2010-01-29

Tålamodsträning x 2

Morgon med Q, som alltid en utmaning. Suck. Eller, är sucken berättigad? Hur är det egentligen, vem av oss är det mest fel på? Är han inte en högst normal och levnadsglad nästan-fyraåring och jag en synnerligen morgonsur och lättstressad mamma?

Nåja, skuldkänslor har aldrig gjort någon till en bättre förälder. Så jag försöker vara konstruktiv. Nu har jag inhandlat bibeln Fem gånger mer kärlek, tidigare bara lånad på bibliotek. Bibel var väl att ta i förresten, låt oss i sann ingenjörsanda kalla den manual. En manual i ett utvecklingsprojekt, ett levande dokument, föremål för en hel del ifrågasättande och revisioner.

Två skrattretande enkla regler har den senaste veckan gjort underverk.

1 Innan man får leka fritt eller titta på TV måste man göra tre - 3 - TRE - 1 - 2 - 3 - räkna på fingrarna, tre var det! - saker. Äta frukost, klä på sig, borsta tänderna. Q är helt med vad gäller räknandet, och hyfsat med avseende på disciplinen.

2 Q gillar att lyssna på musik i bilen. Hans moder gillar när det inte bråkas och krånglas på morgonen eller vid hämtning. Ergo, inget bråk = > musik i bilen! Ta-daa!

Detta var tålamodsövning nummer ett, som när den fungerar ger så överväldigande mycket tillbaka. Kärlek. Mitt livs upplevelse av kärlek.

När jag lämnat Q hos dagmamman och dragit en första lättnadens suck, därefter en andra eftersom jag idag körde till jobbet vid niotiden och inte en timme tidigare, därmed undvikandes det värsta trafikkaoset, drog jag ännu ett djupt andetag och ringde pappa.

Övning två. I tio minuter hummade jag medan han docerade om vad han gjort sedan sist. Inte så lite med tanke på att han är pensionär. Å andra sidan är han också fullblodspensionär. En aktivitet per dag är mer än nog. Tempot är inte högt.

Pensionärsmentaliteten är en bidragande orsak till att han ännu inte pallrat sig iväg till någon form av rådgivning angående hur han ska sköta sin diabetes. Detta driver förstås mig till vansinne av oro, eftersom jag hör på hans röst hur trött han är nu för tiden. När jag än ringer på dagen så väcker jag honom, varannan minut måste jag påminna honom om att tala högre för luften tar liksom slut. Och så hostan, astmahostan.

Jag skulle ringa oftare om jag inte vore så rädd för att han inte skulle svara.

Jag skulle tjata mera på honom om jag inte vore rädd för att reducera vår relation. Redan utgörs den för mycket av oroligt tjat från mig och grinigt avvisande från honom.

Men idag gick det bra. Efter tio minuters hummande från mig, tio minuters oavbruten utläggning från honom, kunde jag framföra mitt budskap att jag oroar mig för honom, och han kunde ta emot det så som det var avsett. Som en omsorg, inte ett krav.

Sedan var klockan halv tio och jag var jävligt sen till jobbet.

Tålamodsträning x 2

Morgon med Q, som alltid en utmaning. Suck. Eller, är sucken berättigad? Hur är det egentligen, vem av oss är det mest fel på? Är han inte en högst normal och levnadsglad nästan-fyraåring och jag en synnerligen morgonsur och lättstressad mamma?

Nåja, skuldkänslor har aldrig gjort någon till en bättre förälder. Så jag försöker vara konstruktiv. Nu har jag inhandlat bibeln Fem gånger mer kärlek, tidigare bara lånad på bibliotek. Bibel var väl att ta i förresten, låt oss i sann ingenjörsanda kalla den manual. En manual i ett utvecklingsprojekt, ett levande dokument, föremål för en hel del ifrågasättande och revisioner.

Två skrattretande enkla regler har den senaste veckan gjort underverk.

1 Innan man får leka fritt eller titta på TV måste man göra tre - 3 - TRE - 1 - 2 - 3 - räkna på fingrarna, tre var det! - saker. Äta frukost, klä på sig, borsta tänderna. Q är helt med vad gäller räknandet, och hyfsat med avseende på disciplinen.

