Så är vi hemma igen efter fem dagar i Göteborg. Imorgon är sista dagen av tre veckors ledighet.
Jag har mestadels njutit, trots en envis förkylning som först nu tycks vara helt besegrad. Men det ska ändå bli skönt att börja leva vardagsliv igen. Det blir roligt att gå till jobbet på måndag, och detta är i sig något jag är mycket lycklig över. Jag har hittat den igen, arbetsglädjen.
Göteborgsvistelsen blev förresten ganska bra. Q-farmor var förkyld och febrig så Q-mormor fick nära nog ensamrätt till unge herrn under tre dagar, vilket eliminerade ett potentiellt och fånigt problem - mormors och farmors konkurrens om timmarna med Q. Två av dessa dagar gick O och jag på stan på egen hand, visserligen i vedervärdigt snöslask men i alla fall. Reashopping och god fisklunch med maken, då börjar det likna semester!
Igår bevistade jag examensceremoni för min syster. Hon strålade mer än vanligt i blommig klänning och klarröda skor och hur mycket jag än älskar henne och hur mycket jag än älskar mitt liv just nu, kände jag ett styng av avundsjuka. På hennes ungdom, livsaptit och intensiva förälskelse både i sin partner och i sitt yrke. Vid sidan av henne känner jag mig utvakad, urlakad och medelålders. Fast det är en lyx- och leksaksångest, inte mer.
Jag tänker fortfarande mycket på det jag skrev om styvfamiljer och på kommentarerna jag fick. Jag har tänkt besvara dem, kanske gör jag det. Kanske var jag för balanserad i det jag skrev, kanske skulle jag ha släppt fram mer av de primitiva känslor som fortfarande rör sig i själens årsavlagringar.
För nog fan svider det när styvfar klingar i glaset och tilltalar sin yngsta dotter, nybakad läkare, hans ögons ljus. Fel - inte då, för kärleken mellan dem gör mig enbart glad, och kvällen var hennes. Svedan kommer när han i nästa mening innesluter sina övriga döttrar och tackar dem för att de kommit, talar om att det gör honom så glad att se dem alla samlade, hans barn. Jag sänker blicken och ler snett inombords och konstaterar att det är rätt och riktigt det som sägs, jag är inte hans barn. Alls. Varför hyckla? Men innan jag har tänkt tanken ut avbryter mamma honom och påpekar att han ju glömt mig, varpå han harklar och hummar och på något sätt lyckas rädda situationen. Efteråt är stämningen lätt generad, och jag är först arg på mamma som aldrig kan hålla tyst, tills jag förstår att det där gjorde också henne illa.
Förbannade styvkrångel. Mitt livs svåraste relation, som jag aldrig får rätsida på, som jag aldrig hittar nyckeln till. Jag har nästan lärt mig att sluta försöka.
Jag vet att det finns lyckliga styvfamiljer. Är då min ovanligt olycklig och inte alls representativ? Det vet jag inte. Men det jag läser om styvfamiljer både i media och på olika forum på nätet tycker jag visar samma naivitet och hurtiga inställning som mina föräldrar uppvisade för trettio år sedan.
Själv läser jag en debattartikel om adopterades upplevelse av vardagsrasism och ryggmärgsreaktionen är att det måste vara överdrivet och att det är farligt att göra sig till offer. Men sedan läser jag en gång till och tar till mig. Kanske är det faktiskt precis så här det är. För vissa.
Jag klarar den insikten. Genom att adoptera Q har vi tagit på oss ett enormt ansvar, inte bara det som varje förälder tar. Vi har tagit honom från hans ursprungsmiljö till en miljö där hans blotta uppenbarelse kommer att få folk att dra slutsatser om honom. Kanske kommer han aldrig att lida av detta. Kanske kommer han aldrig att vara arg på oss, eller ifrågasätta vårt beslut. Men om han gör det vill jag aldrig smita undan. Ansvaret är vårt.
