2008-05-26

Snälla flickor och stygga pojkar

Jag är övertygad feminist. Jag struntar i att ordet har kapats av mespolitruker som Göran Persson på ena kanten och bindgalna livmoderaktivister på andra. För mig betyder feminism att män och kvinnor ska ha lika rättigheter. Att jag i första hand ska betraktas och bedömas som en människa, inte som en kvinna. Ja det finns skillnader mellan könen, nej de går inte alla att utjämna. Men att våra liv från vaggan till graven ska delas av ett bråddjup där män står på ena sidan och kvinnor på andra, det vägrar jag att acceptera, och jag vill arbeta för en utjämning. För att vi alla ska ses som individer och kunna göra våra val efter det.

Detta vill jag ska avspeglas i mitt föräldraskap. Jag blir allt mer irriterad på de normer som finns för hur flickor och pojkar ska vara och jag häpnar över hur tidigt barn insocialiseras i sin könstillhörighet.

"Bebis", säger Q och pekar på en yngre förmåga. "Är du en bebis", frågar jag. "Nä, Q pojke!", svarar han med eftertryck. Och han har så rätt, men ändå fel. För redan bebisar sorteras in i könsfacken. Rosaklädda bebisar bemöts annorlunda än blåklädda, det är vetenskapligt bevisat.

Alltså är jag fylld av goda föresatser. Q har tröjor med blommor och Hello Kitty. Han har dockvagn, docksäng, leksaksspis och en oherrans massa gosedjur som han slösar ömhet på (och beordrar oss att göra detsamma: "Mamma pussa nalle!"). Förvisso har han också en verktygslåda precis som pappa. Men å andra sidan är spisen också pappas domän i Q:s värld. Han har nästan inga leksaksbilar och inga kläder med racerbilar, monster, robotar eller kamouflagetryck. Däremot har han ett par rosa hjärtformade solglasögon.

Och så har han sin bästa kompis H, grannflickan på landet, fem månader äldre än han. Henne älskar Q, för att inte tala om hennes lekstuga.

I helgen lekte de på H:s tomt. Jag rensade rabatter inom hörhåll, och log åt deras inbördes samtal.

Viss uppståndelse gjorde mig uppmärksam på att någon kommit på den ljusa idén att kasta saker från altanen två meter ner i rabatten med taggbuskar. Gummistövlar, bollar, skor och leksaker. Någon, det vill säga Q. H å sin sida sprang och hämtade grejerna, ivrigt och tjänstvilligt. Därefter avancerade Q till att rota i grönsakslandet med hackan som låg där. Han ignorerade både mitt rytande från andra sidan staketet och H:s beskedliga böner om att han skulle sluta.

Efter en stund resignerade jag och gick runt för att hämta hem honom och ge honom en liten uppsträckning (samt lunch). Snälla H följde efter och visade att hon kunde öppna och stänga grinden själv, hon vet hur haspen fungerar.

Efteråt tänkte jag. Hos oss ligger inga hackor slängda i landen, alldeles för farligt i företagsamma Q:s närhet. Hade vi haft en grind som Q själv kunde öppna och stänga hade vi inte haft en lugn stund. Men H vet att hon inte får gå utanför grinden, och då gör hon inte det heller.

Jag tror inte att Q är påhittig och bråkig för att han är pojke, eller att H är redig och stillsam för att hon är flicka. Jag tror att detta är drag i deras personligheter som hade funnits där oavsett kön. Olyckligtvis råkar de stämma väl med den rådande normen, och eftersom det är accepterat att pojkar är bråkiga och att flickor är stillsamma, kommer deras beteenden att förstärkas. Q kommer att mötas av förebråelser men också överseende. H kommer att premieras för att hon är snäll och duktig. Hon kommer till och med att förväntas hjälpa till med tuktandet av Q och alla andra busiga grabbar. Precis det som hände vid grönsakslandet.

Detta retar mig mest av allt. Trots mina åsikter, förberedelser och föresatser gjorde jag precis som alla andra föräldrar i alla tider.

Fan.

21 kommentarer:

  1. Du märkte i alla fall vad du gjorde och funderade över det.

    SvaraRadera
  2. Ursäkta mig MEN jag tycker det är märkligt som du uppfostrar ditt barn med denna könsflummighet där en kille leker med dockor etc.
    Jag skrattar inte åt det jag läser utan jag blir orolig.

