Ytterligare en hämtning from hell. Idag skulle Q och jag köpa julklapp till pappa, var det tänkt. Q var förberedd och förhöll sig tämligen nådig till idén. Dagmamman var instruerad att påminna Q om att sova, nej förlåt vila middag så att han skulle orka med utflykten. Q själv hade tummat på att vila middag.
Allt gick åt helvete. Påminnelsen om att vila hade glömts bort, bara den som själv dagligen tar hand om sex ungar under fem år kan klandra henne. En dolskt blängande Q sjönk ihop i en hög på hallmattan och vägrade allt. Gå och kissa, njet. Overall? Bah. Kängor? Dream on. Tre personer (dagmamma, dagpappa och jag) lirkade, förhandlade och skojade tills mitt tålamod brast och jag lämpade upp ungen över axeln och på något sätt också fick med mig ytterkläder och ryggsäck och så sporrsträck ut i bilen.
Vrål interpunkterat med korta tystnader då nya saker uttänktes att vråla om. När jag slutgiltigt och alldeles för sent- obotligt korkad som jag är - insåg att planen ohjälpligt gått om intet, rann en ström av svordomar över mina läppar. Ja, det är sant. Tills en gråtsprucken röst påminde mig - mamma, man FÅR inte säga skit!
När jag svängde in på parkeringen hemma hade han somnat och jag svor ännu mer inom mig. Att väcka Q och bära in honom brukar resultera i total härdsmälta. Men ibland sker under. Han vaknade och gnydde och beklagade sig och frös så han skakade och vägrade att ta på sig overallen men accepterade kängor, mössa och vantar, och så gick vi hand i hand hem. Resten av kvällen kvittrade han. Vi åt köttgryta och lade pärlplattor, jag läste Pippi Långstrump har julgransplundring och han somnade på min arm.
Ändå är jag så jävla ledsen. Bottennappet är inte Q:s beteende, snarare mitt och framför allt min egen reaktion. Varför tar jag så illa vid mig? Varför sliter detta på mig så? För det gör det. Hemska, hemska tanke, jag orkar inte vara hans mamma - den mamma jag vill vara - när han gör så här. Min smarta glada fantastiska pojke som beter sig helt åldersadekvat. Har jag inte större motståndskraft och kapacitet än så här?
Nu ska jag gå och lägga mig och hoppas att jag somnar och inte börjar tänka om jobbet. Jo, just det. Finn fem fel. Sömnen, jobbet, jobbet, jobbet och så lite jag själv.
Imorgon hämtar O medan jag tränar och på torsdag prövar Q och jag lyckan igen.
Det där är ju jättejobbigt för er båda två, fast jag är alldeles övertygad om att det inte alls har långtgående negativa konsekvenser för någon av er. Och jag är också övertygad om att det kommer att gå över.
SvaraRaderaI väntan på det, är det nödvändigt att gång på gång försätta er i den här situationen? Funkar det inte att O hämtar för det mesta och du bara någon gång ibland?
Jag vet ju inte mycket om att leva med treåringar. Men jag har sysslat med hästar i tjugo år och lärt mig att det enda som fungerar med de där riktigt hopplösa situationerna är att undvika dem (när man som i det här fallet kan förutse var och när de infaller); det finns inte en möjlighet att reda ut dem. Så småningom, när man tror att saker och ting har förändrats kan man försiktigt närma sig dem igen.
Du orkar vara hans mamma. Du orkar inte vara den mamma DU skulle vilja vara när han gör så här. Men det ena utesluter inte det andra.
En dag kommer ni båda att brista ut i skratt när Q påminner dig om att man inte får säga skit.
Min egen lilla koreanska pojke, några månader äldre än din, är likadan just nu. Och jag är likadan som du. Jag som aldrig, aldrig skulle svära åt mina barn, står plötsligt i hallen och vrålar "Man måste FAN ha mössa när det är minusgrader". Jag blir så arg, helt skogstokig faktiskt. Det är pinsamt och fult. Men det är svårt, svårt, svårt när den mest älskade bara skriker, skriker och skriker. När man VET hur klok han egentligen är, att han mycket väl kan förklara exakt vad han vill istället för att bara vråla rakt ut. Sen, när vi båda hade lugnat ner oss, hittade vi inte hans mössa. Antiklimax!
SvaraRadera-"Då får du ha traktormössan."
-"Den är sticksig."
-"Då får du ha pappas mössa."
-"Den är för mjuk!"
-"Men om en mössa inte får vara sticksig och inte mjuk, hur ska den då vara?"