2 Q gillar att lyssna på musik i bilen. Hans moder gillar när det inte bråkas och krånglas på morgonen eller vid hämtning. Ergo, inget bråk = > musik i bilen! Ta-daa!

Detta var tålamodsövning nummer ett, som när den fungerar ger så överväldigande mycket tillbaka. Kärlek. Mitt livs upplevelse av kärlek.

När jag lämnat Q hos dagmamman och dragit en första lättnadens suck, därefter en andra eftersom jag idag körde till jobbet vid niotiden och inte en timme tidigare, därmed undvikandes det värsta trafikkaoset, drog jag ännu ett djupt andetag och ringde pappa.

Övning två. I tio minuter hummade jag medan han docerade om vad han gjort sedan sist. Inte så lite med tanke på att han är pensionär. Å andra sidan är han också fullblodspensionär. En aktivitet per dag är mer än nog. Tempot är inte högt.

Pensionärsmentaliteten är en bidragande orsak till att han ännu inte pallrat sig iväg till någon form av rådgivning angående hur han ska sköta sin diabetes. Detta driver förstås mig till vansinne av oro, eftersom jag hör på hans röst hur trött han är nu för tiden. När jag än ringer på dagen så väcker jag honom, varannan minut måste jag påminna honom om att tala högre för luften tar liksom slut. Och så hostan, astmahostan.

Jag skulle ringa oftare om jag inte vore så rädd för att han inte skulle svara.

Jag skulle tjata mera på honom om jag inte vore rädd för att reducera vår relation. Redan utgörs den för mycket av oroligt tjat från mig och grinigt avvisande från honom.

Men idag gick det bra. Efter tio minuters hummande från mig, tio minuters oavbruten utläggning från honom, kunde jag framföra mitt budskap att jag oroar mig för honom, och han kunde ta emot det så som det var avsett. Som en omsorg, inte ett krav.

Sedan var klockan halv tio och jag var jävligt sen till jobbet.

2010-01-25

Mer meteoriter

Sånt man glömmer om man inte skriver ner det är alla roliga saker Q säger. Egentligen har jag svårt för historier av typen ur barnamun, de är nog roligast om man känner ungen ifråga. Men i alla fall:

- Mamma, idag är jag jättetrött. Jag är nog.. döskalletrött!

Inför helgen frågade jag om han skulle sova länge på lördagen. Han anade förstås (de morgontrötta) ugglorna i mossen:

- Jadå mamma. Jag ska sova döskallelänge så att du får sova dinosaurielänge!

Eller när han ville att jag skulle lära honom vad tuffa killar (på 1930-talet?) säger till varann. Q:s version blev roligare än originalet:

- Hur e de leget?
- Jorå, de knarrar!

Och så några korrumperade sångtexter:

- Mamma mia, mamma mia, atjoo-prutt!

- Ritsch, ratsch, fillibombombom,fillibombombom, fillibombombom. Ge mig lite sodavatten, sodavatten, sodavatten. Ge mig lite sodavatten, sodavatten - PLUMS!

- Vinterns brasa, ut bland våra fällar, vårens blommor vissna ner å dö, himlen glor i vårens ljusa kvällar, solen schysst är liv i sol å sjö.

Mer meteoriter

Sånt man glömmer om man inte skriver ner det är alla roliga saker Q säger. Egentligen har jag svårt för historier av typen ur barnamun, de är nog roligast om man känner ungen ifråga. Men i alla fall:

- Mamma, idag är jag jättetrött. Jag är nog.. döskalletrött!

Inför helgen frågade jag om han skulle sova länge på lördagen. Han anade förstås (de morgontrötta) ugglorna i mossen:

- Jadå mamma. Jag ska sova döskallelänge så att du får sova dinosaurielänge!

Eller när han ville att jag skulle lära honom vad tuffa killar (på 1930-talet?) säger till varann. Q:s version blev roligare än originalet:

- Hur e de leget?
- Jorå, de knarrar!

Och så några korrumperade sångtexter:

- Mamma mia, mamma mia, atjoo-prutt!

- Ritsch, ratsch, fillibombombom,fillibombombom, fillibombombom. Ge mig lite sodavatten, sodavatten, sodavatten. Ge mig lite sodavatten, sodavatten - PLUMS!

- Vinterns brasa, ut bland våra fällar, vårens blommor vissna ner å dö, himlen glor i vårens ljusa kvällar, solen schysst är liv i sol å sjö.

