2010-12-30

It never rains, but it pours

För en dryg månad sedan var jag ganska modfälld över utsikterna på jobbfronten. Jag sökte och sökte, men inget hände. Första mars är det tänkt att O ska ta över här hemma, och det verkade allt mer osannolikt att jag skulle ha ett nytt jobb innan dess. Visst kan jag gå tillbaka till mitt gamla, men inte gärna.

Men så en vecka före jul damp ett mejl ner. Från den trevlige chefen, som meddelade att han skulle gå på julledighet, men ville hålla kontakten. Hör för all del av dig om du får nytt jobb före den 10 januari, skrev han.

Välsignade karl, tänkte jag. Så fort går det inte. Det är knappast huggsexa om det jag kan erbjuda.

På söndagkvällen satt jag uppe sent och surfade, och sökte två jobb. Jag funderade nästan på att strunta i dem, fast de var intressanta.

På måndag morgon ringer telefonen och på onsdagen fick jag komma på intervju på det ena. Dagen före julafton ringde de tillbaka och vill träffa mig på en andra intervju direkt efter nyår.

Och igår kom ett mejl från det andra jobbet jag sökt. Din profil är intressant, får vi träffa dig efter nyår för att diskutera eventuell anställning?

Nej, jag ska inte ropa hej ännu. Bara lite försiktigt så att ingen hör. Hej!

It never rains, but it pours

För en dryg månad sedan var jag ganska modfälld över utsikterna på jobbfronten. Jag sökte och sökte, men inget hände. Första mars är det tänkt att O ska ta över här hemma, och det verkade allt mer osannolikt att jag skulle ha ett nytt jobb innan dess. Visst kan jag gå tillbaka till mitt gamla, men inte gärna.

Men så en vecka före jul damp ett mejl ner. Från den trevlige chefen, som meddelade att han skulle gå på julledighet, men ville hålla kontakten. Hör för all del av dig om du får nytt jobb före den 10 januari, skrev han.

Välsignade karl, tänkte jag. Så fort går det inte. Det är knappast huggsexa om det jag kan erbjuda.

På söndagkvällen satt jag uppe sent och surfade, och sökte två jobb. Jag funderade nästan på att strunta i dem, fast de var intressanta.

På måndag morgon ringer telefonen och på onsdagen fick jag komma på intervju på det ena. Dagen före julafton ringde de tillbaka och vill träffa mig på en andra intervju direkt efter nyår.

Och igår kom ett mejl från det andra jobbet jag sökt. Din profil är intressant, får vi träffa dig efter nyår för att diskutera eventuell anställning?

Nej, jag ska inte ropa hej ännu. Bara lite försiktigt så att ingen hör. Hej!

2010-12-29

Mellandagsgnäll

Vi är bjudna på nyårsfest i Göteborg. Gamla goda vänner som vi inte sett på länge. Andra gamla goda vänner som bor i en annan stad kommer också. Det blir säkert jättetrevligt.

Men här sitter jag och surar. Känner efter och känner i hela kroppen hur jag inte vill. Inte vill packa barnkläder, gosedjur, välling, nappflaskor, festkläder, strumpbyxor (vafan ska jag ha på mig förresten, fet som jag är?), mediciner, nässpray och så vidare i all oändlighet. Hur jag inte vill sitta i bilen två gånger sex timmar. Inte vill sova på främmande madrasser på främmande golv.

Men O vill absolut åka. Ingen diskussion. Vi har tackat ja och lovat, vännerna blir så besvikna. (Det finns en särskild historia om dessa vänner, som jag inte drar nu. I korthet: de har inte haft det lätt.) Vi skulle ha tackat nej från början i så fall, menar han, och det har han förstås rätt i. Han tar barnen och åker själv om inte jag vill.

Nyårshelg på egen hand? Tre-fyra nätter ensam? Lockande på ett sätt. Men nej. Jag vill faktiskt inte. Jag skulle sakna dem för mycket.

Av två onda ting väljer man det minst onda. Jag ska strax börja packa.

Mellandagsgnäll

Vi är bjudna på nyårsfest i Göteborg. Gamla goda vänner som vi inte sett på länge. Andra gamla goda vänner som bor i en annan stad kommer också. Det blir säkert jättetrevligt.

Men här sitter jag och surar. Känner efter och känner i hela kroppen hur jag inte vill. Inte vill packa barnkläder, gosedjur, välling, nappflaskor, festkläder, strumpbyxor (vafan ska jag ha på mig förresten, fet som jag är?), mediciner, nässpray och så vidare i all oändlighet. Hur jag inte vill sitta i bilen två gånger sex timmar. Inte vill sova på främmande madrasser på främmande golv.

Men O vill absolut åka. Ingen diskussion. Vi har tackat ja och lovat, vännerna blir så besvikna. (Det finns en särskild historia om dessa vänner, som jag inte drar nu. I korthet: de har inte haft det lätt.) Vi skulle ha tackat nej från början i så fall, menar han, och det har han förstås rätt i. Han tar barnen och åker själv om inte jag vill.

Nyårshelg på egen hand? Tre-fyra nätter ensam? Lockande på ett sätt. Men nej. Jag vill faktiskt inte. Jag skulle sakna dem för mycket.

Av två onda ting väljer man det minst onda. Jag ska strax börja packa.

Kapten Nemo bor inte här

Jag läste den här krönikan imorse, medan jag matade Y med välling.

Alldeles nyss har jag sett filmen. Den var mycket välgjord och gripande, och mina tårar rann. Fast förmodligen inte över samma sak som alla andras.

Jag grät när den ene faderns bakgrund beskrevs, han som inte ville ha tillbaka det barn som visade sig vara hans biologiska. Man ska inte flytta barn i onödan, menade han, och det hade han goda skäl till. Barn till en ensamstående mor i Stockholm som inte klarade att ta hand om honom. Fosterbarn hos en familj i Västerbotten. Skickad fram och tillbaka några gånger.

Jag grät också när den gamla kvinnan, modern i den ena familjen, hon som trots misstro och motstånd stod på sig och hävdade att en förväxling skett, vände sig till sonen, den tillbakabytte, och frågade om han tyckte att hon gjort fel. Han som fått byta familj vid sju års ålder, som skrikande och sparkande hämtats av polis, som gått till sjöss som sjuttonåring. Han såg vänligt på henne och svarade nej. Vad annars hade han kunnat svara?

Tillbaka till Y och vällingen. Fått fel barn? Någon annans barn? Något som skaver?

Nej. Här skaver det inte. Jag ser in i Y:s svarta brunnar till ögon, ser mitt hår och taklampan speglas i dem, drunknar nästan. Faktiskt. Fast det varit och är kämpigt så skaver det inte.

Den dag du och din bror börjar intressera er för er härkomst, ska jag också vara intresserad och behjälplig. Om ni vill. Men jag vet. Ni är mina. Jag är er. Det finns andra mödrar på andra sidan jorden, jag utesluter inte dem. Jag hoppas att ni får träffa dem, om ni vill. Jag är gärna med då, om jag får.

Men ni är mina och jag är er. Alltid. Tänk så enkelt det kan vara ändå.

Kapten Nemo bor inte här

Jag läste den här krönikan imorse, medan jag matade Y med välling.

Alldeles nyss har jag sett filmen. Den var mycket välgjord och gripande, och mina tårar rann. Fast förmodligen inte över samma sak som alla andras.

Jag grät när den ene faderns bakgrund beskrevs, han som inte ville ha tillbaka det barn som visade sig vara hans biologiska. Man ska inte flytta barn i onödan, menade han, och det hade han goda skäl till. Barn till en ensamstående mor i Stockholm som inte klarade att ta hand om honom. Fosterbarn hos en familj i Västerbotten. Skickad fram och tillbaka några gånger.

Jag grät också när den gamla kvinnan, modern i den ena familjen, hon som trots misstro och motstånd stod på sig och hävdade att en förväxling skett, vände sig till sonen, den tillbakabytte, och frågade om han tyckte att hon gjort fel. Han som fått byta familj vid sju års ålder, som skrikande och sparkande hämtats av polis, som gått till sjöss som sjuttonåring. Han såg vänligt på henne och svarade nej. Vad annars hade han kunnat svara?

Tillbaka till Y och vällingen. Fått fel barn? Någon annans barn? Något som skaver?

Nej. Här skaver det inte. Jag ser in i Y:s svarta brunnar till ögon, ser mitt hår och taklampan speglas i dem, drunknar nästan. Faktiskt. Fast det varit och är kämpigt så skaver det inte.

Den dag du och din bror börjar intressera er för er härkomst, ska jag också vara intresserad och behjälplig. Om ni vill. Men jag vet. Ni är mina. Jag är er. Det finns andra mödrar på andra sidan jorden, jag utesluter inte dem. Jag hoppas att ni får träffa dem, om ni vill. Jag är gärna med då, om jag får.

Men ni är mina och jag är er. Alltid. Tänk så enkelt det kan vara ändå.

2010-12-28

Tillbud

Q lekte i sitt rum idag med dörren stängd, som han ofta gör för att slippa klåfingrig lillebror. Vi hörde ett rejält brak och sedan hjärtskärande skrik. Han hade trillat ner från sin våningssäng med ansiktet före.

Strömmande näsblod och ylande vrål. Det skrämde mig mest, att jag knappt fick kontakt med honom, min pojke som annars ruskar av sig det mesta. Så vi åkte faktiskt till akuten. Väl framme började den gamla vanliga Q komma tillbaka igen (Jag tappade fotfästet, förklarade han värdigt för doktorn), men doktorn undersökte noga och verkade inte tycka att vi kommit i onödan. Ett par rejäla skrubbsår och svullnad över tinningen blev det.

Doktorn: Vilken sorts golv föll han på?
Jag: Trägolv med matta.
Q: Hård matta!

Så passade jag på att visa upp hans brännsår också som han fick på armen för en vecka sedan när han hjälpte pappa grädda pannkakor. En blåsa av en femkronas storlek som nu blivit ett sår. Men det var torrt och fint och vi fick ett specialförband som ska sitta på i en vecka.

Efter dessa strapatser åkte vi till leksaksaffären och köpte några Bakugan. Vet ni inte vad det är? Var glada för det. Ett djävulens påfund, närmare bestämt små plastbollar som utvecklas till märkliga formationer när man kastar dem i golvet. Som gjorda för att tappa bort. Ohemult dyra. Finns i massor av varianter, och den man har köpt är förstås alltid fel.

Mitt erbjudande att istället köpa en kartong Duplo med bil och husvagn (tre gånger dyrare) förkastades direkt. Fast det förstås, jag var ju dum nog att dra århundradets sämsta argument, att då kan lillebror också vara med och leka.

Tillbud

Q lekte i sitt rum idag med dörren stängd, som han ofta gör för att slippa klåfingrig lillebror. Vi hörde ett rejält brak och sedan hjärtskärande skrik. Han hade trillat ner från sin våningssäng med ansiktet före.

Strömmande näsblod och ylande vrål. Det skrämde mig mest, att jag knappt fick kontakt med honom, min pojke som annars ruskar av sig det mesta. Så vi åkte faktiskt till akuten. Väl framme började den gamla vanliga Q komma tillbaka igen (Jag tappade fotfästet, förklarade han värdigt för doktorn), men doktorn undersökte noga och verkade inte tycka att vi kommit i onödan. Ett par rejäla skrubbsår och svullnad över tinningen blev det.

Doktorn: Vilken sorts golv föll han på?
Jag: Trägolv med matta.
Q: Hård matta!

Så passade jag på att visa upp hans brännsår också som han fick på armen för en vecka sedan när han hjälpte pappa grädda pannkakor. En blåsa av en femkronas storlek som nu blivit ett sår. Men det var torrt och fint och vi fick ett specialförband som ska sitta på i en vecka.

