2008-08-16

Anknytningstaliban?

Anknytning är ett centralt begrepp som varje adoptivförälder förutsätts känna till och förhålla sig till, särskilt som det numera är obligatoriskt att gå en utbildning innan man adopterar. Själv har jag svårt att förstå hur någon med minsta adoptionsintresse skulle kunna missa det, men å andra sidan vet jag att inte alla tillbringar i stort sett all sin lediga tid med att söka information om adoption. Som jag gjorde under ett par år. Närmast maniskt.

Hur som helst, under detta surfande, läsande och kursgående lärde jag mig att anknytningsteorin kan utkristalliseras i ett antal förhållningsorder gällande den första tiden som adoptivfamilj. Det finns vitt skilda åsikter om hur hårt man ska hålla på dessa. Innan vi fick Q trodde både O och jag att vi skulle följa rekommendationerna ganska slaviskt, men riktigt så blev det inte.

Håll till godo ni som är intresserade, mitt subjektiva urval av anknytningsfrämjande åtgärder, vilka vi gjorde och inte:

Använd bärsjal eller sele. Kroppskontakt är viktigt och främjar anknytningen.
Jajemen, visst gjorde vi det. O höll sig till selen, jag testade sjal också och blev ganska frälst. Jag vågar knappt tänka på hur flygresan hem från Korea gått utan selen. Q älskade att sitta i den från första stund. Förmodligen hade hans fostermamma använt någon sorts sele, det är vanligt i Korea istället för barnvagn (den som har sett trappor och trottoarkanter i Seoul förstår varför).

Första bilden på O och Q tänker jag inte posta här, men jag ska beskriva den. Möjligen skulle jag kunna sälja den till seletillverkaren, för loggan är tydligt synlig. Det är i taxin på väg från SWS, Q har varit vår i tjugo minuter. O vänder sin rena profil med tårglansiga ögon mot kameran och lutar kinden mot Q:s panna. Q i sin tur ligger tätt, tätt intill, det enda man ser av honom är hans runda kind och kolsvarta mandelformade öga. Någon minut senare sov han.

De första månaderna hemma hade jag honom på magen i några timmar varje dag medan jag gick och plockade, hängde tvätt eller diskade. Jag gick promenader och ärenden, och njöt av de förtjusta blickarna från omgivningen, för att inte tala om av Q:s djupmörka ögon. Ofta höll han dem oavvänt fästa på mitt ansikte, som om han behövde pränta in det i minnet. Underbara unge som själv visste hur han skulle göra.

Q vägde cirka nio kilo när vi fick honom så snart blev bärandet ganska tungt. Ett par gånger hade jag honom på ryggen medan jag dammsög, rena träningspasset. Sista gången jag använde bärselen var på semestern i höstas, då var Q tjugo månader gammal.

Bakåtvänd vagn, så att man kan ha ögonkontakt med barnet.
Vårt första barnaccessoarköp var en vändbar Emmaljungavagn. Så länge jag var mammaledig var den bakåtvänd, när O tog över tyckte han att Q visade tecken på att vilja se i färdriktningen, så numera är den framåtvänd. Men när mormor skulle passa Q härom månaden bad hon att få vända den igen, det kändes tryggare att kunna se honom. Och jag förstår henne. Jag har fortfarande inte riktigt vant mig vid att bara se suffletten istället för Q:s ansikte när vi är ute och går. Jag saknar den ordlösa kontakten mellan oss.

Samsover
gör vi som bekant. Det har jag ordat mer om på annat ställe. Q sover så tryggt och självklart på tvären att jag ibland undrar om jag kommer att få äta upp min egen försäkran om att det är först när han är femton och sover hos oss som det är dags att börja oroa sig.

Ingen barnvakt i början
Till hösten har vi haft Q i två år och han har ännu inte sovit borta från någon av oss. I september ska mormor få pröva lyckan medan vi firar bröllopsdag. Det ska bli trevligt, men fungerar det inte är det ingen katastrof. O och jag har mycket kvalitetstid tillsammans ändå, när Q sover, och det senaste halvåret har vi ibland kunnat åka på kortare utflykter medan mormor, farmor eller moster passar Q. Det räcker så bra.