    SvaraRadera
  3. Såsom Helgas sämre hälft kommenterar jag Fredriks inlägg. Läs vad hon skriver igen. Du behöver inte vara orolig. Könsflumighet är just det vi INTE håller på med. Även jag kallar mig feminist enligt hennes definition. De flesta andra s k feminister skulle inte vilja vistas i samma rum som mig eftersom jag generellt ses som en testosteronstinn hanne som undertrycker kvinnor. Q uppfostras till att bli en tänkande och reflexiv varelse som har kontakt med sina känslor. För övrigt är det jag som är hemma nu och den som mer än H får uppmaning om pussar och kramar; vilket jag gärna lyder. Q är duktig på att kommunicera när han behöver närhet. Men han är också duktig på att bita ihop och ta sig igenom händelser; en förmåga jag värdesätter. Det fokus samhället lägger på könsskillnader, och tillhörande attribut, är en styggelse som tänkande människor bör oroa sig för och motarbeta, inte inkorporera.

    SvaraRadera
  4. Ni fattar varför jag älskar honom va? Och då menar jag min man den här gången.

    SvaraRadera
  5. Hej! Jag läser din blogg ofta men kommenterar väldigt sällan. Idag tycker jag dock att det hade varit roligt att ge mig tillkänna. Man blir så glad av att läsa att någon faktiskt vågar tänka och se att det finns ojämlikheter mellan könen, men att alla inte går att jämna ut. Q är lyckligt lottad som har er två som föräldrar. Vänliga hälsningar Louise

    SvaraRadera
  6. Heja Helga!
    Det där är grymt svårt. När människor är olika - hur vet man vad som beror på personlighet och vad som beror på att omgivningen (och självklart vi också) styr barnen in i redan färdiga mallar?

    Jag när också en önskan att mina barn skall få bli människor i första hand - hela människor oavsett vilket kön de råkar ha, oavsett om de råkar avvika från den rådande normen för deras kön eller inte. Det är mer OK för en tjej att avvika från sin norm om hon blir lite "pojkflickig", än det är för en kille att vara "flickig" (och vad jag avskyr dessa etiketter!). Och det stora felet är väl egentligen att det som anses "tjejigt" ofta värderas lägre än det som anses "killigt". Tänk om det som värderades var att man var ärlig mot sig själv - oavsett om det innebar att man gillade bilar eller dockor?
    Kram till dig och funderar och tänker! Då är jag inte ensam.

    Och ja, jag förstår.

    Kram
    Fru W

    SvaraRadera
  7. Jag läser och håller med som vanligt. Du rockar! /Diana

    SvaraRadera
  8. Och min lilla tjej far runt och härjar, här hemma är det hon som kastar saker från altanen och river i landet, mest för att få till reaktioner.

    Du skriver så klarsynt och sant. (Har visst sagt det tidigare! :-))

    SvaraRadera
  9. Halleluhja!

    Jag funderar en del över hur flickors och pojkars olika drag lyfts fram. Om en flicka tycker om att leka med dockor lyfts det ofta fram som en egenskap för att hon är flicka. Om en pojke tycker om att leka med dockor lyfts det inte fram alls. Och sedan tar man det hela som ett bevis på att flickor är mer moderliga och omhändertagande än pojkar är, jo, för man hör ju nästan aaaaldrig om pojkar som tycker om att leka med dockor.

    SvaraRadera
  10. Jag tycker inte att det är viktigt med vilka leksaker barnen leker med. På dagis finns det tillgång till alla sorter för alla barnen. Det som är viktigt är hur vi själva beter oss i hemmet och vad vi pratar om. Om man klär sina barn i rosa eller blått är ganska oviktigt, låt barnen själva bestämma när de kan. Det är skillnad på flickor och pojkar och det är inget fel i det. Låt alla vara olika istället.
    Kram

    SvaraRadera
  11. Men hur kan det inte vara viktigt vilka leksaker barnen leker med? Leksaker och kläder är ju de allra tydligaste markörerna av vilket kön man tillhör.

    Argumentet att det finns alla leksaker på dagis köper jag inte alls. Där finns också en omgivning (både personal och andra barn) som alldeles för tidigt och ofta alldeles omedvetet styr in pojkar på bilar och flickor på dockor. Just därför vill jag tillhandahålla alla sorters leksaker åt Q men kanske med lite mindre fokus på de klassiska pojkgrejerna. De lär han få kontakt med ändå.

    Samma sak med kläder, jag tycker att man gör det alldeles för lätt för sig om man avfärdar den rosablå uppdelningen som oviktig. Den dag man inte kan bestämma könet på 99% av alla bebisar enbart genom att titta på färgen på deras kläder, den dagen kommer jag också att tycka att färgvalet är oviktigt. Jag vill motverka att grönt och blått är självklara pojkfärger medan rött, lila och rosa är flickfärger. Faktiskt så är ju uppdelningen ännu strängare när det gäller barn än vuxna! Man ser oftare en vuxen man i rosa skjorta än en liten pojke i dito. Det är helt sjukt.

