2009-10-30

Förutsägbarhet

Jag läste ut en bok igår, den heter Fem gånger mer kärlek och var mycket intressant. Titeln syftar på att ett barn behöver fem gånger mer beröm och positiv feedback än kritik. För att bygga en fungerande relation med barnet och för att få en trevligare vardag uppmanas föräldrar att släppa fyra av fem konflikter. Positivt beteende ska resultera i uppmärksamhet, negativt beteende ska helst inte göra det.

Fylld av goda föresatser bestämde jag mig för följande:

Tjata mindre
Välja mina strider
Kontrollera mitt temperament

För det har blivit mycket tjat och tjafs på sistone. Till exempel så berömde jag mig förr av att vara en cool mamma som inte la mig i hur mycket Q åt utan litade på att han klarade den bedömningen själv. Mitt (och O:s förstås) ansvar är att tillhandahålla mat på regelbundna tider, Q:s ansvar är att få i sig det han behöver.

Förändringen har kommit smygande, utan att jag märkt den själv. Men plötsligt insåg jag att jag numera mattjatar, särskilt om frukost. Alltså - no more!

Humöret är ju ett kapitel för sig. Egentligen borde jag gräva djupare i mitt inre och analysera varför jag blir så rasande på Q ibland, eller ännu bättre, hitta en strategi för att hantera mina känslor. För som boken så klokt påpekar vill jag vara en annan förebild för Q än den som vid press tappar humöret och skriker.

Imorse skred jag till verket. Till en början gick det riktigt bra. Vi kom förbi frukost och avstängning av TV:n (Q tittar på barn-TV en stund varje morgon medan jag dricker te och läser tidning). Men vid påklädningen brakade allt och sammanfattningsvis var detta en av de värsta morgnar vi någonsin haft. Q var rasande arg och ledsen och så småningom blev jag det också. När han råkade skalla mig på munnen kunde jag faktiskt inte hålla tårarna tillbaka, av smärta, trötthet och besvikelse.

Men iväg till dagmamman kom vi och skildes med en puss. Och jag tog mig en rejäl funderare i bilen.

Kanske är det inte en slump att Q varit helt rysk just idag, den dag då jag bestämt mig för att inte tjata och inte få något utbrott. Plötsligt betedde jag mig oförutsägbart. Han vet att utdraget tjafs och bråk för eller senare resulterar i arg mamma. Vad gav jag honom för alternativ idag annat än att fortsätta tänja på gränserna?

Trots - eller kanske på grund av denna inledning tror jag på strategin och ska fortsätta med den.

Och så har vi en annan - delikat - fråga. Igår fick Q löfte om att gå på kondis i eftermiddag, förutsatt att han inte bråkade på morgonen eller vid hämtningen. Först efter katastrofmorgonen kom jag ihåg det löftet. Jag vet inte om Q mindes det, kanske gav det upphov till extra förtvivlan?

Hur hämtningen blir står ännu skrivet i stjärnorna. Och ska man egentligen muta barn på detta flagranta sätt? Å andra sidan är jag själv rätt sugen på bakelse, banne mig.

Uppdatering: en ängel i Q-hamn upphämtades, en ängel som hade "bara vilat" (sovit som en stock, enligt dagmamman). Vi sammanstrålade med änglapappan och gick på kondis och smorde kråset. Nu sover - snart - alla änglar i detta hushåll.

Förutsägbarhet

Jag läste ut en bok igår, den heter Fem gånger mer kärlek och var mycket intressant. Titeln syftar på att ett barn behöver fem gånger mer beröm och positiv feedback än kritik. För att bygga en fungerande relation med barnet och för att få en trevligare vardag uppmanas föräldrar att släppa fyra av fem konflikter. Positivt beteende ska resultera i uppmärksamhet, negativt beteende ska helst inte göra det.

Fylld av goda föresatser bestämde jag mig för följande:

Tjata mindre
Välja mina strider
Kontrollera mitt temperament

För det har blivit mycket tjat och tjafs på sistone. Till exempel så berömde jag mig förr av att vara en cool mamma som inte la mig i hur mycket Q åt utan litade på att han klarade den bedömningen själv. Mitt (och O:s förstås) ansvar är att tillhandahålla mat på regelbundna tider, Q:s ansvar är att få i sig det han behöver.

Förändringen har kommit smygande, utan att jag märkt den själv. Men plötsligt insåg jag att jag numera mattjatar, särskilt om frukost. Alltså - no more!

Humöret är ju ett kapitel för sig. Egentligen borde jag gräva djupare i mitt inre och analysera varför jag blir så rasande på Q ibland, eller ännu bättre, hitta en strategi för att hantera mina känslor. För som boken så klokt påpekar vill jag vara en annan förebild för Q än den som vid press tappar humöret och skriker.

Imorse skred jag till verket. Till en början gick det riktigt bra. Vi kom förbi frukost och avstängning av TV:n (Q tittar på barn-TV en stund varje morgon medan jag dricker te och läser tidning). Men vid påklädningen brakade allt och sammanfattningsvis var detta en av de värsta morgnar vi någonsin haft. Q var rasande arg och ledsen och så småningom blev jag det också. När han råkade skalla mig på munnen kunde jag faktiskt inte hålla tårarna tillbaka, av smärta, trötthet och besvikelse.

Men iväg till dagmamman kom vi och skildes med en puss. Och jag tog mig en rejäl funderare i bilen.

Kanske är det inte en slump att Q varit helt rysk just idag, den dag då jag bestämt mig för att inte tjata och inte få något utbrott. Plötsligt betedde jag mig oförutsägbart. Han vet att utdraget tjafs och bråk för eller senare resulterar i arg mamma. Vad gav jag honom för alternativ idag annat än att fortsätta tänja på gränserna?

Trots - eller kanske på grund av denna inledning tror jag på strategin och ska fortsätta med den.

Och så har vi en annan - delikat - fråga. Igår fick Q löfte om att gå på kondis i eftermiddag, förutsatt att han inte bråkade på morgonen eller vid hämtningen. Först efter katastrofmorgonen kom jag ihåg det löftet. Jag vet inte om Q mindes det, kanske gav det upphov till extra förtvivlan?

Hur hämtningen blir står ännu skrivet i stjärnorna. Och ska man egentligen muta barn på detta flagranta sätt? Å andra sidan är jag själv rätt sugen på bakelse, banne mig.

Uppdatering: en ängel i Q-hamn upphämtades, en ängel som hade "bara vilat" (sovit som en stock, enligt dagmamman). Vi sammanstrålade med änglapappan och gick på kondis och smorde kråset. Nu sover - snart - alla änglar i detta hushåll.

2009-10-28

Det är som det är

Fyra dagar hos mamma. En trött, ledsen och modfälld gammal mamma.

Jag vill trösta och hjälpa men kan inte riktigt. Vår relation lägger sig i vägen.

Förvånas av att jag finner henne onåbar och självtillräcklig i sitt svåra. Kanske är det jag som är för lösningsorienterad. Kanske gör jag samma kardinalfel som hon gjorde när rollerna var ombytta. Att inte lyssna, att föreslå lösningar och ta illa upp när lösningarna förkastas. Jag kan inte riktigt glömma att hon sa mig att jag vältrade mig i sorgen över att inte få barn. Men själv har hon glömt det för länge sen.

Gammalt groll, vad svårt det är att bortse från. Vad svårt det är att bara vara, vara nära och finnas och i stort sett inte göra någonting. Fast jag försökte.

Men en gång klarade jag det inte. På fredagkvällen frågade hon som hon gör ungefär varannan gång vi pratas vid, om vi skickat ansökan till Korea ännu. Jag svalde irritationen (varför kommer hon aldrig ihåg vad jag säger?) och förklarade ganska ingående hur det ligger till. Att vi "snart" får börja samla papper. Att det är stopp för resbesked från Korea för resten av året. Att adoptionen troligen försenas någon månad, kanske två, men att det inte känns särskilt jobbigt. Det blir när det blir.

På söndagen slötittade vi på Poirot och småpratade under tiden, och då vände hon sig till mig och frågade "Och nu har ni väl skickat ansökan?".

Det brast för mig. Vad är det för fel? Är du sjuk, är du senil? Minns du inte att vi pratade om detta i en timme i förrgår? Just det. Varför lyssnar du aldrig på mig? Varför hör du inte på? Jag är din dotter, du behöver inte upprätthålla en jämn ström av småprat som går in genom ena örat och ut genom det andra. Varför känns allt så falskt och tillgjort? Kom nu för helvete ihåg detta: vi har inte skickat några papper till Korea. Jag blir tokig om du ställer samma fråga igen.

Efteråt kändes det som alltid lite skönt att ha blivit arg på henne, att ha rensat luften. Det är alldeles för många år som jag aldrig blev arg på mamma, aldrig markerade min vilja och mitt utrymme.

(Men dåligt samvete fick jag förstås också, tro inget annat. Men mamma tog utbrottet med knusende ro, min ilska gick snabbt över och då var allt som förut.)

Det är som det är. Vi har det som vi har det. Ganska bra egentligen. Kanske borde jag analysera mindre och försöka glömma det som har varit och inte tillåta mig att bli så förbannad över en oskyldig fråga som påminner mig om hur det ofta har varit i vår relation.

Eller så måste jag bara få bli arg ett par gånger till först. För att kunna lägga det bakom mig.

Styvfar då? Förtvivlat långsamt blir han bättre men aldrig som han var för fem veckor sedan. Han kommer aldrig mer att kunna gå själv. Ett svagt sluttande plan nedåt.

Mamma är livrädd för att han ska skickas hem för tidigt, så som han för tidigt skickades från sjukhuset till vårdhemmet. Hon är ständigt på helspänn, åker en extra vända sent på kvällen för att lämna stödstrumpor till hans svullna ben, bara för att nästa förmiddag upptäcka att strumporna inte satts på och utflykten sålunda var förgäves. Vänligt säger hon till personalen - för, som hon sedan suckar - det gagnar inte styvfar att hon skäller. Dessutom är de underbara, hängivna och överbelastade och förtjänar mer beröm än skäll.

Det är som det är.

Det är som det är

Fyra dagar hos mamma. En trött, ledsen och modfälld gammal mamma.

Jag vill trösta och hjälpa men kan inte riktigt. Vår relation lägger sig i vägen.

Förvånas av att jag finner henne onåbar och självtillräcklig i sitt svåra. Kanske är det jag som är för lösningsorienterad. Kanske gör jag samma kardinalfel som hon gjorde när rollerna var ombytta. Att inte lyssna, att föreslå lösningar och ta illa upp när lösningarna förkastas. Jag kan inte riktigt glömma att hon sa mig att jag vältrade mig i sorgen över att inte få barn. Men själv har hon glömt det för länge sen.

Gammalt groll, vad svårt det är att bortse från. Vad svårt det är att bara vara, vara nära och finnas och i stort sett inte göra någonting. Fast jag försökte.

Men en gång klarade jag det inte. På fredagkvällen frågade hon som hon gör ungefär varannan gång vi pratas vid, om vi skickat ansökan till Korea ännu. Jag svalde irritationen (varför kommer hon aldrig ihåg vad jag säger?) och förklarade ganska ingående hur det ligger till. Att vi "snart" får börja samla papper. Att det är stopp för resbesked från Korea för resten av året. Att adoptionen troligen försenas någon månad, kanske två, men att det inte känns särskilt jobbigt. Det blir när det blir.

På söndagen slötittade vi på Poirot och småpratade under tiden, och då vände hon sig till mig och frågade "Och nu har ni väl skickat ansökan?".