Lång föräldraledighet
Jag var hemma fjorton månader, O kommer att ha varit hemma i åtta. Samtidigt som jag stortrivs med att jobba igen och njuter av den bekräftelse jobbet ger mig, så var det en fantastisk förmån att få vara hemma så länge, och jag är väldigt glad över att mitt barn har en pappa som tycker detsamma.

Natta, mata, byta, trösta
gjordes i början uteslutande av oss två. Även numera hör det till undantagsfallen att någon annan gör det. Mormor har försökt natta en gång men gick bet. Hon ringde mig när jag var på hemväg från kören och förvarnade att jag skulle mötas av en kvittrande övertrött sprallgök. Som somnade som en stock så snart mamma låg på plats bredvid.

Amning
är guds gåva till mödrar och barn enligt en samstämmig kör. Bra för precis allt, så också anknytningen. Ja, det går att amma adopterade barn. Det kräver en del förberedelser och det finns inga garantier för att det ska fungera, men det går. Det görs inte av närings- utan närhetsskäl. Den mjölk man kan få fram har sällan samma näring och de antikroppar som vid vanlig amning.

När vi bestämt oss för Korea och det därmed stod klart att vi förmodligen skulle få ett litet barn, diskuterade vi amning. Jag tog min vana trogen reda på fakta. Min inställning som tidigare varit positiv svängde. För vems skull gör man det? Behöver det adopterade barnet ammas, eller är det för att ge mamman bekräftelse? Vilka av amningens fördelar kan uppnås på annat sätt? Och dessutom - hur klokt är det att introducera ett osäkert och potentiellt stressframkallande moment i den redan känsliga process som anknytningen är?

Mitt beslut blev att inte försöka och det har jag inte ångrat. En viss ersättning för amning är vällingstunden, en ritual vi fortfarande följer. Varje kväll efter sagoläsningen ligger Q i famnen och dricker välling ur flaska. Han är så stor och självständig nu, pratar och funderar och visar prov på stark vilja. Men på kvällen med vällingflaskan är han en liten bebis igen, en liten stund.

Begränsa resor den första tiden
Detta var ett ämne för diskussion och viss vånda. En månad efter vår hemkomst från Korea åkte vi till Göteborg för att träffa våra mammor, Q:s gudmor samt O:s bror med familj. Jag var innerst inne skeptisk och jag förfärades inom mig när min svägerska dristade sig att lyfta upp Q och gulla med honom, men jag teg. Detta var ett enstaka tillfälle, och något som gladde min svärmor, svåger och svägerska oerhört mycket. Så jag bjöd på det. Och Q? Han stortrivdes, som vanligt i alla sociala sammanhang.

Under vintern och våren fortsatte vi sedan att åka till Göteborg, inte enbart av sociala skäl eftersom vi hade ett hus där som skulle städas ut och säljas. På vårkanten köpte vi sommarstuga vilket innebär att vi numera har två hem under sommarhalvåret. Vi har besökt släkt och goda vänner. Sedan vi fick Q har vi nog gjort ett femtontal resor, veckolånga eller mindre.

Somliga skulle gå i taket över detta, jag häpnar själv när jag räknar efter och inser hur mycket vi har rest. Men vi tror oss veta att Q gillar resandet och de sociala kontakterna nästan mer än vi själva. Vi har varit uppmärksamma på honom och försökt kompensera med mycket närhet och genom att ta det extra lugnt dagarna efter hemkomst.

Begränsa sociala kontakter som barnet tar själv
Distanslöshet är en varningssignal, det vill säga om barnet inte skiljer på föräldrar (eller primära vårdnadshavare) och andra. Ett distanslöst barn tar urskillningslöst kontakt med främmande, vill sitta i deras knä, reagerar inte om föräldrarna lämnar rummet och så vidare.

I början oroade jag mig ibland över att Q skulle vara distanslös. Han är väldigt social, långt mer än jag själv och älskar att träffa folk. Jag rådfrågade personalen på öppna förskolan som nästan skrattade ut mig ("Distanslös? Han!?!") men övertygades mest av det klassiska exemplet: må så vara att det är roligt att umgås med andra, men när man är trött eller ledsen duger bara mamma eller pappa. Så är det med Q, med all önskvärd tydlighet.