    Och jo, jag tycker att det är fel att det är skillnad på flickor och pojkar. För risken är att de begränsas i sina personligheter och temperament för att anpassa sig till de rådande normerna. Det tycker jag är viktigt att fundera över och att försöka motverka.

    SvaraRadera
  12. Jag blir alldeles matt på alla som inte förstår och ser problemet.

    Jag kan på något sätt köpa att andra människor har andra åsikter än mig. Om de sa, att vi vet att vi behandlar våra barn olika vi vill att vår dotter ska få sämre lön och finna sig i att bli hunsad, och vi tycker att det är ok att vår son inte får ha känslor och aldrig kommer att få bra kontakt med sina barn, då skulle jag låta dem hållas.

    Men att så många förnekar att barn får olika förutsätningar, och hävdar att färger inte spelar någon roll, och att kvinnor och män visst har samma möjligheter, det gör mig galen. Hur kan de inte se?!?!?????

    SvaraRadera
  13. Här håller jag inte med. Självklart finns det en anledning till att Gud har skapat oss till man och kvinna. Med OLIKA egenskaper, just för att vi inom äktenskapet - liksom inom samhället i stort - ska komplettera varandra.

    Jag tror att ni feminister har missuppfattat det här. Ni tror att män och kvinnor måste vara precis likadana, vara klädda likadant, ha samma intressen och göra samma arbetsuppgifter, för att vara lika mycket värda. Fastän det är precis tvärtom: vi är lika mycket värda just FÖR ATT vi är olika och kan komplettera varandra med våra OLIKA medfödda egenskaper..!

    En annan tanke: om "ni" fick som ni ville - hur skulle då mänskligheten kunna fortsätta..? Jag menar: om män och kvinnor var precis lika, hur skulle de då kunna dras till varandra..?

    Det skulle bli som i Kina! Som du kanske vet har Kina ytterst få utomäktenskapliga barn, trots att ungdomar inte har tillgång till p-medel före äktenskapet, och trots att de p.g.a. av ettbarnspolitiken styrs till att inte gifta sig före 30 års ålder då fruktsamheten hos kvinnan börjar minska.

    Förklaringen till detta sägs vara, att kineserna uppmuntras att klä sig i samma osexiga unisex- arbetsuniform oavsett om de är män eller kvinnor, att utföra samma arbetsuppgifter, och att överhuvudtaget tona ner det kvinnliga respektiva manliga. Följden blir, att de unga helt enkelt inte blir förälskade i varandra eller tänder på varandra..!

    Jag kan förstå om ni feminister tycker att det är glädjande att de unga inte kan se skillnad på vem som är kvinna och vem som är karl - men är karriär- och lönedravlet VÄRT det, tycker ni??? Finns det inte sådant som går djupare och är viktigare ändå - som har med LIVET och KÄRLEKEN att göra..?

    "Vakna upp", skulle jag vilja säga till er feminister. Ni lever bara en gång - snart är ni döda och ligger i er grav i evigheters evigheter, och då spelar den där befordran eller den där lönehöjningen ingen roll i alla fall... I jämförelse med allt som ni har missat!!!

    SvaraRadera
  14. Jag blir lika matt som Kattmamman och konstaterar att Catharina inte har förstått någonting.

    SvaraRadera
  15. Hjälp. Catharina, jag vet inte ens var jag ska börja. Jo, jag kan börja med att säga att jag uppskattar dig som läsare och kommenterare trots att vi tycker diametralt olika. Kanske bäst att försäkra detta, för det som följer kommer att låta hårt.

    Du börjar med gud, och egentligen kunde vi stanna där, för jag tror inte på att någon gud har skapat oss vare sig att vara lika eller olika eller till någon särskild mening.

    Du har säkert rätt i att jag har missuppfattat en del, men DU har kapitalt missuppfattat vad jag (och många med mig) menar. Jag säger inte att män och kvinnor inte får vara olika. Tvärtom. Ju mer olika vi är alla individer sinsemellan desto bättre blir världen tycker jag. Det jag protesterar emot är att vi alla begränsas och likriktas av könsrollerna. Varför ska kvinnor vara på ett sätt och män på ett annat? Om man exempelvis är känslosam till sin läggning och har lätt för att gråta, skulle det inte vara bättre om man fick möjlighet att leva ut den sidan av sin personlighet vare sig man är född till man eller kvinna? Jag menar alltså att begränsningarna gäller män likaväl som kvinnor, och att båda könen har lika mycket att tjäna på jämställdhet.

