1
Q-mormor är här över helgen. Hon tyckte att Q:s Tom&Jerry-jacka som han fått i present av sin koreanska fostermamma började se urvuxen ut, så hon packade ner stora plånboken och så åkte vi till Polarn o. Pyret. Där hittade vi en fin fleecejacka som såg lite stor ut på galgen men såg väldigt fin ut på Q. Lite långa ärmar, det erkännes men på det hela taget en välsittande jacka. I storlek 104. Och Polarn har inte precis små storlekar.
Jisses. Min lilla pojke, vart tog han vägen. Plötsligt fattar jag alla floskler som vuxna strödde omkring sig. Vad fort det går. Vad du har vuxit!
2
Vi köpte också kalsonger, riktiga sådana. Jag har en vag plan om att försöka locka Q att överge blöjan för att kunna använda likadana underbyxor (jo det heter så i vår familj) som pappa. Han är drygt två och ett halvt och visar ett ganska ljumt intresse för pottan. Han vet vad som görs där och ibland har han gjort det också, men på frågan om han vill sitta där svarar han oftast nej. Och vi tjatar inte. Tips eller tankar, någon?
3
Idag kom Q pilande med boken Hjärtat mitt och ville höra. Jag läste förstås. Boken är jättefin, men inte särskilt konkret. På första sidan är det en bild på en bebis som växer i sin mammas mage. "Var är mamman, då?", undrade Q berättigat, och jag vet inte riktigt om han lät sig nöja med mitt svar att mamman är runt omkring bebisen. Graviditet är fasen så abstrakt och krångligt att förklara. För att inte tala om oönskad sådan. Hur sjutton ska jag börja prata om Q:s biologiska mamma? För det vill jag göra, på ett otvunget och självklart sätt. Hon är viktig. Men jag har ingen bild på henne, bara ett namn som jag inte ens vet hur jag ska uttala.
När jag tänker på detta saknar jag än en gång diskussionsforumet adoptera.nu. Jag hade velat veta vad mina kloka okända vänner Nelly, soba, Kaj, EJE, Yvonne och allt vad de hette tänkte om saken. Nu kan jag bara gissa.
Hej Helga,
SvaraRaderaen som smygläser din blogg.
Jag kommer från Q:s födelseland så kan hjälpa dig med uttal av namn om du vill.
Vi har köpt boken "Potträning utan gråt" av Elizabeth Pantley . En bok med ganska självklara tips och helt i avsaknad av metoder. Om man klarar av att bortse från en del amerikansk moralpanik kan jag rekommendera den.
SvaraRaderaGenerellt tror jag att ni är på helt rätt väg. När barnet är redo att gå på pottan gör han det. Att erbjuda honom möjligheten utan att tjata är det enda ni kan göra egentligen. Om dagmamman också erbjuder honom möjligheten är det ännu bättre.
Jag lockade ocksa varan pojke med kalsonger. Jag hade helt enkelt kopt de (i mina ogon) fulaste jag kunde hitta - med piratmotiv (som jag visste att han skulle tycka om). Det gick hem, dem ville han ha pa sig. Kan tillaggas att det underlattade att vi var pa semester i Spanien under tiden och han var 2 ar och 10 manader da, sa lite aldre an Q alltsa. Men det gick ovanligt smidigt med tanke pa att han innan verkade vara som Q, mattligt intresserad men lyckades ibland anda gora nagot pa pottan. Jo, och vi hade aven kopt (spel)kort med motorcyklar pa. Dessa fick han om han lyckades bajsa pa pottan (vilket han hade svarare for an att kissa). Lycka till!
SvaraRaderaNina
Ja snälla anonym, hjälp mig! Kan du inte mejla mig på adressen helgaqocho@gmail.com? Jag vill inte skriva namnet här, SWS (förmedlingen i Korea) har uttryckligen bett oss Koreaföräldrar att inte skriva ut barnens koreanska namn av integritetsskäl, och självklart vill jag respektera det.
SvaraRadera"Hur sjutton ska jag börja prata om Q:s biologiska mamma?" Mitt tips är att börja med en gång! Låt inte en dag till passera utan att du har berättat. Vi började berätta historien om hur vår dotter kom till världen och hur hon hamnade hos oss samma dag som vi kom hem. Hon var då fyra månader och förstod naturligtvis ingenting, men poängen är att det inte blir något dramatiskt "Nu ska jag berätta", utan något som alltid har funnits med.
SvaraRaderaEtt annat tips är att göra en bok med bilder från Korearesan, om ni inte redan har gjort det. Då blir det enklare att berätta.
När jag läste de signaturer du radade upp från adoptera.nu kände jag också saknad. Undrar hur det går för alla ... (Saknar dock inte Kaj som var "anknytningsallergiker" och aldrig tycktes känna oro över sitt barn som var så klokt. Sorry för utvikningen.)
SvaraRaderaFrån blöja till potta/toalett: försök att intressera honom för underbyxor, potta, ta etc. Kanske han är nyfiken, kanske inte! Mina barn har alla visat när det är dax. Inklusive när det inte är dax. Vår äldsta kissade på toa vid ca 2½ men vägrade göra något mer ... trots mutor och diverse. Vid 5½ var barnet en dag redo att bajsa på toaletten.
Ett sätt att introducera bio-mamman är att när ni ser eller läser om någon som har en bebis i magen konstatera det. "Titta, hon har en bebis i magen! I vems mage har du legat? Du låg i XX mage. Och se'n när du kom ut kom vi & hämtade dig! Oj, vad vi hade längtat efter dig!" (Det här är en kortversion men kan utvecklas.)
3-barns mamma
Vår dotter fick ett gäng trosor och en snygg plansch som var upptejpad på toaväggen. Varje gång hon kissade fick hon klistra ett klistermärke på planschen, när hon bajsade fick hon sätta dit två märken. Funkade bra för henne, hon var torr när hon var 2 år och 4 måndader. Lycka till!
SvaraRaderaHej!
SvaraRaderaVill bara berätta vad som hände mig och storebror i parken i helgen.
Storebror träffade en kompis (som är adopterad) från dagis, A, i parken och de gungade bredvid varandra. Så mitt i gunget säger A: Du "storebror", vet du jag har TVÅ mammor, häftigt va?!
Och då tänkte jag på dig när jag hörde det. För A:s kommentar var så utan hjärtlig och otvungen. Det var inget konstigt för honom att han hade två mammor. Och precis så känns det som om det kommer att bli för er och för Q, för du verkar så öppen och så väl medveten om Q och hans behov.
Självklart ska det stå:
SvaraRaderaFör A:s kommentar var så hjärlig och otvungen. (skippa "utan")
Ledsen...
Du kanske kan kalla henne för Koreamamman?
SvaraRaderaMånga barn älskar att höra berättelsen om hur de föddes. Adopterade barn har två födelseberättelser. En då deras biologiska mamma födde dem och en då deras adoptivföräldrar hämtade dem.