-"Den ska vara orange."
Efter det är det svårt att fortsätta vara arg. När min man hämtade honom på dagis var han stolt över att ha pappas mössa på sig. Sen tror jag egentligen inte att det är farligt att vara arg - min mans föräldrar var aldrig arga eller ledsna, det har verkligen inte varit bra för honom.
Jag har för övrigt läst nånstans om jämställdhet och att dela lika, att det INTE är att dela lika att pappa lämnar och mamma hämtar. Det är helt enkelt mycket jobbigare att hämta, för de allra flesta (mig inräknat, ofta är det jättejobbigt).
Vi har en liten till, som snart fyller två. Ibland har jag tänkt att det var puckat att "skaffa" två så tätt, men när vi fick chansen att skicka en ny ansökan till Korea efter bara 1,5 år vågade vi inte dra ut på det. Ibland är det riktigt, riktigt jobbigt. Ofta är det helt underbart. Jag är tröttare nu, men gladare också. Jag längtar inte efter nånting längre, jag har verkligen allt jag vill ha.
Jag önskar dig all lycka med er nästa adoption! Och jag hoppas så att du hinner/vill fortsätta skriva. Din blogg är så sanslöst välskriven och viktig.
/Anka
Helga, fina!
SvaraRaderaDu är en fantastisk mamma. Punkt.
Även fantastiska mammor säger skit ibland.
Eftersom hämtningarna är pissjobbiga för er och ändå på något vis måste göras så hade jag försökt vända dem upp och ner. Liksom få bort maktkampen i dem. Jag tror att jag hade (laddat först, i bilen, med choklad och yoga eller snus eller vafansomhelst för att få ordning på stressnivån) satt torra sockar och raggsockar i bilen. Sen travat in på dagis och kungjort att idag ska vi åka hem utan ytterkläder och utan skor och gärna gjort det hela ännu mer tokigt och bakvänt om det går. OCH låtit ungen ta sig till bilen i bara sockar och blivit kall och blöt om fötterna. Sen hade jag kört så några dagar i någon sorts omvänd vuxenvisdom tills Bill hade varit tvungen att undervisa mig om vad man måste ha på sig när man går ut för att inte frysa.
Alternativt hade jag, om jag varit stark nog, tyst och utan att förhandla med våld och utan att bli arg klätt på och tagit med ungen. Utan snack liksom. Inga hot, ingen ilska, bara såhär går hämtningar till och det spelar ingen roll hur arg du blir, det är såhär man gör...
Heja dig Helga. Du är så jävla bra. Och varje gång du har uppdaterat bloggen blir jag jätteglad!
När jag läste ditt inlägg tänkte jag på att det borde finnas fler bloggar som tar upp viktiga föräldraskapsfrågor. Det är så otroligt givande att läsa.
SvaraRaderaJag vet inte mycket om 3-åringar och har inga konkreta tips. De du redan har fått verkar ju dessutom mycket bra.
Det jag tänkte på när jag läste var frågorna du ställer dig om dig själv. Jag läste en sak i en av Jesper Juuls böcker som jag ofta tänker på: många föräldrar är väldigt upptagna av allt som de tycker att de bör ge barnen, och oroar sig för att inte sitta inne med alla resurser som krävs för att kunna göra det. Men då missar man att föräldraskap också handlar om att få en massa av sitt barn. Man behöver inte vara fix och färdig från början, barnet kan lära en att vara förälder. Man tvingas utvecklas som person på ett sätt som man kanske aldrig hade gjort annars.
Kanske självklart, men jag tycker att det är meningsfullt att tänka så, för att vara konstruktiv när det blir jobbigt. Och i det här fallet tycker jag svaret på din fråga om din kapacitet är: jo, du har stor kapacitet, för du reflekterar och jobbar med dig själv.
En fundering också: Vad är det Q ger uttryck för i situationen som du beskriver? Är det bara att han är trött eller är det något mer? Det kan ju ha betydelse för hur situationen ska hanteras.
Det är så svårt det där med ilska, och så viktigt också.
SvaraRaderaPrecis som jag vet att det diskuterats innan här i bloggen, så tror jag att den snabba ilskan som fort går över är så otroligt mycket bättre än det långsinta surandet. Det viktiga är bara att den är förutsägbar - åtminstånne till en del. Att den kommer när man inte klär på sig utan vägrar att gå hem från dagmamman känns helt okej tycker jag. Värre om den kommer oväntat och oförutsägbart. Att man måste tassa på tå om föräldern verkar vara på dåligt humör för att man vet att vad som helst kan göra att det exploderar (det har jag erfarenhet av).
