Därför är jag överrumplad över en del vardagligheter som jag vill skriva ner så att jag inte glömmer dem. För varje dag som går blir undret mer självklart, och det är underbart i sig. Men ibland vill jag stanna upp och uppmärksamma Miraklet: han är är nu. Det är över nu. Jag lever äntligen det liv jag ville ha.
Här kommer de, en blandad samling saker jag inte visste innan jag fick Q:
Hur fort det går. Inte från dag till dag, men närapå. Jobbiga saker håller sällan på i mer än en vecka eller allra mest två. Fina saker (som att Q sa mao när han menade katt) går över alltför fort men ersätts av något ännu ljuvligare (som att han säger katt! med triumferande artikulation).
Att jag skulle älska visste jag, men att bli älskad! - det hade jag inte tänkt på. När jag ligger på alla fyra och torkar golvet efter Q:s frukost/mellanmål/lunch/middag kommer han nästan alltid och klappar mig på ryggen eller rumpan. Han gör sina små ömhetsljud, en sorts suckgrymtningar "mmh! hmh!". Ibland lutar han huvudet mot min axel eller rygg.
Samma ömhet möter mig när jag vacklar upp en lördagmorgon efter att ha sovit lyxigt länge. Då har Q varit vaken i många timmar och tydligen saknat mig för jag får ett strålande leende och en gosig pojke i famnen. En pojke som lägger kinden mot min arm, mot mitt knä, som klappar och stryker och kelar.
Att man kan bli så arg på sitt barn, och så trött på sitt barn. Att det är så svårt att jämka ihop de känslorna med den överväldigande kärleken, och att inte känna sig som skit för att man blir arg och trött ibland.
Att man skrattar så mycket. Det var nästan det första jag tänkte på när vi fick Q, hur mycket vi skrattade. Vi satt på kvällarna när han somnat och berättade för varann om roliga saker han gjort (troligen urtråkiga för utomstående). Nu skrattar vi allt mer med honom. Q visar redan prov på skämtlynne och humor och våra skratt är faktiskt alldeles äkta. Tvåochetthalvtårshumor är riktigt kul.
Det verkar vara sant det som sägs, att det bara blir bättre och roligare att ha barn. Hur bra kan man ha det egentligen?
oj vad jag kände mig träffad - i det där med att man inte riktigt vågar tänka efter på hur det skulle vara ATT ha barn...
SvaraRaderaI början tror jag man funderade och fantiserade lite om HUr det skulle vara, men nu känner jag att varje tanke kan starta en strötflod med tårar, plågsamma smärtor i magtrakten och en klump i bröstet...
Att sitta hos kompisen, brorsan eller nån annan i familjen och höra på HUR söt och duktig och fantastisk deras lilla unge/barnbarn är...
PLÅGA... jag tycker också allt det där - att lill*n är fantastisk - men jag blir ju hela tiden påmind om att jag inte har nån...
Jag vill bli glatt överaskad av allt du beskriver - sen - när dt är vår tur...
Å Helga! Det låter helt underbart!!!!
SvaraRaderaDitt inlägg får mig att verkligen inse hur mycket Ella kommer att förändra våra liv. Till det bättre hoppas jag såklart. ;-)
Redan nu är det fantasitskt på så många vis.
Och nej, vi kämpade inte till närmelsevis så länge och så hårt som ni innan ni fick Q. Men tillräckligt länge för att jag änmdå ska tycka att det känns som ett litet mirakel när jag håller henne i min famn. Och detta kan komma även mitt i tröttheten kl halv fyra på morgonen när man är uppe o matar... Mitt i all "jag-vill-sova" så duker känslan av hur oerhört det är. Hur oerhörd HON är. Och den enorma kärleken som nu verkligen börjat växa sig stark hos mig.
Det gläder mig också att du skriver att du kan bli oerhört trött, arg och frustrerad också. Det är skönt att höra att sådana känslor är en del av vardagen och en del av att vara förälder. Ibland får man endast höra allt fantastiskt, och kan lätt känna sig "konstig och fel" när sådana känslor dyker upp.
Stor kram till dig och er underbara Q!
Du skriver så bra och har en enorm förmåga att förmedla känslor. Dessutom har du så sunda värderingar (enligt mig...) Hoppas verkligen att det blir en bok om dina upplevelser som du skrev att du funderade på förut iallafall. Jag tror det skulle kunna hjälpa och stödja många och att andra skulle förstå på riktigt. Det bästa av allt är ju att det finns ett lyckligt slut till boken också. Jag tycker bäst om lyckliga slut!
SvaraRaderaTack för att du delar med dig i bloggen! Skriv boken!
Det låter så ljuvligt, och så annorlunda mot hur du hade det innan (och hur jag har det nu, blä).
SvaraRaderaDet är som du säger svårt att föreställa sig hur vardagen eventuellt kan bli OM man en gång når sitt mål. Just nu kan jag inte komma längre i tanken än till att gravstickan skulle visa två streck. Och tom DET är surrealistiskt och svårt att tänka sig in i. Livet som adoptivmamma ligger flera år framför mig pga av singelkön så det känns inte ens kul att tänka på.
Jag tycker också att din blogg borde bli en bok. Det är den välskrivnaste bloggen i cyberrymden som samtidigt handlar om riktiga/viktiga känslor.
Och så den underbara vändningen med Q - MEN boken ska sedan fortsätta så klart :)
Jag har glömt, Helga...jag har glömt bort hur eländigt, fruktansvärt och vansinnigt dåligt jag mådde. Det är begravt djupt i mitt inre men ändå tillräckligt bearbetat för att inte plåga mig idag.
SvaraRaderaEn vän till mig kämpar nu och när jag plockade fram mina gamla dagböcker blev jag nästan chockad över hur jag mådde och hur jag uttryckte mig. Jag lever inte i en illusion att allt är sockersött med en liten dotter som uppför sig exemplariskt...långt ifrån.
Hon är en av de mest viljestarka och envisa varelser jag någonsin träffat och med tanke på mitt arbete så har jag träffat en hel del rivjärn under mina år på förskolan. Hon tar fram mina sämsta egenskaper och jag gråter floder när jag känner att jag inte räcker till men...den kärlek, värme, bekräftelse, samhörighet och framförallt glädje som hon ger oss är ovärderlig.
Det är de där små sakerna i vardagen som gör att man bara måste stanna upp och fyllas med kärlek...som när lillstumpan tittar mig djupt i ögonen och sen ger mig en varm kram, länge, länge! Det känns skönt att inte komma ihåg hur mörkt det var ett tag...
Kram på dig// Anna ♥