    Ditt exempel om Kina får du gärna ge en källanvisning till. Det låter oerhört märkligt och krystat. Skulle det finnas få utomäktenskapliga barn där? Det tror jag ärligt talat inte på. Hur vet du (eller någon annan) det? De barn som överges och sedan adopteras har aldrig någon känd bakgrund (till skillnad från ex.vis Korea) eftersom det är straffbart att överge sina barn där. Alltså är det omöjligt att uttala sig om huruvida de är födda inom äktenskapet eller inte.

    Och har du varit i Kina nyligen? Din bild av ett folk klätt i unisex Mao-uniform stämmer inte bra in på gatubilden i Beijing, Shanghai och Hongkong, det kan jag försäkra dig.

    Det du kallar karriär- och lönedravel är bara en av många frågor som påverkas av detta. (Hur man nu kan anse det vara dravel att ens inkomst beror på ens genuppsättning. Skulle det vara okej om blonda personer tjänade 80% av vad mörkhåriga gjorde?) De allra viktigaste frågorna handlar om livet och kärleken, just precis om detta.

    Hade jämställdhetsfrågor begränsat sig till arbetslivet hade jag lättare kunnat förstå de som avfärdar dem. Men de genomsyrar ju varje aspekt av livet, från det man föds tills man dör!

    Jag hade kunnat fortsätta men gör det inte.

    SvaraRadera
  16. Det var nog tur att Herr Helga var och fiskade igår och inte såg Catharinas kommentar först. Mitt svar hade inte varit lika hövligt som fruns. Jag biter mig i tummen och håller mig till att undra nyfiket var uppgifterna om Kina kommer ifrån. Det finns misstankar.

    SvaraRadera
  17. Snälla hr Helga, utveckla gärna dina misstankar!

    SvaraRadera
  18. Man blir mörkrädd av att det fortfarande finns människor t.o.m. kvinnor av en så rabiat konservativ uppfattning som Catharina - såvida hon står för sina åsikter och inte bara skriver kommentaren för att folk ska reta upp sig.

    Vad beträffar Kina rekommenderar jag henne att åka dit och se hur de kinesiska kvinnorna är klädda. De trippar fram i åtsittande fodral och i skor med stilettklackar på gatorna i Shanghai och Beijing och om man någonsin känner sig tjock och klumpig gör man det där. Dessutom makear de sig och färgar håret blont eller rött många gånger och krullar det.

    Kanske Catharina också misstycker till att kvinnorna har fått rösträtt - vem vet, eller att hon borde ägna sig helt åt hemmet (=maken) och barnen i stället för att gå ut och förstöra arbetsmarknaden för männen.

    Jag läser igenom "Catharinas" kommentar en gång till och jag undrar faktiskt om det inte är någon man som skojar med oss.

    SvaraRadera
  19. Helga - för att återgå till ditt riktiga inlägg - vad skulle du ha gjort annat än det du gjorde? Låtit Q förstöra på? Gått dit och visat H hur hon också skulle kunna bli pojkaktigt ostyrig och handlingskraftig? Jag ser hela problematiken men jag kan inte se hur ditt handlande i det aktuella fallet hade kunnat göra något åt den. Men kanske ska du ge H en Pippi Långstrump-bok när hon blir ett par år äldre.

    SvaraRadera
  20. Jag skrattar visserligen men mest av allt blir jag oroad av Fredrik och Catharina. Catharina har helt uppenbart inte alla hästar hemma så henne kanske vi kan lämna därhän, även om det är skrämmande att människor kan vara så förvirrade och oinsatta. Fredrik undrar jag bara, vad är det som oroar dig med att en pojke tillåts leka med dockor? Din inställning oroar mig verkligen, kanske kan man finna orsaken till din uppfattning om vilka lekar som ska vara tillåtna för barn av olika kön i din barndom?

    SvaraRadera
  21. Härligt, detta är nog kommentarsrekord sedan inlägget där jag första gången berättade om Q!

    Annannan, du har (som vanligt) helt rätt. När jag tänker efter inser jag att jag inte gärna hade kunnat göra något annat än just det jag gjorde. Ganska skön insikt, tack för hjälpen att få den! Det som jag upplevde som lite skrämmande var att så tydligt se hur lätt det är att halka in på spåret bråkiga pojkar och snälla flickor och sedan fortsätta där.

    Det jag ska göra i fortsättningen är att försöka dämpa de destruktiva sidorna av Q:s verksamhetslust och uppmuntra hans känslosamma sidor. Som O skriver är han mycket emotionell och duktig på att söka närhet. Och så ska jag hålla ett öga på ungherrskapet och aldrig någonsin lägga något ansvar på H för att Q ska sköta sig.

    SvaraRadera