2010-01-24

Återhämtning medelst vintersport

I fredags morse mådde jag skit, grät nästan av trötthet när det var dags att gå upp. Q somnar i egen säng men kommer in till oss varje natt och de senaste veckorna har det börjat bli alltmer ohållbart. Vi har samsovit sedan han var bebis och det har funkat bra. Men nu är han stor och stark i kroppen men ett litet barn i själen. Han vill ha samma närhet som han fick när han var bebis (vem vill inte det?) men hans spjärnande, sparkande, fäktande och klängande gör ibland rent ont för att inte tala om vad det gör för nattsömnen. Timmen innan klockan ringer - då jag nära nog är beredd att döda för att få vara ostörd - ligger han halvvaken och pillar mig i håret, på armen. Eller så är han riktigt pigg och konversabel - positivhalare och sånt.

Så. Någon omedelbar lösning på detta ser jag inte. Jag vill verkligen erbjuda Q tryggheten att komma in till oss, jag tycker det är helt självklart. Mycket beror detta på att jag större delen av min barndom utkämpade en kamp med min mamma om var det skulle sovas, och jag fattar än idag inte att hon inte kapitulerade och gav mig den trygghet jag uppenbarligen behövde så väl. Var det värt priset?

Vi harvar alltså vidare, klättras det för mycket går jag in och lägger mig i Q:s säng som är bred och skön. Ansvaret för mitt sovande är mitt, jag måste helt enkelt se till att få den sömn jag behöver för att gå runt. Men efter en jobbvecka som denna kan det vara lättare sagt än gjort.

Nå, i fredags var jag alltså nära tårarna och inte blev det bättre av att min brutale make sa ett par sanningens ord. För honom är det enkelt. Man går och lägger sig på kvällen och somnar oftast som en stock inom två minuter, man ligger inte vaken och tänker på allt som jagar en. Känns nånting svårt så gnäller man absolut inte för det hjälper ju inte i alla fall, utan man biter ihop tänderna och sänker huvudet och fortsätter stångas mot tillvaron.

Vi vet båda att så funkar inte den andre, så att vi började gräla på fredag morgon visar bara hur korkade vi kan vara ibland. Q gav oss en överseende blick och gick upp till Bolibompa när han avslutat sin frukost.

En lätt dysterhet hängde över mig resten av dagen.

Men igår blåste allt bort. Jag fick sova ut, och när jag gjort det packade vi ryggsäcken med chokladtermos och hembakta frallor (resultatet av herrarnas vedermödor medan jag sov). Q bäddades ner i pulka, snowracern togs på släp bakom den och O drog hela ekipaget. Vi skidade halvannan kilometer från vårt hus till en pulkabacke. Där övade jag längdskidåkning i backe. Makens plan är nämligen att jag ska börja i slalomskola samtidigt med Q. Den som lever får se säger jag och skrattar sardoniskt (Birgit, ni vet) men roligt är det. Q for ner för backen som ett jehu på sin snowracer och övade stoppsladdar som han sett de stora pojkarna göra.

När vi satt ihopklämda på fårskinnet och åt vår matsäck konstaterade vi att vi har det rätt bra. Minst sagt.

Återhämtning medelst vintersport

I fredags morse mådde jag skit, grät nästan av trötthet när det var dags att gå upp. Q somnar i egen säng men kommer in till oss varje natt och de senaste veckorna har det börjat bli alltmer ohållbart. Vi har samsovit sedan han var bebis och det har funkat bra. Men nu är han stor och stark i kroppen men ett litet barn i själen. Han vill ha samma närhet som han fick när han var bebis (vem vill inte det?) men hans spjärnande, sparkande, fäktande och klängande gör ibland rent ont för att inte tala om vad det gör för nattsömnen. Timmen innan klockan ringer - då jag nära nog är beredd att döda för att få vara ostörd - ligger han halvvaken och pillar mig i håret, på armen. Eller så är han riktigt pigg och konversabel - positivhalare och sånt.

Så. Någon omedelbar lösning på detta ser jag inte. Jag vill verkligen erbjuda Q tryggheten att komma in till oss, jag tycker det är helt självklart. Mycket beror detta på att jag större delen av min barndom utkämpade en kamp med min mamma om var det skulle sovas, och jag fattar än idag inte att hon inte kapitulerade och gav mig den trygghet jag uppenbarligen behövde så väl. Var det värt priset?

