Aktivera mera?

Skriet från kärnfamiljen-Rebecka, vars åsikter jag hyser stor respekt för håller med Linda Skugge - som inte står särskilt högt i min aktning - ifråga om aktiviteter för barn.

Frågan är inte helt aktuell i helgahemmet ännu men det börjar brännas. O pratar om olika idrotter och det verkar onekligen som att Q har stor naturlig fallenhet. Han dribblar utan vidare bort mig i fotboll, det är å andra sidan inte svårt. Han tar hela rutschkanan i ett jätteskutt och landar som en gymnast, den jämnårige kompisens mamma bleknar och säger att hennes son ännu inte kan hoppa jämfota.

Jag älskar som bekant musik och är själaglad att det gick att lyfta på sångens gyllene vingar fast jag inte utövade musik alls förrän vid sjutton års ålder. Men tack vare ett par års slitiga pianolektioner i gymnasiet kan jag idag läsa noter riktigt hyfsat. Det och gehöret gör mig till en medelgod körsångerska.

Visst hade det varit kul att dessutom kunna spela piano som en gudinna, som min syster. Hon som började vid sex års ålder. Och det finns säkert en massa andra förmågor som man måste träna upp tidigt i livet om man ska bli riktigt bra.

För enligt hedonisten Helga är detta den enda anledningen till att bli riktigt bra på något: för att det skänker njutning.

Vilken unge begriper detta när de är sex år gamla? Hur mycket tvång måste man som förälder utöva? Hur mycket av det tvånget har man förträngt när man som vuxen njuter av den upptränade förmågan?

Vidare håller jag inte alls med Skugge när hon menar att barn tidigt måste vänja sig vid ett högt tempo i livet, för det är så det blir sedan också. Jag tror att det är precis tvärtom. Jag tror att barn behöver leka. Jag tror att de behöver ha frizoner i både tid och rum som vuxna inte lägger sig i och organiserar. Jag tror att detta är livsviktigt.

Sedan jag fick Q har jag blivit väldigt mycket bättre på att leva i nuet, för det är han bra på. Jag tror att de flesta barn är det, och att det är en förmåga som är synd att mista.

Därmed inte sagt att inte Q ska få ägna sig åt aktiviteter om han vill. Eller att jag inte har önskningar och planer för honom. Jag önskar innerligt att han behåller sin rörelseglädje, den som jag förlorade och återerövrade först i vuxen ålder. Om han sedan tränar fotboll i ett lag eller med O på gräsplanen nedanför vårt hus, det spelar mindre roll. Jag är förskräckligt sugen på att utveckla den musikalitet jag tycker mig se hos honom redan nu, han lyssnar intensivt när jag sjunger, och sjunger nästan alltid rätt själv. Men i vilken form det ska göras återstår att se.

Ett är i alla fall säkert, och det är att jag kommer av ren egoism att vilja ta del av Q:s aktiviteter. Så länge jag får vill jag vara nära honom. Tiden går så svindlande fort, han är redan så stor och självständig. Så länge det går kommer min paroll att vara: familjen motionerar och musicerar tillsammans!