Hej Helga! Härligt med ledighet, härligt att börja jobba igen - så tycker jag också att det är i januari. De där alldeles kravlösa dagarna efter julstressen, då det faktiskt (till skillnad från sommarsemestern) inte spelar någon roll vilket väder det är gör att man verkligen är utvilad. Ofta är det också bra att inte ha varit ledig länge nog för att alldeles ha legat av sig, så att det inte blir så jobbigt att komma igång igen. Fast där ligger du nog med din treveckorsledighet lite risigt till. Tur att Q håller dig i gång med långa dagar och tidiga mornar ;-)
SvaraRaderaDin styvfar klampade i klaveret. Punkt slut. Men det kanske han får förlåtas en liten aning för med tanke på att Helga härom veckan funderade på att önska livet ur honom. Jag menar, med ålderns rätt. Möjligen.
Debattartikeln ger anledning att tänka. Men det samhälle som Q växer upp i är ett helt annat än det som nu vuxna adopterade vuxit upp i. Q kommer med stor sannolihet någon gång att möta vuxna förebilder - en lärare, en skolläkare, en programledare på TV - med koreanska drag och svensk kultur. Och varje gång en sådan förekommer blir det lite naturligare, inte bara för Q utan för alla, att man har mandelformade ögon och spikrakt svart hår. Det kommer att bli lättare att vara Q än det möjligen har varit att vara Tobias Hübinette.
Det är sorgligt att konstatera hur kort många människor tänker, dock. Fast inte allt det som beskrivs i artikeln är uttryck för illvilja så uttrycker det brist på insikt. Den som berömmer en adopterad för dennes goda svenska eller en synskadad för att denne klarar sig så bra vill väl men trampar uppenbarligen fel.
Och vi ligger efter i Europa vad gäller rasism. Att USA ligger före oss är av en föga hedervärd historisk anledning. Men det finns mycket att uträtta på vår sida Atlanten. Adoptioner bidrar till ett rikare och mer varierat samhälle. Det är förstås inte det som är meningen med adoptionerna, men en positiv bieffekt är det.
Och Q kommer säkert att anklaga sina föräldrar för någonting, någon gång, liksom vi alla gör och gjort...
Och så glömde jag ju att fundera över om du inte har lite selektivt minne när du avundas din syster hennes ungdomliga entusiasm?
SvaraRaderaJag är nog ovanligt nöjd med medelåldern, där jag har det bra med mig själv och vet var jag ska lägga min kraft. Jag hade mera energi förr, men så illa som jag hanterade den var slutresultaten sämre än idag. Men du har kanske en ovanligt klok ung syster!
Styvfar får med ålderns rätt trampa i klaveret, det är alldeles riktigt. Och numera är styvsmärtan enbart en fantomsmärta.
SvaraRaderaSelektivt minne, tjaa..? Det är nog inte energin jag avundas min syster utan snarare passionen. Hon älskar verkligen sitt yrke och valde med hjärtat. Själv valde jag med hjärnan och någon sorts konstig prestige. Jag är idag inte missnöjd men hade inte gjort samma val om jag fått leva om mitt liv (å andra sidan, vem hade gjort det?).
Och ja, hon är faktiskt ovanligt klok tror jag. Fattas bara med en sådan förebild, eller hur.
En sak som jag däremot inte alls nojar över är att jag blev mamma först vid den mogna åldern 36. Jag menar, förutom de sju årens längtan då. Men jag önskar att jag hade vetat då vad jag vet nu, att det blev ett barn till slut och att 36 är en perfekt ålder! Tio år tidigare hade jag definitivt varit en mindre lycklig och trygg och därmed förmodligen också en sämre mamma.
SvaraRaderaLäste ditt långa inlägg om styvfamiljer, och kan inte annat än hålla med. Många människor (alla?) ÄR naiva när de ger sig in i den situationen.
SvaraRaderaDet värsta är väl ändå när de förnekar att barnen lider. Det är jättemånga som lever i en sådan förnekelse, för att de inte VILL se - för att de väljer Kärleken framför barnen, men skäms för det.
Jag har träffat MÅNGA morsor som har pladdrat på om att "min man har tagit till sig min dotter, han gör ingen skillnad mellan henne och sina bioligiska barn. Min dotter mår så bra och är en så harmonisk och glad tjej".
Och så är det helt enkelt inte sant - ALLA andra ser att dottern röker, dricker och har sex i alltför tidig ålder, att det inte har funkat i skolan, att hennes språk inte alls är åldersadekvat och så vidare...
SÅ sorgligt.