Det brast för mig. Vad är det för fel? Är du sjuk, är du senil? Minns du inte att vi pratade om detta i en timme i förrgår? Just det. Varför lyssnar du aldrig på mig? Varför hör du inte på? Jag är din dotter, du behöver inte upprätthålla en jämn ström av småprat som går in genom ena örat och ut genom det andra. Varför känns allt så falskt och tillgjort? Kom nu för helvete ihåg detta: vi har inte skickat några papper till Korea. Jag blir tokig om du ställer samma fråga igen.

Efteråt kändes det som alltid lite skönt att ha blivit arg på henne, att ha rensat luften. Det är alldeles för många år som jag aldrig blev arg på mamma, aldrig markerade min vilja och mitt utrymme.

(Men dåligt samvete fick jag förstås också, tro inget annat. Men mamma tog utbrottet med knusende ro, min ilska gick snabbt över och då var allt som förut.)

Det är som det är. Vi har det som vi har det. Ganska bra egentligen. Kanske borde jag analysera mindre och försöka glömma det som har varit och inte tillåta mig att bli så förbannad över en oskyldig fråga som påminner mig om hur det ofta har varit i vår relation.

Eller så måste jag bara få bli arg ett par gånger till först. För att kunna lägga det bakom mig.

Styvfar då? Förtvivlat långsamt blir han bättre men aldrig som han var för fem veckor sedan. Han kommer aldrig mer att kunna gå själv. Ett svagt sluttande plan nedåt.

Mamma är livrädd för att han ska skickas hem för tidigt, så som han för tidigt skickades från sjukhuset till vårdhemmet. Hon är ständigt på helspänn, åker en extra vända sent på kvällen för att lämna stödstrumpor till hans svullna ben, bara för att nästa förmiddag upptäcka att strumporna inte satts på och utflykten sålunda var förgäves. Vänligt säger hon till personalen - för, som hon sedan suckar - det gagnar inte styvfar att hon skäller. Dessutom är de underbara, hängivna och överbelastade och förtjänar mer beröm än skäll.

Det är som det är.

2009-10-27

Mr Någon-annans-fel

En kollega till mig (nej, inte Tuffe Viktor) har fått en varning. Samarbetssvårigheter, allvarliga klagomål har framförts. Han är skakad, säger sig inte ha haft en aning. Blixt från klar himmel. När han efterfrågade konkreta exempel fick han inga svar.

Jag vet med absolut säkerhet att ledningen har emottagit klagomål på hans arbetssätt, och att detta skedde redan i våras. Hur jag kan vara så säker? Tja, det kan ni ju fundera på.

Men budskapet har uppenbarligen inte nått sin rätta mottagare. Då finns det två alternativ att välja på.

Att vår ledning är så flat och feg att de valt att inte säga någonting förrän nu då situationen är ohållbar och de tvingas ta till hårdhandskarna.

Eller att kritiken visst har framförts. Men att min kollega inte har uppfattat den.

Sändare och mottagare. Hos vem ligger ansvaret för att meddelandet når fram och uppfattas korrekt? Var går gränsen?

För det är också så att min kollega är tämligen självtillräcklig och styv i korken och har svar och förklaringar på det mesta. De kan sammanfattas som att allt alltid är någon annans fel eller ansvar. Jag kan livligt föreställa mig ett samtal mellan honom och hans närmaste chef. Kritiska synpunkter framförs, emottas och behandlas och bortförklaras. Därmed finns de inte längre. Klagomål? Har jag inte hört några.

Jag är kluven. Mitt dagliga arbete skulle underlättas betydligt om han försvann. Men jag har en annan roll också, och i den är mitt ansvar glasklart: att ta hans parti gentemot arbetsgivaren.

Intressant, ja. Lärorikt, ja. Betungande, o ja. Också.

Mr Någon-annans-fel

En kollega till mig (nej, inte Tuffe Viktor) har fått en varning. Samarbetssvårigheter, allvarliga klagomål har framförts. Han är skakad, säger sig inte ha haft en aning. Blixt från klar himmel. När han efterfrågade konkreta exempel fick han inga svar.

Jag vet med absolut säkerhet att ledningen har emottagit klagomål på hans arbetssätt, och att detta skedde redan i våras. Hur jag kan vara så säker? Tja, det kan ni ju fundera på.

Men budskapet har uppenbarligen inte nått sin rätta mottagare. Då finns det två alternativ att välja på.

Att vår ledning är så flat och feg att de valt att inte säga någonting förrän nu då situationen är ohållbar och de tvingas ta till hårdhandskarna.

Eller att kritiken visst har framförts. Men att min kollega inte har uppfattat den.

Sändare och mottagare. Hos vem ligger ansvaret för att meddelandet når fram och uppfattas korrekt? Var går gränsen?

För det är också så att min kollega är tämligen självtillräcklig och styv i korken och har svar och förklaringar på det mesta. De kan sammanfattas som att allt alltid är någon annans fel eller ansvar. Jag kan livligt föreställa mig ett samtal mellan honom och hans närmaste chef. Kritiska synpunkter framförs, emottas och behandlas och bortförklaras. Därmed finns de inte längre. Klagomål? Har jag inte hört några.

Jag är kluven. Mitt dagliga arbete skulle underlättas betydligt om han försvann. Men jag har en annan roll också, och i den är mitt ansvar glasklart: att ta hans parti gentemot arbetsgivaren.

Intressant, ja. Lärorikt, ja. Betungande, o ja. Också.

2009-10-25

Anne om avundsjuka

Häromkvällen när dagens bestyr var undanstökade och Q sov sött var jag för trött för att läsa den bok jag hade på gång. Som så ofta förut, men mer sällan på sistone, valde jag att vila och trösta mig med Anne, hon från Grönkulla.

Det påminde mig om ett halvskrivet inlägg jag haft liggande i över ett år. Likt många andra flickor har jag läst och älskat böckerna om Anne. Hon känns faktiskt som en gammal vän.

Objektivt konstaterar jag att böckerna är fulla av imponerande om än yviga miljöskildringar, att historierna går alltmer på tomgång mot slutet av serien. När Anne inte längre spelar huvudrollen förgår en hel del av tjuskraften. Många av personporträtten är storartade, författaren har god blick för den mänskliga naturen i dess storhet och småsinthet.

Som till exempel i boken Drömslottet, då Anne rustar för bröllop.

Och själv var Anne så lycklig att hon stundom betogs av en känsla av skräck. Det heter ju att gudarna ej gärna ser alltför lyckliga dödliga. Visst är åtminstone att somliga mänskliga varelser också ser dem med oblida ögon.

Två av den sorten kom ned på besök till Anne en skymningsstund i avsikt att göra vad de förmådde för att dämpa hennes alltför högtsvävande förhoppningar. Och ändå var dessa båda hedervärda och på det hela välmenande damer inga fiender till Anne - tvärtom, de höll uppriktigt av henne och skulle på det ivrigaste ha försvarat henne, om någon annan angripit henne. Men konsekvens är en egenskap som är fullkomligt främmande för vissa slags naturer.

..."Ja tänk, att Gilbert höll fast vid dig i alla fall", sade fru Harmon Andrews och fick in ett uttryck av överraskning i sitt tonfall. "Men Blytharna plägar vara ordhålliga, när de en gång gett ett löfte. Låt mig se - du är tjugofem år nu, Anne. När jag var flicka, ansågs det att tjugofem var den första avsatsen upp till glasberget. Men du ser ju riktigt ung ut. Det är ändå en fördel som de rödhåriga har framför oss andra. Och dina fräknar gör inte så mycket väsen av sig som förr."

I min släkt finns ett antal kvinnor med andligt frändskap till fru Harmon Andrews. Platta till den som är yngre och lyckligare än du, så att hon vet sin plats. Men erkänn aldrig att du gör det, allra minst för dig själv!

När Anne gift sig och flyttat till sin drömstuga blir hon god vän med grannen, den vackra Leslie vars liv kantats av sorger. Far och bror dog en våldsam död, hon gifte sig med en slarver för att rädda fädernegården, denne slarver är nu hjärnskadad efter ett fylleslagsmål och Leslie är för evigt fjättrad som hans sköterska utan hopp om ett lyckligt liv.

Annes äktenskap är ointressant lyckligt, hon blir prompt med barn och föder en dotter som lever endast en dag. Skildringen av hennes sorg är inkännande och realistisk. Hon såras av välmenta klumpigheter, trots att hon känner sig omgiven av kärlek finner hon det svårt att orka leva.

Efter barnets död fördjupas kvinnornas vänskap. I kapitlet Muren faller skildras Leslies känslor på ett förvånansvärt öppet sätt:

"Och nu måste jag avlägga en bekännelse för dig - jag vet att du kommer att förakta mig, Anne, men det kan inte hjälpas. Kan du tänka dig att det funnits stunder i vintras och nu på våren, då jag hatat dig?... Jag hatade dig för att jag avundades dig - o, jag var bokstavligen sjuk av avund ibland. Du hade ett rart litet hem - och kärlek - och lycka - och glada drömmar - allting som jag längtade efter - och aldrig fått - och aldrig kommer att få. O, aldrig kommer att få... Det var där taggen satt. Jag skulle inte ha avundats dig, om jag vågat hoppas att livet någonsin kunnat förändras till det bättre för mig. Men något sådant hopp hade jag inte - och det var det, som tycktes mig så upprörande orättvist. ....tänk att hata en annan kvinna, bara därför att hon är lycklig - och fastän hennes lycka alls inte rövat någonting från mig!

... Jag hoppas du inte ska missförstå mig, om jag säger ytterligare något. Anne, det sved ända in i mina hjärterötter när du miste din lilla flicka och hade jag kunnat rädda henne genom att hugga av den ena av mina händer, så hade jag gjort det. Men din sorg har närmat oss intill varandra. ...Ack, missförstå mig nu inte, käraste du, inte är jag glad över att din lycka inte längre är fullkomlig - det kan jag uppriktigt säga - men det är ändå så att sedan den förändringen inträdde, ligger det inte längre något svalg emellan oss. ... Nu känner du mig, Anne, mina allra sämsta sidor - förlåten har fallit... Och du vill fortfarande vara min vän?"


När jag var barnlös och bitter var jag också avundsjuk, själva känslan plågade mig, men ännu mer den oförståelse jag mötte från de flesta. Avundsjuka är belagd med starkt tabu, vill jag påstå. Man får vara ledsen för sin egen skull, men man får inte missunna någon annan.

Drömslottet kom ut 1917 och innehåller förstås inga sexuella skildringar. Bokens två centrala kärlekshistorier är krystat beskrivna, den ena är puttinuttrigt platt, den andra överspänt romantiserad. Men avundsjukan och vänskapen som överlever den, är beskrivna på pricken och talar till mig ännu efter nittio år.

Anne om avundsjuka

Häromkvällen när dagens bestyr var undanstökade och Q sov sött var jag för trött för att läsa den bok jag hade på gång. Som så ofta förut, men mer sällan på sistone, valde jag att vila och trösta mig med Anne, hon från Grönkulla.

Det påminde mig om ett halvskrivet inlägg jag haft liggande i över ett år. Likt många andra flickor har jag läst och älskat böckerna om Anne. Hon känns faktiskt som en gammal vän.

Objektivt konstaterar jag att böckerna är fulla av imponerande om än yviga miljöskildringar, att historierna går alltmer på tomgång mot slutet av serien. När Anne inte längre spelar huvudrollen förgår en hel del av tjuskraften. Många av personporträtten är storartade, författaren har god blick för den mänskliga naturen i dess storhet och småsinthet.

