2009-11-26

Kärlek - ska det vara så svårt?

Jag lyssnar på Peter Barlachs låt Till en styvdotter och översvämmas av blandade känslor.

Mitt tålamod hade varit större om det gällt mitt kött och blod - javisst, så var det ju. Precis så. Och det har jag så svårt att förlåta. Ännu mera nu som überpräktig och närmast parodiskt lycklig adoptivmamma.

Detta var en av de svarta demoner jag fick nedkämpa (dock inte den största eller svartaste) inför beslutet att adoptera. Mycket nära mig hade jag ett solklart bevis på att gener var viktiga, att man älskar sitt kött och blod allra mest. Att man accepterar och visar tillgivenhet för ett slumpmässigt utvalt barn i ens närhet men att detta barn förbleknar när solen går upp i ens liv.

Vad jag är glad att jag inte lät mig skrämmas. Igår var Q och jag ensamma på kvällen. Vi lekte en gissningslek, att nynna sånger för varann och låta den andra gissa. Q:s fantasi är begränsad, han väljer oftast samma sång som jag just nynnat, men jag spelar snällt med. Sedan fick Q byta bort godnattsaga mot en stund framför Youtube. Senaste faiblessen är nämligen Djungelboken. Baloos sång, Kung Louies sång och Gryningspatrullen diggas intensivt av mor och son, han är på väg att lära sig texterna. Vilken unge jag har fått!

Han somnade med huvudet på min arm. Jag låg där och kände hans puls bulta under fingrarna, med näsan inborrad i hans hår. Och tänkte, som så många gånger förr - hur är det möjligt? Hur kunde det bli så här? Hur kunde jag leva före honom? Hur ska jag klara den dag han är tio eller tolv eller femton och inte alls vill ha min näsa i sitt hår? Njut Helga, medan det varar! Njut den nåd som beskärts dig!

Det är så starkt att jag knappt vågar känna efter, knappt kan sätta ord på det.

Fuck gener. Fuck kött och blod. Det går att älska bara man vill.

Men visst fattar jag att styvfar (och de flesta andra styvföräldrar) hade helt andra förutsättningar än jag har haft med Q. Han kom till oss som liten, en trygg och kärleksfull pojke som visade oss precis vad han behövde. Och vi var riggade och förberedda till tänderna, ambitiösa och fulla av längtan.

Men kom fan inte och säg att det inte går. För det gör det.

8 kommentarer:

  1. Du kan verkligen uttrycka dig! Och när man känner igen känslan är det som att du sätter ord på det jag upplever. Så häftigt!!

    Jag tror styvföräldrar har ett annat arv än vi att tampas med, de vet de kommer på andra plats både för barnet som har en annan förälder av samma sort och för partnern för då kommer barnet i första hand. Det krävs mognad att komma förbi det och både älska barnet och finna sig att komma efter barnet i parterns hjärta.

    Vi adoptivföräldrar älskar våra barn innan vi ens träffat dem, och det delar vi med våra partners.

    Och i barnlitteraturen är det alltid styvförälderna som är den elaka. Som lite fick jag alltid frågan om jag hatade min styvmamma/pappa och kände att jag aldrig blev trodd när jag sa nej. Jag hatade inte dem (ok, en faktiskt...), men jag älskade dem inte heller, fast det var det aldrig någon som frågade :-)

    Tack för din blogg! Har följt dig sedan adoptera.nu:s tider och du är alltid lika klok!

    \Lena

    SvaraRadera
  2. Amen to that!
    Du skriver fantastiskt

    Gräddnosan

    SvaraRadera
  3. Och sen finns det en står skillnad mellan att vara adoptivförälder och styvförälder, i mina ögon. Adoptivföräldrar får ett helt eget barn medans styvföräldern får någon annans barn till låns, ibland hela livet men helt utan garantier för hur länge.

    SvaraRadera
  4. Håller med ovan - du skriver fantastiskt om tänkvärt.

    Mera (styv)pappasnack!

    Min styvfar konkurrerade inte med min döda pappa men var inte på något sätt välkommen in i familjen från min sida. Att de inte gav upp föhållandet tyder på mycken galen envishet från styvfars sida - vilket jag ärvt miljömässigt från just honom! Vi levde ihop under samma tak i ca 7 år och under tonåren prövades han på alla sätt
    (startade kampen-mot-Kurt-klubben, spydde ner hans bil, ignorerade, intrigerade mm). Hans barn bodde helgvis med oss och det gick bra.

    Att som styvförälder veta att man kommer att leva med och ha en relation med ett barn livet ut (det utgår man väl från när man flyttar ihop med sin partner)och inte fullt gå in för en helt egen relation till styvbarnet utan välja något mindre det känns för mig inte rätt, hur svårt och motigt det än kan bli. Och ansvaret för det ligger hos den vuxna. Alltid. Barnet finns ju där framför en. Plats för viktiga barn och vuxna finns det alltid.

    Jag var viktig för min styvfar, är fortfarande viktig för honom, som egen person inte bara som sin sambos dotter.
    Han ville att jag skulle gilla honom men det kändes att det var mera, inte som någon fadersersättare det betonades nån gång men han fick mig att känna mig betydelsefull och älskad.

