2009-09-02

Varför jag irriteras av mitt jobb, del 1

(Förutom då det trista faktum att hela arbetsplatsen lider av den baksmälla som är oundviklig när en avsevärd del av personalen just har sagts upp. Jag har blivit uppsagd själv en gång (om än frivilligt) och förstår först nu utsagan att det på sätt och vis kan vara värre för dem som är kvar. Lättnad blandad med ilska, saknad och uppgivenhet. Oförmåga att ladda om. Motivation i höjd med fotknölarna.)

I mer än tio år har jag arbetat i internationell miljö med daglig kontakt med kollegor och/eller kunder på andra sidan jorden. Nästan alltid är det roligt och stimulerande.

Fast inte de senaste veckorna. Mitt stora projekt går in i ett kritiskt skede, produktionen ska sättas igång, allt ska finnas på plats, allt måste stämma. Vi måste kunna visa för kunden att vi kan massproducera det som hittills bara funnits som prototyper i små serier.

Rapporter skickas hit och dit, dagliga telefonkonferenser med medarbetarna på produktionsorten. Varje dag en ny överraskning, och här snackar vi inte hallontårta.

Va, finns det inte material? Va, är produktionslinan inte komplett? Va, finns det inte personal att köra dubbla skift? Va, kan vi inte hålla det vi lovat kunden?

Men hur kunde vi då lova? För innan vi gjorde det frågade vi er, och ni förklarade stolt att allt var klart och redo.

När det sker för fjärde gången spänner jag ögonen i min kontrahent den lokale projektledaren och utbrister "But I cannot trust you!". Han vrider sig som en mask, vänder sig till ingenjören vid sin sida och börjar skälla på honom.

Kulturskillnader. I mitt stilla sinne undrar jag hur det alls produceras något i vår fabrik eftersom det inte alltid finns svenskar på plats för att säkerställa förekomsten av material, utrustning, personal.

Men så biter jag mig andligen i tungan, så där vill jag inte tänka. Jag vill visa och känna respekt. Jag vill inte vara jobbig europé - dessutom kvinna - som ställer omöjliga frågor och krav och tvingar en att svara ja när svaret egentligen är nej.

Fast just nu är jag bara förbannad och frustrerad.

4 kommentarer:

  1. Det finns kulturmöten som stimulerar och kulturmöten som frustrerar.

    Egentligen är det väl ganska knepigt att sköta viktiga kundkontakter med ett annat land som man inte känner mer än just genom dessa kontakter? Jag menar, till skillnad från ett land som man till exempel faktiskt bott i en tid, och blivit hemma i kulturen med.

    Du har någon gång skrivit om att det skulle passa dig mycket bättre att jobba med kontakter med en annan kontinent, där du är mer hemma med både kultur och språk. Jag förstår det precis. På den senaste doktorandkursen jag undervisade på var det ett stort antal östasiatiska doktorander, och jag känner mig inte bekväm i den kommunikationen - det är för stora avstånd, inget fungerar på intuition.

    SvaraRadera
  2. Gudskelov är våra kunder europeer. Eller kanske inte gudskelov, för hade de varit asiater hade de kanske lättare förstått våra tillkortakommanden.

    Men det är en annan sak också. Som mamma till en pojke född i Korea vill jag förskräckligt gärna känna respekt för östasiatiska kulturer och värderingar. Jag vill helst inte uppfyllas av de känslor som uppfyller mig nu. Fast jag inser att det ena inte har med det andra att göra.

    Den stora kontinenten i väster hade fungerat bättre för mig med tanke på dygnstrytm. Men nog har de kulturerna sina sidor också. Så kanske ska man helt enkelt hålla sig hemma.

    Säger Helga med svepande formuleringar och en gigantisk gäspning, för nu ska hon gå och lägga sig. 08:15 i Peking.

    SvaraRadera
  3. Leverantörskontakter menade jag att skriva. Men det jag skrev gäller ju i viss utsträckning även för kundkontakter, även om leverantörskontakterna för er sannolikt är mera krävande.

    Du ser ju just nu en rad negativa aspekter i den östasiatiska kulturen, en sida där den europeiska sannolikt fungerar bättre. Det starkt hierarkiska har vi lämnat bakom oss (i olika grad i olika europeiska länder, men dock), och det har nog alla vunnit på. Den delen får du väl lov att överleva med, punkt slut.

    Det torde väl också finnas beundransvärda aspekter. Och sådana som bara är annorlunda, utan att varken vara bättre eller sämre.

    Att förhålla sig till andra kulturer, och sin egen, är en livsuppgift som många människor aldrig tar på sig. Det gör kanske deras liv enklare, men definitivt mindre intressanta.

    SvaraRadera
  4. Grejen är att jag inte är säker på att trasslet ska skyllas på kulturskillnader. Eller jo, det är klart att de påverkar, konstigt vore det väl annars. Men frågan är var gränsen går. Vad beror på kulturskillnader och vad beror på missförstånd och otydligheter, förstärkta av språkbarriärer och tidsskillnader?

    Till råga på allt är det aldrig någon som någonsin hinner stanna upp och analysera eländet, vi jagar ständigt vidare. Det börjar jag tröttna ganska ordentligt på.

    SvaraRadera