Vi harvar alltså vidare, klättras det för mycket går jag in och lägger mig i Q:s säng som är bred och skön. Ansvaret för mitt sovande är mitt, jag måste helt enkelt se till att få den sömn jag behöver för att gå runt. Men efter en jobbvecka som denna kan det vara lättare sagt än gjort.

Nå, i fredags var jag alltså nära tårarna och inte blev det bättre av att min brutale make sa ett par sanningens ord. För honom är det enkelt. Man går och lägger sig på kvällen och somnar oftast som en stock inom två minuter, man ligger inte vaken och tänker på allt som jagar en. Känns nånting svårt så gnäller man absolut inte för det hjälper ju inte i alla fall, utan man biter ihop tänderna och sänker huvudet och fortsätter stångas mot tillvaron.

Vi vet båda att så funkar inte den andre, så att vi började gräla på fredag morgon visar bara hur korkade vi kan vara ibland. Q gav oss en överseende blick och gick upp till Bolibompa när han avslutat sin frukost.

En lätt dysterhet hängde över mig resten av dagen.

Men igår blåste allt bort. Jag fick sova ut, och när jag gjort det packade vi ryggsäcken med chokladtermos och hembakta frallor (resultatet av herrarnas vedermödor medan jag sov). Q bäddades ner i pulka, snowracern togs på släp bakom den och O drog hela ekipaget. Vi skidade halvannan kilometer från vårt hus till en pulkabacke. Där övade jag längdskidåkning i backe. Makens plan är nämligen att jag ska börja i slalomskola samtidigt med Q. Den som lever får se säger jag och skrattar sardoniskt (Birgit, ni vet) men roligt är det. Q for ner för backen som ett jehu på sin snowracer och övade stoppsladdar som han sett de stora pojkarna göra.

När vi satt ihopklämda på fårskinnet och åt vår matsäck konstaterade vi att vi har det rätt bra. Minst sagt.

2010-01-23

Lite mer styvsnack

Mamma känns långt borta just nu. Vi pratar några gånger i veckan, hon har inte mycket att berätta. Hennes liv kretsar kring besöken på sjukhemmet. Hon både vill och inte vill få hem styvfar. Men det dröjer ännu några veckor. Hon säger att hon längtar efter Q, jag säger att hon är välkommen när hon vill, och förvånas lite över hennes passivitet i att boka ett besök. Det är inte likt henne. Hon är verkligen nere.

Helgen före jul hälsade Q och jag på henne. Vi besökte styvfar varje dag på sjukhemmet. Q gymnastiserade på hans gåstol och på stödräckena i korridoren. De gamla, många av dem dementa, följde honom med blicken. En farbror med två tänder i munnen förklarade med eftertryck på bredaste göteborgska: den glaaste onge ja NÅNsin har sett!

På kvällarna tittade vi på TV och småpratade, och trots min ambition att undvika varje antydan till konfrontation blev det ett par sådana. Det var nog faktiskt hon som initierade dem. Jag låg mycket lågt - åtminstone till en början tänker jag nu med lätt rodnande kinder - och försökte välja mina ord.

En av dessa kvällar suckade mamma lyckligt att styvfar ju är så förtjust i Q och frågar så mycket efter honom. Det har hon sagt många gånger, och jag brukar oftast humma eller grymta till svar, av två orsaker. Men den här gången blev hon arg över min uteblivna entusiasm, och vi pratade om det.

Jag hummar och grymtar för att jag är trött på uttalandet, jag har hört det oräkneliga gånger, och för att jag inte förstår vilket gensvar hon vill ha. Eller jo: hon vill att jag ska vara lika entusiastisk tillbaka och säga ja, gud så fantastiskt. Det vägrar jag.

Styvfars och min relation är som den är, gott så. Jag rotar inte mer i detta. Har varken behov eller lust att gräva, konfrontera och bena ut. Men ett som jag uppfattar det senkommet intresse för min son gör inte någon skillnad.

Såklart är jag glad för varje person som älskar Q. Mest gläder mig styvfars intresse för att det ger mamma glädje. Men det ändrar inte det som har skett. Det får inte mig att känna mig mer värdefull eller älskad av styvfar.