    Tänk om de givit upp - då hade jag blivit övergiven två gånger av den viktigaste mannen som barn-ungdom.

    Jag presenterar honom som min styvfar och är himla stolt över honom och vår relation.
    Den gjorde att jag inte tvivlade på att kärleken skulle komma när jag skulle adoptera.
    Som Morfar är han oslagbar.

    Så kan det också vara/Stella

    SvaraRadera
  5. Så fint skrivet, som vanligt.

    Jag har funderat på det där med "kött och blod". Jag har vid enstaka tillfällen använt mig av det uttrycket när jag pratar om min bror, men biologi och gener är faktiskt det sista jag tänker på. Med kött och blod menar jag att jag finns och jag är i relation till honom. Jag är storasyster för att han är min lillebror. Det är inte det faktum att båda har en grop i hakan och krokiga tår som utgör bandet, utan vi är för evigt förenade av vår gemensamma uppväxt och historia.

    Flummigt kanske, men så känner jag.

    SvaraRadera
  6. Som vanligt så oerhört målande och vackert skrivet Helga! Jag känner igen mig så väl i alla de känslor och tankar som kan välla upp i en när man har de där underbart fantastiska stunderan med sitt barn.
    Men detta med "kööt och blod" är verkligen BARA ett uttryck. Iallafall för mig. inget som på något vis är bokstavligt. Att dela blod och gener ÄR sjävfallet något som har betydelse. I våra gener gömmer sig mer än vad vi någonsin kan ana. Personilighetsdrag, sjukdomar.... Saker som kan vara nog så betydelsefulla och viktiga. På flera plan. MEN detta har NOLL med Kärlek att göra!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

    Att älska sitt barn, sina föräldrar, sina syskon har inget med gener eller biologi att göra. Alls. Hur skulle man då förklara att så många män älskar sina barn som de är "säkra på" är deras biologiska avkomma, men som när barnet är äldre kanske t o m vuxet visar sig ha en helt annan biologisk far. Kärleken, relationen, närheten blir väl inte mindre för det? Inte till barnet. Det tror jag inte iallafa.. Däremot kan det sjlvklart bli en kaotisk period där mannen med full rätt förlorar tron på mycket eftersom man inser att man levt i en av de största livslögnerna. Sorgen och känslorna inför detta är förståeliga. Men det handlar ju om att man litat på sin partner men att man sedan insett att man blivit totalt förd bakom juset. Det handlar inte så mycket om gener som om att man förlorar tron och tilliten till den man tror sig stått närmast. Gisssar jag?
    Som adpoterad dotter kan jag säga att gener inte betyder ett skit för kräleksrelationen till familjen. Inte alls. Nada. Kärlek och tillit sitter i helt andra delar än DNA-spiralen. Så är det bara.
    Däremot tror jag att detta med styvföräldrar och styvbarn kan vara helt annorlunda. Av flera skäl. Dels att man kanskei kommer in i varnadras liv i betydligt senare stadier. Barnen är äldre och "har" oftast den biologiska föräldern kvar i livet eller om inte annat kvar i minnet. Färskt. Man har en historia med sin biologiska föräldr. Det är DEN förälder man ser som pappa eller mamma. Då är det svårt att kliva in som styvförälder. Och samma sak fast tvärtom vad gäller känslor som vuxen som plötsligt står med "nya" barn. Barn som redan är väldigt färdigutvecklade individer. OCH som man dessutom inte har någon som helst "rätt" till hur många år man än skulle finnas vid deras sida. vetskapen om att OM förhållandet till ens partner tar slut så har man ingen rätt i världen att få umgås med deras barn. Åtminstone i mina ögon måste detta vara ngt som skulle kunna göra att vissa iallafall till en början, kanske inte helt oreserverat tar till sig barnet/barnen helt utan förbehåll.

    Men som adoptivförälder/adoptivbarn är förhållandet helt annorlunda. Med detta menar jag inte att det inte kan uppstå problem eller komplikationer i relationen. Självklart kan det det. Precis som i vilken familj som helst. Men jag tror att fömågan att ta till sig någon helt och fullt inte sitter i generna. Men uttrycken lever såklart kvar. Eget kött o blod. Eller blod är tjockare än vatten. Men idag i de flesta moderna västerländska samhällen är detta endast ett uttryck för en känsla. Att de som står ens hjärta närmast, de som tillhör ens familj oavsett biologisk härkomst, är de man kan gå genom eld för. Men kanske inte grannen... Om du förstår vad jag menar.
    Stor kram och fortsätt njut av Q!!!!!

    SvaraRadera
  7. så starkt skrivet - så vackert. Mina ögon tåras och hjärtat svämmar över av kärlek. LYCKA är att få uppleva den starka känslan. Starkare än järn, stål och diamant. En känsla utanpå alla känslor. Tack för beskrivningen. Tack.

    SvaraRadera
  8. Tack till er alla! Den som berör mig mest idag är Stella - ge Kurt en kram från mig, en okänd styvdotter, är du snäll! Fan vad skönt det är att höra att det finns de som inte ger upp.

    SvaraRadera