Efter dessa strapatser åkte vi till leksaksaffären och köpte några Bakugan. Vet ni inte vad det är? Var glada för det. Ett djävulens påfund, närmare bestämt små plastbollar som utvecklas till märkliga formationer när man kastar dem i golvet. Som gjorda för att tappa bort. Ohemult dyra. Finns i massor av varianter, och den man har köpt är förstås alltid fel.

Mitt erbjudande att istället köpa en kartong Duplo med bil och husvagn (tre gånger dyrare) förkastades direkt. Fast det förstås, jag var ju dum nog att dra århundradets sämsta argument, att då kan lillebror också vara med och leka.

2010-12-24

Till alla läsare


önskar Helga och hennes bokstäver

Till alla läsare


önskar Helga och hennes bokstäver

2010-12-22

Julens budskap

Morfar har varit här igen. Han och Q har utsmyckat pepparkakor med kristyr. Morfar spritsade texten och Q duttade färgerna. Resultatet talar för sig själv, inte sant?


(Ja, det är en grisbjörn uppe till höger.)

Julens budskap

Morfar har varit här igen. Han och Q har utsmyckat pepparkakor med kristyr. Morfar spritsade texten och Q duttade färgerna. Resultatet talar för sig själv, inte sant?


(Ja, det är en grisbjörn uppe till höger.)

2010-12-21

Sakletarrondo

När vi skulle åka till Gotland för att fira min 40-årsdag i september kunde jag inte hitta tygdelarna till vår ihopfällbara sulky. Jag hade tvättat dem och lagt dem i en papperspåse som jag ställt i källaren. Kvällen blev nästan förstörd, jag var så arg. Till slut sansade jag mig och lyssnade på O som försäkrade att vi skulle klara oss utan sulky. Och det gjorde vi förstås.

Någon månad senare åkte vi till Sommarön och direkt därifrån till Göteborg där jag stannade ett par dagar med barnen medan O åkte hem och jobbade. När vi kom hem insåg jag att jag saknade Y:s galonbyxor och ett par av hans mjukisbyxor. Som jag letade! Under detta letande snubblade jag plötsligt över en papperskasse. Som innehöll delarna till sulkyn. Jo, för O hade röjt lite i källaren under vår bortavaro. Flyttat på några lådor hit och dit, lyft på någon kasse, ställt den på ett annat ställe.

Men byxorna förblev borta.

Jaha, så blev det december och plötsligt funkade inte kameran längre. Batterierna behövde laddas. Jag tar alltid med mig batteriladdaren när vi reser, sa O. Den ligger säkert kvar i någon slarvigt urpackad väska sedan besöket på Sommarön. Förresten, är inte bebisvakten också försvunnen? Den hade vi säkert med oss dit.

Alla väskor letades fram och rotades igenom. Tji batteriladdare, dito bebisvakt. Däremot hittade vi de försvunna regnbyxorna. Och mjukisbyxorna, de låg längst ner i tvättkorgen under O:s tjocktröjor som han aldrig kommit sig för att tvätta.

Nu har vi köpt en ny batteriladdare, för vi ville förstås kunna använda kameran på Y:s ettårskalas.

Men bebisvakten är borta.

Hoppas det snart försvinner någon ny grej som vi kan leta efter istället. Då hittar vi den säkert.

Sakletarrondo

När vi skulle åka till Gotland för att fira min 40-årsdag i september kunde jag inte hitta tygdelarna till vår ihopfällbara sulky. Jag hade tvättat dem och lagt dem i en papperspåse som jag ställt i källaren. Kvällen blev nästan förstörd, jag var så arg. Till slut sansade jag mig och lyssnade på O som försäkrade att vi skulle klara oss utan sulky. Och det gjorde vi förstås.

Någon månad senare åkte vi till Sommarön och direkt därifrån till Göteborg där jag stannade ett par dagar med barnen medan O åkte hem och jobbade. När vi kom hem insåg jag att jag saknade Y:s galonbyxor och ett par av hans mjukisbyxor. Som jag letade! Under detta letande snubblade jag plötsligt över en papperskasse. Som innehöll delarna till sulkyn. Jo, för O hade röjt lite i källaren under vår bortavaro. Flyttat på några lådor hit och dit, lyft på någon kasse, ställt den på ett annat ställe.

Men byxorna förblev borta.

Jaha, så blev det december och plötsligt funkade inte kameran längre. Batterierna behövde laddas. Jag tar alltid med mig batteriladdaren när vi reser, sa O. Den ligger säkert kvar i någon slarvigt urpackad väska sedan besöket på Sommarön. Förresten, är inte bebisvakten också försvunnen? Den hade vi säkert med oss dit.

Alla väskor letades fram och rotades igenom. Tji batteriladdare, dito bebisvakt. Däremot hittade vi de försvunna regnbyxorna. Och mjukisbyxorna, de låg längst ner i tvättkorgen under O:s tjocktröjor som han aldrig kommit sig för att tvätta.

Nu har vi köpt en ny batteriladdare, för vi ville förstås kunna använda kameran på Y:s ettårskalas.

Men bebisvakten är borta.

Hoppas det snart försvinner någon ny grej som vi kan leta efter istället. Då hittar vi den säkert.

2010-12-20

Några Q-repliker

Förra veckan, i Göteborg:

-Q, när vi är på Liseberg kan vi leta efter en julklapp till din dagmamma. En fin julgranskula kanske.

-Jaa! Eller ett gott vin kanske!



Idag hämtade vi Q:s glasögon hos optikern. De satt på hela kvällen, han kommenterade dem inte ens. Jag håller andan och hoppas att det går lika bra framöver. På sängkanten tar han av sig dem och lägger dem nästan ömt i det nya fodralet med dinosaurier på.

Jag (berömmande): Vad duktig du är med dina glasögon.
Q (belåtet): Jag sköter dem så bra. Det är nästan som att ha ett husdjur faktiskt.

Några Q-repliker

Förra veckan, i Göteborg:

-Q, när vi är på Liseberg kan vi leta efter en julklapp till din dagmamma. En fin julgranskula kanske.

-Jaa! Eller ett gott vin kanske!



Idag hämtade vi Q:s glasögon hos optikern. De satt på hela kvällen, han kommenterade dem inte ens. Jag håller andan och hoppas att det går lika bra framöver. På sängkanten tar han av sig dem och lägger dem nästan ömt i det nya fodralet med dinosaurier på.

Jag (berömmande): Vad duktig du är med dina glasögon.
Q (belåtet): Jag sköter dem så bra. Det är nästan som att ha ett husdjur faktiskt.

Citatquiz - en gammal bekant

Jag gjorde en djupdykning i mammas källare och rotade igenom det som jag trodde var min systers kvarlämnade böcker. Och si, då träffade jag en gammal vän som jag trott gått förlorad. Nej, vad säger jag förresten, vän? Denne man har alltför stor integritet för att kallas min vän. Men en kär gammal bekant är han, många trivsamma timmar har jag tillbringat i hans sällskap. Så här introduceras han i världslitteraturen:

Snart hördes ljudet av reglar, som drogs ifrån, dörren gick upp, och två män steg in.

Den ene var undersätsig, bredaxlad och kraftigt byggd. Han hade tjockt svart hår och stora mustascher. Hela hans uppträdande karaktäriserades av sydländsk livlighet. Den andre var en av de ståtligaste karlar jag någonsin sett. Han var högrest, med blek hy och ett ansikte som tydde på själsstyrka och mod. Pannan var hög och bred, näsan rak, munnen fint formad. Blicken i hans mörka ögon var lugn och stolt. Åldern var svår att avgöra. Han kunde vara vad som helst mellan 35 och 50 år.

Båda männen hade stövlar av sälskinn och praktiska kläder, som gav dem stor rörelsefrihet.

Den längste av dem, som tydligen var befälhavaren ombord, granskade oss uppmärksamt utan att säga ett ord. Sedan vände han sig till sin följeslagare och sade några ord på ett välklingande språk, som jag inte kände till. Den andre skakade på huvudet och yttrade något obegripligt. Sedan riktade han en frågande blick på mig.


Nå, vem är han, den långe vackre mannen med själsstyrka och mod?

Citatquiz - en gammal bekant

Jag gjorde en djupdykning i mammas källare och rotade igenom det som jag trodde var min systers kvarlämnade böcker. Och si, då träffade jag en gammal vän som jag trott gått förlorad. Nej, vad säger jag förresten, vän? Denne man har alltför stor integritet för att kallas min vän. Men en kär gammal bekant är han, många trivsamma timmar har jag tillbringat i hans sällskap. Så här introduceras han i världslitteraturen:

Snart hördes ljudet av reglar, som drogs ifrån, dörren gick upp, och två män steg in.

Den ene var undersätsig, bredaxlad och kraftigt byggd. Han hade tjockt svart hår och stora mustascher. Hela hans uppträdande karaktäriserades av sydländsk livlighet. Den andre var en av de ståtligaste karlar jag någonsin sett. Han var högrest, med blek hy och ett ansikte som tydde på själsstyrka och mod. Pannan var hög och bred, näsan rak, munnen fint formad. Blicken i hans mörka ögon var lugn och stolt. Åldern var svår att avgöra. Han kunde vara vad som helst mellan 35 och 50 år.

Båda männen hade stövlar av sälskinn och praktiska kläder, som gav dem stor rörelsefrihet.

Den längste av dem, som tydligen var befälhavaren ombord, granskade oss uppmärksamt utan att säga ett ord. Sedan vände han sig till sin följeslagare och sade några ord på ett välklingande språk, som jag inte kände till. Den andre skakade på huvudet och yttrade något obegripligt. Sedan riktade han en frågande blick på mig.


Nå, vem är han, den långe vackre mannen med själsstyrka och mod?

2010-12-19

Hemma igen

Å så skönt det är.

Två tågresor tvärs över Sverige, i bägge fallen utan förseningar. Q var himmelskt snäll och pysslade och lyssnade på musik, Y något mindre gudalik men inte värre än vilken normal ettåring som helst.

Timmarna sedan vi kom hem: barnkalas, middag med syster och blivande svåger. Många skratt.

Nu sover hela huset. Ute lyser snön. Snart sover även jag. I min alldeles egna säng.

Hemma igen

Å så skönt det är.

Två tågresor tvärs över Sverige, i bägge fallen utan förseningar. Q var himmelskt snäll och pysslade och lyssnade på musik, Y något mindre gudalik men inte värre än vilken normal ettåring som helst.

Timmarna sedan vi kom hem: barnkalas, middag med syster och blivande svåger. Många skratt.

Nu sover hela huset. Ute lyser snön. Snart sover även jag. I min alldeles egna säng.

2010-12-12

Snöig söndag

Ett inlägg om inget särskilt, livet i största allmänhet en kall decembersöndag, tredje advent. Skrivet alldeles för sent, jag borde verkligen gå och lägga mig. Jag ska sova i gästrummet i två nätter för att ladda upp för vistelsen hos mamma senare i veckan.

Vi åkte pulka och snowracer idag, jag och pojkarna medan O sov middag. Y satt på fårskinn i bebispulkan, med outgrundligt ansiktsuttryck. Q ville dra honom, och när han gjorde en av sina stoppsladdar fladdrade skymten av ett leende över Y:s ansikte.

Vi åkte i backen som ligger inom synhåll från huset, i den sista eftermiddagssolens sken. Y satt fullkomligt tyst, men hans ögon lyste.

Q tjoade desto mer. Man vet att man behöver censurera sitt språk när man hör sonen ropa så det skallar över nejden: Satan! Det var snowracern som fastnade i buskarna.

Sedan gick vi hem, storebror drog lillebror, som fortfarande inte yttrade ett pip. Jag var nästan bekymrad, undrade om han blivit för kall. Vi skalade av oss alla ytterkläder och smög in i sovrummet, nu är det dags att väcka pappa. Q kom snabbt ur resten av kläderna och kröp in under täcket, och utbrast njutningsfullt: Vad det är skönt att värma sig i en varm säng när man kommer in från kylan!