Småaktigt kanske. Jag hade kunnat bjuda på lite falsk glädje. Fast det ligger så illa för mig.

Naturligtvis förstår jag mammas frustration. Vilken skit det är att få ihop sin värld när de man älskar mest inte älskar varann! Right back at you, mamma. Det lärde jag mig när jag var fem år.

Lite mer styvsnack

Mamma känns långt borta just nu. Vi pratar några gånger i veckan, hon har inte mycket att berätta. Hennes liv kretsar kring besöken på sjukhemmet. Hon både vill och inte vill få hem styvfar. Men det dröjer ännu några veckor. Hon säger att hon längtar efter Q, jag säger att hon är välkommen när hon vill, och förvånas lite över hennes passivitet i att boka ett besök. Det är inte likt henne. Hon är verkligen nere.

Helgen före jul hälsade Q och jag på henne. Vi besökte styvfar varje dag på sjukhemmet. Q gymnastiserade på hans gåstol och på stödräckena i korridoren. De gamla, många av dem dementa, följde honom med blicken. En farbror med två tänder i munnen förklarade med eftertryck på bredaste göteborgska: den glaaste onge ja NÅNsin har sett!

På kvällarna tittade vi på TV och småpratade, och trots min ambition att undvika varje antydan till konfrontation blev det ett par sådana. Det var nog faktiskt hon som initierade dem. Jag låg mycket lågt - åtminstone till en början tänker jag nu med lätt rodnande kinder - och försökte välja mina ord.

En av dessa kvällar suckade mamma lyckligt att styvfar ju är så förtjust i Q och frågar så mycket efter honom. Det har hon sagt många gånger, och jag brukar oftast humma eller grymta till svar, av två orsaker. Men den här gången blev hon arg över min uteblivna entusiasm, och vi pratade om det.

Jag hummar och grymtar för att jag är trött på uttalandet, jag har hört det oräkneliga gånger, och för att jag inte förstår vilket gensvar hon vill ha. Eller jo: hon vill att jag ska vara lika entusiastisk tillbaka och säga ja, gud så fantastiskt. Det vägrar jag.

Styvfars och min relation är som den är, gott så. Jag rotar inte mer i detta. Har varken behov eller lust att gräva, konfrontera och bena ut. Men ett som jag uppfattar det senkommet intresse för min son gör inte någon skillnad.

Såklart är jag glad för varje person som älskar Q. Mest gläder mig styvfars intresse för att det ger mamma glädje. Men det ändrar inte det som har skett. Det får inte mig att känna mig mer värdefull eller älskad av styvfar.

Småaktigt kanske. Jag hade kunnat bjuda på lite falsk glädje. Fast det ligger så illa för mig.

Naturligtvis förstår jag mammas frustration. Vilken skit det är att få ihop sin värld när de man älskar mest inte älskar varann! Right back at you, mamma. Det lärde jag mig när jag var fem år.

2010-01-22

Men snälla nån!

Inte en väskdebatt nu igen. I den förra framkom en del intressanta synpunkter men detta verkar helt vanvettigt.

Jag gillar inte Mona Sahlin, jag gillar inte överdriven konsumtion. Men det här? Hon har fått en väska värd 6 000 kronor i femtioårspresent och dristar sig att använda den.

Ser man ett problem med detta är man fantamig inte klok.

Men snälla nån!

Inte en väskdebatt nu igen. I den förra framkom en del intressanta synpunkter men detta verkar helt vanvettigt.

Jag gillar inte Mona Sahlin, jag gillar inte överdriven konsumtion. Men det här? Hon har fått en väska värd 6 000 kronor i femtioårspresent och dristar sig att använda den.

Ser man ett problem med detta är man fantamig inte klok.

2010-01-21

Känslostormar

Vi hade besök på eftermiddagen, ett besök jag ägnade mig åt alldeles för mycket enligt Q. Detta demonstrerade han tydligt medelst allmän pestighet. Efteråt när vi var ensamma igen, kom han på den ultimata uppmärksamhetsmagneten. Han sträckte ut sig på golvet och ropade:

- Mamma, din pojke har dött!

Där någonstans begrep jag att det var läge att sätta sig ner och erbjuda honom plats i mitt knä. Och så kom frågorna: Dröjer det massor av år tills vi ska dö? Dog farfar i sin säng?