Sedan tror jag att det är viktigt att man faktiskt BLIR arg också - och att man inte alltid beter sig helt exemplariskt då.
En av mina bästa vänner har alltid haft problem med sin självkänsla och med sin konflikträdsla, något vi pratat massor om, och en sak som återkommer är hennes barndomsupplevelse att det var fel att visa starka negativa känslor. Hennes föräldrar (som är underbara och som jag älskar mycket) hör till den milda och förklarande sorten som ALDRIG höjde rösten mot sina barn. De förklarade att det var okej att bli arg - men de var aldrig själva arga. Ilska blev ett felaktigt beteende och min väns känsla var att det var något fel på henne som blev arg ibland.
Lagom är väl som vanligt bäst...
...och sedan är ju treåringar både så underbara och så hemska. Jag har själv samma problem som du - att jag blir aldeles för arg ibland, och jag jobbar stenhårt på att be om ursäkt utan att ge min pojke skulden just nu. Att kunna säga "Förlåt att jag skrek åt dig, jag borde inte ha gjort det" utan att lägga till det där "...men när du vägrar klä på dig så...".
Det är så hiskligt svårt bara.
Inga kloka ord som ovanstående utan mer en instämmande tanke och någon slags lättnad över att det inte bara är vi som har sådana hämtningar utan även finfina mammor som du Helga. Skönt att veta..
SvaraRadera/Karonesse
Tack snälla du. Även jag är en mamma med höga ambitioner som dömer sig själv hårt. Jag svär minst en ramsa i veckan när allt går dåligt, och då svär jag mest över mig själv men tyvärr inför barnen. Tack för att du berättar så öppet om att även du, som är så klok, hamnar där ibland.
SvaraRaderaVi kämpar på. Och läser förtvivlat i Fem gånger mer kärlek....
Jag tror det är bra att sätta punkt för lirkande och skojande och bara ta barnet och lånka iväg. Någonstans måste man få visa att man har sin gräns. Jag tror också att Q väntar på den gränsen och vill ha den.
SvaraRaderaVad jag skulle vilja från min egen sida när sånt händer är att jag kunde bryta tidigare och sätta gränsen innan jag själv blir så arg och ledsen. För det är skillnad i hur jag bär iväg med mitt barn om jag dragit gränsen innan jag rycks med och när jag är jättearg. Skillnad på kroppsspråk och uttryck. Då sätter jag gränsen på ett vänligt fast och bestämt sätt. Detta är jättesvårt.
Det är lätt att det blir hot, mutor och skuldskapande. Det är övning varje dag i vår familj känns det som. Jag försöker börja om på ruta ett. Säga förlåt när jag gjort fel. Försöka också klappa mig själv på axeln när jag gjort något bra och inte bara gräva ner mig i det jag gjort dåligt.
Det är förfärligt att sitta med en klump i magen och tårar brännande bakom ögonlocken och känna att man far illa med sitt barn fast man absolut inte vill det.
Jag är överväldigad av er respons och har läst kommentarerna flera gånger och ska göra det igen! Tack snälla ni! Detta är svaret på varför jag bloggar.
SvaraRaderaIdag är det torsdag och efter en morgon som började med krångel och slutade i total harmoni, ska det bli intressant att se hur hämtningen avlöper. Igår gick Q med på att göra som farfar - vila efter maten. Min plan är dessutom att Kung Louie - från Djungelboken alltså - ska ha varit på besök och lämnat en banan i Q:s bilstol. Tror nämligen att blodsockret är lite lågt vid fyratiden.
Jag vill begrunda och svara på många av klokskaperna ovan, det ska jag göra vid tillfälle. Tack igen!
Vännen! Jag känner ien mig. Inte för att det kanske är ngn tröst, men mitt tålamod kan verkligen bara sina. Slut. Tomt i tanken. Måste fylla på mer bränsle för att orka. det ÄR jobbigt att ha barn. Det är underbart fantastiskt och det absolut bästa i livet, MEN man måste få känna och reagera så som du gör också. Inte hela tiden. inte alltid. Men vi är människor. Trots att vi har barn. Vi har egna saker som tar kraft o energi från oss. Kanske skulle vi ibland bara vilja göra EXAKT som Q?? Lägga oss på hallmattan och skrika att vi inte vill. Att vi itne orkar. Sådant är livet ibland. Både när man är liten och när man är stor. Skillnaden är att när man är stor "Gör" man inte så....