Y var inte tyst längre. Med blossande kinder och glitter i ögonen krälade han över hela sängen, vräkte sig över knän och ben och axlar och ryggar, och skrattade så han kiknade.

Senare på kvällen sa han sina första begripliga ord.

Jag: Kan du säga mamma?
Y: Mamma.
Jag: O, hörde du? Y sa mamma!
O: Det tror jag inte på. Y, kan du säga pappa?
Y: Pappa.

Han blir nog diplomat den gossen.

Snöig söndag

Ett inlägg om inget särskilt, livet i största allmänhet en kall decembersöndag, tredje advent. Skrivet alldeles för sent, jag borde verkligen gå och lägga mig. Jag ska sova i gästrummet i två nätter för att ladda upp för vistelsen hos mamma senare i veckan.

Vi åkte pulka och snowracer idag, jag och pojkarna medan O sov middag. Y satt på fårskinn i bebispulkan, med outgrundligt ansiktsuttryck. Q ville dra honom, och när han gjorde en av sina stoppsladdar fladdrade skymten av ett leende över Y:s ansikte.

Vi åkte i backen som ligger inom synhåll från huset, i den sista eftermiddagssolens sken. Y satt fullkomligt tyst, men hans ögon lyste.

Q tjoade desto mer. Man vet att man behöver censurera sitt språk när man hör sonen ropa så det skallar över nejden: Satan! Det var snowracern som fastnade i buskarna.

Sedan gick vi hem, storebror drog lillebror, som fortfarande inte yttrade ett pip. Jag var nästan bekymrad, undrade om han blivit för kall. Vi skalade av oss alla ytterkläder och smög in i sovrummet, nu är det dags att väcka pappa. Q kom snabbt ur resten av kläderna och kröp in under täcket, och utbrast njutningsfullt: Vad det är skönt att värma sig i en varm säng när man kommer in från kylan!

Y var inte tyst längre. Med blossande kinder och glitter i ögonen krälade han över hela sängen, vräkte sig över knän och ben och axlar och ryggar, och skrattade så han kiknade.

Senare på kvällen sa han sina första begripliga ord.

Jag: Kan du säga mamma?
Y: Mamma.
Jag: O, hörde du? Y sa mamma!
O: Det tror jag inte på. Y, kan du säga pappa?
Y: Pappa.

Han blir nog diplomat den gossen.

2010-12-11

Några ögonblick

På tunnelbanan tar jag fram vällingflaskan. Storebror ber att få mata lillebror. Han hänger över vagnen för att kunna lägga sin kind mot lillebrors huvud. Efteråt kittlar han honom på halsen. Båda skriker av skratt. (Och vällingen stannar faktiskt i magen.)

I väntrummet på ögonsjukhuset där många barn har svåra synfel och i vissa fall också kognitiva störningar. Och så mina pojkar. Snabba som pilar i tanke och lemmar. Kvicksilver i både huvud och kropp. Herregud vilken tur jag har haft.

"Får jag en puss?" säger jag till Y, ännu inte ett och ett halvt år. Eller femton månader, beroende på hur man räknar. Han tar nappen ur munnen och planterar med duktigt smackande en blöt puss på min kind.

Utvecklingssamtal med dagmamman. Eller snarare lovsång. Allt funkar hur bra som helst. Han hjälper de som är mindre, gillar att sjunga, gillar att höra saga, är fysiskt mycket försigkommen. Mycket spring i benen men kan ändå verkligen koncentrera sig när det gäller. Bästa ordförrådet hon hört någon fyraåring ha. Kan resonera. Frimodig och social. Inte minst är lättnaden stor eftersom vi med jämna mellanrum har rejäla duster här hemma.

Y sätter resolut nappen i mungipan och biter ihop om den, släpper pallen han hållit sig i, sträcker ut armarna för balans och går - ett, två, tre, upp till tio steg innan benen viker sig. Han gapskrattar och slår ihop händerna och tittar uppfordrande på oss. Dags för applåd!

"Anknytning är att svara på barnets signaler" säger psykologen. "Ibland betonar vi närheten för mycket, men det är inte det viktiga. Det är att svara. Jag har observerat dig med Y. Du svarar honom mycket bra. När han skriker tar du honom, men efter en stund sätter du ner honom och uppmuntrar honom att försöka själv. Det är ett gummiband som ska sträckas ut mer och mer. En ständig frigörelse, rörelse bort från föräldern."

"Jo", säger jag. "Jag är inte så van vid barn men jag tycker nog att mina barn är ovanligt frimodiga och självständiga. Men det kanske mest är deras personlighet, även om de inte är släkt."

"Inte bara", säger hon. Och ler.

Att vara mamma. När det funkar är det inget mindre än ett himmelrike. Allt jag hade hoppats på och mer.


Mycket gnäll blir det på den här bloggen. Men egentligen har jag det ju oförskämt bra. Se här bara. Männen i mitt liv lagar mat.

Några ögonblick

På tunnelbanan tar jag fram vällingflaskan. Storebror ber att få mata lillebror. Han hänger över vagnen för att kunna lägga sin kind mot lillebrors huvud. Efteråt kittlar han honom på halsen. Båda skriker av skratt. (Och vällingen stannar faktiskt i magen.)

I väntrummet på ögonsjukhuset där många barn har svåra synfel och i vissa fall också kognitiva störningar. Och så mina pojkar. Snabba som pilar i tanke och lemmar. Kvicksilver i både huvud och kropp. Herregud vilken tur jag har haft.

"Får jag en puss?" säger jag till Y, ännu inte ett och ett halvt år. Eller femton månader, beroende på hur man räknar. Han tar nappen ur munnen och planterar med duktigt smackande en blöt puss på min kind.

Utvecklingssamtal med dagmamman. Eller snarare lovsång. Allt funkar hur bra som helst. Han hjälper de som är mindre, gillar att sjunga, gillar att höra saga, är fysiskt mycket försigkommen. Mycket spring i benen men kan ändå verkligen koncentrera sig när det gäller. Bästa ordförrådet hon hört någon fyraåring ha. Kan resonera. Frimodig och social. Inte minst är lättnaden stor eftersom vi med jämna mellanrum har rejäla duster här hemma.

Y sätter resolut nappen i mungipan och biter ihop om den, släpper pallen han hållit sig i, sträcker ut armarna för balans och går - ett, två, tre, upp till tio steg innan benen viker sig. Han gapskrattar och slår ihop händerna och tittar uppfordrande på oss. Dags för applåd!

"Anknytning är att svara på barnets signaler" säger psykologen. "Ibland betonar vi närheten för mycket, men det är inte det viktiga. Det är att svara. Jag har observerat dig med Y. Du svarar honom mycket bra. När han skriker tar du honom, men efter en stund sätter du ner honom och uppmuntrar honom att försöka själv. Det är ett gummiband som ska sträckas ut mer och mer. En ständig frigörelse, rörelse bort från föräldern."

"Jo", säger jag. "Jag är inte så van vid barn men jag tycker nog att mina barn är ovanligt frimodiga och självständiga. Men det kanske mest är deras personlighet, även om de inte är släkt."

"Inte bara", säger hon. Och ler.

Att vara mamma. När det funkar är det inget mindre än ett himmelrike. Allt jag hade hoppats på och mer.


Mycket gnäll blir det på den här bloggen. Men egentligen har jag det ju oförskämt bra. Se här bara. Männen i mitt liv lagar mat.

Ny sorts lussebullar


Jag älskar lussebullar. Och nu har jag faktiskt överträffat mig själv. Saffranssmaken förstärks av socker, så när russinen tog slut hittade jag på att doppa bullarna i pärlsocker. Himmel vad gott.

Q hjälpte till, han var förste russindittryckare, bullrullare och äggpenslare. Under det att han sjöng en ny variant på Hej tomtegubbar:

En liten tid vi leva här, med mycket mögel och stort besvär..

Ny sorts lussebullar


Jag älskar lussebullar. Och nu har jag faktiskt överträffat mig själv. Saffranssmaken förstärks av socker, så när russinen tog slut hittade jag på att doppa bullarna i pärlsocker. Himmel vad gott.

Q hjälpte till, han var förste russindittryckare, bullrullare och äggpenslare. Under det att han sjöng en ny variant på Hej tomtegubbar:

En liten tid vi leva här, med mycket mögel och stort besvär..

2010-12-10

Facit

Mammabesöket blev ganska bra. Eftersom helgen var minst sagt fullmatad (körkonsert och ettårskalas) blev det inte mycket fokus på mamma, vilket var bra. Även för henne, tror jag faktiskt. Hon glömde sin vardag och gick upp i barnbarnsbestyr.

En gång blev jag arg på henne, och det var när Y vrålade en kväll. Som alltid gick O eller jag in till honom för att trösta och lugna, och vi övervägde också att ta ut honom i vardagsrummet en stund. Så blev det till slut också, men efter viss tvekan. Vi tycker oss nämligen ha märkt att Y förväntar sig det. Han är ibland rädd och förtvivlad, det är sant. Men inte alltid. Ibland verkar han helt enkelt irriterad och uttråkad. Skit samma att klockan är elva eller ett eller tre på natten, han vill komma upp och leka och umgås. Men se, det där vill vi sätta stopp för. Trygghet, närhet och välling får han på natten så mycket han behöver men banne mig inte underhållning.

Det där resonemanget verkade inte mamma förstå. Förmodligen hörde hon inte riktigt på, för hon trumpetade på i vanlig stil om att hon med sin traumatiska bakgrund som sjukhusbarn minsann visste vad det ville säga att ligga och skrika, och att hon aldrig lät något av sina barn göra det.

Gud vad arg jag blev. Av flera orsaker. Att bli kritiserad i välmening är okej, men här var det inte det, utan bara självcentrerat, obetänksamt babbel. För att inte tala om den usla historieskrivningen. Tala om selektivt minne. Hon hade slagit ihjäl mig om jag betett mig som Y gör, och det sa jag till henne också.

Nästa dag teg vi om incidenten.

Men det var faktiskt det enda. Annars tycker jag att vi reparerade. Inte minst sista kvällen då bara hon och jag var vakna och delade en lugn stund över Dubbelkrysset i DN. Ömsesidigt erkännande och delad triumf när vi knäckte det.

Facit

Mammabesöket blev ganska bra. Eftersom helgen var minst sagt fullmatad (körkonsert och ettårskalas) blev det inte mycket fokus på mamma, vilket var bra. Även för henne, tror jag faktiskt. Hon glömde sin vardag och gick upp i barnbarnsbestyr.

En gång blev jag arg på henne, och det var när Y vrålade en kväll. Som alltid gick O eller jag in till honom för att trösta och lugna, och vi övervägde också att ta ut honom i vardagsrummet en stund. Så blev det till slut också, men efter viss tvekan. Vi tycker oss nämligen ha märkt att Y förväntar sig det. Han är ibland rädd och förtvivlad, det är sant. Men inte alltid. Ibland verkar han helt enkelt irriterad och uttråkad. Skit samma att klockan är elva eller ett eller tre på natten, han vill komma upp och leka och umgås. Men se, det där vill vi sätta stopp för. Trygghet, närhet och välling får han på natten så mycket han behöver men banne mig inte underhållning.

Det där resonemanget verkade inte mamma förstå. Förmodligen hörde hon inte riktigt på, för hon trumpetade på i vanlig stil om att hon med sin traumatiska bakgrund som sjukhusbarn minsann visste vad det ville säga att ligga och skrika, och att hon aldrig lät något av sina barn göra det.

Gud vad arg jag blev. Av flera orsaker. Att bli kritiserad i välmening är okej, men här var det inte det, utan bara självcentrerat, obetänksamt babbel. För att inte tala om den usla historieskrivningen. Tala om selektivt minne. Hon hade slagit ihjäl mig om jag betett mig som Y gör, och det sa jag till henne också.