Som till exempel i boken Drömslottet, då Anne rustar för bröllop.

Och själv var Anne så lycklig att hon stundom betogs av en känsla av skräck. Det heter ju att gudarna ej gärna ser alltför lyckliga dödliga. Visst är åtminstone att somliga mänskliga varelser också ser dem med oblida ögon.

Två av den sorten kom ned på besök till Anne en skymningsstund i avsikt att göra vad de förmådde för att dämpa hennes alltför högtsvävande förhoppningar. Och ändå var dessa båda hedervärda och på det hela välmenande damer inga fiender till Anne - tvärtom, de höll uppriktigt av henne och skulle på det ivrigaste ha försvarat henne, om någon annan angripit henne. Men konsekvens är en egenskap som är fullkomligt främmande för vissa slags naturer.

..."Ja tänk, att Gilbert höll fast vid dig i alla fall", sade fru Harmon Andrews och fick in ett uttryck av överraskning i sitt tonfall. "Men Blytharna plägar vara ordhålliga, när de en gång gett ett löfte. Låt mig se - du är tjugofem år nu, Anne. När jag var flicka, ansågs det att tjugofem var den första avsatsen upp till glasberget. Men du ser ju riktigt ung ut. Det är ändå en fördel som de rödhåriga har framför oss andra. Och dina fräknar gör inte så mycket väsen av sig som förr."

I min släkt finns ett antal kvinnor med andligt frändskap till fru Harmon Andrews. Platta till den som är yngre och lyckligare än du, så att hon vet sin plats. Men erkänn aldrig att du gör det, allra minst för dig själv!

När Anne gift sig och flyttat till sin drömstuga blir hon god vän med grannen, den vackra Leslie vars liv kantats av sorger. Far och bror dog en våldsam död, hon gifte sig med en slarver för att rädda fädernegården, denne slarver är nu hjärnskadad efter ett fylleslagsmål och Leslie är för evigt fjättrad som hans sköterska utan hopp om ett lyckligt liv.

Annes äktenskap är ointressant lyckligt, hon blir prompt med barn och föder en dotter som lever endast en dag. Skildringen av hennes sorg är inkännande och realistisk. Hon såras av välmenta klumpigheter, trots att hon känner sig omgiven av kärlek finner hon det svårt att orka leva.

Efter barnets död fördjupas kvinnornas vänskap. I kapitlet Muren faller skildras Leslies känslor på ett förvånansvärt öppet sätt:

"Och nu måste jag avlägga en bekännelse för dig - jag vet att du kommer att förakta mig, Anne, men det kan inte hjälpas. Kan du tänka dig att det funnits stunder i vintras och nu på våren, då jag hatat dig?... Jag hatade dig för att jag avundades dig - o, jag var bokstavligen sjuk av avund ibland. Du hade ett rart litet hem - och kärlek - och lycka - och glada drömmar - allting som jag längtade efter - och aldrig fått - och aldrig kommer att få. O, aldrig kommer att få... Det var där taggen satt. Jag skulle inte ha avundats dig, om jag vågat hoppas att livet någonsin kunnat förändras till det bättre för mig. Men något sådant hopp hade jag inte - och det var det, som tycktes mig så upprörande orättvist. ....tänk att hata en annan kvinna, bara därför att hon är lycklig - och fastän hennes lycka alls inte rövat någonting från mig!

... Jag hoppas du inte ska missförstå mig, om jag säger ytterligare något. Anne, det sved ända in i mina hjärterötter när du miste din lilla flicka och hade jag kunnat rädda henne genom att hugga av den ena av mina händer, så hade jag gjort det. Men din sorg har närmat oss intill varandra. ...Ack, missförstå mig nu inte, käraste du, inte är jag glad över att din lycka inte längre är fullkomlig - det kan jag uppriktigt säga - men det är ändå så att sedan den förändringen inträdde, ligger det inte längre något svalg emellan oss. ... Nu känner du mig, Anne, mina allra sämsta sidor - förlåten har fallit... Och du vill fortfarande vara min vän?"


När jag var barnlös och bitter var jag också avundsjuk, själva känslan plågade mig, men ännu mer den oförståelse jag mötte från de flesta. Avundsjuka är belagd med starkt tabu, vill jag påstå. Man får vara ledsen för sin egen skull, men man får inte missunna någon annan.

Drömslottet kom ut 1917 och innehåller förstås inga sexuella skildringar. Bokens två centrala kärlekshistorier är krystat beskrivna, den ena är puttinuttrigt platt, den andra överspänt romantiserad. Men avundsjukan och vänskapen som överlever den, är beskrivna på pricken och talar till mig ännu efter nittio år.

2009-10-22

Helgas blandatband

En av de finaste kärleksgåvor jag fått är ett blandatband, som O spelade in åt mig när jag läste spanska i Salamanca under ett halvår. Att jag inte längtade ihjäl mig.

Tack vare Spotify och Youtube är det nu hur enkelt som helst att sätta ihop det ultimata blandatbandet. Detta är kanske bara intressant för mig själv, men vafan. Det är ju min blogg. Here goes, mitt liv i 28 Spotifylåtar och/eller 14 Youtubeklipp:

Nationalteatern får av uppenbara skäl representera den del av min barndom som tillbringades i 70-talets Göteborg. Yllesången från Kåldolmar & kalsipper, om flickan Ylle och gubben i korgen (Bäääääär mej!) som kämpar mot de elaka kungarna från Västerlandet. Ylle på er yllihop! Jag längtar tills Q är så stor att vi kan spela denna tillsammans.

Hasse och Tage tillhör förstås också min barndom. Ett glas öl beskriver ett vemod som jag tycker är rätt typiskt för svenskt sexti- och sjuttiotal. Fast det på många sätt var obefogat jämfört med hur världen ser ut idag. Eller? På Youtube får man dessutom se Hasse dricka sin (sitt?) öl.





När jag var sju år flyttade vi till USA. På annat ställe har jag berättat om min initierade kompis som guidade mig i musikdjungeln. Jag minns så väl hur hon berättade den historia som texten till On the Radio utgör. Dessutom är melodin i versen rätt vacker.





I samma inlägg skrev jag om If It Wasn't for the Nights. Så här låter den, om någon undrar. Som den riktiga Abbanörd jag är tycker jag att den aldrig släppta Just Like That är en av deras bästa låtar. Den finns i lite olika versioner, den här i långsamt tempo och inte bara refräng tycker jag är finast. Någon annan nörd har totat ihop den med videon till en helt annan låt. Men Agnetha är ju alltid söt att titta på.





Så återvände vi till Sverige och jag började på mellanstadiet och fortsatte att lyssna på Abba. Jag tror faktiskt det dröjde några år innan jag upptäckte annan musik. Min kusin var (på flera områden) mer avancerad än jag, hon gillade både Gyllene Tider och Noice. Ganska nyligen har jag lyssnat igenom gamla Noicelåtar och förvånats över hur pass bra de är. Rosa ljus är en rätt kul och originell låt, faktiskt.

Så, någon gång sisådär på våren 1985 läste jag en artikel om Billie Holiday i Vecko-Revyn. Så som hennes röst beskrevs kunde man inte bli annat än nyfiken. Jag lyssnade, och blev gruvligt besviken. Än idag håller jag inte med om det jag läste. Men fantastisk är hon, om ganska svårtillgänglig. Jag har aldrig gillat hennes senare inspelningar där tempot saktats ner och rösten är hes, jag föredrar de skruttiga och stompiga låtar från 30- och 40-tal där hon är en av flera solister. Helst ska Lester Young vara med på tenorsax, vilket han är i de här inspelningarna. Lyssna på hur han tröstar henne med sin milda varma ton i I'll Never Be the Same, eller hur han först spelar melodin i Mean to Me. Det är så den går, när hon kommer in improviserar hon den nästan till oigenkännlighet.

Den berömda filmen med Fine and Mellow är gjord endast två år före Billies död. Detta är långt ifrån min favorit, men att se Billies ansikte när hon lyssnar på sina medspelare uppväger mycket. (Lester Youngs solo börjar vid 2:00)





Nästan samtidigt med Billie kom Ella in i mitt liv. Underbara, ljuvliga Ella. Helst ska hon avnjutas i hörlurar så man hör hur perfekt varje ton, varje fras är. Som i Solitude till exempel. Ingen scat singing, inget härmande av Louis Armstrong eller Marilyn Monroe (vilket hon gjorde väldigt bra). Bara ren naken Ella.

Sedan My Melancholy Baby. Här hör vi en ung Ella, inte tjugo år fyllda, fräsch och charmfull. Så hoppar vi dryga tjugo år och hamnar i mitten av femtitalet, Ella står på höjden av sin karriär. Stardust är en svår och vacker melodi, och som hon sjunger den! Något annat ideal behöver man egentligen inte ha.

Klippet från Youtube, där hon sjunger Mack the Knife, represententerar egentligen inte den sida jag gillar bäst hos Ella. Men det visar henne i hennes krafts (oh yes) dagar och det visar två saker med all önskvärd tydlighet: hur roligt hon tycktes ha, alltid, och hur lätt hon får det att låta, det som egentligen är rätt svårt.





Det var ganska många år som jag var helt begravd i forntida musik. Jag minns att jag rev ner skrattsalvor i klassen då jag råkade säga att jag inte visste hur Snabbköpskassörskan lät. Jag levde i det förgångna, i sällskap med jazzens och operans storheter.

Opera, ja. Det höll jag ju nästan på att glömma. Musikundervisningen på min skola var erbarmligt dålig, men en sak åstadkom den, den väckte mitt intresse för klassisk musik. Via Mozarts 21 pianokonsert (Elvira Madigan, har ni glömt hur den låter är det bara att slå på TV2 någon gång mitt på dagen, den spelas alltid till testbilden) kom jag in på opera.

Vilken är min älsklingsopera? Det finns ju så många. Mozart är alltid underbar, så också hans operor. Och Bizet, Carmen står i en klass för sig. Vilken musik, vilken story med många bottnar! När jag i tonåren hörde Plácido Domingo sjunga Blomsterarian hörde jag en ledsen man sjunga om olycklig kärlek. Kvinnan har makten, mannen är offret. När jag i vuxen ålder såg en föreställning av Carmen drabbade insikten mig: det handlar ju för fan om kvinnovåld. Han kan inte dominera och styra och behålla sin kvinna, så han dödar henne. Men nog är han också ett offer. Idag när jag lyssnar på Blomsterarian hör jag ödestemat som förebådar det som ska ske. En dödsdömd relation, en relation på helt olika villkor.

Detta klipp kommer från den tidigare omtalade filmen Carmen från Khayelitsha och visar slutscenen. Carmen hotas av sin förre man men vägrar underkasta sig, och det blir hennes död.





Min favoritkompositör är ändå Verdi. Hans operor är roliga att lyssna på rakt igenom, det händer alltid något intressant i musiken. Framför allt är han mästare på att beskriva känslor i musik.

Kvartetten i Rigoletto - Bella figlia dell'amore - är med rätta berömd. Fyra stämmor, fyra känslolägen. Tenoren är full och kåt, alten skälmsk och kanske också lite kåt men försöker besinna sig. Sopranen är öppet förtvivlad över tenorens skändliga svek, hennes far basen är sorgsen över dotterns desperation men kan inte låta bli att mästra: vad var det jag sa. Allt sammanflätas i perfekt symmetri.

