var henne övermäktigt så hade de negativa känslorna och tankarna under de åren börjat överväga. Till slut kände hon bara att det skulle bli skönt att slippa tänka på allt detta. Och då var hon liksom "mogen" att sälja och flytta.
    jag var orolig att hon skulle ångra sig, eller bli deprimerad efteråt. men hon sa själv att "konstigt nog har jag aldrig någonsin längtat tillbaka till huset eller pångrat att jag sålde efter det att jag gick ut därifrån sista gången och stängde dörren efter mig". Och då har man nog "gjort klart".
    Kanske är det något åt det hållet du måste komma till?? Så länge det känns värt att kämpa för 8även om det tar en massa energi) så kämpa! men den dagen du känner att det enbart dränerar dig på energi utan att du får igen något av det, då är det kanske dags att säga adjö?
    kram!

    SvaraRadera
  2. Åh ja du ... livet utan sommarön går att leva. Den finns ju alltid kvar oavsätt hus eller ej. Hoppas vi ses där nere nästa år på Ödagen :-)

    SvaraRadera
  3. Saltistjejen, jag förstår hur din mamma kände och säkert är det dit jag måste komma. Innan vi sålde vårt kära hus i Göteborg var jag orolig över hur det skulle kännas men jag har inte ångrat eller saknat det. Sista gången vi åkte därifrån grät jag men mer av vemod än egentlig sorg. Nu efteråt är jag glad över tiden vi hade det men lika glad över det vi har nu: Q, lägenheten, sommarstugan.

    Fast jag tror faktiskt inte att jag kommer att besöka Sommarön igen om vi säljer huset där. Ön är min sista koppling till västkusten vilket gör att det hela känns mer definitivt. Jag är ju stockholmare nu, otroligt men sant.

    SvaraRadera
  4. Jag har alltid varit stockholmare men ääälskar västkusten. Östkusten har skitigt vatten och tråkig skärgård. Där kan inget konkurrera med västkusten ;-)

    Hur du än gör så blir det rätt om du följer hjärtat.

    SvaraRadera
  5. Fast jag tycker inte vare sig Stokcholms, Trosas eller St Annas skärgård är trista....

    SvaraRadera