Nästa dag teg vi om incidenten.

Men det var faktiskt det enda. Annars tycker jag att vi reparerade. Inte minst sista kvällen då bara hon och jag var vakna och delade en lugn stund över Dubbelkrysset i DN. Ömsesidigt erkännande och delad triumf när vi knäckte det.

2010-12-09

Klapp på axeln

Jag fixade det. En natt ensam med mina söner utan O. Förvisso med en morfar i källaren, men ändå.

Jag laddade upp med två nätter i gästrummet, och en halv sömntablett för att somna ordentligt. Båda nätterna fick jag fem-sex timmars ostörd sömn innan Q kom tassande. Jo, för han visste att mamma sov i källaren och var företagsam nog att söka upp mig.

Igår var jag hos min psykolog, och berättade då att jag sovit ordentligt två nätter. "Jag såg faktiskt direkt att något var annorlunda med dig", sa hon. "Du är mer avslappnad." Konstigt nog tog sig denna avslappning uttrycket att jag hade förfärligt svårt att koncentrera mig på det hon sa. Y distraherade mig hela tiden, jag ville bara leka och prata med honom.

Hur som helst, natten gick bra. Y snurrade och stökade och skrek och det kändes som att jag knappt sov någonting. Men jag var aldrig ens i närheten av att bli arg på honom. Irriterad och trött, ja. Men aldrig några kräldjurstankar. Det känns som en enorm trygghet och triumf. Jag kan! Jag klarade det!

Halv fem anslöt sig Q till oss. Efter visst krångel om vem som skulle ligga närmast mamma (Y vaknade gudskelov inte) somnade vi om. Klockan sju tyckte Y att det var morgon. Det hörs direkt, för då är det glatt joller istället för skrik. Då tog jag honom på armen och gick ner till morfar, som villigt tog över.

Faktiskt är jag ganska imponerad av pappa också. I tre timmar fick jag sova medan han passade barn. Visst, en tomtekula (sån där som snöar när man vänder på den) sveptes i golvet och miljoner glasbitar fick plockas upp. Dammsugaren valde att gå sönder just då. Alla fick vi småskråmor på fingrarna. Men det är världsliga ting.

O är hemma igen och nattar barn. Själv ska jag äta saltlakrits.

Jag klarade det!

Klapp på axeln

Jag fixade det. En natt ensam med mina söner utan O. Förvisso med en morfar i källaren, men ändå.

Jag laddade upp med två nätter i gästrummet, och en halv sömntablett för att somna ordentligt. Båda nätterna fick jag fem-sex timmars ostörd sömn innan Q kom tassande. Jo, för han visste att mamma sov i källaren och var företagsam nog att söka upp mig.

Igår var jag hos min psykolog, och berättade då att jag sovit ordentligt två nätter. "Jag såg faktiskt direkt att något var annorlunda med dig", sa hon. "Du är mer avslappnad." Konstigt nog tog sig denna avslappning uttrycket att jag hade förfärligt svårt att koncentrera mig på det hon sa. Y distraherade mig hela tiden, jag ville bara leka och prata med honom.

Hur som helst, natten gick bra. Y snurrade och stökade och skrek och det kändes som att jag knappt sov någonting. Men jag var aldrig ens i närheten av att bli arg på honom. Irriterad och trött, ja. Men aldrig några kräldjurstankar. Det känns som en enorm trygghet och triumf. Jag kan! Jag klarade det!

Halv fem anslöt sig Q till oss. Efter visst krångel om vem som skulle ligga närmast mamma (Y vaknade gudskelov inte) somnade vi om. Klockan sju tyckte Y att det var morgon. Det hörs direkt, för då är det glatt joller istället för skrik. Då tog jag honom på armen och gick ner till morfar, som villigt tog över.

Faktiskt är jag ganska imponerad av pappa också. I tre timmar fick jag sova medan han passade barn. Visst, en tomtekula (sån där som snöar när man vänder på den) sveptes i golvet och miljoner glasbitar fick plockas upp. Dammsugaren valde att gå sönder just då. Alla fick vi småskråmor på fingrarna. Men det är världsliga ting.

O är hemma igen och nattar barn. Själv ska jag äta saltlakrits.

Jag klarade det!

2010-12-07

Spontant citatquiz

Konventionellt pliktumgänge var hans sämsta gren. Han var dålig på att kallprata och hade svårt att låtsas vara intresserad av människor som tråkade ut honom. På släktmiddagar kunde värdinnorna bekymra sig över att X helt nonchalerade sin bordsdam för ett glatt samtal med en spännande person tre platser bort... Denna blyghet eller arrogans - det är ofta olika sidor av samma mynt - stack av mot hans sociala förmåga i andra sammanhang. Gentemot medarbetare var han omtänksam och höll sig informerad om deras familjeförhållanden. Han var också fullkomligt orädd när det gällde främmande människor. Hans otåliga medarbetare fick ofta dra loss honom ur intensiva samtal med .... personer han råkat träffa på tåget eller på gatan. Han var nyfiken på det prestigelösa sätt som endast människor med mycket stort självförtroende kan vara.

Nå, vem är det som beskrivs på detta levande sätt?

Spontant citatquiz

Konventionellt pliktumgänge var hans sämsta gren. Han var dålig på att kallprata och hade svårt att låtsas vara intresserad av människor som tråkade ut honom. På släktmiddagar kunde värdinnorna bekymra sig över att X helt nonchalerade sin bordsdam för ett glatt samtal med en spännande person tre platser bort... Denna blyghet eller arrogans - det är ofta olika sidor av samma mynt - stack av mot hans sociala förmåga i andra sammanhang. Gentemot medarbetare var han omtänksam och höll sig informerad om deras familjeförhållanden. Han var också fullkomligt orädd när det gällde främmande människor. Hans otåliga medarbetare fick ofta dra loss honom ur intensiva samtal med .... personer han råkat träffa på tåget eller på gatan. Han var nyfiken på det prestigelösa sätt som endast människor med mycket stort självförtroende kan vara.

Nå, vem är det som beskrivs på detta levande sätt?

2010-12-06

Mrs Hyde och Exorcisten

Y sover sämre än någonsin. Har jag skrivit det förr? Det var närmast en lättnad när förkylningen bröt ut och  jag fick syn på nya tandglimtar i hans gap, då har vi ett par förklaringar. Har jag skrivit det förut?

Kanske är det inte alls värre än vanligt, kanske är det bara vi som är trötta. Fast, jo, lite värre är det. Förutom den vanliga gråten och rädslan eller ångesten eller vad det nu är som plågar honom i halvvaket tillstånd, tycks Y slutgiltigt ha bestämt sig för att SÖMN ÄR ÖVERSKATTAT. Alltså kränger han, sparkar, slåss och skriker så snart han är på väg att övermannas av Morfeus. Han är större, tyngre och starkare nu. Hans sparkar gör riktigt ont. Mitt i natten kan han sätta sig upp, alldeles omtöcknad, och kraschlanda med huvudet före. Hinner man då inte rulla undan utan råkar ha mun eller näsa i vägen blir det nära nog blodvite.

Den som skrev manus till Exorcisten måste ha haft ett barn med nattskräck. (Jo, vi börjar tro på det nu. I kombination med stark sömnaversion. Y:s beteende liknar inte alls Q:s nattskräck, men barn är ju olika.) Han vrålar, sparkar, fäktar. Ansiktet förvrids och blir allt rödare. Jag väntar bara på att han ska sätta sig upp och morra fram könsord.

Alla släktingar och vänner är helt betagna. Vi hade mycket försenat ettårskalas igår, och Y gjorde succé. Tryggare, sötare och charmigare unge finns inte, bedyras det med en mun. O lagade koreansk mat så det stod härliga till. Q ville ha sin hanbok också, precis som lillebror. Vi var den perfekta familjen med de vackraste och finaste pojkar man kan tänka sig.

Jag känner mig som en varulvshona. Helga Hyde eller Helga Hulken, som blir grön, ful och knottrig inombords. Kom hem till oss halv fyra vilken natt som helst så får ni se hur jävla gulligt vi har det. Men vad är jag för en mamma som känner så? Jag hatar mig själv för det samtidigt som jag slår vem som helst på käften som ifrågasätter mig. Det är SVÅRT det här. Starka känslor. Stor kärlek. Stor frustration. Bubblande, fräsande ilska. Långt från likgiltighet.

Efter att ha legat i en hög på köksgolvet en stund och gråtit ackompanjerad av två skrikande barn lyckades jag lyfta mig själv i håret och  få någorlunda ordning på dagen. Det var en lättnad att komma iväg till kören på kvällen. Julavslutning, god mat, sång och skratt. Nu är jag mig själv igen.

Imorgon är en ny dag. Tack och lov! Och hjälp!

Mrs Hyde och Exorcisten

Y sover sämre än någonsin. Har jag skrivit det förr? Det var närmast en lättnad när förkylningen bröt ut och  jag fick syn på nya tandglimtar i hans gap, då har vi ett par förklaringar. Har jag skrivit det förut?

Kanske är det inte alls värre än vanligt, kanske är det bara vi som är trötta. Fast, jo, lite värre är det. Förutom den vanliga gråten och rädslan eller ångesten eller vad det nu är som plågar honom i halvvaket tillstånd, tycks Y slutgiltigt ha bestämt sig för att SÖMN ÄR ÖVERSKATTAT. Alltså kränger han, sparkar, slåss och skriker så snart han är på väg att övermannas av Morfeus. Han är större, tyngre och starkare nu. Hans sparkar gör riktigt ont. Mitt i natten kan han sätta sig upp, alldeles omtöcknad, och kraschlanda med huvudet före. Hinner man då inte rulla undan utan råkar ha mun eller näsa i vägen blir det nära nog blodvite.

Den som skrev manus till Exorcisten måste ha haft ett barn med nattskräck. (Jo, vi börjar tro på det nu. I kombination med stark sömnaversion. Y:s beteende liknar inte alls Q:s nattskräck, men barn är ju olika.) Han vrålar, sparkar, fäktar. Ansiktet förvrids och blir allt rödare. Jag väntar bara på att han ska sätta sig upp och morra fram könsord.

Alla släktingar och vänner är helt betagna. Vi hade mycket försenat ettårskalas igår, och Y gjorde succé. Tryggare, sötare och charmigare unge finns inte, bedyras det med en mun. O lagade koreansk mat så det stod härliga till. Q ville ha sin hanbok också, precis som lillebror. Vi var den perfekta familjen med de vackraste och finaste pojkar man kan tänka sig.

Jag känner mig som en varulvshona. Helga Hyde eller Helga Hulken, som blir grön, ful och knottrig inombords. Kom hem till oss halv fyra vilken natt som helst så får ni se hur jävla gulligt vi har det. Men vad är jag för en mamma som känner så? Jag hatar mig själv för det samtidigt som jag slår vem som helst på käften som ifrågasätter mig. Det är SVÅRT det här. Starka känslor. Stor kärlek. Stor frustration. Bubblande, fräsande ilska. Långt från likgiltighet.

Efter att ha legat i en hög på köksgolvet en stund och gråtit ackompanjerad av två skrikande barn lyckades jag lyfta mig själv i håret och  få någorlunda ordning på dagen. Det var en lättnad att komma iväg till kören på kvällen. Julavslutning, god mat, sång och skratt. Nu är jag mig själv igen.

Imorgon är en ny dag. Tack och lov! Och hjälp!

2010-12-03

Bra intervju

Jag var på intervju häromdagen. Ett som det verkar bra företag i rätt bransch. Jag och chefen fick bra kontakt. Om jag inte tar alldeles fel (och det gör jag nog inte) ville han egentligen anställa mig på fläcken. Inte ens mitt löneanspråk på femtusen mer än jag har idag fick honom att blinka.