Ett av Q:s tydligaste karaktärsdrag är hans sällskaplighet. Han hittar nya vänner var vi än är. På tunnelbanan ser jag hans blick fara över medpassagerarna och landa på någon. Jag tror mig läsa hans tankar: den farbrorn ska jag charma. Han lyckas nästan alltid. Medelålders damer är ingen sport för Q, han ger sig gärna på svårare uppgifter som coola tonårskillar eller grå kostymnissar.

Det finns de som tycker att man ska kväsa detta, och lära barnet att det är den närmaste familjen man ska skratta mot och titta på. Men vi har inte velat göra så. Amatörer är vi förvisso, men vi trodde oss tidigt märka att Q gjorde stor skillnad på oss och andra. Typiskt för honom är att han efter en stunds kontakt med utomstående söker sig till oss. När han var bebis famlade han efter handen eller lutade sig mot oss. Nu kommer det nästan alltid en förtjust kommentar "Mamma, fabbror pjatar Q!" eller berättelse om det han upplevt.

Jag är långt ifrån expert på anknytning, särskilt med tanke på att vi har haft det så lätt med Q. Det känns nästan som om det var han som visade vägen och vi som följde. Men det är förstås inte sant, vi var pålästa och väl förberedda. Samt också beredda att ändra våra föresatser om de inte skulle fungera i praktiken. Om jag skulle vara pretentiös och ge råd kan de sammanfattas så här: Sök information. Fundera och prata. Praktisera de råd som verkar vettiga och som fungerar. Lita till magkänslan och om den säger att något är fel: sök hjälp!

13 kommentarer:

  1. Hm intressant läsning Helga. Som vanligt här på din blogg! .-)
    Men jag förstår inte riktigt problemet med anknytning? Så länge man som förälder ger sitt barn trygghet och kärlek kommer inte anknytningen lite "på köpet" då? Oavsett om det är adopterade (nu pratar jag små barn, inte de som är ett par år gamla när de kommer till sin nya familj) och biobarn?

    Självklart är det viktigt med både fysisk och psykisk närhet. För alla barn.
    Men jag ahr svårt att förstå att detta med närhet även till andra än just föräldrarna skulle utgöra ngt problem? I många kulturer är ju t ex mor- och farföräldrarna en mycket viktig och aktiv del av familjen och barnens uppväxt. Inte tror jag att de barnen mår sämre för att de kanske knyter an till fler personer än enbart föräldrarna??

    Och detta att Q är social är väl bara underbart!?!
    jag hoppas att Ella kommer bli just sådan. Haha, att hon brås på mig och inte på M som är mycket mindre social än jag... ;-)
    Jag tycker det är underbart med barn som kan umågs med många personer.
    Och vi har redan haft barnvakt. Visserligen endast en kväll under några timmar, men det gick jättebra och jag tror inte att det var något som gjorde att Ella kommer ha svårare att knyta an till oss?
    Dessutom kommer hon ju nu at börja dagis. Vid 3 månaders ålder. Och det är också något jag ser som helt okej. Visst, om jag fått välja hade jag gärna sett att hon var ca 6 månader eller så innan dagisstarten, men jag tror samtidigt att det kommer gå jättebra.
    jag vet inte, kasnke är jag naiv? Jag har ju enadst varit förälder i dryga 10 veckor nu. Men jag känner verkligen att jag tror att man som förälder kan ge sitt barn trygghet trygghet och åter trygghet. Självklart blandat med Kärlek kärlek och återigen kärlek. Och om barnet känner detta så tror jag att det klarar av att vara med andra än föräldrarna. Att det inte känner sig förvirrat. Att det inte kommer ha svårt att "knyta an".
    Men visst, jag vet inte? kanske är det mycket mer man måste tänka på och göra för att barnet ska känna detta?
    Jag vet som sagt inte. Men hoppas att jag kan vara såpass lyhörd att jag kommer kunna se signaler hos min dotter om något verkar gå galet.

    I vilket fall tycker jag Q verkar vara en underbar liten kille med stort självförtroende och en grundtrygghet! Så oroa er inte för resande eller annat.

    KRAM!