SvaraRaderaEller?
Jag tycker att ni verkar haft en jättefin kväll. Att ni hade ett missöde vid hämtningen får man ta. Du är en kalasmamma och jag vet att Q känner det. JKärlek handlar o att FINNAS att vara ett stöd. Allt det är du. Men att biland få snedtänding det händer. Just nu är jag själv inne i en jävligt stressig situation jobbmässigt. Tiden finns inte. jag är trött. Städnigt. Men har också ständigt dåligt samvete. över jobbet. över E. Över allt jag borde men inte hinner. Samtidigt så har dygnet bara 24 timmar. Det är så. inget jag kan ändra på. Men visst. igår vid läggning ville E bara inte somna. Trots att hon var så trött så trött. Efter att ha provat det mesta hur länge som helst insåg jag att jag höll på att bli överirriterad. Det fungerade bara inte. jag gav upp. Alltså var hon upp sent vilket medförde en väldigt trött o gnällig tjej i morse. Men ibland kan man itne vara yllemamman. Det fungerar inte.
Man passerar ibland gränsen. Huvudsaken är att man inser ATT man gör det och att man funderar över varför samt hur man nästa gång ska kunna försöka hantera saken annorlunda. OCH att man inte vöerskrider gränsen alltför mycket. Att bli arg, irriterad, skälla säga fula ord. Det är ändå helt normalt. Så länge man inte skadar sitt barn oc så länge man själv kan inse att man gjort fel och kan be om förlåtelse och ev förklara lite så tror jag inte alls det är ngn fara. Snarare visar man barnet att det FINNS gränder. även för mammor.
Stor varm kram!!
Hej Helga. Förra gången jag läste om hur du blev arg på Q, hur du reflekterade över din mammas ilska och hur du inte ville bli som hon, ville jag kommentera men det blev aldrig så. Men nu vill jag skriva till dig om det här med ilska.
SvaraRaderaJag känner igen mig i det du skriver. Jag tampas också med temperament och spöken från barndomen (min egen förälders ilska som var allt annat än sund) samt inte minst höga krav på mig själv som mamma. Ett tag fick det mig att fundera så mycket att jag gick till en barn- och föräldrapsykolog. En mycket klok, erfaren och välrenommerad sådan. Vi pratade mycket om just det du beskriver i dina inlägg och hon fick mig att inse flera viktiga saker som har hjälpt mig mycket och som jag skulle vilja vidarebefordra till dig.
Först och främst. Man ska bli arg på sina barn. Det är alltså inte bara OK eller "ingen kan jämt vara perfekt".. Utan det är en NÖDVÄNDIGHET att visa barnen att såna känslor är normala och inte farliga utan en del av livet. (Precis som någon annan klok läsare skrev, annars tror ju barnet att det är något fel när det självt blir arg).
Det som är läskigt är dock att man kan bli så rasande, oförnuftigt, opedagogiskt arg på sitt barn. Men det är så man beter sig när man är riktigt, riktigt arg. Är du behärskad, talar pedagogiskt, håller tillbaka då visar du inte din ilska för barnet och då visar du inte heller att det är OK att vara arg på riktigt.
Men när blir man för arg då? frågade jag psykologen och tänkte på den illröda ilska som kommer över mig ibland och hur jag fräst åt mitt barn. Hennes enkla svar har jag tänkt på många gånger. När du kränker barnet. När du gör illa fysiskt, säger jäkla skitunge eller annat elakt. Det kan naturligtvis hända också och då får man säga förlåt och lova sig själv att inte göra om det. Men detta att "bara" bli arg, det är inte någonstans farligt eller destruktivt för barnet.
Du gör rätt när du ryter och visar ilska! Du visar känslor och det är bra och sunt och viktigt och kommer att vara en tillgång för Q. Och jag vet att du också visar honom andra känslor, positiva sådana, att du älskar honom! Hela den här bloggen är ju en kärleksförklaring till honom.
Nu ska du lägga bort det dåliga samvetet. Och så ska du bli arg på Q när han gör dig arg! Och sen ska ni kramas och bli sams du ska ha lite dåligt samvete för att du tog i. Men du ska inte tänka att du inte orkar vara hans mamma när du blir arg. Du ska tänka att du gör precis rätt, att du beter dig precis som du ska och att Q får växa upp med en mamma som är mänsklig och som man kan läsa av. Vars sinnesstämning visar sig på utsidan och det är jättebra och friskt och det bästa du kan ge honom.
Hälsningar mamma till S