Detta klipp balanserar på komikens rand. Stäng ögonen och konstatera att just såhär ska det låta. Kisa med ena ögat och acceptera kanske Pavarotti som vivör, men Gruberova som övergödd oskuld är svårare att smälta. Vår egen Ingvar Wixell är väl inte helt visuellt lyckad han heller. När kvartetten är över efter drygt fyra minuter kan man gott stänga av. Operafilm är svårt!





Nej, min älsklingsopera är nog ändå La Traviata. Kärlek som kan göra så ont. Violetta fattar det heroiska beslutet att lämna sin älskade Alfredo (ja, riktiga operanamn!) för hans eget bästa. Hon är prostituerad, äldre än han och dessutom dödssjuk. Han är värd något bättre. Hon har gråtande skrivit ett avskedsbrev, och överraskats av den intet ont anande Alfredo. Spänningen stiger - vilket hörs i orkestern - tills Violetta tappar koncepterna. Alfredo tror att det är ett farväl för stunden, men vi i publiken vet och hör, hennes förtvivlade utbrott sveper upp till ljuvliga höjder: Älska mig alltid, älska mig så som jag älskar dig.

Klippet kommer från Zefirellis fantastiska film med Teresa Stratas och Plácido Domingo i rollerna. Det går att göra riktigt bra operafilm!





Aldrig kommer jag att beröras och gripas av musik som jag gjorde då, åren mellan femton och tjugo. Eller har jag kvar förmågan någonstans, kanske är det tiden som saknas? Tid för koncentration och kontemplation.

I gymnasiet började jag kliva ut ur min egen värld. Jag fick vänner, riktiga sådana. Sista terminen minns jag som en virvel av fester. Ska vi gå hem till dig gör mig fortfarande lätt knäsvag. Inte för någon persons skull, de minnena är sedan länge borta. Nej, jag minns en gata i Majorna i vårnattsljus och doften av regnvåta syrener.

Sedan hamnade jag mitt på prärien i mellanvästern. En märklig miljö. Blott tusen studenter, ändå fanns det en radiostation, en tidning, två körer, klubbar för varje upptänkligt intresse, möjlighet att utöva vilken sport man ville. Akademiskt var detta det mest utvecklande i mitt liv. Jag läste en fantastisk helårskurs som hette Western Civilization och som omfattade historia, litteraturhistoria och filosofi. Någon kursbok fanns inte. Vi började med Thukydides och avslutade med Marx och Hitler. De egna verken, alltså.

Lika gränsöverskridande och stimulerande för intellektet, lika kvävande var det socialt. Tillsammans med två svenska väninnor försmäktade jag utan snus, dock med vodka. Våra hårdsminkade suite-mates (F:s rumskompis tog en timme varje morgon på sig att lägga mejken. I kid you not.) förfasade sig över att vi drack ren sprit. Men själva puffade de ganska mycket gräs, vilket vi aldrig vågade oss på.

På den sunkiga heltäckningsmattan i F:s rum diggade vi Holly Johnson och delade hans förakt för ytliga amerikaner. När vodkan börjat verka övergick vi till Ratata. F längtade efter pojkvännen hemma i Sverige, A och jag drömde om den stora kärleken som vi ännu inte känt. Fanns det månne någon för oss att höra ihop med?

I efterhand har jag funderat en del över den märkliga kulturkrocken. Svenskar och amerikaner är inte så lika som vi tror. Särskilt inte i nittonårsåldern. Jag kom betydligt bättre överens med utbytesstudenterna från Pakistan respektive Jamaica. Hemlängtan förenade oss, förstås. Och jag tror att hade jag stannat längre än ett år (och tillbringat mindre tid med att tråna till Mauro Scocco) hade jag hittat själsfränder också bland amrisarna.

Hem kom jag till slut, och började på Chalmers. En långt mindre kreativ och stimulerande miljö. Men karlar och fester fanns det gott om. Första året vill jag minnas att jag tog 30 poäng, andra året blev det bara 15. Livet var en fest. För första gången någonsin var jag inte duktig, utan släppte taget ganska rejält. Faith var min förfestmusik.

Roligt hade jag, men ångest och dysterhet låg alltid på lur, särskilt på grå tisdagseftermiddagar.

Så träffade jag O i dimmorna. Han pluggade om möjligt ännu mindre än jag, så kanske var det inte konstigt att vi träffade på varann. Jag minns faktiskt första gången jag såg honom. Det berättar jag om någon annan gång. Vår låt är Smells Like Teen Spirit. Det är sant. Båda gillar vi den, och den spelades konstant under den vår vi blev ihop.

Sedan skärpte jag till mig och började plugga, begravde mig i matte och teknik. En del musikaliska upptäckter gjorde jag väl ändå. Men jag minns ingen särskild musik från den här tiden.

Till min egen förvåning blev jag ingenjör och fick jobb som konstruktör på ett stort svenskt företag. Ett och ett halvt år härdade jag ut. Sedan tog jag tjänstledigt i två månader och reste till Berlin för att läsa tyska. Berlin var en omedelbar förälskelse. Mitt intresse för historia och kultur fick fritt utlopp. Om Marlene och tiden i Berlin har jag skrivit här.





När jag kom hem från Berlin var det till ett nytt och mycket roligare jobb. Tyskan fick jag ingen användning för, däremot för min avsomnade spanska. Under några år reste jag ofta till Latinamerika och Spanien. Los Panchos hade jag upptäckt flera år tidigare, redan i Salamanca, men de får ändå symbolisera den här tiden i mitt liv. Min favorit, Sabor a mí, finns inte på Spotify, bara på Youtube, å andra sidan upptäcker jag en ny favorit, Di que no es verdad. Först nu lär jag mig att sångerskan heter Eydie Gorme. Jag älskar hennes röst.





Några år efter millennieskiftet, då jag var dryga trettio, var jag nyfiken på vad min syster lyssnade på och önskade mig en Kentskiva av henne (en vana jag har fortsatt med, att be henne köpa något åt mig som hon själv tycker är bra). Det är konstigt vad en del musik kan göra med en. När Kräm kom var jag väl sisådär 25, och när jag hörde den för första gången kände jag mig som 25 igen, fast jag inte var det. Det gör jag fortfarande. Fråga mig inte vad jag menar med detta för det vet jag knappt själv. För övrigt är det helt typiskt mig att totalt missa en grupp eller artist när vederbörande slår igenom, för att några år senare bli helt fixerad. Idag har jag allt Kent har gjort, men jag hörde dem första gången 2001. Kevlarsjäl är en annan favorit.





Till exempel så var det långt efter alla andra som jag upptäckte Morrissey. Hur kunde jag missa The Smiths under åttiotalet? Tja, Billie och Violetta var ivägen kanske. Men under den mörka vår då vi flyttat till Stockholm och jag satt i vår trånga tvåa och sökte jobb, då tröstade han mig. Senare på hösten samma år när jag fått jobbet åtta mil hemifrån och susade hem längs regnvåta motorvägar, arg över min dåvarande dumme chef, då sjöng jag tillsammans med Steven Patrick det högsta jag kunde: The World Is Full of Crashing Bores.





Som jag tidigare har skrivit om, många gånger, innebar vår flytt till Stockholm ett livslyft. En starkt bidragande orsak till detta var att jag nästan genast hittade min kära kör. Jag hade sjungit i kör tidigare men inte så intensivt och länge som jag gör nu. Det är snart fem år sedan. Jag hinner inte lyssna så mycket på musik längre men jag lever med den ändå, tack vare kören.

Ett stående inslag i vår julrepertoar är den ack så söndertjatade men vackra Lacrimosasatsen ur Mozarts requiem. Vi har gjort den på olika sätt, dels på det klassiska men också lite mer udda, till kletzmeraktigt dragspelsackompanjemang med en kontraalt som försångerska. Lyssna på det här klippet så fattar ni ungefär.





I våras gjorde kören Kung Liljekonvalje av dungen. Nationalromantik i sin prydno. Liksom Lacrimosa är detta möjligen ett stycke som är roligare att sjunga än att höra. Jag levde med detta under några månader, drömde om det, nynnade konstant på det. Och så texten! Fröding var ett geni.

Vilken musik kommer jag att förknippa med hösten 2009? Det vet man inte förrän efteråt, men förmodligen denna oväntade kombination. Jag har börjat köra bil till jobbet igen vilket gör att jag lyssnar mer på musik, och Glasvegas är en favorit. Detta är inledningsspåret. Men Helen Sjöholm och BAO? Aningens otippat. Kören ska göra en alldeles egen version av Vår sista dans, med dragspel och doa-kör, och jag sjunger solot. Jag är inte oreserverat förtjust i Helen Sjöholm som sångerska, hon har lite för mycket manér för min smak. Fast törs man säga det när man inte själv kommer att låta hälften så bra? Men melodin är härligt sentimental, och börjar på min älsklingston, B och så får jag gå ner i de lägre registren och morra lite. Om jag inte svimmar av rampfeber eller trasslar in mig i mikrofonsladden, förstås.

Helgas blandatband

En av de finaste kärleksgåvor jag fått är ett blandatband, som O spelade in åt mig när jag läste spanska i Salamanca under ett halvår. Att jag inte längtade ihjäl mig.

Tack vare Spotify och Youtube är det nu hur enkelt som helst att sätta ihop det ultimata blandatbandet. Detta är kanske bara intressant för mig själv, men vafan. Det är ju min blogg. Here goes, mitt liv i 28 Spotifylåtar och/eller 14 Youtubeklipp:

Nationalteatern får av uppenbara skäl representera den del av min barndom som tillbringades i 70-talets Göteborg. Yllesången från Kåldolmar & kalsipper, om flickan Ylle och gubben i korgen (Bäääääär mej!) som kämpar mot de elaka kungarna från Västerlandet. Ylle på er yllihop! Jag längtar tills Q är så stor att vi kan spela denna tillsammans.

Hasse och Tage tillhör förstås också min barndom. Ett glas öl beskriver ett vemod som jag tycker är rätt typiskt för svenskt sexti- och sjuttiotal. Fast det på många sätt var obefogat jämfört med hur världen ser ut idag. Eller? På Youtube får man dessutom se Hasse dricka sin (sitt?) öl.





När jag var sju år flyttade vi till USA. På annat ställe har jag berättat om min initierade kompis som guidade mig i musikdjungeln. Jag minns så väl hur hon berättade den historia som texten till On the Radio utgör. Dessutom är melodin i versen rätt vacker.





I samma inlägg skrev jag om If It Wasn't for the Nights. Så här låter den, om någon undrar. Som den riktiga Abbanörd jag är tycker jag att den aldrig släppta Just Like That är en av deras bästa låtar. Den finns i lite olika versioner, den här i långsamt tempo och inte bara refräng tycker jag är finast. Någon annan nörd har totat ihop den med videon till en helt annan låt. Men Agnetha är ju alltid söt att titta på.





Så återvände vi till Sverige och jag började på mellanstadiet och fortsatte att lyssna på Abba. Jag tror faktiskt det dröjde några år innan jag upptäckte annan musik. Min kusin var (på flera områden) mer avancerad än jag, hon gillade både Gyllene Tider och Noice. Ganska nyligen har jag lyssnat igenom gamla Noicelåtar och förvånats över hur pass bra de är. Rosa ljus är en rätt kul och originell låt, faktiskt.