Det var bara det att han inte har någon lämplig tjänst just nu. Ändå ville han träffa mig.

Vi skildes åt under ömsesidiga löften om att höras av efter nyår.

Det går åt rätt håll i alla fall.

Bra intervju

Jag var på intervju häromdagen. Ett som det verkar bra företag i rätt bransch. Jag och chefen fick bra kontakt. Om jag inte tar alldeles fel (och det gör jag nog inte) ville han egentligen anställa mig på fläcken. Inte ens mitt löneanspråk på femtusen mer än jag har idag fick honom att blinka.

Det var bara det att han inte har någon lämplig tjänst just nu. Ändå ville han träffa mig.

Vi skildes åt under ömsesidiga löften om att höras av efter nyår.

Det går åt rätt håll i alla fall.

2010-12-01

Helga Freud analyserar

Imorgon kommer mamma hit och stannar ett par dagar. Det var ett tag sedan sist. Efter Lucia åker jag och pojkarna och hälsar på henne i en vecka.

(Jul firar vi på skilda håll. Hon hade nog hemskt gärna velat att vi kom till Göteborg, men jag orkar faktiskt inte. Sedan några år tillbaka håller jag benhårt på en enda jultradition: jag vill stanna hemma. Vem som vill är välkommen att hälsa på, bara jag slipper resa någonstans.)

Veckorna efter vårt förra besök i oktober grubblade jag mycket på vår relation, närmare bestämt varför det låser sig mellan henne och mig just nu när styvfar är dålig. Sedan reste mamma bort i ett par veckor, ända till Japan faktiskt, och det blev en paus i kontakten och därmed också funderandet. Men nu är hon hemma igen, och imorgon kommer hon hit.

Jag vet att jag inte bär ansvaret för hur hon mår, och jag vet att hon explicit inte kräver tröst eller stöd av mig, men på något konstigt sätt så känner jag mig ändå så makalöst otillräcklig för att jag inte kan hjälpa henne. Samtidigt så är jag också oerhört irriterad på hennes självömkande attityd, så okarakteristisk för henne. Vad man än säger så är det fel. Det är som att hon inte VILL tröstas. Bara gnälla.

Över det hela svävar dessutom insikten att det förmodligen var precis så hon kände inför min sorg över min dåvarande barnlöshet.

Rent konkret har jag lite svårt att med god min svälja hennes litanior över hur bunden och låst hon känner sig, över hur jobbigt det är att hälsa på styvfar varje dag. Jo, men du var i Korea i våras i två veckor, är just hemkommen från Japan i två, och ska till Thailand i tre i januari. Plus ett antal veckor här i Stockholm för att hälsa på oss.

Och: du får åtminstone sova på nätterna.

Och: förutom timmen hos styvfar och transporten till honom, disponerar du din dag precis som du vill. Det var jävligt länge sedan jag gjorde det.

Nej, det säger jag förstås inte. Det är knappt jag tänker det, medvetet. Men undermedvetet finns det där.

Dessutom har det blivit bättre. Det har varit värre. I somras fick han permanent plats på ett boende. När han bodde hemma var hon konstant orolig för att han skulle ramla, när han var tillfälligt inlagd var hon orolig för att han skulle skickas hem. Nu har han sitt rum där han trivs. Personalen älskar honom. De har ordnat ett piano i matsalen så att han kan spela varje dag. Det finns faktiskt ljusglimtar.

Men nej. Jag kommenterar att fönstren i styvfars rum är stora, rummet är ljust och utsikten är vacker. Ja, men tapeterna är så fula och det är så slitet.

Skulle du kunna kombinera det dagliga besöket med något du tycker är roligt eller som ändå måste göras? Motionera i den vackra parken? Nej. Motionerar gör jag hellre hemma.

Du verkar ha mått bra av att jobba i somras, säger jag till henne, för det är vad jag ser. Att två dagars arbete i veckan livade upp henne. Undra på det, hon trivdes ju med sitt jobb. Nejdå, suckade hon. Det är bara för att jag har det så förfärligt.

Allt, allt, ALLT ska relateras till det faktum att hennes make är urgammal och inte bor hemma längre. Ett faktum som inte kommit som en överraskning för någon. Jag har hittills fräst åt alla som påpekat att hon borde ha vetat vad hon gav sig in på när hon valde en 26 år äldre man.

Men innerst inne har jag väl alltid tänkt så själv.

Jag har en teori, faktiskt. Jag har ju varit med under hela deras relation, och jag undrar om inte mamma för ganska länge sedan ångrade sitt val. Jag tror att det hände redan när min syster var liten. För det finns saker i hennes beteende idag som jag så väl känner igen från min uppväxt. Resandet. Oftast på egen hand eller med väninnor. Undrar hur många resor hon och styvfar gjort tillsammans de senaste tjugo åren?

Hon flyr undan och har alltid gjort det. Men hemma tar hon på sig en mask. Med forcerad röst kallar hon honom älskling. Försäkrar mig (fast jag inte frågat) att hon aldrig ångrat sitt val. O vad vi har haft roligt tillsammans!

Detta behåller jag förstås för mig själv. Det finns absolut ingen mening med att försöka diskutera det med mamma. Men sorgligt är det, och jag tycker både synd om henne och är arg på henne.

Ingen bra kombination.

Helga Freud analyserar

Imorgon kommer mamma hit och stannar ett par dagar. Det var ett tag sedan sist. Efter Lucia åker jag och pojkarna och hälsar på henne i en vecka.

(Jul firar vi på skilda håll. Hon hade nog hemskt gärna velat att vi kom till Göteborg, men jag orkar faktiskt inte. Sedan några år tillbaka håller jag benhårt på en enda jultradition: jag vill stanna hemma. Vem som vill är välkommen att hälsa på, bara jag slipper resa någonstans.)

Veckorna efter vårt förra besök i oktober grubblade jag mycket på vår relation, närmare bestämt varför det låser sig mellan henne och mig just nu när styvfar är dålig. Sedan reste mamma bort i ett par veckor, ända till Japan faktiskt, och det blev en paus i kontakten och därmed också funderandet. Men nu är hon hemma igen, och imorgon kommer hon hit.

Jag vet att jag inte bär ansvaret för hur hon mår, och jag vet att hon explicit inte kräver tröst eller stöd av mig, men på något konstigt sätt så känner jag mig ändå så makalöst otillräcklig för att jag inte kan hjälpa henne. Samtidigt så är jag också oerhört irriterad på hennes självömkande attityd, så okarakteristisk för henne. Vad man än säger så är det fel. Det är som att hon inte VILL tröstas. Bara gnälla.

Över det hela svävar dessutom insikten att det förmodligen var precis så hon kände inför min sorg över min dåvarande barnlöshet.

Rent konkret har jag lite svårt att med god min svälja hennes litanior över hur bunden och låst hon känner sig, över hur jobbigt det är att hälsa på styvfar varje dag. Jo, men du var i Korea i våras i två veckor, är just hemkommen från Japan i två, och ska till Thailand i tre i januari. Plus ett antal veckor här i Stockholm för att hälsa på oss.

Och: du får åtminstone sova på nätterna.

Och: förutom timmen hos styvfar och transporten till honom, disponerar du din dag precis som du vill. Det var jävligt länge sedan jag gjorde det.

Nej, det säger jag förstås inte. Det är knappt jag tänker det, medvetet. Men undermedvetet finns det där.

Dessutom har det blivit bättre. Det har varit värre. I somras fick han permanent plats på ett boende. När han bodde hemma var hon konstant orolig för att han skulle ramla, när han var tillfälligt inlagd var hon orolig för att han skulle skickas hem. Nu har han sitt rum där han trivs. Personalen älskar honom. De har ordnat ett piano i matsalen så att han kan spela varje dag. Det finns faktiskt ljusglimtar.

Men nej. Jag kommenterar att fönstren i styvfars rum är stora, rummet är ljust och utsikten är vacker. Ja, men tapeterna är så fula och det är så slitet.

Skulle du kunna kombinera det dagliga besöket med något du tycker är roligt eller som ändå måste göras? Motionera i den vackra parken? Nej. Motionerar gör jag hellre hemma.

Du verkar ha mått bra av att jobba i somras, säger jag till henne, för det är vad jag ser. Att två dagars arbete i veckan livade upp henne. Undra på det, hon trivdes ju med sitt jobb. Nejdå, suckade hon. Det är bara för att jag har det så förfärligt.

Allt, allt, ALLT ska relateras till det faktum att hennes make är urgammal och inte bor hemma längre. Ett faktum som inte kommit som en överraskning för någon. Jag har hittills fräst åt alla som påpekat att hon borde ha vetat vad hon gav sig in på när hon valde en 26 år äldre man.

Men innerst inne har jag väl alltid tänkt så själv.

Jag har en teori, faktiskt. Jag har ju varit med under hela deras relation, och jag undrar om inte mamma för ganska länge sedan ångrade sitt val. Jag tror att det hände redan när min syster var liten. För det finns saker i hennes beteende idag som jag så väl känner igen från min uppväxt. Resandet. Oftast på egen hand eller med väninnor. Undrar hur många resor hon och styvfar gjort tillsammans de senaste tjugo åren?

Hon flyr undan och har alltid gjort det. Men hemma tar hon på sig en mask. Med forcerad röst kallar hon honom älskling. Försäkrar mig (fast jag inte frågat) att hon aldrig ångrat sitt val. O vad vi har haft roligt tillsammans!

Detta behåller jag förstås för mig själv. Det finns absolut ingen mening med att försöka diskutera det med mamma. Men sorgligt är det, och jag tycker både synd om henne och är arg på henne.

Ingen bra kombination.

Han kan gå

Han kan gå, han kan gå!
Att vi två
skulle få
en liten pojke som kan gå!


Och som inte är glutenintolerant. Varför han skriker på nätterna är fortfarande en öppen fråga.


Äras den som äras bör, Hugo Hamilton har skrivit den här versen, den finns i boken För barn och barnbarn.

Han kan gå

Han kan gå, han kan gå!
Att vi två
skulle få
en liten pojke som kan gå!

video

Och som inte är glutenintolerant. Varför han skriker på nätterna är fortfarande en öppen fråga.


Äras den som äras bör, Hugo Hamilton har skrivit den här versen, den finns i boken För barn och barnbarn.

2010-11-29

Beslutsvånda

På lördag har vi julkonsert med kören. Jag ligger lite efter, för ovanlighetens skull känner jag mig osäker på några av texterna. (Jag tillhör den minoritet som tycker att det är lättare att lära sig text än melodi. Texterna fastnar direkt, med hjälp av dem kommer jag ihåg melodin.) Men jag vet att om jag bara tar mig tid ett par timmar den här veckan och sätter mig vid pianot så räcker det.

Sedan är det jullov fram till mitten av januari och då måste jag ha bestämt mig. Ska jag ta paus från kören under våren eller inte.

För en paus talar att jag har bestämt mig för att satsa ordentligt en sista gång på att försöka gå ner i vikt. Inga halvmesyrer mer, nu ska jag prova Itrim. Funkar inte det så skiter jag i det hela, då får jag väl vara en tjockis då. Alltså kommer det att gå åt en kväll i veckan (eller är det varannan vecka?) åt ett gruppmöte på Itrim.

Vidare hoppas jag innerligt att jag någon gång under våren har ett nytt jobb också. Det kommer att kräva en del av mig.

Och så kommer jag att missa den stora begivenheten som vi repar för under våren: körens resa till en vänkör i Norge. Anledningen är i sig mycket trevlig, min syster och hennes förtjusande fästman har äntligen spikat datumet för bröllop. Typiskt att två trevliga saker krockar med varann.

Ska jag alltså, när jag ändå inte kan vara med på resan, passa på att få lite mer luft i tillvaron, mer andrum?