    SvaraRadera
  2. Det var intressant läsning. Jag förstår att det måste vara väldigt viktigt att få till en ny och fungerande anknytning för ett adoptivbarn. Men rent allmänt håller jag med Saltistjejen. Ibland förvånar det mig hur oerhört mammiga (och möjligen pappiga) svenska barn är i jämförelse med barn jag möter i min portugisiska omgivning, som glatt går från famn till famn. I början reagerade jag mot det väldiga gullandet med barn och tyckte att spädbarn hade rätt till något slags integritet och inte bli petade på och ojade över av varje vuxen som kommer i deras väg. Nu stör det mig inte ett dugg. Stör det barnen? Det verkar inte så.

    Men detta handlar förstås om barn som lever i den familj de fötts i och som inte har upplevt någon tidigare separation.

    SvaraRadera
  3. Jag håller också med. TYcker att det gått lite troll i anknytning, som att det naturliga är att barnen bara bara tyr sig till sina föräldrar och är helt ointresserade eller t.o.m rädda för andra, är barnen sociala även mot andra människor misstänks att det är något fel. Men visst får man vara vaksam så att barnens sociala sida inte är uttryck för att de desperat söker kärlek där de kan få den.

    SvaraRadera
  4. Jag är, liksom du Helga påläst gånger 10000 om adoption. Vi var länge säkra på att vi skulle adoptera och hann både gå kurs och påbörja utredning. Jag förstår precis varför det är så viktigt med anknytning av just adoptivbarn. Jag tror att det är en del av processen man måste genomgå innan man adopterar att förstå att det faktiskt kan finnas speciella svårigheter med just distanslöshet. Innan jag hade läst på resonerade jag nog som de som kommenterat ovanför.

    Jag har flera adopterade vänner (i min ålder) som kom hit långt innan man började prata om anknytningsproblematiken, och de har gått jättebra för samtliga. Och tidigare tror jag att jag baserade alla mina åsiker om adoption på just de här personerna. Men som sagt, nu har jag blivit lite mer nyanserad i mitt sätt att se på det hela.

    I vilket fall som helst, så köper jag nästan hela anknytningsbiten även på mitt hemmagjorda barn. Vi må ha mycket gratis i och med att han redan kände igen våra röster när han kom ut, och genom att han heller aldrig behövt uppleva någon separation. Men jag tror inte att det skadar att ändå tänka på anknytningen.

    Vi har gjort nästan precis som ni med undantaget av att jag ammat också. Men för oss var det ju mycket naturligare och enklare att amma. Jag tror inte att jag hade ammat ett adopterat barn?
    Det är en så otroligt begränsad tid barnen är små. Och jag tycker att alla eventuella uppofringar vi får göra (genom att inte ha nattbarnvakt och genom att minska arbetstiden) uppvägs av att jag tror att han kommer att bli ett genomtryggt barn.

    SvaraRadera
  5. Det här med framåtvända vagnar för riktigt små barn är ju också ett märkligt påfund som ingen av oss som läser har har upplevt som barn. Man behöver inte vara anknytningstaliban för att tycka (inse, skulle jag vilja drista mig att säga) att ett litet barn mår bra av tryggheten att också se den nära stora person som kör vagenen (mamma eller pappa eller farfar eller storasyskonet etc), inte bara se den stora nya världen. Det måste ju vara en milsvid skillnad att sitta framåtvänd i bärselen och ha varm trygg bekant kroppskontakt och att sitta i en framåtvänd vagn där i bästa fall man kan höra en bekant röst, i sämsta fall är helt avskuren från alla nära människor.

    SvaraRadera
  6. Helga,

    Jag tycker du skrivit mycket klokt om anknytning. Tack! Jag har 3 barn genom adoption men har träffat få som i praktiken uppför sig som anknytningstalibaner. Jag blir nog mer oroad över de tre första kommentarerna du har fått "att det inte är så komplicerat". Nej, det behöver det inte vara varken för adopterade barn eller andra. Men ca 40% av alla barn har en otrygg anknytning och det är vanligt att man "ger vidare" den anknytning man har själv till sitt barn. Det tycker jag är jätteviktigt att fundera över och diskutera.

    Mamma till 3 genom adoption

    SvaraRadera
  7. Varifrån kommer siffran att 40 % har en otrygg anknytning? Hur mäter man det? Vem mäter? När? Hur definierar man skillnaden mellan trygg ocjh otrygg anknytning?

    Tror också att det är viktigt, men blir väldigt på min vakt när det anges siffror på något som jag inte ens visste att det gick att mäta.