Så, någon gång sisådär på våren 1985 läste jag en artikel om Billie Holiday i Vecko-Revyn. Så som hennes röst beskrevs kunde man inte bli annat än nyfiken. Jag lyssnade, och blev gruvligt besviken. Än idag håller jag inte med om det jag läste. Men fantastisk är hon, om ganska svårtillgänglig. Jag har aldrig gillat hennes senare inspelningar där tempot saktats ner och rösten är hes, jag föredrar de skruttiga och stompiga låtar från 30- och 40-tal där hon är en av flera solister. Helst ska Lester Young vara med på tenorsax, vilket han är i de här inspelningarna. Lyssna på hur han tröstar henne med sin milda varma ton i I'll Never Be the Same, eller hur han först spelar melodin i Mean to Me. Det är så den går, när hon kommer in improviserar hon den nästan till oigenkännlighet.

Den berömda filmen med Fine and Mellow är gjord endast två år före Billies död. Detta är långt ifrån min favorit, men att se Billies ansikte när hon lyssnar på sina medspelare uppväger mycket. (Lester Youngs solo börjar vid 2:00)





Nästan samtidigt med Billie kom Ella in i mitt liv. Underbara, ljuvliga Ella. Helst ska hon avnjutas i hörlurar så man hör hur perfekt varje ton, varje fras är. Som i Solitude till exempel. Ingen scat singing, inget härmande av Louis Armstrong eller Marilyn Monroe (vilket hon gjorde väldigt bra). Bara ren naken Ella.

Sedan My Melancholy Baby. Här hör vi en ung Ella, inte tjugo år fyllda, fräsch och charmfull. Så hoppar vi dryga tjugo år och hamnar i mitten av femtitalet, Ella står på höjden av sin karriär. Stardust är en svår och vacker melodi, och som hon sjunger den! Något annat ideal behöver man egentligen inte ha.

Klippet från Youtube, där hon sjunger Mack the Knife, represententerar egentligen inte den sida jag gillar bäst hos Ella. Men det visar henne i hennes krafts (oh yes) dagar och det visar två saker med all önskvärd tydlighet: hur roligt hon tycktes ha, alltid, och hur lätt hon får det att låta, det som egentligen är rätt svårt.





Det var ganska många år som jag var helt begravd i forntida musik. Jag minns att jag rev ner skrattsalvor i klassen då jag råkade säga att jag inte visste hur Snabbköpskassörskan lät. Jag levde i det förgångna, i sällskap med jazzens och operans storheter.

Opera, ja. Det höll jag ju nästan på att glömma. Musikundervisningen på min skola var erbarmligt dålig, men en sak åstadkom den, den väckte mitt intresse för klassisk musik. Via Mozarts 21 pianokonsert (Elvira Madigan, har ni glömt hur den låter är det bara att slå på TV2 någon gång mitt på dagen, den spelas alltid till testbilden) kom jag in på opera.

Vilken är min älsklingsopera? Det finns ju så många. Mozart är alltid underbar, så också hans operor. Och Bizet, Carmen står i en klass för sig. Vilken musik, vilken story med många bottnar! När jag i tonåren hörde Plácido Domingo sjunga Blomsterarian hörde jag en ledsen man sjunga om olycklig kärlek. Kvinnan har makten, mannen är offret. När jag i vuxen ålder såg en föreställning av Carmen drabbade insikten mig: det handlar ju för fan om kvinnovåld. Han kan inte dominera och styra och behålla sin kvinna, så han dödar henne. Men nog är han också ett offer. Idag när jag lyssnar på Blomsterarian hör jag ödestemat som förebådar det som ska ske. En dödsdömd relation, en relation på helt olika villkor.

Detta klipp kommer från den tidigare omtalade filmen Carmen från Khayelitsha och visar slutscenen. Carmen hotas av sin förre man men vägrar underkasta sig, och det blir hennes död.





Min favoritkompositör är ändå Verdi. Hans operor är roliga att lyssna på rakt igenom, det händer alltid något intressant i musiken. Framför allt är han mästare på att beskriva känslor i musik.

Kvartetten i Rigoletto - Bella figlia dell'amore - är med rätta berömd. Fyra stämmor, fyra känslolägen. Tenoren är full och kåt, alten skälmsk och kanske också lite kåt men försöker besinna sig. Sopranen är öppet förtvivlad över tenorens skändliga svek, hennes far basen är sorgsen över dotterns desperation men kan inte låta bli att mästra: vad var det jag sa. Allt sammanflätas i perfekt symmetri.

Detta klipp balanserar på komikens rand. Stäng ögonen och konstatera att just såhär ska det låta. Kisa med ena ögat och acceptera kanske Pavarotti som vivör, men Gruberova som övergödd oskuld är svårare att smälta. Vår egen Ingvar Wixell är väl inte helt visuellt lyckad han heller. När kvartetten är över efter drygt fyra minuter kan man gott stänga av. Operafilm är svårt!





Nej, min älsklingsopera är nog ändå La Traviata. Kärlek som kan göra så ont. Violetta fattar det heroiska beslutet att lämna sin älskade Alfredo (ja, riktiga operanamn!) för hans eget bästa. Hon är prostituerad, äldre än han och dessutom dödssjuk. Han är värd något bättre. Hon har gråtande skrivit ett avskedsbrev, och överraskats av den intet ont anande Alfredo. Spänningen stiger - vilket hörs i orkestern - tills Violetta tappar koncepterna. Alfredo tror att det är ett farväl för stunden, men vi i publiken vet och hör, hennes förtvivlade utbrott sveper upp till ljuvliga höjder: Älska mig alltid, älska mig så som jag älskar dig.

Klippet kommer från Zefirellis fantastiska film med Teresa Stratas och Plácido Domingo i rollerna. Det går att göra riktigt bra operafilm!





Aldrig kommer jag att beröras och gripas av musik som jag gjorde då, åren mellan femton och tjugo. Eller har jag kvar förmågan någonstans, kanske är det tiden som saknas? Tid för koncentration och kontemplation.

I gymnasiet började jag kliva ut ur min egen värld. Jag fick vänner, riktiga sådana. Sista terminen minns jag som en virvel av fester. Ska vi gå hem till dig gör mig fortfarande lätt knäsvag. Inte för någon persons skull, de minnena är sedan länge borta. Nej, jag minns en gata i Majorna i vårnattsljus och doften av regnvåta syrener.

Sedan hamnade jag mitt på prärien i mellanvästern. En märklig miljö. Blott tusen studenter, ändå fanns det en radiostation, en tidning, två körer, klubbar för varje upptänkligt intresse, möjlighet att utöva vilken sport man ville. Akademiskt var detta det mest utvecklande i mitt liv. Jag läste en fantastisk helårskurs som hette Western Civilization och som omfattade historia, litteraturhistoria och filosofi. Någon kursbok fanns inte. Vi började med Thukydides och avslutade med Marx och Hitler. De egna verken, alltså.

Lika gränsöverskridande och stimulerande för intellektet, lika kvävande var det socialt. Tillsammans med två svenska väninnor försmäktade jag utan snus, dock med vodka. Våra hårdsminkade suite-mates (F:s rumskompis tog en timme varje morgon på sig att lägga mejken. I kid you not.) förfasade sig över att vi drack ren sprit. Men själva puffade de ganska mycket gräs, vilket vi aldrig vågade oss på.

På den sunkiga heltäckningsmattan i F:s rum diggade vi Holly Johnson och delade hans förakt för ytliga amerikaner. När vodkan börjat verka övergick vi till Ratata. F längtade efter pojkvännen hemma i Sverige, A och jag drömde om den stora kärleken som vi ännu inte känt. Fanns det månne någon för oss att höra ihop med?

I efterhand har jag funderat en del över den märkliga kulturkrocken. Svenskar och amerikaner är inte så lika som vi tror. Särskilt inte i nittonårsåldern. Jag kom betydligt bättre överens med utbytesstudenterna från Pakistan respektive Jamaica. Hemlängtan förenade oss, förstås. Och jag tror att hade jag stannat längre än ett år (och tillbringat mindre tid med att tråna till Mauro Scocco) hade jag hittat själsfränder också bland amrisarna.

Hem kom jag till slut, och började på Chalmers. En långt mindre kreativ och stimulerande miljö. Men karlar och fester fanns det gott om. Första året vill jag minnas att jag tog 30 poäng, andra året blev det bara 15. Livet var en fest. För första gången någonsin var jag inte duktig, utan släppte taget ganska rejält. Faith var min förfestmusik.

Roligt hade jag, men ångest och dysterhet låg alltid på lur, särskilt på grå tisdagseftermiddagar.

Så träffade jag O i dimmorna. Han pluggade om möjligt ännu mindre än jag, så kanske var det inte konstigt att vi träffade på varann. Jag minns faktiskt första gången jag såg honom. Det berättar jag om någon annan gång. Vår låt är Smells Like Teen Spirit. Det är sant. Båda gillar vi den, och den spelades konstant under den vår vi blev ihop.

Sedan skärpte jag till mig och började plugga, begravde mig i matte och teknik. En del musikaliska upptäckter gjorde jag väl ändå. Men jag minns ingen särskild musik från den här tiden.

Till min egen förvåning blev jag ingenjör och fick jobb som konstruktör på ett stort svenskt företag. Ett och ett halvt år härdade jag ut. Sedan tog jag tjänstledigt i två månader och reste till Berlin för att läsa tyska. Berlin var en omedelbar förälskelse. Mitt intresse för historia och kultur fick fritt utlopp. Om Marlene och tiden i Berlin har jag skrivit här.





När jag kom hem från Berlin var det till ett nytt och mycket roligare jobb. Tyskan fick jag ingen användning för, däremot för min avsomnade spanska. Under några år reste jag ofta till Latinamerika och Spanien. Los Panchos hade jag upptäckt flera år tidigare, redan i Salamanca, men de får ändå symbolisera den här tiden i mitt liv. Min favorit, Sabor a mí, finns inte på Spotify, bara på Youtube, å andra sidan upptäcker jag en ny favorit, Di que no es verdad. Först nu lär jag mig att sångerskan heter Eydie Gorme. Jag älskar hennes röst.





Några år efter millennieskiftet, då jag var dryga trettio, var jag nyfiken på vad min syster lyssnade på och önskade mig en Kentskiva av henne (en vana jag har fortsatt med, att be henne köpa något åt mig som hon själv tycker är bra). Det är konstigt vad en del musik kan göra med en. När Kräm kom var jag väl sisådär 25, och när jag hörde den för första gången kände jag mig som 25 igen, fast jag inte var det. Det gör jag fortfarande. Fråga mig inte vad jag menar med detta för det vet jag knappt själv. För övrigt är det helt typiskt mig att totalt missa en grupp eller artist när vederbörande slår igenom, för att några år senare bli helt fixerad. Idag har jag allt Kent har gjort, men jag hörde dem första gången 2001. Kevlarsjäl är en annan favorit.





Till exempel så var det långt efter alla andra som jag upptäckte Morrissey. Hur kunde jag missa The Smiths under åttiotalet? Tja, Billie och Violetta var ivägen kanske. Men under den mörka vår då vi flyttat till Stockholm och jag satt i vår trånga tvåa och sökte jobb, då tröstade han mig. Senare på hösten samma år när jag fått jobbet åtta mil hemifrån och susade hem längs regnvåta motorvägar, arg över min dåvarande dumme chef, då sjöng jag tillsammans med Steven Patrick det högsta jag kunde: The World Is Full of Crashing Bores.





Som jag tidigare har skrivit om, många gånger, innebar vår flytt till Stockholm ett livslyft. En starkt bidragande orsak till detta var att jag nästan genast hittade min kära kör. Jag hade sjungit i kör tidigare men inte så intensivt och länge som jag gör nu. Det är snart fem år sedan. Jag hinner inte lyssna så mycket på musik längre men jag lever med den ändå, tack vare kören.