Kanske, kanske inte.

För det är ju också så att körsången är något av det roligaste jag vet. Tack vare kören är musik hela tiden närvarande i mitt liv. Tack vare kören sjunger jag hemma. För mina barn, för mig själv. Det hade jag inte gjort annars.

Och till sist. Jag vet att de skulle sakna mig. Jag behövs både i min stämma och i hela kören. Hösten har varit bekymmersam med sviktande närvaro och många avhopp. Jag vill inte bli ett till.

Vånda.

Beslutsvånda

På lördag har vi julkonsert med kören. Jag ligger lite efter, för ovanlighetens skull känner jag mig osäker på några av texterna. (Jag tillhör den minoritet som tycker att det är lättare att lära sig text än melodi. Texterna fastnar direkt, med hjälp av dem kommer jag ihåg melodin.) Men jag vet att om jag bara tar mig tid ett par timmar den här veckan och sätter mig vid pianot så räcker det.

Sedan är det jullov fram till mitten av januari och då måste jag ha bestämt mig. Ska jag ta paus från kören under våren eller inte.

För en paus talar att jag har bestämt mig för att satsa ordentligt en sista gång på att försöka gå ner i vikt. Inga halvmesyrer mer, nu ska jag prova Itrim. Funkar inte det så skiter jag i det hela, då får jag väl vara en tjockis då. Alltså kommer det att gå åt en kväll i veckan (eller är det varannan vecka?) åt ett gruppmöte på Itrim.

Vidare hoppas jag innerligt att jag någon gång under våren har ett nytt jobb också. Det kommer att kräva en del av mig.

Och så kommer jag att missa den stora begivenheten som vi repar för under våren: körens resa till en vänkör i Norge. Anledningen är i sig mycket trevlig, min syster och hennes förtjusande fästman har äntligen spikat datumet för bröllop. Typiskt att två trevliga saker krockar med varann.

Ska jag alltså, när jag ändå inte kan vara med på resan, passa på att få lite mer luft i tillvaron, mer andrum?

Kanske, kanske inte.

För det är ju också så att körsången är något av det roligaste jag vet. Tack vare kören är musik hela tiden närvarande i mitt liv. Tack vare kören sjunger jag hemma. För mina barn, för mig själv. Det hade jag inte gjort annars.

Och till sist. Jag vet att de skulle sakna mig. Jag behövs både i min stämma och i hela kören. Hösten har varit bekymmersam med sviktande närvaro och många avhopp. Jag vill inte bli ett till.

Vånda.

Adventssmåprat

Första advent, den snöigaste i åtminstone mitt minne. Q och jag åkte snowracer idag. Q blev glatt överraskad av hur mycket fortare det går när mamma sitter bakpå. Y blev dragen i pulka och utstod detta med jämnmod, tills han varseblev att Q hade ett annat åkdon. Då talade han tydligt (äh-äh-äh!) om att han ville åka med. Inte ens när de välte omkull och han fick hela ansiktet fullt med nysnö ville han avstå.

Hemma igen gjorde vi varm choklad och åt clementiner och läste Tomtemaskinen. Första riktiga kapitelboken. Å, jag älskar att läsa högt. Kan knappt bärga mig tills det är dags för Narnia, Det blåser på månen, Harry Potter, Fantastiske Wilbur. Mamma läste Gösta Berlings saga och Röde Orm för mig och min styvfar när jag var i tonåren. Minnet av de kvällarna vårdar jag ömt. Då kände jag mig inte åsidosatt.

Jag gillar snöiga vintrar, det gör jag verkligen. Men det känns som att det var lite för nyligen som drivorna försvann.

Jag borde gå och lägga mig, men jag vill skriva. Men jag är för trött. Tankarna vill inte riktigt ordna sig.

Det får bli en bild istället. Storebror vid datorn och lillebror som ständigt intresserad åskådare.

Adventssmåprat

Första advent, den snöigaste i åtminstone mitt minne. Q och jag åkte snowracer idag. Q blev glatt överraskad av hur mycket fortare det går när mamma sitter bakpå. Y blev dragen i pulka och utstod detta med jämnmod, tills han varseblev att Q hade ett annat åkdon. Då talade han tydligt (äh-äh-äh!) om att han ville åka med. Inte ens när de välte omkull och han fick hela ansiktet fullt med nysnö ville han avstå.

Hemma igen gjorde vi varm choklad och åt clementiner och läste Tomtemaskinen. Första riktiga kapitelboken. Å, jag älskar att läsa högt. Kan knappt bärga mig tills det är dags för Narnia, Det blåser på månen, Harry Potter, Fantastiske Wilbur. Mamma läste Gösta Berlings saga och Röde Orm för mig och min styvfar när jag var i tonåren. Minnet av de kvällarna vårdar jag ömt. Då kände jag mig inte åsidosatt.

Jag gillar snöiga vintrar, det gör jag verkligen. Men det känns som att det var lite för nyligen som drivorna försvann.

Jag borde gå och lägga mig, men jag vill skriva. Men jag är för trött. Tankarna vill inte riktigt ordna sig.

Det får bli en bild istället. Storebror vid datorn och lillebror som ständigt intresserad åskådare.

2010-11-24

Mina föräldrar

På hösten 1962 träffas två studenter i Uppsala. Hon är en gladlynt, pratsam och resolut brunett med potatisnäsa och påfallande snygga ben. Han är lång, med höknäsa och bruna ögon.

Näsorna är viktiga. Så småningom hittar de på sagor om två kaniner. Hon är Brednos och han är Långnos. Det dröjer ännu några år tills de får en Lillnos.

Ända från början är det hon som vill mer. Han påminner inte så lite om hennes far, som hon avgudar. De skojar om det ibland. Hon är vansinnigt förälskad. Han är hennes ideal. Så bildad, så intelligent.

Han tycker att hon är rolig och trevlig. Han försöker uppfostra henne lite, få henne att läsa Dostojevskij och Sartre. Det där med kärlek och passion begriper han sig inte riktigt på. Att någon skulle älska honom över allt annat, det förstår han absolut inte. Han som inte duger något särskilt till.

Sexuellt vill det sig aldrig riktigt. Han är för oerfaren och hon är för hämmad. Snart är positionerna låsta. Förmodligen börjar hon redan nu att söka bekräftelse från andra.

Men de talar aldrig om det. Istället förlovar de sig, och gifter sig i juni 1966. Frackbröllop i Uppsala domkyrka med kyrkans krona. Efteråt kommer de på att ingen av dem ville ha kyrkbröllop, men höll god min för att de trodde att den andre ville.

Hon äter p-piller. Eftersom hon är medicinstudent hör hon till de allra första som får pröva. Men efter bröllopet slutar hon. Hon längtar efter barn, men inget händer.

Inte förrän de är på semester i Egypten, de vet båda att det nu deras barn avlas. Han är till en början måttligt road. Är det slut på friden nu, skriver han i sin dagbok.

Men hon är lycklig, och när värkarna kommer ringer hon sin mor innan de far till BB. De har annars inte särskilt bra kontakt. Dottern föds klockan tolv på dagen efter en relativt lätt förlossning. Han har suttit bredvid hela tiden, känt på hennes mage när värkarna skulle komma och gett lustgas just när de kulminerar. Han fotograferar också, med stark koncentration. Bilderna blir knivskarpa och perfekta.

När barnet är tio dagar gammalt börjar hon på en ny kurs. Hon cyklar hem på rasterna för att amma. Han sitter hemma och skriver på sin avhandling. De har barnflickor.

Han disputerar 1972, och kort efteråt flyttar de till en liten värmländsk ort för att hon ska göra AT. Hon är den andra att bli färdig i sin kurs, fast hon fött barn.

De har en outtalad överenskommelse. Hon ska försörja honom tills han blir professor. För det ska han bli.

Det är nog ungefär nu det börjar gnissla. Hon söker en bekräftelse som han inte kan ge. Han förstår inte. Hon kan inte uttrycka det. Hon träffar en gammal bekant. Det skvallras.

De flyttar till nästa stad. Efter en tid börjar han veckopendla till Göteborg medan hon och dottern bor kvar. En maskerad skilsmässa, inser han efteråt.

1974 flyttar de allihop till Göteborg, till en nybyggd vacker lägenhet högst upp i ett hus nära Linnégatan. Nu ska allt bli bra, tänker han. Vad hon tänker vet han inte.

På sensommaren 1975 lånar de en segelbåt i en vecka. De har vita tygkepsar alla tre, som han har textat på i tusch. På hans står det Kapten, på hennes Styrman, på dotterns Matros. Efteråt bygger han en pappersmodell av båten. Dottern sparar den i flera år.

När de kommer hem talar hon om att hon vill skiljas. Hon har träffat en annan, men det är inte bara därför. Ett märkligt samtal utspinner sig, och för första gången är hon ärlig, och för första gången börjar han faktiskt förstå. Förstå mer än hon tror. Att hon har varit otrogen, massor av gånger. Men också att hon har känt sig underlägsen, saknat något, känt sig oälskad. Och han ser tydligt att det också har varit så. Han har en del i det. Redan nu inser han det han långt senare kommer att formulera: hon var otrogen mot mig, men aldrig någonsin illojal.

Men han är förstås bitter och ledsen över att det nu är för sent. Han får ingen chans att ändra, att gottgöra, att rätta till.

Maktbalansen har skiftat. Det var alltid hon som älskade mer. Nu går hon. Han är tillintetgjord. Utkastad. Dottern stannar förstås hos mamma. Om det blir det aldrig någon diskussion.

I trettiofem år har de varit skilda. De har utvecklats var och en åt sitt håll och är idag så olika som två personer kan vara. De träffas regelbundet, inte alltid genom dottern. De har roligt tillsammans. Han undviker nogsamt att tala om skilsmässan, av erfarenhet vet han att det kan få katastrofala följder.

De är ännu i någon mening varandras stora kärlekar.

Mina föräldrar

På hösten 1962 träffas två studenter i Uppsala. Hon är en gladlynt, pratsam och resolut brunett med potatisnäsa och påfallande snygga ben. Han är lång, med höknäsa och bruna ögon.

Näsorna är viktiga. Så småningom hittar de på sagor om två kaniner. Hon är Brednos och han är Långnos. Det dröjer ännu några år tills de får en Lillnos.

Ända från början är det hon som vill mer. Han påminner inte så lite om hennes far, som hon avgudar. De skojar om det ibland. Hon är vansinnigt förälskad. Han är hennes ideal. Så bildad, så intelligent.

Han tycker att hon är rolig och trevlig. Han försöker uppfostra henne lite, få henne att läsa Dostojevskij och Sartre. Det där med kärlek och passion begriper han sig inte riktigt på. Att någon skulle älska honom över allt annat, det förstår han absolut inte. Han som inte duger något särskilt till.

Sexuellt vill det sig aldrig riktigt. Han är för oerfaren och hon är för hämmad. Snart är positionerna låsta. Förmodligen börjar hon redan nu att söka bekräftelse från andra.

Men de talar aldrig om det. Istället förlovar de sig, och gifter sig i juni 1966. Frackbröllop i Uppsala domkyrka med kyrkans krona. Efteråt kommer de på att ingen av dem ville ha kyrkbröllop, men höll god min för att de trodde att den andre ville.

Hon äter p-piller. Eftersom hon är medicinstudent hör hon till de allra första som får pröva. Men efter bröllopet slutar hon. Hon längtar efter barn, men inget händer.

Inte förrän de är på semester i Egypten, de vet båda att det nu deras barn avlas. Han är till en början måttligt road. Är det slut på friden nu, skriver han i sin dagbok.