Plötsligt började Q storgråta över att O och jag kommer att dö ifrån honom och lämna honom ensam kvar. Jag fick trösta och vagga en lång stund och försäkra (godegudsomjagintetrorpå, jag dödar dig om du gör så att det jag sa var lögn) att det dröjer jättelänge och att han då kommer att vara stor och ha en bror eller syster och kanske en fru (eller man) och kanske egna barn.

Jag är glad att jag har tämligen bra koll på min egen dödsångest nu för tiden, för den väcktes inte alls. Fast jag egentligen är lika rädd som Q när jag tänker efter, kunde jag vara lugn och trygg och tröstande och vänta ut honom. För naturligtvis varade inte utbrottet mer än ett par minuter, sedan var han sorglöst glad igen som om varken mörker eller skuggor fanns. Just den glädje som jag så önskar att han alltid förmår behålla en ingång till.

Känslostormar

Vi hade besök på eftermiddagen, ett besök jag ägnade mig åt alldeles för mycket enligt Q. Detta demonstrerade han tydligt medelst allmän pestighet. Efteråt när vi var ensamma igen, kom han på den ultimata uppmärksamhetsmagneten. Han sträckte ut sig på golvet och ropade:

- Mamma, din pojke har dött!

Där någonstans begrep jag att det var läge att sätta sig ner och erbjuda honom plats i mitt knä. Och så kom frågorna: Dröjer det massor av år tills vi ska dö? Dog farfar i sin säng?

Plötsligt började Q storgråta över att O och jag kommer att dö ifrån honom och lämna honom ensam kvar. Jag fick trösta och vagga en lång stund och försäkra (godegudsomjagintetrorpå, jag dödar dig om du gör så att det jag sa var lögn) att det dröjer jättelänge och att han då kommer att vara stor och ha en bror eller syster och kanske en fru (eller man) och kanske egna barn.

Jag är glad att jag har tämligen bra koll på min egen dödsångest nu för tiden, för den väcktes inte alls. Fast jag egentligen är lika rädd som Q när jag tänker efter, kunde jag vara lugn och trygg och tröstande och vänta ut honom. För naturligtvis varade inte utbrottet mer än ett par minuter, sedan var han sorglöst glad igen som om varken mörker eller skuggor fanns. Just den glädje som jag så önskar att han alltid förmår behålla en ingång till.

2010-01-20

Morgonkonversation

Tisdag, cirka 04:30:
- Pappa, en kameleont syns inte när den sitter i ett träd!

Onsdag, strax efter 06:00:
- Mamma, vad är en positivhalare för något?

Skam till sägandes fick inte den pigge ynglingen så mycket till svar.

Morgonkonversation

Tisdag, cirka 04:30:
- Pappa, en kameleont syns inte när den sitter i ett träd!

Onsdag, strax efter 06:00:
- Mamma, vad är en positivhalare för något?

Skam till sägandes fick inte den pigge ynglingen så mycket till svar.

2010-01-19

Referatet, det utlovade

Min chef inledde med att säga att han blev glad för mitt mejl, att han gillade mitt jävlaranamma. Jag tänkte nöjt att han reagerade precis som jag förutsett, men svarade diplomatiskt att jag i min tur var glad över hans reaktion.

Efter dessa ömsesidiga artigheter övergick vi till att gå igenom det jag skrivit punkt för punkt.

Chefen tog själv upp att han borde ha pratat med mig tidigare under hösten. Där var vi rörande överens. Han lyssnade på min beskrivning av året. Min förra chef och jag hade en avstämning så sent som i juni, då fick jag inga signaler om att inte fungera, snarare motsatsen. Så kom neddragningarna och chefsbyte i september. Under hösten märkte jag av min chefs irritation, till exempel vid samtalet om Trulpelle, men trodde inte att det var så illa som det visat sig nu. Han lyssnade, och han protesterade inte, och han verkade lite förvånad över att jag sa mig ha märkt hans attityd under hösten (hallå, jag är väl inte dum heller?) men han höll fast vid sin bedömning och att han inte tar ansvar för andra chefers dylika.

