2008-08-26

Vardag på avigan

Tillbaka i vardagen igen. En vardag som sitter lite obekvämt sådär som kläder och skor gör efter semestern. Det stramar över magen, skär in i midjan, kniper över tårna.

Allt känns lite avigt. Inte helfel, bara lite på sniskan. Hittar inget kul i garderoben, allt är gammalt, urvuxet och trist. Ljusa linnetunikor känns passé, men det är för varmt för koftor. Kan inte med att visa mina knotiga tår med blånagel i sandaler men ryser inför tanken att ha riktiga skor på fötterna. Försökte pigga upp mig inför jobbstarten med ett besök hos frissan men min unga hippa hårfrisörska fattar inte vad jag vill. Färgen blir för svart och formen för fyrkantig. (Någon som har ett tips på en bra frisör i centrala, norra eller västra Stockholm?)

Känner mig grinig.

Fast jag har så mycket att se fram emot.

Kompisträff i helgen. Bröllopsdagen om några veckor som ska firas med fyrarättersmiddag och hotellövernattning. Min födelsedag, jag önskar mig en ny morgonrock och ett Skansenbesök. Leveransen av alla vårlökar jag har beställt på postorder, och planeringen av deras nedgrävning. Att det snart blir höst och vardagsliv med rutiner. Jag gillar hösten, har alltid gjort det. Skolstart, nystart, nya vanor. Jag längtar efter att börja träna igen. Jag längtar efter att äta bättre, att klara av att äta bättre. Jag längtar efter att gilla min kropp igen.

Grinig, fast jag har en fin sommar bakom mig. Blommande juli i sommarstugan flankerad av två semestrar på bohuskusten.

Senaste vistelsen hade kunnat bjuda på bättre väder men vi fick i alla fall två fantastiska dagar på Sommarön. Sådana där dagar då man känner att den är värd slitet och tjafset. Flyta i glasgrönt vatten och se eftermiddagssol på rosa bohusgranit. Det gjorde du bra farmor, när du köpte Sommarön vid första påseendet utan att fråga farfar!

Segelbåten är såld, äntligen slipper vi oron och det dåliga samvetet vi haft sedan vi på impuls övertog den efter svärfars hastiga bortgång. O har utfört renoveringsstorverk på Sommarön och på vår egen sommarstuga. Den är riktigt beboelig nu, den tveksamhet jag känt inför stugäventyret är bortblåst. Och Q älskar att vara där.

Q, ja. Den ende som lockar fram ett leende hos mig just nu. Vad stor han har blivit sa vi till varann igår. Han är en liten människa nu, ingen bebis. Han sitter på sin stol och äter kycklingburgare själv, ber om mera mjölk tack. Pekar i boken Pelles nya kläder och säger "spinnrock!". Inte visste jag att det ordet ingick i tvåochetthalvtåringars vokabulär! Konstruerar hela meningar, ibland helt korrekta (mamma var är dina glasögon? Mamma, du är gullig!), ibland inte helt (mamma hälpa nyta bandor mej!).

Jag har så mycket att glädjas åt, och se fram emot och vara tacksam över. Och det är jag också!

Men grinig är jag ändå, och jag tror jag vet orsaken. Minipillren. Kanske. Det är i alla fall tre veckor sedan jag började på kartan och två veckor sedan livet började kännas avigt.

Bara detta gör mig om möjligt ännu grinigare. Måtte hormonhumöret vara övergående, för valet mellan återkommande mensplåga och konstant avigankänsla är nästintill omänskligt svårt.

10 kommentarer:

  1. Har tips på en enl mig underbar frisör väster om Stockholm. cederberg_malin@hotmail.com

    SvaraRadera
  2. Men du kan ju inte byta ut en plåga mot en annan! Fortsätter det får du gå till läkaren igen och diskutera saken. Men det fattar du väl själv...

    Är så avogt inställd till sådana där piller sedan jag i efterhand förstått att jag i onödan förstärkte min migrän i tio år bara för att jag åt p-piller. OK att minipiller inte är exakt samma sak, men oönskade bieffekter är dåliga i vilket fall som helst.

    SvaraRadera
  3. Minipiller kan verkligen påverka både humör, de är kända för det, kan tom ge depressioner... Och påverka sexlust... by the way även om nu ditt inlägg inte alls handlade om det...

    MvH/Malin

    SvaraRadera
  4. Morgan på www.by-me.se (ligger i Gamla stan) är synnerligen lyhörd och duktig på att förstå hur man vill ha det, samtidigt som han inte drar sig för att föreslå saker som han tror skulle kunna passa. En riktig klippa!

    SvaraRadera
  5. Tack för frisörtips, de muntrade upp mig lite!

    Vad gäller minipillren *djup suck* så börjar jag undra om de är något för mig. Till råga på allt har jag börjat få mellanblödningar också.

    Det enda som hindrar mig från att kasta mig på telefonen till dr Livmoder är att biverkningar ofta går över men att man måste ge det ett par månader.

    Suck igen. Om jag står ut så länge.

    Och sexlust förresten. Vad är nu det för någonting igen?

    SvaraRadera
  6. Ngt att bita i ...
    http://www.aftonbladet.se/foraldrar/article476974.ab

    fd. Ögranne

    SvaraRadera
  7. Jaså hon, hon är verkligen inte klok. Syrran som läser medicin har sett henne lajv och var alldeles matt efteråt. Hur man lyckas kombinera ett uns av vetenskapligt tänkande (som hon väl ändå måste vara kapabel till, hon är ju ändå professor?) med sånt dravel är mig en gåta.

    Däremot hyser jag den största respekt för Ingemar Gens som går i svaromål. Han har bl a gjort några mycket intressanta undersökningar om hur olika flickor och pojkar bemöts i förskolan.

    SvaraRadera
  8. Hihi ja du jag skullen og lämna en föreläsning med henne. Könsrollerna vi lägger på våra barn och andras är intressant! Nu ska jag sova!

    SvaraRadera
  9. Hur mycket hormoner det ar i pillren kan ha betydelse, och det borde ga att justera. Sa det verkar faktiskt for tidigt att ge upp. Fast det ar javligt att se varlden i svart.

    SvaraRadera
  10. En högst personlig iakttagelse. För mig fungerade minipiller (åt cerazette) absolut inte, jag blir deppig och tappar all sexlust och mår verkligen inte alls bra. Däremot har Trionetta fungerat bra. Så för mig har det inte varit mängden hormoner utan kombinationen av hormoner. Jag mådde som sämst psykiskt av de piller som hade lägst hormondos. Så ge inte upp. Men du kanske redan har testat dig fram eller vet att det är just dessa piller du måste ta för att slippa värken?

    SvaraRadera