    SvaraRadera
  8. Hej anonym!

    Pia Risholm Mothander är en av Sveriges främsta inom aknytningsområdet. Hon uttalar sig i den här artikeln där hon använder siffran drygt 1/3 av alla barn:

    http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/barnunga/artikel_961137.svd

    (Dessutom är hon en klok 3-barnsmamma, mormor, leg psykolog, leg psykoterapeut och fil dr i psykologi med lång BUP erfarenhet!)

    På www.anknytning.nu går det säkert att läsa mer. Har för mig att det är Mary Ainsworth som utvecklat anknytningstestet för barn som i o f s sällan görs. I mycket korta drag är ju skillnaden mellan en trygg och otrygg anknytning att barnet blir "lagom" upprörd och återhämtar sig ganska fort när en förälder är borta en kort stund. Ett barn som är helt oberörd när föräldern går och kommer finns på ena änden av skalan - ett barn som blir väldigt upprörd och inte hämtar sig alternativt beter sig som en "strykrädd hund" el dyl när föräldern kommer tillbaka finns på andra änden.

    BVC-psykologer mfl använder sig av observationer och föräldrars berättelser för avgöra om barn har anknytningsmönster A (otryggt - undvikande), B (tryggt),C (otryggt-ambivalent) eller D (otryggt - desorienterat). Vuxnas anknytningsmönster kartläggs genom t ex Adult Attachment Interview.

    Mamma till 3 genom adoption

    SvaraRadera
  9. Anknytning hör till ett forskningsområde som är besläktat med mitt eget. Jag är inte expert på det men har haft förmånen att läsa in mig en del och hört forskare som använder sig av metodiken. I det sammanhanget har jag förstått att anknytning är kulturspecifik och att metodiken fungerar dåligt i kulturer där storfamiljen med många barn och många vuxna dominerar. Detta därför att anknytningstesterna bygger på att man testar barnet tillsammans med THE signficant adult, och i storfamiljen finns det flera signifanta vuxna för varje barn.

    Detta förringar inte alls anknytningens vikt för adoptivbarn eller andra. Men det är intressant i sammanhanget.

    SvaraRadera
  10. Välkommen att ta emot din utnämning här:

    http://tingeling1.wordpress.com/2008/08/19/blogging-friends-forever/

    SvaraRadera
  11. Verkligen intressant att läsa alla kommentarer ovan. Vill gärna skriva igen eftersom jag gav en kommentar i början och eftersom "mamma till 3 genom adoption" skrev om bl a min kommentar så känns det relevant att skirva igen.

    Jag inser att det är oerhört viktigt att ge sitt/sina barn trygghet. Jag tror det är A och O för ett barn oavsett om det är adopterat eller inte att känna trygghet i sig själv, med sin omgivning, sin familj och därigenom kunna bygga upp en riktigt bra självkänsla. Det enda jag inte riktigt förstår är varför det anses så "fel" att ett barn knyter an till fler personer än just föräldrarna?? Vari ligger felet med detta? Eller är det så att man tror att barn inte har förmågan att knyta an till fler än 1-2 personer ordentligt och att utsätta dem för fler personer i sin närhet skulle därmed medföra att de inte knyter an alls?

    Jag är själv adopterad och jag tror inte att anknytningsteorin var ngt man direkt kände till påå 70-talet när jag kom till Sverige? Mina föräldrar bar mig alidrg i bärsele eller liknande, jag sov i egen säng från det jag kom till dem, jag är inte ammad, jag tvivlar att de begränsade resor eller sociala kontakter etc etc... Men jag tror inte att jag haft problem att knyta an till mina föräldrar. Självklart kan jag iten säga säkert eftersom jag ju inte vet hur jag skulle varit OM de gjort alla de där sakerna med/för mig. Det får man aldrig veta.