Vad gällde min arbetsbörda var han rejält förvånad. Jag har inte verkat överbelastad, uppenbarligen, utan glad och positiv. Varför har du inte sagt något, undrade han, och jag blev faktiskt svarslös. Jävligt bra fråga. Jag funderade en stund och svarade att det dels berodde på duktighet och ambition, men också att jag tolkat vissa tecken som att det inte fanns utrymme för att avsäga sig jobb. Ett sådant var att vår VD i mitten av hösten ville tilldela mig ytterligare ett stort projekt. Det hade skett under min närmaste chefs semester, så det visste han inte om. Vi försäkrade varann att vi båda måste bli bättre på att prata om arbetsbelastningen.

Vidare menade han att han nu fått en förklaring - dock inte ursäkt - på det som han uppfattat som en svaghet under hösten. Det är inte lätt att leda och motivera folk när man kämpar med sin egen motivation. Jag fyllde på med att säga att hans andra klagomål på mig, för lite grävande i detaljer, är typiskt symptom på stress och tunnelseende, och han sa inte emot.

Han verkade också hålla med när jag kritiserade betygssystemet, att det är för stort gap mellan tvåa och trea. För när jag läser kriteriet för en trea kan jag förstå att han med de invändningar han har inte ville sätta det betyget på mig. En fyra överträffar förväntningarna, en femma skiter i princip guldklimpar. Han fnissade lite när jag påpekade att betygssystemet är skapat av amerikaner och att de ibland, eh.. formulerar sin feedback på ett annat sätt än vi svenskar.

Jag avhöll mig från alla jämförelser med tafsande snuskpellar. Det kändes mest professionellt att inte hänvisa till kunskap jag har via facket. (För övrigt är jag övertygad om att Snuskpelle är ett gigantiskt problem för sin chef, som är alldeles för feg för att agera gentemot honom.)

Och så slutklämmen, vad vill han se för att ändra sin bedömning. Som väntat gillade han den mest av allt jag skrivit (hehe). Jag förklarade min farhåga, att jag inte kommer att få någon chans att visa vad jag duger till under den relativt korta tid som är kvar. Han såg outgrundlig ut och ville boka ett nytt möte om två månader.

Ungefär här konsulterade jag min fusklapp, och det var tur. Min chef har nämligen helt missat att jag är en stjärna på ekonomisk uppföljning i mina projekt. Som den duktiga flicka jag är har jag nämligen koll på exakt hur mycket pengar jag har att röra mig med, och jag hade två konkreta exempel på beröm, från en av säljarna och från finanschefen. Vad bra att du nämnde detta, sa chefen, och såg uppriktigt glad ut.

Så var vi färdiga och skulle bryta upp, men då såg han allvarligt på mig och frågade hur det kändes nu. Du förstår väl att jag vill väl, att detta är vårt gemensamma ansvar, att om du misslyckas, är misslyckandet också mitt, att jag absolut inte menade att knäcka ditt självförtroende.

Ja, svarade jag. Jag förstår allt det där. Men allra först gjorde jag inte det. Men nu.

Ett bra samtal på det hela taget. Jag är nöjd med både honom och mig. Jag tror inte en sekund på att han ändrar något betyg, och någon vettig löneökning kan jag nog glömma. Jag kommer att halka efter mina kollegor ännu mer. Men det skiter jag i just nu. Jag är ganska säker på att jag har ändrat hans grundinställning till mig, och det är gott så.

Referatet, det utlovade

Min chef inledde med att säga att han blev glad för mitt mejl, att han gillade mitt jävlaranamma. Jag tänkte nöjt att han reagerade precis som jag förutsett, men svarade diplomatiskt att jag i min tur var glad över hans reaktion.

Efter dessa ömsesidiga artigheter övergick vi till att gå igenom det jag skrivit punkt för punkt.

Chefen tog själv upp att han borde ha pratat med mig tidigare under hösten. Där var vi rörande överens. Han lyssnade på min beskrivning av året. Min förra chef och jag hade en avstämning så sent som i juni, då fick jag inga signaler om att inte fungera, snarare motsatsen. Så kom neddragningarna och chefsbyte i september. Under hösten märkte jag av min chefs irritation, till exempel vid samtalet om Trulpelle, men trodde inte att det var så illa som det visat sig nu. Han lyssnade, och han protesterade inte, och han verkade lite förvånad över att jag sa mig ha märkt hans attityd under hösten (hallå, jag är väl inte dum heller?) men han höll fast vid sin bedömning och att han inte tar ansvar för andra chefers dylika.