Ett stående inslag i vår julrepertoar är den ack så söndertjatade men vackra Lacrimosasatsen ur Mozarts requiem. Vi har gjort den på olika sätt, dels på det klassiska men också lite mer udda, till kletzmeraktigt dragspelsackompanjemang med en kontraalt som försångerska. Lyssna på det här klippet så fattar ni ungefär.





I våras gjorde kören Kung Liljekonvalje av dungen. Nationalromantik i sin prydno. Liksom Lacrimosa är detta möjligen ett stycke som är roligare att sjunga än att höra. Jag levde med detta under några månader, drömde om det, nynnade konstant på det. Och så texten! Fröding var ett geni.

Vilken musik kommer jag att förknippa med hösten 2009? Det vet man inte förrän efteråt, men förmodligen denna oväntade kombination. Jag har börjat köra bil till jobbet igen vilket gör att jag lyssnar mer på musik, och Glasvegas är en favorit. Detta är inledningsspåret. Men Helen Sjöholm och BAO? Aningens otippat. Kören ska göra en alldeles egen version av Vår sista dans, med dragspel och doa-kör, och jag sjunger solot. Jag är inte oreserverat förtjust i Helen Sjöholm som sångerska, hon har lite för mycket manér för min smak. Fast törs man säga det när man inte själv kommer att låta hälften så bra? Men melodin är härligt sentimental, och börjar på min älsklingston, B och så får jag gå ner i de lägre registren och morra lite. Om jag inte svimmar av rampfeber eller trasslar in mig i mikrofonsladden, förstås.

2009-10-21

Finkultursuck

Jag läser Roslund-Hellströms senaste bok. Med pauser, för den är så erbarmligt dålig att jag inte står ut.

Jo, den är spännande. Ganska så. Men mindre spännande än deras andra böcker, och inte tillräckligt fängslande för att motivera - håll i er - 587 sidor. Har förlagsredaktörer alldeles slutat skära nu för tiden? Får författare betalt per ord?

Men framför allt så skriker jag om jag tvingas läsa ytterligare en tungfotad och ödesmättad formulering i stil med de här:

Han vände boken upp och ner, lirkade ut metall som om ett par minuter skulle bli en fem centimeter lång miniatyrrevolver.

Hon såg på honom och han nickade försiktigt och slog samtidigt ut med armarna i luften, hon var på väg någonstans och han begrep inte vart.

Han var inte säker på om hon hade lyssnat, hennes ögon var frånvarande, och han flydde till två små huvuden som sov på två små kuddar och han luktade på dem och smekte deras kinder och lämnade sedan huset i villaområdet som sov.


Är det verkligen bara jag som tycker att detta är dåligt? Grabbar, ni tror att ni skriver hårdkokt och pregnant som Hemingway eller Sjöwall-Wahlöö eller för den delen Ed McBain. Men det gör ni inte! Det blir bara fånigt.

För att inte tala om den bisarre polisen Ewert Grens som lever ut sitt livs tragedi genom att solodansa i tjänsterummet till Siw Malmkvist.

Kurt Wallander, kom tillbaka, allt är förlåtet!

Finkultursuck

Jag läser Roslund-Hellströms senaste bok. Med pauser, för den är så erbarmligt dålig att jag inte står ut.

Jo, den är spännande. Ganska så. Men mindre spännande än deras andra böcker, och inte tillräckligt fängslande för att motivera - håll i er - 587 sidor. Har förlagsredaktörer alldeles slutat skära nu för tiden? Får författare betalt per ord?

Men framför allt så skriker jag om jag tvingas läsa ytterligare en tungfotad och ödesmättad formulering i stil med de här:

Han vände boken upp och ner, lirkade ut metall som om ett par minuter skulle bli en fem centimeter lång miniatyrrevolver.

Hon såg på honom och han nickade försiktigt och slog samtidigt ut med armarna i luften, hon var på väg någonstans och han begrep inte vart.

Han var inte säker på om hon hade lyssnat, hennes ögon var frånvarande, och han flydde till två små huvuden som sov på två små kuddar och han luktade på dem och smekte deras kinder och lämnade sedan huset i villaområdet som sov.


Är det verkligen bara jag som tycker att detta är dåligt? Grabbar, ni tror att ni skriver hårdkokt och pregnant som Hemingway eller Sjöwall-Wahlöö eller för den delen Ed McBain. Men det gör ni inte! Det blir bara fånigt.

För att inte tala om den bisarre polisen Ewert Grens som lever ut sitt livs tragedi genom att solodansa i tjänsterummet till Siw Malmkvist.

Kurt Wallander, kom tillbaka, allt är förlåtet!

2009-10-20

Nytt ord

Knappast trodde jag mig kunna lära mig något av Jimmie Åkesson, men man ska aldrig säga aldrig.

Oikofob är man om man föraktar sin hembygd.

Lite lagom oikofobi tror jag är nyttigt. Vad trist världen skulle bli om alla stannade i den egna gyttjepölen.

Annars håller jag med de debattörer som menar att det är bra att SD tydligt får visa vad de står för, och jag tycker nog att Aftonbladets chefredaktör är modig som publicerar.

Å andra sidan har jag svårt att tro att SD varken vinner eller skrämmer bort så värst många potentiella väljare med denna illa skrivna och ännu sämre tänkta artikel. Så här lyder första meningen:

"En av mångkulturens många inneboende paradoxer är att den, trots sitt universella anspråk, är ett monokulturellt fenomen som endast funnit grogrund i den postmoderna, oikofoba västvärlden och som därför också tar sin utgångspunkt i västerländska fenomen och erfarenheter när man bedömer och analyserar omvärlden."

Jo, jag förstår vad han menar. Med ansträngning. Men det hade funnits tydligare sätt att säga det på. Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta.

Faktiskt så känner jag mig efter denna artikel lugnare till sinnes än när jag hörde Åkesson på radio häromveckan. För nu har han tagit bladet från munnen och visat trynet. Det måste vara uppenbart för alla.

Väl?

Nytt ord

Knappast trodde jag mig kunna lära mig något av Jimmie Åkesson, men man ska aldrig säga aldrig.

Oikofob är man om man föraktar sin hembygd.

Lite lagom oikofobi tror jag är nyttigt. Vad trist världen skulle bli om alla stannade i den egna gyttjepölen.

Annars håller jag med de debattörer som menar att det är bra att SD tydligt får visa vad de står för, och jag tycker nog att Aftonbladets chefredaktör är modig som publicerar.

Å andra sidan har jag svårt att tro att SD varken vinner eller skrämmer bort så värst många potentiella väljare med denna illa skrivna och ännu sämre tänkta artikel. Så här lyder första meningen:

"En av mångkulturens många inneboende paradoxer är att den, trots sitt universella anspråk, är ett monokulturellt fenomen som endast funnit grogrund i den postmoderna, oikofoba västvärlden och som därför också tar sin utgångspunkt i västerländska fenomen och erfarenheter när man bedömer och analyserar omvärlden."

Jo, jag förstår vad han menar. Med ansträngning. Men det hade funnits tydligare sätt att säga det på. Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta.

Faktiskt så känner jag mig efter denna artikel lugnare till sinnes än när jag hörde Åkesson på radio häromveckan. För nu har han tagit bladet från munnen och visat trynet. Det måste vara uppenbart för alla.

Väl?

2009-10-19

Personlighetsförändrad

Det som nu följer har jag skrivit förut (här) men jag behöver upprepa det . En anledning till att jag blir så uppskakad över min ilska är att jag inte riktigt känner igen mig själv. Mina första trettio år var jag en synnerligen fridsam person som aldrig någonsin blev arg. Däremot hade jag en kolerisk mamma som gapade och skrek och som jag faktiskt var rädd för ibland. Jag minns att hon kunde ta hårt och omilt i mig och att vi brottades och hon smällde mig på stjärten en gång. Säkert hände det annat som jag glömt eller förträngt.

Det var min livskris barnlösheten som väckte min sovande ilska. Plötsligt kunde jag bli så arg att jag slog sönder saker, det hade jag aldrig gjort förut. Vreden var befriande, äntligen släppte hämningarna och jag slutade vara så jävla duktig. Och jag vågade faktiskt konfrontera både mamma och pappa vid olika tillfällen. Jag som alltid varit så snäll.

Men nu är det Q som är föremålet för mina mest primitiva känslor. Jag skäms när jag skriver det. Tydligen har jag blivit en arg mamma, tydligen har jag tagit över min egen mammas mammande. Det hade jag ju inte tänkt.

Samtidigt är jag inte helt missnöjd med att ha blivit en ny argare person. Det känns lite skönt också. Och jag vill gärna tro att barn inte far illa av att deras föräldrar visar rättmätig ilska ibland, att det kanske rentav är nyttigt.

Jag vill visa mig som jag är för Q, att han ska veta var han har mig. Om jag är arg så ska det vara synligt. Inga dolda budskap eller motstridiga signaler, ingen passiv aggressivitet, lugnande ord uttalade genom sammanbitna tänder. Aldrig.

Förlåt säger vi ofta. Jag kan inte minnas att mamma någonsin gjorde det, kanske har jag glömt det också. Det vill jag också att han ska veta, att vuxna gör fel, ofta. Att härdsmältorna inte bara är hans fel, och framför allt, att det inte är hans ansvar att reda upp dem. Det är mitt.

Men lätt är det fan inte.

Personlighetsförändrad

Det som nu följer har jag skrivit förut (här) men jag behöver upprepa det . En anledning till att jag blir så uppskakad över min ilska är att jag inte riktigt känner igen mig själv. Mina första trettio år var jag en synnerligen fridsam person som aldrig någonsin blev arg. Däremot hade jag en kolerisk mamma som gapade och skrek och som jag faktiskt var rädd för ibland. Jag minns att hon kunde ta hårt och omilt i mig och att vi brottades och hon smällde mig på stjärten en gång. Säkert hände det annat som jag glömt eller förträngt.

Det var min livskris barnlösheten som väckte min sovande ilska. Plötsligt kunde jag bli så arg att jag slog sönder saker, det hade jag aldrig gjort förut. Vreden var befriande, äntligen släppte hämningarna och jag slutade vara så jävla duktig. Och jag vågade faktiskt konfrontera både mamma och pappa vid olika tillfällen. Jag som alltid varit så snäll.

Men nu är det Q som är föremålet för mina mest primitiva känslor. Jag skäms när jag skriver det. Tydligen har jag blivit en arg mamma, tydligen har jag tagit över min egen mammas mammande. Det hade jag ju inte tänkt.

Samtidigt är jag inte helt missnöjd med att ha blivit en ny argare person. Det känns lite skönt också. Och jag vill gärna tro att barn inte far illa av att deras föräldrar visar rättmätig ilska ibland, att det kanske rentav är nyttigt.

Jag vill visa mig som jag är för Q, att han ska veta var han har mig. Om jag är arg så ska det vara synligt. Inga dolda budskap eller motstridiga signaler, ingen passiv aggressivitet, lugnande ord uttalade genom sammanbitna tänder. Aldrig.

Förlåt säger vi ofta. Jag kan inte minnas att mamma någonsin gjorde det, kanske har jag glömt det också. Det vill jag också att han ska veta, att vuxna gör fel, ofta. Att härdsmältorna inte bara är hans fel, och framför allt, att det inte är hans ansvar att reda upp dem. Det är mitt.

Men lätt är det fan inte.

2009-10-18

Hämtning from hell

Det har varit en jobbig vecka. Magkatarr och ryggmärgsinflammation påminner mig på varsitt sätt om att jag bara har en kropp och att jag ska vara rädd om den och inte stressa för mycket. Som om inte det vore nog har jag dessutom börjat få hjärtfladder. Jag kallar det så, fast det låter onödigt dramatiskt. Regelbundet varje kväll börjar det fladdra i bröstet, som det fanns en fågel instängd där.