Men hon är lycklig, och när värkarna kommer ringer hon sin mor innan de far till BB. De har annars inte särskilt bra kontakt. Dottern föds klockan tolv på dagen efter en relativt lätt förlossning. Han har suttit bredvid hela tiden, känt på hennes mage när värkarna skulle komma och gett lustgas just när de kulminerar. Han fotograferar också, med stark koncentration. Bilderna blir knivskarpa och perfekta.

När barnet är tio dagar gammalt börjar hon på en ny kurs. Hon cyklar hem på rasterna för att amma. Han sitter hemma och skriver på sin avhandling. De har barnflickor.

Han disputerar 1972, och kort efteråt flyttar de till en liten värmländsk ort för att hon ska göra AT. Hon är den andra att bli färdig i sin kurs, fast hon fött barn.

De har en outtalad överenskommelse. Hon ska försörja honom tills han blir professor. För det ska han bli.

Det är nog ungefär nu det börjar gnissla. Hon söker en bekräftelse som han inte kan ge. Han förstår inte. Hon kan inte uttrycka det. Hon träffar en gammal bekant. Det skvallras.

De flyttar till nästa stad. Efter en tid börjar han veckopendla till Göteborg medan hon och dottern bor kvar. En maskerad skilsmässa, inser han efteråt.

1974 flyttar de allihop till Göteborg, till en nybyggd vacker lägenhet högst upp i ett hus nära Linnégatan. Nu ska allt bli bra, tänker han. Vad hon tänker vet han inte.

På sensommaren 1975 lånar de en segelbåt i en vecka. De har vita tygkepsar alla tre, som han har textat på i tusch. På hans står det Kapten, på hennes Styrman, på dotterns Matros. Efteråt bygger han en pappersmodell av båten. Dottern sparar den i flera år.

När de kommer hem talar hon om att hon vill skiljas. Hon har träffat en annan, men det är inte bara därför. Ett märkligt samtal utspinner sig, och för första gången är hon ärlig, och för första gången börjar han faktiskt förstå. Förstå mer än hon tror. Att hon har varit otrogen, massor av gånger. Men också att hon har känt sig underlägsen, saknat något, känt sig oälskad. Och han ser tydligt att det också har varit så. Han har en del i det. Redan nu inser han det han långt senare kommer att formulera: hon var otrogen mot mig, men aldrig någonsin illojal.

Men han är förstås bitter och ledsen över att det nu är för sent. Han får ingen chans att ändra, att gottgöra, att rätta till.

Maktbalansen har skiftat. Det var alltid hon som älskade mer. Nu går hon. Han är tillintetgjord. Utkastad. Dottern stannar förstås hos mamma. Om det blir det aldrig någon diskussion.

I trettiofem år har de varit skilda. De har utvecklats var och en åt sitt håll och är idag så olika som två personer kan vara. De träffas regelbundet, inte alltid genom dottern. De har roligt tillsammans. Han undviker nogsamt att tala om skilsmässan, av erfarenhet vet han att det kan få katastrofala följder.

De är ännu i någon mening varandras stora kärlekar.

2010-11-23

Vettig läkare

Igår var vi hos barnläkaren som neonatal remitterat oss till. Eftersom Y hade ett par svåra luftvägsinfektioner under förra vintern och eftersom han är prematur behövdes en extra koll.

Jag hade laddat upp, och väl där öppnade jag dammluckorna och beklagade mig över sömnsituationen, och bad om en allergiutredning. Y har varit dålig i magen i nästan två månader. Ibland på nätterna skriker han som om han hade verkligt ont. Han klöser sig i öronen, gnider ansiktet mot kudden, dunkar huvudet i sänggaveln, sparkar, fäktar och slår omkring sig.

Nu är han dessutom förkyld och hostig. Men lungorna var perfekta. Och öronen som han river så i alldeles rena. Hon kände på magen, ingen anmärkning. Han växer bra, väger över tio kilo nu.

Läkaren verkade ganska bedårad, och sa något om att vi verkligen haft tur, både han och vi.

Men han ska testas för glutenintolerans i alla fall. Annars enades vi om att nattstöket mycket väl kan vara otrygghet, fast han verkar så trygg på dagen. Och hon sa med skärpa att vi inte ska ha dåligt samvete för att han sover hos oss. Han är ju en liten pojke än, han kan allt behöva ha mamma och pappa nära ett bra tag till.

Precis vad O och jag själva kommit fram till. Men det är skönt att få stöd.

Dock måste jag skärpa mig med att komma i säng på kvällarna, och ta en och annan natt i gästrummet.

Vettig läkare

Igår var vi hos barnläkaren som neonatal remitterat oss till. Eftersom Y hade ett par svåra luftvägsinfektioner under förra vintern och eftersom han är prematur behövdes en extra koll.

Jag hade laddat upp, och väl där öppnade jag dammluckorna och beklagade mig över sömnsituationen, och bad om en allergiutredning. Y har varit dålig i magen i nästan två månader. Ibland på nätterna skriker han som om han hade verkligt ont. Han klöser sig i öronen, gnider ansiktet mot kudden, dunkar huvudet i sänggaveln, sparkar, fäktar och slår omkring sig.

Nu är han dessutom förkyld och hostig. Men lungorna var perfekta. Och öronen som han river så i alldeles rena. Hon kände på magen, ingen anmärkning. Han växer bra, väger över tio kilo nu.

Läkaren verkade ganska bedårad, och sa något om att vi verkligen haft tur, både han och vi.

Men han ska testas för glutenintolerans i alla fall. Annars enades vi om att nattstöket mycket väl kan vara otrygghet, fast han verkar så trygg på dagen. Och hon sa med skärpa att vi inte ska ha dåligt samvete för att han sover hos oss. Han är ju en liten pojke än, han kan allt behöva ha mamma och pappa nära ett bra tag till.

Precis vad O och jag själva kommit fram till. Men det är skönt att få stöd.

Dock måste jag skärpa mig med att komma i säng på kvällarna, och ta en och annan natt i gästrummet.

Hur kan man älska att åka tunnelbana?

O, det är så enkelt så.

Om man har tillbringat dagen tillsammans med en förkyld och gnällig ettåring. Som varken kan gå eller prata och som är frustrerad över detta. Som klättrar upp på kökssstolarna tjugo gånger och ramlar ner tre. Som är välsignat tyst i tio ljuvliga minuter, medan han häller ut sin välling i sängen.

Om sällskapet kompletteras på eftermiddagen med en fyraåring som sannerligen kan prata. Oavbrutet. Han vill ha svar också. Samtidigt som ettåringen blåser i blockflöjt och plingar med en koreansk leksakstelefon.

Då är det inget mindre än underbart att efter middagen ge sig ut i kyla, blåst och halka och sätta sig på ett halvtomt tunnelbanetåg och läsa en bok.

Hur kan man älska att åka tunnelbana?

O, det är så enkelt så.

Om man har tillbringat dagen tillsammans med en förkyld och gnällig ettåring. Som varken kan gå eller prata och som är frustrerad över detta. Som klättrar upp på kökssstolarna tjugo gånger och ramlar ner tre. Som är välsignat tyst i tio ljuvliga minuter, medan han häller ut sin välling i sängen.

Om sällskapet kompletteras på eftermiddagen med en fyraåring som sannerligen kan prata. Oavbrutet. Han vill ha svar också. Samtidigt som ettåringen blåser i blockflöjt och plingar med en koreansk leksakstelefon.

Då är det inget mindre än underbart att efter middagen ge sig ut i kyla, blåst och halka och sätta sig på ett halvtomt tunnelbanetåg och läsa en bok.

2010-11-22

Familjen AB

Eller ekvationen som inte går ihop.

Jag får tid för mig själv. Inte tillräckligt mycket, men ändå. Kören, lite träning. Någon timme på kvällen framför TV:n eller datorn. Eller med en bok.

Yngste sonen Y och jag har mycket tid tillsammans. Merparten är inte alls på hans villkor, men åtminstone ibland ser jag till att sätta mig på golvet bredvid honom och låta honom bestämma. Klättra på mig, prata om leksakerna. Umgås på bebisvis.

Q, min äldste, är nog den som får mest just nu. Efter senaste attacken av svartsjuka har jag prioriterat honom. I lördags var vi på lekgympa tillsammans. I söndags på dockteater. Efteråt fikade vi och läste saga. Kvällens lässtund är helig.

Ändå känner jag ett hål av saknad. Efter min man, min vän sedan nästan tjugo år. Jag längtar efter att prata om något annat än vardagen och hur den ska sys ihop. Jag vill ventilera min jobbångest, socialdemokratins framtid, senaste tjafset i körens styrelse, och en massa annat.

Men just nu går det inte ihop.

Familjen AB

Eller ekvationen som inte går ihop.

Jag får tid för mig själv. Inte tillräckligt mycket, men ändå. Kören, lite träning. Någon timme på kvällen framför TV:n eller datorn. Eller med en bok.

Yngste sonen Y och jag har mycket tid tillsammans. Merparten är inte alls på hans villkor, men åtminstone ibland ser jag till att sätta mig på golvet bredvid honom och låta honom bestämma. Klättra på mig, prata om leksakerna. Umgås på bebisvis.

Q, min äldste, är nog den som får mest just nu. Efter senaste attacken av svartsjuka har jag prioriterat honom. I lördags var vi på lekgympa tillsammans. I söndags på dockteater. Efteråt fikade vi och läste saga. Kvällens lässtund är helig.

Ändå känner jag ett hål av saknad. Efter min man, min vän sedan nästan tjugo år. Jag längtar efter att prata om något annat än vardagen och hur den ska sys ihop. Jag vill ventilera min jobbångest, socialdemokratins framtid, senaste tjafset i körens styrelse, och en massa annat.

Men just nu går det inte ihop.

2010-11-21

Min första kärlek

Jag har funderat på att haka på listan som cirkulerar i bloggvärlden nu. Men jag varken orkar eller hinner skriva något tänkvärt varje dag i en månad. Jag gör några nedslag istället, när inspirationen kommer.

Jag fick honom den 14 november 1980, på Emildagen. Så fick han sitt namn. Han var gulröd med vita tassar och vit haklapp. Första kvällen och natten tillbringade han ihopkrupen under vårt köksbord och stirrade på oss med klotrunda skräckslagna ögon.

Hans päls var illande röd och nästan lite tovig. Hans svans var så liten att den var nära nog trekantig. Jag älskade honom så att mitt tioåriga hjärta nästan gick sönder. Han var min, bara min.

Första månaden fick han stanna i köket. Jag skyndade mig hem från skolan varje dag. Han satt alltid och väntade strax innanför köksdörren. Jag brukade sätta mig på golvet med ryggen mot dörren och låta honom kliva upp i mitt knä. Han spann högt och strök sig mot mina händer och kinder. Åh, kärlek.

Med tiden blev pälsen mer gul än röd och svansen lång och svepande. Han fick komma ut ur köket förstås. På kvällarna jagade han gärna runt i bottenvåningen på det radhus där vi bodde. Han fick något vilt i blicken, vred öronen bakåt och klev i sidled. Så tog han sats och klättrade upp på väggens bruna vävtapet, hela vägen upp till taket. Där satt han en stund och tittade på oss med glimmande ögon innan han hoppade ner.

När det blev vår fick han börja gå ut. De första dagarna låg han tryckt intill husväggen, men snart avancerade han. Det dröjde en vecka innan han lärde sig vilken av de identiska radhusgårdarna som var vår.

Snart var han områdets kung. Han var nog mer vild än tam, för utomhus ville han inte kännas vid oss. Då var han en otämjd tiger, ingen huskatt.

Men hemma var han min, bara min. Han brydde sig inte om någon annan. På något sätt var det viktigt för mig. Som vuxen har jag förstått att jag kände mig undanskuffad och marginaliserad i den nya familj som bildats sedan mamma slutgiltigt bestämt sig för att leva med min styvfar.

Min styvfar tyckte aldrig något vidare om katten. Kanske för att jag älskade den?

