2009-10-15

Lillasyskon

Det går trögt med nummer två. Snart får vi börja med vår ansökan, säger AC. Detta snart har varat i flera veckor nu.

Men å andra sidan gör det inte så mycket om det inte blir i julklapp som vi får ett barnbesked. Det går precis lika bra med födelsedagspresent till Q, i mars.

(Kanske bättre. Det är trevligare att vara mammaledig under den ljusa årstiden då man kan vara ute. Ytlig reflektion.)

Jag läser en ganska fånig blänkare om hur man ska uppfostra äldstabarn så att de inte blir förnumstiga vuxna i miniatyr. Detta scenario oroar mig inte nämnvärt.

Intressantare är kanske att fundera över hur det blir att växa upp som minstingen i en familj där alla övriga är äldstasyskon. Jag är storasyster, O är arketypen för storebror, Q är redan fokuserad på sin nya roll.

Kommer lilla nummer två att bli konstant överkörd, bortpratad och övertalad av de tre starka viljor som utgör vår familj idag?

Kanske tur att Q redan bestämt namn: Darth Vader.

11 kommentarer:

  1. Är det då verkligen så avgörande vilken plats man har i en syskonskara?

    SvaraRadera
  2. Som ifrågasättande (syster) blir jag stum och förvånad över detta fokus och tjat av just det påtvingade stora i storasyster och storebror.
    Att få ett syskon är en gåva oavsett vilken roll/stämpel/personloghetsgränser barnen blir påtvingde.

    Min syster å jag tog bort stor o liten för länge sen, trots rejäl åldersskillnad (och storleksskillnad ;-) så skönt för båda. Presenterar mig själv aldrig som en storasyster trots både besserwissertendenser och ansvarstagande i övermått. Tack vare att jag är kär syster får jag även vara lynnig, oansvarig och fritänkande. /Stella

    SvaraRadera
  3. Jag tror att platsen i syskonskaran kan utöva stor påverkan. Liksom det faktum om man är sjuk mycket som liten. Eller om det finns gott om böcker i ens uppväxtmiljö. Eller om man är född tidigt eller sent på året. (Ovanstående exempel tagna ur artiklar jag nyligen läst.) Allt påverkar ju, men olika individer påverkas olika mycket, vilket gör att graden av påverkan blir svår att förutsäga. Och så har man en genetisk uppsättning som spelar in, förstås.

    Jag skulle aldrig presentera mig som storasyster. Men jag tror ändå att jag har påverkats av att vara äldst, och att min syster påverkats av att vara yngst. Sedan om det är mycket eller lite i relation till andra faktorer i livet, det kan man förstås diskutera.

    Vad man sedan ska göra åt det är en annan sak. Men fundera kan man ju alltid göra.

    SvaraRadera
  4. Själv är jag ju ett sådant där odrääääägligt och BORTSKÄMT ensambarn!!!! Hu!!! ;-)
    Och maken är storebror men eftersom hans syster är så många år yngre räknas han som "ensambarn" han med enligt ngn udnersökning jag läste för länge sedan. Oj!
    Haha, jag tror att ALLT kan påverka ett abrn såklart, men framförallt är det viktigt att slösa kärlek. Sedan har man gener som faktiskt bestämmer mer än vad många tror. Det finns massor med studier på det också. Tvillingstudier. Generna spelar större roll än miljön så länge det inte handlar om väldigt "ytterligheter" i miljö.
    För egen del bryr jag mig inte ett skvatt om vad som beror på vilket. Som adopterad skiter jag i att mina gener betyder massor och som biologisk mamma till min dotter skiter jag OCKSÅ högaktningsfullt i detta. Jag tror det enda viktiga är att man ska försöka se sina barn som de personer de faktiskt ÄR oavsett vad som fått dem att bli dessa personligheter. Att SE och att stötta. DET tror jag på.
    Hoppas ni får besked snart om att kunna ansöka!
    Kramar!!!!

    SvaraRadera
  5. Underbart namnförslag av blivande storebror!

    SvaraRadera
  6. Strängt taget lyder förslaget

    Gaf Väjdö

    men då hade ni inte förstått vem som menades, eller hur? I andra hand föreslår Q namnet Anakin, i tredje hand Pelle.

    SvaraRadera
  7. Storebror är storebror, lillebror är lillebror, och aldrig mötas de två. Lite på skämt men även med allvar. Nog spelar det roll och nog kommer jag att uppfostra Q till att ta sitt ansvar som storebror. Det ansvar som jag själv inte tillräckligt tog. /O

    SvaraRadera
  8. Hej!