Jobbet är förvisso ganska hektiskt. Men den största stressfaktorn den gångna veckan är den som också är solen i mitt liv - Q.

O har varit på kurs vilket gjorde att jag tog alla hämtningar utom en. Det var bara en mer än vanligt, jag brukar hämta tre dagar och O två, och det är konstigt att det skulle göra sådan skillnad. Men kanske var det också att O kom hem sent varje kväll.

Hur som helst, vid varje hämtning har Q spelat upp hela krångelrepertoaren. Smälla igen dörren framför min näsa, ropa dumma fula mamma bajskorv, pila runt som en oljad blixt, vägra ta på sig overall/mössa/vantar, lägga sig raklång på golvet och vråla, vråla hela vägen hem i bilen, vägra kliva ur bilen, vilja bli buren, vråla hela vägen från parkeringen till huset. (Tur att de flesta av våra grannar är lomhörda pensionärer. Jag hoppas att de är jävligt lomhörda.)

Dagmamman och jag har enats om teorin att han är trött på grund av utebliven middagssömn.

Allt eftersom veckan har gått har mitt tålamod sinat. Tisdagens strategi att skoja, lirka, distrahera fungerade inget vidare. Q genomskådade mig och retades bara ännu mer tills jag blev arg och bar ut honom till bilen, utan overall. På fredagen var min stubin kortare, då bars det efter knappt något lirk alls.

På fredag kväll var jag ordentligt modfälld. Ledsen, trött och skamsen. Över att jag inte klarade att sätta mig över hans provokationer. Över att tappa kontrollen och bli så där rosenrasande förbannad som jag inte blir på någon annan människa. Över att jag inte är opåverkad av att det är inför dagmamman han väljer att jävlas med mig. Varför bryr jag mig om det? Hur många pestiga ungar har inte hon sett under sitt yrkesliv? Dessutom är jag nästan säker på att den respekt och uppskattning jag hyser för henne är ömsesidig.

Nu ikväll har jag pratat med pappa och beskrivit det hela och plötsligt klarnade det.

Det är inte sömnbrist som är grundproblemet. Nog för att Q skulle behöva en liten lur på dagen, men han sover sina elva-tolv timmar varje natt och vaknar alltid självmant vid sju, behöver aldrig väckas.

När jag försökte förklara för pappa vad som föregår en hämtningshärdsmälta insåg jag att Q är kluven inför att växla mellan sina olika världar. Han vill gärna morska upp sig inför kompisarna och stila lite, kalla mamma för bajskorv eller ta overallen på huvudet och spela pajas. Det får han också, en stund, medan mitt leende blir stelare och mina vädjanden klingar ohörda. Efter en lång dag vill jag hem, enkelt och smidigt. Men det vill inte Q. Han vill demonstrera sitt oberoende och blir kränkt och arg när jag inte spelar med.

Instinktivt har jag känt på mig det här ett tag, men jag behövde formulera det för att begripa. Jag minns ju själv känslan från min barndom, men jag var äldre.

Jag känner på mig något annat också. Q behöver utmana mig just nu. Jag vet inte riktigt vad det är han behöver ha reda på, var mina gränser går eller om min kärlek står pall eller exakt hur arg jag kan bli. Men något är det.

Mina insikter har inte resulterat i någon konkret handlingsplan men det spelar mindre roll. Det är en lättnad bara att fatta vad som pågår.

Och så skänker jag en tacksamhetens tanke åt min pappa. Han är humanisten i familjen men ändå så skarpt analytisk, alltid. Han kan vara tanklös och drullig så det förslår men är alltid empatisk och intresserad av psykologiska resonemang. Han är monumentalt likgiltig för småbarnsgull, men om en viss pojke vill han alltid höra.

Hämtning from hell

Det har varit en jobbig vecka. Magkatarr och ryggmärgsinflammation påminner mig på varsitt sätt om att jag bara har en kropp och att jag ska vara rädd om den och inte stressa för mycket. Som om inte det vore nog har jag dessutom börjat få hjärtfladder. Jag kallar det så, fast det låter onödigt dramatiskt. Regelbundet varje kväll börjar det fladdra i bröstet, som det fanns en fågel instängd där.

Jobbet är förvisso ganska hektiskt. Men den största stressfaktorn den gångna veckan är den som också är solen i mitt liv - Q.

O har varit på kurs vilket gjorde att jag tog alla hämtningar utom en. Det var bara en mer än vanligt, jag brukar hämta tre dagar och O två, och det är konstigt att det skulle göra sådan skillnad. Men kanske var det också att O kom hem sent varje kväll.

Hur som helst, vid varje hämtning har Q spelat upp hela krångelrepertoaren. Smälla igen dörren framför min näsa, ropa dumma fula mamma bajskorv, pila runt som en oljad blixt, vägra ta på sig overall/mössa/vantar, lägga sig raklång på golvet och vråla, vråla hela vägen hem i bilen, vägra kliva ur bilen, vilja bli buren, vråla hela vägen från parkeringen till huset. (Tur att de flesta av våra grannar är lomhörda pensionärer. Jag hoppas att de är jävligt lomhörda.)

Dagmamman och jag har enats om teorin att han är trött på grund av utebliven middagssömn.

Allt eftersom veckan har gått har mitt tålamod sinat. Tisdagens strategi att skoja, lirka, distrahera fungerade inget vidare. Q genomskådade mig och retades bara ännu mer tills jag blev arg och bar ut honom till bilen, utan overall. På fredagen var min stubin kortare, då bars det efter knappt något lirk alls.

På fredag kväll var jag ordentligt modfälld. Ledsen, trött och skamsen. Över att jag inte klarade att sätta mig över hans provokationer. Över att tappa kontrollen och bli så där rosenrasande förbannad som jag inte blir på någon annan människa. Över att jag inte är opåverkad av att det är inför dagmamman han väljer att jävlas med mig. Varför bryr jag mig om det? Hur många pestiga ungar har inte hon sett under sitt yrkesliv? Dessutom är jag nästan säker på att den respekt och uppskattning jag hyser för henne är ömsesidig.

Nu ikväll har jag pratat med pappa och beskrivit det hela och plötsligt klarnade det.

Det är inte sömnbrist som är grundproblemet. Nog för att Q skulle behöva en liten lur på dagen, men han sover sina elva-tolv timmar varje natt och vaknar alltid självmant vid sju, behöver aldrig väckas.

När jag försökte förklara för pappa vad som föregår en hämtningshärdsmälta insåg jag att Q är kluven inför att växla mellan sina olika världar. Han vill gärna morska upp sig inför kompisarna och stila lite, kalla mamma för bajskorv eller ta overallen på huvudet och spela pajas. Det får han också, en stund, medan mitt leende blir stelare och mina vädjanden klingar ohörda. Efter en lång dag vill jag hem, enkelt och smidigt. Men det vill inte Q. Han vill demonstrera sitt oberoende och blir kränkt och arg när jag inte spelar med.

Instinktivt har jag känt på mig det här ett tag, men jag behövde formulera det för att begripa. Jag minns ju själv känslan från min barndom, men jag var äldre.

Jag känner på mig något annat också. Q behöver utmana mig just nu. Jag vet inte riktigt vad det är han behöver ha reda på, var mina gränser går eller om min kärlek står pall eller exakt hur arg jag kan bli. Men något är det.

Mina insikter har inte resulterat i någon konkret handlingsplan men det spelar mindre roll. Det är en lättnad bara att fatta vad som pågår.

Och så skänker jag en tacksamhetens tanke åt min pappa. Han är humanisten i familjen men ändå så skarpt analytisk, alltid. Han kan vara tanklös och drullig så det förslår men är alltid empatisk och intresserad av psykologiska resonemang. Han är monumentalt likgiltig för småbarnsgull, men om en viss pojke vill han alltid höra.

2009-10-16

Har inte vett att skämmas längre

Vi såg dig göra sit-ups, säger kollegan försmädligt efter lunchrasten. (Han väntade på att innebandytiden skulle börja, jag friskade och svettades och såg antagligen ut som en elefant, om man nu kan tänka sig en sådan i grå byxor görandes sit-ups).

Grattis till att ha överlevt den synen, svarar jag torrt.

Under min skoltid var jag innerligt lycklig över att skolledningen var bakåtsträvande nog att dela på pojkar och flickor under gymnastiken. Det räckte så bra att tjejerna såg mig skämma ut mig.

Ännu för några år sedan hade jag hellre dött än exponerat min rondör och min taffliga grovmotorik för någon jag inte kände väl och litade på.

Men det finns fördelar med att bli äldre, förståndigare och tryggare.

Har inte vett att skämmas längre

Vi såg dig göra sit-ups, säger kollegan försmädligt efter lunchrasten. (Han väntade på att innebandytiden skulle börja, jag friskade och svettades och såg antagligen ut som en elefant, om man nu kan tänka sig en sådan i grå byxor görandes sit-ups).

Grattis till att ha överlevt den synen, svarar jag torrt.

Under min skoltid var jag innerligt lycklig över att skolledningen var bakåtsträvande nog att dela på pojkar och flickor under gymnastiken. Det räckte så bra att tjejerna såg mig skämma ut mig.

Ännu för några år sedan hade jag hellre dött än exponerat min rondör och min taffliga grovmotorik för någon jag inte kände väl och litade på.

Men det finns fördelar med att bli äldre, förståndigare och tryggare.

2009-10-15

Lillasyskon

Det går trögt med nummer två. Snart får vi börja med vår ansökan, säger AC. Detta snart har varat i flera veckor nu.

Men å andra sidan gör det inte så mycket om det inte blir i julklapp som vi får ett barnbesked. Det går precis lika bra med födelsedagspresent till Q, i mars.

(Kanske bättre. Det är trevligare att vara mammaledig under den ljusa årstiden då man kan vara ute. Ytlig reflektion.)

Jag läser en ganska fånig blänkare om hur man ska uppfostra äldstabarn så att de inte blir förnumstiga vuxna i miniatyr. Detta scenario oroar mig inte nämnvärt.

Intressantare är kanske att fundera över hur det blir att växa upp som minstingen i en familj där alla övriga är äldstasyskon. Jag är storasyster, O är arketypen för storebror, Q är redan fokuserad på sin nya roll.

Kommer lilla nummer två att bli konstant överkörd, bortpratad och övertalad av de tre starka viljor som utgör vår familj idag?

Kanske tur att Q redan bestämt namn: Darth Vader.

Lillasyskon

Det går trögt med nummer två. Snart får vi börja med vår ansökan, säger AC. Detta snart har varat i flera veckor nu.

Men å andra sidan gör det inte så mycket om det inte blir i julklapp som vi får ett barnbesked. Det går precis lika bra med födelsedagspresent till Q, i mars.

(Kanske bättre. Det är trevligare att vara mammaledig under den ljusa årstiden då man kan vara ute. Ytlig reflektion.)

Jag läser en ganska fånig blänkare om hur man ska uppfostra äldstabarn så att de inte blir förnumstiga vuxna i miniatyr. Detta scenario oroar mig inte nämnvärt.

Intressantare är kanske att fundera över hur det blir att växa upp som minstingen i en familj där alla övriga är äldstasyskon. Jag är storasyster, O är arketypen för storebror, Q är redan fokuserad på sin nya roll.

Kommer lilla nummer två att bli konstant överkörd, bortpratad och övertalad av de tre starka viljor som utgör vår familj idag?

