2008-08-05

Järnjungfrun rider bort i solnedgången

Eller åtminstone så har hon sadlat hästen. Det börjar dra ihop sig till semester, men inte förrän på fredag förstås. Å andra sidan läste jag imorse en artikel i DN där en stressforskare gav rådet att ta det extra lugnt på jobbet veckorna före och efter semestern, så att man hinner varva ner och så att man inte får hjärtslag när man drar igång igen. Jag anammar gärna detta.

Sju sammanhängande veckor har jag jobbat nu, och det har gått över förväntan. Det har varit ganska avkopplande. Folktomt kontor, lugnare arbetstempo, kvällar, morgnar, helger i sommarstugan har gjort att det inte känts som att mala den vanliga grottekvarnen.

Den verkligt uppmärksamme och minnesgode läsaren undrar kanske vad som hänt med den utfästelse jag gjorde i en kommentar till ett inlägg om viktminskning. Där lovade jag att under dessa sju veckor träna 20 gånger och minska mitt midjemått med 3 cm. Vad hände?

Midjemåttet har jag inte en aning om eftersom jag glömdestruntade i att mäta det innan jag började. Samma strutsmentalitet som gör att jag kravlar mig upp på vågen högst en gång per kvartal. Motionen - tja. Första veckan hostade jag så då tränades det inte. Men nu när det gått drygt sex veckor är jag uppe i fjorton träningstillfällen, mest styrketräning men också lite gympa och veckan är inte slut än. Femton eller sexton ska det bli. Och faktiskt så kan man med god vilja skönja lite armmuskler under hullet. Och konditionen är såklart bättre. Viktigast av allt är att jag visat mig själv att det går att inkorporera träning i vardagen och att det inte var särskilt jobbigt heller. Till hösten blir det en utmaning att pussla ihop motionstillfällen, dagmammelämningar och flexkonto.

Maten då? Fråga inte. Där har jag inte varit tillräckligt motiverad för att ta något krafttag. Ännu.

Mera feminism
När jag läste mitt förra inlägg och kommentarerna till det insåg jag att det jag skrev kan misstolkas. Jag kan leva med att vara järnjungfru, finge jag välja bland de fyra roller som beskrevs är det den jag föredrar. Men ännu hellre skulle jag vilja vara mig själv, den sammansatta person jag är. Men det kan jag inte, lika lite som den manlige förskolläraren eller yrkesmilitären eller Volvochefen. Vi begränsas alla av könsroller och fördomar och skulle vara friare utan dem.

Men än så länge är problematiken osynlig för så många. Den rådande strukturen är så cementerad och så självklar att många inte ens uppfattar att ojämlikhet existerar.

Jag har själv gjort en resa från aningslöshet till att bli lite mer medveten.

För några år sedan läste jag en undersökning där kvinnliga teknologer intervjuats om hur de uppfattade jämställdheten på högskolan. Man hade intervjuat tjejer som gick första året och fjärde året. Det var en slående skillnad på deras svar.

Förstaårstjejerna såg inga problem alls med att vara i minoritet. Det var bara trevligt med den extra uppmärksamheten. Visst var jargongen lite grabbig ibland men det var bara att vänja sig.

De teknologer som hunnit till fjärde året var mer nyanserade. Med tiden hade de märkt att det inte är problemfritt och tjosan att vara enda tjejen i alla arbetsgrupper. Att de fick en stämpel, att de blev en representant för sitt kön. Att de inte lyssnades på. Att handledare kladdade på dem. Och så vidare.

Jag häpnade, för hade jag tillfrågats under min studietid så hade jag svarat på exakt samma sätt. De första åren var jag glad och smickrad över att få tillhöra och bli uppskattad. Men femton år efteråt förstår jag att det jag såg som uppskattning gränsade ibland till rena trakasserier, och att tillhörigheten verkligen inte var på mina och de andra tjejernas villkor. Vi fick vara med eftersom vi var så få och inte utmanade de rådande normerna. Vår tystnad och vår acceptans var en förutsättning.

För hur i helvete kunde jag exempelvis acceptera detta: Stämningsfull dammiddag med levande ljus i en av skolans lokaler. Plötsligt brakar den så kallade PR-föreningen bestående av fem eller sex äldre (manliga) kursare in. De sliter av sig brallorna, greppar pitten med ena näven och ett korvbröd med andra, stoppar den förra i den senare och häller ketchup och senap på.

Ansträngda leenden, mer reaktioner än så blev det inte. Och eftersom ingen annan reagerade gjorde inte jag det heller. Det ska väl vara så här. Det är nog mig det är fel på.

Men med tiden blev jag alltså mer medveten.

Idag gläds jag åt att man faktiskt pratar om och arbetar med jämställdhet på min gamla skola, det gjorde man inte förr. Jag hoppas att det ger resultat.

4 kommentarer:

  1. Det är nog tyvärr svårt att vara helt sig själv utanför den privata sfären tror jag. Tyvärr.
    Men visst detta vore ju optimalt.
    Sedan håller jag med dig om att det blir en väldigt grabbig stämning på skolor, arbetsplatser eller andrfa ställen där majoriteten är män. Å andra sidan är det precis likadant fast tvärtom i en kvinnodominerad miljö. Jag har arbetat på en såadn arbetgsplats och jag säger bara det fy faaaan vad det snackades skit om andra. Bakom ryggen på dem. Så mycket intriger och skvaller och annat trist så jag vet inte vad. Visst, det var inga av kvinnorna som slet av sig tröjorna och visade brösten för männen, men istället gick pratet på uncher o fikaraster om att de få män som faktiskt jobbade där "nog inte var riktiga män" etc etc....
    Så tyvärr måste jag säga att jag inte gillar vare sig mans- eller kvinnodominerade arbetsplatser. Det bästa är såklart en mer 50-50 balans.

    Hoppas du får en riktigt skön semester!!!
    Kram!

    SvaraRadera
  2. Hej Helga,
    jag känner igen mig i det du skriver om attityderna på din utbildning. Jag gick också på en mansdominerade utbildning. Först var det bara kul att läraren alltid kunde ens namn (och de andra tre tjejernas), och med uppmärksamheten från manliga kursare. Vartefter blev det tydligare hur inlåst man var i en roll som man inte själv hade valt. Och hur otroligt artonhundratal och kvinnofientlig den rollen var! Sedan fick jag en del inblickar i hur snacket gick bland killarna på kursen - eftersom jag träffade min blivande make under utbildningen. Och det jag fick veta genom honom gjorde mig rent fysiskt illamående. Men det här var ändå nästan tjugo år sedan, man kan ju hoppas att det har blivit bättre. Kanske sjunger man åtminstone inte längre glada "studentikosa" visor om att våldta fjortonåringar...

    Anna (trogen läsare!)

    SvaraRadera
  3. Gud ja, den hemska visan. Den hade jag glömt, läs förträngt. Och den satt man och skrattade åt. Skäms som en hund vid tanken.

    SvaraRadera
  4. Herregud. När ämnet akademisk klädsel kommer på tapeten, som det gör i akademiska sammanhang i många länder där man har kåpa av något slag, brukar jag säga att det har man inte i Sverige, samt tänka på teknologernas overaller. Om det inte vore för att det kan uppfattas som oförtjänt nedsättande för de yrkesgrupper som använder overall skulle jag säga att lämpligare klädsel än så kan jag inte tänka mig för de där äldrekursarna.

    Vad man finner sig i och skrattar åt som student är hårresande så här efteråt, och säger en hel del om hur man fungerar under inverkan av alkohol och grupptryck....

    SvaraRadera