    Regelbunden och tacksam läsare här med 3 barn genom adoption (och storasyster, gift med en storebror och vårt äldsta barn en flicka). Det har forskats en del på placering i syskonskaran och dess påverkan och forskarna kan inte belägga att placering i skaran har betydelse! Forskning handlar ju om resultat på gruppnivå så för den enskilde kan det ju givetvis stämma - men då finns det ju många det inte stämmer på!

    Jag tycker att det är skönt att kunna koppla bort att "äldsta barn är sådana" osv på samma sätt som vi så gott det går inte pratar om att "flickor är sådana". Det ger ju barnen fler möjligheter och nej, jag tycker inte jag har några typiska flickor/äldsta barn/killar/yngsta barn hemma hos oss.

    Det är allvarligt tycker jag när författare och föreläsare bygger hela sin verksamhet på "placeringen-i-syskonskaran" idéer - som det inte finns vetenskapligt belägg för. Oseriöst ...

    Om någon är intresserad finns här t ex diverse länkar och diskussion om detta.

    http://www.vof.se/forum/viewtopic.php?f=17&t=7020

    Maria

    SvaraRadera
  9. Jag håller med Maria och blev faktiskt lite förvånad över att du verkar lägga så stor vikt vid detta Helga, när du i fallet flickor pojkar inte alls verkar ha samma förutfattade mening?

    SvaraRadera
  10. Det var skönt att höra att vetenskapen säger att det inte finns en systematisk skillnad.

    Som barn till en mycket allvarligt ansvarstagande storasyster och systerdotter till hennes glatt slösaktiga lillasyster har jag tänkt mycket på det här.

    Särskilt mycket tänkte jag på det när jag satt barnvakt åt lillebror T, då året, och storasyster E, tre. Han vaknade ledsen och gråtande och medan jag försökte trösta stod E bekymrat vid sidan om. "Gå och hämta en näsduk är du snäll" sa jag till henne. Och såg i samma ögonblick framför mig hur man gör en storasyster av en storasyster från det ögonblick småsyskonet kommer hem från BB.

    Nu vågar jag tro att jag kanske inte lade grunden till ett hopplöst grått liv helt präglat av plikttrogenhet i alla fall!

    SvaraRadera
  11. Nej gudars, om ni tror att jag tror att bara äldstabarn blir presidenter så förstår jag att ni undrar! Men det tror jag alltså inte. Och jag lägger inte särskilt stor vikt vid detta, tvärtom. Jag vill gärna uppfostra mina barn till att inte inta typiska storasyskon- och småsyskonsroller. T ex så är en av mina bästa kompisar storasyster precis som jag, i hennes familj var det uttalat att hon hade ett ansvar gentemot de andra att skaffa sig en gedigen utbildning för att eventuellt kunna hjälpa småsyskonen med försörjning. Helt fel tycker jag.

    Däremot tror jag att det kan finnas vissa skillnader, och dem vill jag alltså försöka motverka. Det lär vara ganska bevisat att förstabarn pratar tidigare och bättre än t ex fjärdebarn, helt enkelt för att de haft mycket mer tid att öva ensam med en vuxen utan att andra (äldre) barn lägger sig i. Säkerligen får inte detta effekter upp i vuxen ålder och tur är väl det!

    För övrigt förstår jag inte riktigt parallellen till kön. Jag vill inte pådyvla mina barn egenskaper utgående från varken kön eller placering i syskonskaran. Men det betyder ju inte att man helt kan skita i frågorna och gå på instinkt, tvärtom tror jag. Ens instinkter är så färgade och präglade av all skit man fått höra sedan barnsben om att flickor (särskilt storasystrar) är ansvarstagande, osv så litar man bara till dem tror jag risken finns att det blir fel.

    Att vi sedan uppmuntrar Q:s prat om att bli storebror har en annan förklaring. Jag minns mycket väl hur min mamma alltid framhöll hur mycket min lillasyster tyckte om mig och hur viktiga jag var. Ända från början, när hon var bebis "titta vad glad hon blev nu när du kom". Det var psykologiskt mycket listigt. På så sätt kände jag mig aldrig undanskuffad. Storasyster var en lika viktig roll som mamma och pappa. Mycket avundsjuka undveks där tror jag.

    Men förstås ska storebror få vara liten och ynklig också, när han behöver.

    SvaraRadera