2008-09-11

Protester om morgonen

Andra veckan vardagsliv med lämning och hämtning. Förra veckan hann Q vara hos dagmamman i två dagar innan förkylningen slog till. Sedan vabbade jag på onsdagen, O på torsdagen och så jobbade jag hemifrån på fredagen.

I måndags var det alltså dags igen. Vi har det ganska trevligt på morgnarna, Q och jag. O ger sig iväg hals över huvud klockan sju eller helst ännu tidigare, men Q och jag morgnar oss och äter frukost i lugn och ro. Jag är själv lite förvånad över hur ostressad jag är, kanske är det en av få fördelar med att vara morgontrött? Stress har svårt att bryta genom mina mentala morgondimmor. Det får inte gå för fort på morgonen, jag lallar gärna omkring halvklädd i tjugo minuter vilket är ungefär den tid det tar att tjata på Q kläderna.

Sedan är det dags för en vagnpromenad på cirka femton minuter. Oj vad mycket man hinner se på en sådan. Stora barn på väg till skolan, hundar på promenad, skator som äter mask, ekorrar i träden.

Så långt frid och fröjd, men när vi kom fram till dagmamman i måndag bestämde sig Q för att jag inte skulle få gå till jobbet, och brast i förtvivlad gråt. Han lugnade sig något när jag lovade att sitta med och lyssna på Alfons Åberg en stund. Sedan var han glad och lekte med de andra barnen men började förstås storgråta igen när jag skulle gå. Det var inte roligt att bända upp hans armar från min hals, att slita mig, att höra hans vrål ända ut på gatan och höra hur han bankade på dörren inifrån.

Till råga på eländet var min mobil nästan urladdad. Vår underbara kompetenta men också mycket rättframma dagmamma såg ogillande ut när jag sa det och jag skämdes som en hund. Jag använde de sista elektronerna i batterit till att ringa O och be honom ringa och kolla läget inom en halvtimme.

Först vid lunch kom jag loss från möten och kunde ringa O. Jodå, Q hade snabbt lugnat sig och börjat lägga pärlplattor. Djup suck av lättnad.

Tisdag morgon, repris. Den här gången slet jag mig nästan omedelbart ur Q:s famn. Förkorta plågan. Inte för att jag tror att han spelar, den förtvivlan han visar är helt äkta. Men tillfällig, som det verkar. Ju längre jag stannar och försöker trösta desto längre är han ledsen och försöker hålla mig kvar. Jag tog tunnelbanan till jobbet, och när jag klev av ringde jag dagmamman. Q glad igen sedan en bra stund.

Onsdag, repris. Hade just satt mig på tunnelbanan, fan det är dagmammans nummer, vad har nu hänt. "Jag ville bara berätta att han är glad igen, åk nu och jobba med gott samvete."

Idag var det återigen gråt och bankande på dörren, men idag hann jag inte mer än tvåhundra meter förrän mobilen ringde med Q-glad-igen-rapport.

Imorgon ska Q vara hemma med mormor hela dagen och natten medan O och jag åker bort och bor på hotell. För imorgon är det tio år sedan vi gifte oss.

7 kommentarer:

  1. Tyckte också Hanne Kjöllers ledare var mycket bra.

    Grattis i förskott på den 10 åriga bröllopsdagen!

    SvaraRadera
  2. Å hopps ni får en härlig 10-årsdag imorgon! Och att få bo borta en hel natt- vilken lyx! NJUT!

    Ang lämna åp dagarna så är det ju inte samma dramatik med Ella eftersom hon är så pyttliten. Men maken sade idag att han tycker det är skoj nu att lämna för de senaste morgnarna har hon varit jätteglad och legat och skrattat på deras filt när han lämnar dagiset. Jag är säker på att Q snart har vant sig vid att du lämnar honom och framförallt att DU KOMMER TILLBAKA! Och då kommer han inte att bli lika ledsen tror jag. Det går ju bättre och bättre för var dag redan nu!

    Kram!

    SvaraRadera
  3. Varma gratulationer på bröllopsdagen!

    SvaraRadera
  4. Grattis på bröllopsdagen! Grattis att ni har varandra!

    SvaraRadera
  5. Grattis på bröllopsdagen. Och när det kommer till gråtande barn har jag inga andra tips än att stålsätta sig. Min dotter grät också hjärtskärande, det var hemskt. Men hon blev också glad strax därpå.

    SvaraRadera
  6. Det är så sjukt jobbigt att lämna barnen när de gråter. Speciellt när de måste bändas bort. Och det spelar ingen roll att man vet att det blir bra snabbt, för det är ju som du säger, förtvivlan hos barnen är äkta, där och då.

    Men det blir bättre och helt plötsligt så lämnar man en glad unge som tycker det är superroligt att komma till dagis/dagmamman.

    Grattis på bröllopsdagen!

    SvaraRadera
  7. Det var ju det märkligaste - vi har samma bröllopsdag! Med ett års skillnad dock. Bra av er att fira den riktigt - där ligger vi efter.

    Det där med att bli lämnad. Eftersom jag var ett barn som mormor passade, och mest hemma hos oss, upplevde jag det där riktiga lämnandet borta först när jag var fem och började på lekis. Därmed minns jag det också. När jag ser på det minnet 33 år senare är det jag ser en stor portion av svårigheten att släppa taget och gå från den ena rollen till den andra. Från den som tycker att det är tryggast hos mamma/pappa till den som oförväget ger sig in i leken med dom andra. Och att fast det tar emot så är det skönt att släppa taget och våga.

    SvaraRadera