Kanske tur att Q redan bestämt namn: Darth Vader.

2009-10-14

Dimensionen tid

Jag läser i tidningen att Bodil Jönsson kommer ut med en ny bok, tio år efter succén med Tio tankar om tid.

Den läste jag när den kom och var inte särskilt imponerad, än idag minns jag den irriterande baksidestexten att författaren "resonerar finurligt och genomklokt ". Själva boken minns jag som full av plattityder. Men kanske är det den ultimata definitionen av genomkloka finurligheter.

Nog är det värt att fundera över ens förhållande till tiden. Som jag tidigare har skrivit så har det varit en nyttig övning att umgås med Q, för med honom lever jag helt i nuet.

Har man som jag ett barn med god verbal förmåga får man en fascinerande inblick i treåringars tidsuppfattning. Q svänger sig gärna med diverse tidsmarkörer, men det är uppenbart att deras betydelse bara står till hälften klar för honom. Länge har all förfluten tid markerats med igår.

-Det var igår på Sommarön som jag bajsade i blöjan, sa han häromdagen. (Jo, faktiskt. Q är blöjfri sedan mer än ett halvår men inför utedasset på Sommarön regredierade han.)

-Nej, älskling, det var längre sedan.

-Igår var vi på den där lekplatsen med morfar, säger han och pekar.

Jag gör ett försök att förklara begreppet igår. Igår var den dagen som var före den dag som var idag. Igår var vi ute vid sommarstugan, du lekte med K, sedan kom vi hem och du lekte med D, sedan kom moster J och vi åt middag, sedan åt vi lördagsgodis. Allt det hände igår. Det är flera dagar sedan vi var på lekplatsen med morfar, det var i tisdags.

Aha.

-Mamma, kommer du ihåg när vi var på Skansen med morfar och jag fick en såndär lång svart rem att äta?
-Ja, det kommer jag ihåg, det måste vara länge sedan, var det när jag fyllde år förra gången?
-Ja, det var länge sedan, det var nog i tisdags!

Dimensionen tid

Jag läser i tidningen att Bodil Jönsson kommer ut med en ny bok, tio år efter succén med Tio tankar om tid.

Den läste jag när den kom och var inte särskilt imponerad, än idag minns jag den irriterande baksidestexten att författaren "resonerar finurligt och genomklokt ". Själva boken minns jag som full av plattityder. Men kanske är det den ultimata definitionen av genomkloka finurligheter.

Nog är det värt att fundera över ens förhållande till tiden. Som jag tidigare har skrivit så har det varit en nyttig övning att umgås med Q, för med honom lever jag helt i nuet.

Har man som jag ett barn med god verbal förmåga får man en fascinerande inblick i treåringars tidsuppfattning. Q svänger sig gärna med diverse tidsmarkörer, men det är uppenbart att deras betydelse bara står till hälften klar för honom. Länge har all förfluten tid markerats med igår.

-Det var igår på Sommarön som jag bajsade i blöjan, sa han häromdagen. (Jo, faktiskt. Q är blöjfri sedan mer än ett halvår men inför utedasset på Sommarön regredierade han.)

-Nej, älskling, det var längre sedan.

-Igår var vi på den där lekplatsen med morfar, säger han och pekar.

Jag gör ett försök att förklara begreppet igår. Igår var den dagen som var före den dag som var idag. Igår var vi ute vid sommarstugan, du lekte med K, sedan kom vi hem och du lekte med D, sedan kom moster J och vi åt middag, sedan åt vi lördagsgodis. Allt det hände igår. Det är flera dagar sedan vi var på lekplatsen med morfar, det var i tisdags.

Aha.

-Mamma, kommer du ihåg när vi var på Skansen med morfar och jag fick en såndär lång svart rem att äta?
-Ja, det kommer jag ihåg, det måste vara länge sedan, var det när jag fyllde år förra gången?
-Ja, det var länge sedan, det var nog i tisdags!

2009-10-12

Välmenta aningslösheter

Styvfar ligger på sitt yttersta. Fast hur länge detta yttersta varar, vet vi inte. Mamma och min syster har hållit andan, spänt sig, tänkt nu sker det, nu dör han. Och så har han blivit bättre. Lättnad och glädje. Och ännu större trötthet.

De är båda trötta och ledsna.

Mamma sa i telefon att hon tycker det är jobbigt att tvingas vara så offensiv och petig hela tiden. Vara jobbig anhörig som lägger sig i. Styvfar har fått liggsår, det slarvas med mängden droppvätska, han kräks och har spänd mage och först efter upprepade tillsägelser kollade de hans mage och upptäckte tarmvred.

Värst är, säger min syster, det både hon och mamma får höra av nästan alla. Men han är ju så gammal.

Ja, han är urgammal och lever på nåder och har lurat döden många gånger. Ingen i hans närhet är oförberedd. Men han är också en älskad pappa och make som kommer att lämna ett stort tomrum efter sig. Det blir inte mindre för att man är förberedd.

Jag lyssnar på min syster och konstaterar att hon hanterar detta som det mesta annat på ett beundransvärt sunt och onojigt sätt. Det är inte svårt att trösta henne eller vara ett stöd.

Desto svårare med mamma. Tror du hon blir glad om Q och jag kommer, frågar jag syrran. Hon tittar på mig och skrattar, och jag skrattar också. Skiter björnen i skogen?

Jag bokar tågbiljetter, mejlar min chef att jag tar två dagars semester och ringer mamma. Hon gråter nästan, men den här gången av glädje.

Välmenta aningslösheter

Styvfar ligger på sitt yttersta. Fast hur länge detta yttersta varar, vet vi inte. Mamma och min syster har hållit andan, spänt sig, tänkt nu sker det, nu dör han. Och så har han blivit bättre. Lättnad och glädje. Och ännu större trötthet.

De är båda trötta och ledsna.

Mamma sa i telefon att hon tycker det är jobbigt att tvingas vara så offensiv och petig hela tiden. Vara jobbig anhörig som lägger sig i. Styvfar har fått liggsår, det slarvas med mängden droppvätska, han kräks och har spänd mage och först efter upprepade tillsägelser kollade de hans mage och upptäckte tarmvred.

Värst är, säger min syster, det både hon och mamma får höra av nästan alla. Men han är ju så gammal.

Ja, han är urgammal och lever på nåder och har lurat döden många gånger. Ingen i hans närhet är oförberedd. Men han är också en älskad pappa och make som kommer att lämna ett stort tomrum efter sig. Det blir inte mindre för att man är förberedd.

Jag lyssnar på min syster och konstaterar att hon hanterar detta som det mesta annat på ett beundransvärt sunt och onojigt sätt. Det är inte svårt att trösta henne eller vara ett stöd.

Desto svårare med mamma. Tror du hon blir glad om Q och jag kommer, frågar jag syrran. Hon tittar på mig och skrattar, och jag skrattar också. Skiter björnen i skogen?

Jag bokar tågbiljetter, mejlar min chef att jag tar två dagars semester och ringer mamma. Hon gråter nästan, men den här gången av glädje.

2009-10-08

Charmkurs åt en mänsklig buffel

Jag har fått en ny granne i kontorslandskapet. Blide projektledarkollegan som var sist in och följaktligen först ut har ersatts av en tuffing från en helt annan - nedlagd - avdelning.

Min tid på mitt nuvarande jobb delas in i ett före och efter mammaledigheten. Före gick jag på ett gungfly, hade inte koll på något, hade ingen att fråga. Att jag ändå på något sätt lyckades dra runt sju projekt begriper jag inte. Någon bra projektledare var jag säkert inte.

Efter mammaledigheten föll pusselbitarna på plats. Om jag ska fortsätta med den fåniga liknelsen om livspusslet så kan jag säga att mammablivandet var ramen till pusslet, det som är en förutsättning för att eländet ska hänga ihop och inte trilla isär ideligen. Så det var kanske inte så konstigt att även de bitar märkta "jobb" hittade sin plats efter Q:s intåg.

Fast det var ju inte bara det. Kontoret flyttade vilket gjorde att jag slapp åtta mils bilkörning varje dag. Jag gick ner till deltid. Jag fick nya chefer av en helt annan sort än min gamla. Chefer man kan fråga om saker. Som har relevant erfarenhet, som man inte måste hålla garden uppe för.

Jag förlorar mig i minnen, till saken. Min nye kollega, Tuffe Viktor. Före mammaledigheten hade han och jag en del med varann att göra, och vi kom genast på kant. Jag tyckte han var bufflig, otrevlig, ständigt ifrågasättande och krävande gällande mina ansvarsområden, undanglidande gällande sina egna. Hans namn på mobildisplayen eller i mejlkorgen fyllde mig alltid med obehag. Han var en starkt bidragande faktor till den konstanta osäkerhet jag kände.

När min ledighet led mot sitt slut var jag med på en after work där T-Viktor och jag kom i samspråk med varann. Jag hade ingen aning om vad jag skulle säga, men erinrade mig att sist jag såg honom hade det snackats om gravid fru, så jag klämde ur mig något om att han väl var tvåbarnspappa nu.

- Nä, svarade han kort. Det gick åt helvete.

Jag studsade, men fann mig. Och honom också. Över glasen, i sorlet, fick vi en sorts kontakt. Han berättade att han fått hålla i sitt andra barn. Jag berättade om mitt efterlängtade barn.

Sedan dess har våra vägar inte korsats annat än ibland framför kaffeautomaten. Tills nu.

Och han är fortfarande alldeles förbannat bufflig och hetsig. Typiska dialoger:

T-Viktor: Hur gör man en riskanalys inför konstruktionsgenomgången?
Helga: (tänker, svarar därför dröjande) Tanken är att -
T-Viktor: Jag vill inte veta vad tanken är, jag vill veta hur man gör! (Vänder på klacken och går)
Helga: ... riskanalysen är något man kommer fram till under konstruktionsgenomgången, inte något man gör innan.

T-Viktor: Finns det någon lathund för hur man fyller i timrapporteringen?
Helga: Ja, fast jag vet inte riktigt var.
T-Viktor: Det var helt värdelös information!
Helga: Okej, vill du att jag ska vara hygglig och leta på den åt dig? I så fall - inte den tonen tack.

Alla som tror att Helga verkligen svarade den sista repliken räcker upp en hand. Nej, det gjorde jag förstås inte. Men jag såg tillräckligt ogillande ut för att budskapet skulle gå hem.

Det är inte första gången jag provoceras av Viktortypen. Det är heller inte första gången en Viktor retar sig på mig, för det tror jag han gör. Hans tonfall är inte lika hetsigt, hans svar inte lika bitska när han vänder sig till någon annan. Denne någon är alltid man. Troligen kan man anlägga ett genusperspektiv på detta, men säker kan jag inte vara eftersom jag är den enda kvinnan - inte på företaget, men i relevant befattning och ålder. Så det finns ingen att jämföra med.

Det intressanta med denna utveckling är att jag inte är så störd av Tuffe Viktor som man skulle kunna tro. Vassa replikskiften irriterar mig för stunden och nog var det trevligare stämning på min blide kollegas tid. Men det finns en viktig skillnad på då och nu: Viktor är inte längre någon som kräver saker av mig. Han är en kollega som jobbar parallellt med mig. Och av allt att döma går han fram som en bulldozer lite varstans.

Jag tänker luta mig bekvämt tillbaka och iaktta Viktors framfart. Han kanske gör succé och då kan jag rentav lära mig några knep. Eller också, om det går som jag tror, ska jag i moderligt bekymrad ton och med enerverande engagemang föreslå - en charmkurs.