Emil blev fjorton år, äldre än jag vågat hoppas. Han levde ett vilt liv, kom ständigt hem med blessyrer. Ena tassen genombiten, svansen dito. Ändå var han kastrerad. Varje gång han råkade ut för något var jag sjuk av oro.

Under sina sista år fick han sällskap. Mamma föll till föga för min systers tjatande och skaffade hund. Jag var emot, orolig för att det inte skulle gå bra. Men jag bodde inte hemma längre och hade ingen möjlighet att ha Emil hos mig.

Men det blev bra. Hunden var världens snällaste och visste sin plats. Emil bestämde, och verkade rentav road av den nya familjemedlemmen. Blev hunden för närgången höjde Emil ena tassen, det räckte.

Men han blev äldre och skruttigare och till sist gick det inte längre. Ett av mina värsta minnen är hur det var att tvinga in honom i buren för att åka till veterinären. Han hatade att sitta i bur, han hatade att åka bil, han hatade att vara hos veterinären. Och det blev det sista jag gjorde honom.

Han dog på ett bord efter att ha fått den sista sprutan. Jag begrep inte att det var den sista, jag trodde att de bara skulle bedöva honom först. Annars hade jag tagit upp honom i famnen. Det har jag alltid ångrat.

Ännu kan jag känna honom i händerna, känna hur det kändes att svepa upp honom i min famn. De svaga sticken av klorna i axeln. Hans päls mot kinden. Det ljudliga spinnandet.

Trygghet och kärlek.

Min första kärlek

Jag har funderat på att haka på listan som cirkulerar i bloggvärlden nu. Men jag varken orkar eller hinner skriva något tänkvärt varje dag i en månad. Jag gör några nedslag istället, när inspirationen kommer.

Jag fick honom den 14 november 1980, på Emildagen. Så fick han sitt namn. Han var gulröd med vita tassar och vit haklapp. Första kvällen och natten tillbringade han ihopkrupen under vårt köksbord och stirrade på oss med klotrunda skräckslagna ögon.

Hans päls var illande röd och nästan lite tovig. Hans svans var så liten att den var nära nog trekantig. Jag älskade honom så att mitt tioåriga hjärta nästan gick sönder. Han var min, bara min.

Första månaden fick han stanna i köket. Jag skyndade mig hem från skolan varje dag. Han satt alltid och väntade strax innanför köksdörren. Jag brukade sätta mig på golvet med ryggen mot dörren och låta honom kliva upp i mitt knä. Han spann högt och strök sig mot mina händer och kinder. Åh, kärlek.

Med tiden blev pälsen mer gul än röd och svansen lång och svepande. Han fick komma ut ur köket förstås. På kvällarna jagade han gärna runt i bottenvåningen på det radhus där vi bodde. Han fick något vilt i blicken, vred öronen bakåt och klev i sidled. Så tog han sats och klättrade upp på väggens bruna vävtapet, hela vägen upp till taket. Där satt han en stund och tittade på oss med glimmande ögon innan han hoppade ner.

När det blev vår fick han börja gå ut. De första dagarna låg han tryckt intill husväggen, men snart avancerade han. Det dröjde en vecka innan han lärde sig vilken av de identiska radhusgårdarna som var vår.

Snart var han områdets kung. Han var nog mer vild än tam, för utomhus ville han inte kännas vid oss. Då var han en otämjd tiger, ingen huskatt.

Men hemma var han min, bara min. Han brydde sig inte om någon annan. På något sätt var det viktigt för mig. Som vuxen har jag förstått att jag kände mig undanskuffad och marginaliserad i den nya familj som bildats sedan mamma slutgiltigt bestämt sig för att leva med min styvfar.

Min styvfar tyckte aldrig något vidare om katten. Kanske för att jag älskade den?

Emil blev fjorton år, äldre än jag vågat hoppas. Han levde ett vilt liv, kom ständigt hem med blessyrer. Ena tassen genombiten, svansen dito. Ändå var han kastrerad. Varje gång han råkade ut för något var jag sjuk av oro.

Under sina sista år fick han sällskap. Mamma föll till föga för min systers tjatande och skaffade hund. Jag var emot, orolig för att det inte skulle gå bra. Men jag bodde inte hemma längre och hade ingen möjlighet att ha Emil hos mig.

Men det blev bra. Hunden var världens snällaste och visste sin plats. Emil bestämde, och verkade rentav road av den nya familjemedlemmen. Blev hunden för närgången höjde Emil ena tassen, det räckte.

Men han blev äldre och skruttigare och till sist gick det inte längre. Ett av mina värsta minnen är hur det var att tvinga in honom i buren för att åka till veterinären. Han hatade att sitta i bur, han hatade att åka bil, han hatade att vara hos veterinären. Och det blev det sista jag gjorde honom.

Han dog på ett bord efter att ha fått den sista sprutan. Jag begrep inte att det var den sista, jag trodde att de bara skulle bedöva honom först. Annars hade jag tagit upp honom i famnen. Det har jag alltid ångrat.

Ännu kan jag känna honom i händerna, känna hur det kändes att svepa upp honom i min famn. De svaga sticken av klorna i axeln. Hans päls mot kinden. Det ljudliga spinnandet.

Trygghet och kärlek.

2010-11-16

Novembersol och tigerkaka

Gud vad jag gnäller. Ibland går ju faktiskt allting bättre än jag förväntar mig.

Efter att ha skrivit gårdagens inlägg gick jag och la mig och låg och lyssnade på Y:s snusningar och O:s nästansnarkningar. Magen knöt sig mer och mer. Plötsligt insåg jag att jag hade söndagsångest. Den där hemska känslan av kvällen innan man ska någonstans man hatar att vara. Jag har känt det förr, när jag har vantrivts på jobbet. Men nu handlade det om att vara ensam med mina barn.

Efter en stund gick jag upp, värmde en kopp mjölk och satte mig vid köksbordet och läste två Lottaböcker på raken. God litteratur är de väl inte, men de har oförtjänt dåligt rykte. Språket är bättre än mycket av det som figurerar på bästsäljarlistorna just nu. De beskriver fint en tid då man promenerade dit man skulle, då telefonen stod på ett särskilt bord i hallen och film sågs på bio, då mamma var hemma och pappa var ingenjör, men då bästisen Giggi i alla fall drömde om att bli läkare, inte sjuksköterska.

Klockan hann bli tre innan jag somnade. Fyra timmars sömn blev det totalt.

Upplagt för katastrofdag alltså. När jag kom upp från duschen gallskrek Q för att den skjorta hans snälle far hade strukit åt honom redan hade kallnat. Då tar man ett djupt andetag.

Men alla farhågor kom på skam. När stackars O, rättmätigt sur och arg, gått till jobbet, blev Q en ängel. Han avlämnades hos dagmamman, Y och jag åkte till öppna förskolan. Där småpratade jag med de andra mammorna om oväsentligheter under det att Y lekte och klättrade. Sedan somnade han i bilen och sov en god stund till, under det att jag hann prata med pappa. På eftermiddagen gick vi en promenad i solen.

Och när vi hämtat Q iklädde jag båda pojkarna förkläde och bakade en tigerkaka. Q fick mäta upp och hälla, Y fick botanisera i lådorna. Idyllen var fullständig.

Men det är en händelse som ser ut som en tanke att jag glömde de tre ägg som tigerkakan borde ha innehållit. Hommage à Lotta Månsson.

Men den smakade gott ändå.

Novembersol och tigerkaka

Gud vad jag gnäller. Ibland går ju faktiskt allting bättre än jag förväntar mig.

Efter att ha skrivit gårdagens inlägg gick jag och la mig och låg och lyssnade på Y:s snusningar och O:s nästansnarkningar. Magen knöt sig mer och mer. Plötsligt insåg jag att jag hade söndagsångest. Den där hemska känslan av kvällen innan man ska någonstans man hatar att vara. Jag har känt det förr, när jag har vantrivts på jobbet. Men nu handlade det om att vara ensam med mina barn.

Efter en stund gick jag upp, värmde en kopp mjölk och satte mig vid köksbordet och läste två Lottaböcker på raken. God litteratur är de väl inte, men de har oförtjänt dåligt rykte. Språket är bättre än mycket av det som figurerar på bästsäljarlistorna just nu. De beskriver fint en tid då man promenerade dit man skulle, då telefonen stod på ett särskilt bord i hallen och film sågs på bio, då mamma var hemma och pappa var ingenjör, men då bästisen Giggi i alla fall drömde om att bli läkare, inte sjuksköterska.

Klockan hann bli tre innan jag somnade. Fyra timmars sömn blev det totalt.

Upplagt för katastrofdag alltså. När jag kom upp från duschen gallskrek Q för att den skjorta hans snälle far hade strukit åt honom redan hade kallnat. Då tar man ett djupt andetag.

Men alla farhågor kom på skam. När stackars O, rättmätigt sur och arg, gått till jobbet, blev Q en ängel. Han avlämnades hos dagmamman, Y och jag åkte till öppna förskolan. Där småpratade jag med de andra mammorna om oväsentligheter under det att Y lekte och klättrade. Sedan somnade han i bilen och sov en god stund till, under det att jag hann prata med pappa. På eftermiddagen gick vi en promenad i solen.

Och när vi hämtat Q iklädde jag båda pojkarna förkläde och bakade en tigerkaka. Q fick mäta upp och hälla, Y fick botanisera i lådorna. Idyllen var fullständig.

Men det är en händelse som ser ut som en tanke att jag glömde de tre ägg som tigerkakan borde ha innehållit. Hommage à Lotta Månsson.

Men den smakade gott ändå.

Balans sökes

Jag deppar ikväll. Över allt möjligt. Över att jag fick nej på ett jobb. Fast mitt förnuft säger åt mig att skärpa mig. Min ansökan finns kvar hos företaget, det kan hända att de hör av sig igen om de får en ny tjänst som passar. Det var just så jag fick mitt nuvarande jobb. Jag har fyra-fem ansökningar ute. Men ju längre tiden går desto oroligare blir jag. Jag vill verkligen inte tillbaka. Och jag vill hitta ett nytt jobb snart, för jag vill inte snylta på O:s föräldraledighet.

Q och O var hos ögonläkaren idag. Det blir återbesök om en månad för att prova ut glasögon. Q verkar inte särskilt berörd, han konstaterade bara att Harry Potter har glasögon. Men jag blir lite ledsen. Min lilla unge. Han är inte ens fem. Jag var åtminstone åtta när jag fick mina. Jag kan inte påstå att det var något större trauma, men visst hade det varit skönt att slippa dem. Fast för vems skull är jag egentligen ledsen?

Den främsta orsaken till min dysterhet är förmodligen somatisk. I lördags kväll slog magsjukan till, igår och idag har jag legat för ankar. Tack och lov tycks de övriga ha klarat sig, osannolikt nog. Nu känner jag mig tämligen frisk men ganska trött.

Alltså blev det ingen kör ikväll. Och det får mig också att fundera. Jag älskar att sjunga i kör. Det gör mig glad, det ger mig ork och energi. Efter flera års övertalningsförsök gick jag i somras med på att ta plats i styrelsen. Det är roligare än jag trodde.

Samma sak med träningen. Jag gillar att träna. Glädje och energi där också.

Vad är då problemet? Det är att dygnet inte har tillräckligt många timmar. Att jag, för att orka vara en bra mamma, också måste få göra något annat ibland. Sjunga. Träna. Vara ensam. Tänka. Sitta ifred i TV-soffan med stickningen framför något jag verkligen gillar. Och det får jag också. Men inte tillräckligt mycket.

Balans. Mitt bygge, den konstruktion som är jag, är bräckligt nu. Marginalerna är inte stora. Hur gör jag för att inte kören eller träningen, det som är roligt, ska svälla ut och istället bli en belastning? Och hur ska allt passas in på 24 timmar?

Nu måste jag i alla fall sova.