Ensamstående föräldrar alltså (eller för den delen dubbelarbetande kvinnor med ojämställda män). O är på tjänsteresa vilket innebär att jag både lämnar och hämtar måndag till onsdag denna vecka. Jag var alltså på jobbet i något mer än fem timmar idag, inräknat lunchen. Tog med mig datorn hem för att kunna jobba ikapp, men efter matlagning, diskplockning, tvätthängning, mackbredning och Skogsknytteryggsäckspackning, nagelklippning, sagoläsning och nattning - allt interpunkterat med tjafs mellan Q och mig - är jag helt utmattad. Till råga på allt ringde Jehovas vittnen mitt i cirkusen. Vad har det tagit åt dem?
Lika glad som O är att slippa morgonlämningarna, lika glad är jag att det inte tillhör min vardagsrutin att hämta Q och att starta upp middagsmaten. Att fort som attan få middag på bordet och samtidigt underhålla trötthungrig Q med ett eget blodsockervärde vid fotknölarna - nä.
Tur att livet inte bara är vardagskvällar utan innehåller plommonplockning och andmatning också!
.jpg)
.jpg)
Ja, det är mitt liv som du beskriver i början av inlägget. Jag har varit helt ensamstående i åtta års tid.
SvaraRaderaMan fixar det, och sedan glömmer man bort att det fanns ett annat sorts liv. Och så klämmer man in lite plommon och andmatning och gapskratt, och inser att man har en underbar unge. Som den andra föräldern (i mitt fall pappan) tyvärr går miste om.
/Penny
Jag förstår inte heller hur man orkar, MEN jag har förstått att man GÖR det! Och jag vill verkligen ge en enorm eloge till alla ensamstående föräldrar! Oc även de som inte är ensamstående men som får dra hela lasset själva. Ett sådant jobb!!!!!
SvaraRaderaMen som Penny säger här ovan, det som gör det värt det måste vara allt man får tillbaka av sitt barn, Och att missa detta pga att man inte vill delta aktivt i sitt barns liv är ju egentligen den stora stora förlusten.
Och att inte inse detta själv måste vara otroligt sorgligt det med.
Helga, underbara bilder också!!
Q är verkligen bara såååå fin!
:-)
Kram!!!
Man är full av beundran. Och tänker på ollektivhus där man kan sätta sig vid dukat bord varje kväll mot att man deltar i matlagningen en gång varannan vecka. Den utmärkta idén kastades ut med sjuttiotalets badvatten, fast den finns visst kvar på sina håll. En kompis i Jönköping bodde så (dessutom på badrockspromenads avstånd till Vätterstranden!) och på Heliga Familjen på p1 i somras var det ett reportage om ett stockholmskt kollektivhus.
SvaraRaderaJag fattar inte heller, och är stum av beundran.
SvaraRaderaSärskilt förundrad är jag över de ensamstående kvinnor som väljer att skaffa syskon, och då är gravida samtidigt som de sköter barn, jobb och hem. Jag klarar mig knappt trots att jag har en man som tar mer än halva ansvaret + föräldrar som bor nära och hjälper till med avlastning.
Och som kommentar till ovanstående kommentar så kan jag berätta att kollektiv inte alls är så ovanliga. Jag känner flera personer (som inte känner varandra, och alltså inte alla tillhör samma konstiga sällskap) som bott/bor i olika sorters kollektiv. Det är allt från 70-talets dela-allt-kollektiv till vanliga bostadsrättsföreningar med gemmensamma utrymmen som bl.a. storkök där man om man vill kan vara med och laga och framförallt äta mat tillsammans med sina grannar.