    Jag råkar dessutom ha en väldigt biologisk syn på saker och ting och tror därför väldigt mycket på att vår personlighet till stor del sitter i våra gener. Att vi föds till de vi personer vi är. Miljön påverkar självklart och det är därför viktigt att vi kan ge våra barn en så trygg uppväxtmiljö som möjligt. MEN jag har ärligt talat svårt att förstå problemaiken med ett mycket socialt barn så länge det är tryggt.
    Jag är inte alls insatt i anknytningsteorin så kanske har jag bara missuppfattat en hel del av den? Jag säger absolut inte att den är fel. jag är inte emot den. jag bara försstår inte riktigt just detta att det skulle vara farligt/fel/inte så bra för ett barn att ha flera personer som det kan knyta an till i sin närhet?? Mer än föräldrarna alltså.
    Och jag tror även att man verkligen kan ge sitt barn enorm trygghet och känsla av anknytning "bara" genom att vara lyhörd för just de barnets behov. Att "svara" på sitt barn är väl det som viktigt??
    Att ge tröst när barnet vill, att ständigt ge kärlek, att lyssna att se....
    Eller är jag helt ute och cyklar????

    SvaraRadera
  12. Hejsan
    Nu ger jag mig in debatten. Är själv nybliven mamma till ett riktigt charmtroll, som gärna ler mot alla som ser trevliga ut. Vår omgivning (till och med vår BCV-dam) är oförståede när jag förklarar att vår plutt är präglad av att bo på barnhem sin första tid i livet.

    Samtidigt så sparar han de riktiga skrattexplosionerna till sina föräldrar, och är helt ointresserad av att sitta i andras knän. Nån gång testade vi lite för snabbt med morfar, men då visade han tydliga tecken på att vilja komma tillbaka till mamma/pappa.

    Att han är utåtriktad behöver ju inte vara ett problem, bara en speciell egenskap mitt barn tillägnat sig för att överleva på barnhemmet. Ungefär som hans hudfärg (mörkare än svenska barn). Alltså nåt som avviker, men som man ändå inte behöver jaga upp sig för.

    Jag personligen har svurit på att aldrig säga *han är så social, men det kanske han hade varit även utan adoptionen*. Klart det beror på att han ryckts loss från sitt sammanhang! Yttebytte små spädbarn är mer medvetna än vad vi tror, de är inte alls bara skrikande bylten :-)

    Dessutom är jag övertygad om barnets (och människans) förmåga att läka/ta igen förlorad utveckling, annars hade jag aldrig vågat mig på en adoption.

    Hälsningar Krickan

    ps Det där anknytningstestet måste väl gälla med främmande människor i främmade miljö? Ett barn som börjar gråta så fort man lämnar rummet låter som ett extremt otryggt barn. Och kanske är det så att alla de svenska extremt mammiga/pappiga ungarna lider av aknytningsstörningar? (då menar jag de barn som blir helt hysteriska av främlingar, aldrig någonsin kan bli satta på golvet etc) Barn *tar* det de behöver, och har man som litet spädbarn blivit körd i liggvagn, fått sova själv, blivit satt i babysitter osv så kan man var säker på en reaktion åt andra hållet, dvs extrem klängighet för att kompensera utebliven kontakt. ds

    SvaraRadera
  13. Hej Saltistjejen!

    Jag uppfattar inte alls att tankar och teorier om anknytning utesluter att barnet kan knyta an till mer än en person. Eller att det är fel rakt av att introducera flera vuxna. Jag tänkar att för nyfådda adopterade är det viktigt att lära sig att just de här vuxna är min mamma / pappa / mormor etc. Dom kan jag lita på i vått och torrt och finns för mig dagligen eller i a f ofta. Atta det lugnt med nya ansikten i början handlar ju också om att det är mindre krävande att lära känna 1 -2 -3 nya än 15 pers samtidigt. Och att det i för de flesta barn bara är ett fåtal vuxna som de träffar riktigt ofta. Faster 100 mil bort kan ju tycka att hon känner barnet för att de sågs för 3 månader sedan men barnet under året lär ju inte känna igen henne ...

    Det är ju härligt med sociala barn!Med ett barn som nyss kommit hem och är socialt är det ju extremsvårt att veta om det är tryggt eller otryggt. Hela poängen med anknytings"tipsen" är ju att vi lättare ska få tillfällen att "automatiskt" svara barnen. Vissa barn sänder ut lätt-tolkade signaler och har föräldrar som automatiskt och lätt svarar. Andra barn har svaga eller otydliga signaler och det kräver MYCKET (you tell me ... ))för att bemöta dem på ett klokt sätt.

    Mamma till 3 genom adoption

    SvaraRadera