Vad gällde min arbetsbörda var han rejält förvånad. Jag har inte verkat överbelastad, uppenbarligen, utan glad och positiv. Varför har du inte sagt något, undrade han, och jag blev faktiskt svarslös. Jävligt bra fråga. Jag funderade en stund och svarade att det dels berodde på duktighet och ambition, men också att jag tolkat vissa tecken som att det inte fanns utrymme för att avsäga sig jobb. Ett sådant var att vår VD i mitten av hösten ville tilldela mig ytterligare ett stort projekt. Det hade skett under min närmaste chefs semester, så det visste han inte om. Vi försäkrade varann att vi båda måste bli bättre på att prata om arbetsbelastningen.

Vidare menade han att han nu fått en förklaring - dock inte ursäkt - på det som han uppfattat som en svaghet under hösten. Det är inte lätt att leda och motivera folk när man kämpar med sin egen motivation. Jag fyllde på med att säga att hans andra klagomål på mig, för lite grävande i detaljer, är typiskt symptom på stress och tunnelseende, och han sa inte emot.

Han verkade också hålla med när jag kritiserade betygssystemet, att det är för stort gap mellan tvåa och trea. För när jag läser kriteriet för en trea kan jag förstå att han med de invändningar han har inte ville sätta det betyget på mig. En fyra överträffar förväntningarna, en femma skiter i princip guldklimpar. Han fnissade lite när jag påpekade att betygssystemet är skapat av amerikaner och att de ibland, eh.. formulerar sin feedback på ett annat sätt än vi svenskar.

Jag avhöll mig från alla jämförelser med tafsande snuskpellar. Det kändes mest professionellt att inte hänvisa till kunskap jag har via facket. (För övrigt är jag övertygad om att Snuskpelle är ett gigantiskt problem för sin chef, som är alldeles för feg för att agera gentemot honom.)

Och så slutklämmen, vad vill han se för att ändra sin bedömning. Som väntat gillade han den mest av allt jag skrivit (hehe). Jag förklarade min farhåga, att jag inte kommer att få någon chans att visa vad jag duger till under den relativt korta tid som är kvar. Han såg outgrundlig ut och ville boka ett nytt möte om två månader.

Ungefär här konsulterade jag min fusklapp, och det var tur. Min chef har nämligen helt missat att jag är en stjärna på ekonomisk uppföljning i mina projekt. Som den duktiga flicka jag är har jag nämligen koll på exakt hur mycket pengar jag har att röra mig med, och jag hade två konkreta exempel på beröm, från en av säljarna och från finanschefen. Vad bra att du nämnde detta, sa chefen, och såg uppriktigt glad ut.

Så var vi färdiga och skulle bryta upp, men då såg han allvarligt på mig och frågade hur det kändes nu. Du förstår väl att jag vill väl, att detta är vårt gemensamma ansvar, att om du misslyckas, är misslyckandet också mitt, att jag absolut inte menade att knäcka ditt självförtroende.

Ja, svarade jag. Jag förstår allt det där. Men allra först gjorde jag inte det. Men nu.

Ett bra samtal på det hela taget. Jag är nöjd med både honom och mig. Jag tror inte en sekund på att han ändrar något betyg, och någon vettig löneökning kan jag nog glömma. Jag kommer att halka efter mina kollegor ännu mer. Men det skiter jag i just nu. Jag är ganska säker på att jag har ändrat hans grundinställning till mig, och det är gott så.

2010-01-18

Rapport, kort

Det gick bra. Skriver mer imorgon.

Jag är stolt över mig själv, och rätt nöjd med el jefe också.

Jag har belönat mig med att köpa skivor för sexhundra spänn. Och boken Fem gånger mer kärlek.

Nu ska jag pussa på Q och gå och lägga mig.

Rapport, kort

Det gick bra. Skriver mer imorgon.

Jag är stolt över mig själv, och rätt nöjd med el jefe också.

Jag har belönat mig med att köpa skivor för sexhundra spänn. Och boken Fem gånger mer kärlek.

Nu ska jag pussa på Q och gå och lägga mig.

Dubbelinsikt

På tunnelbanan imorse stod två saker plötsligt klara för mig.

Det är nu och inte sen som Q behöver mig. Den tid vi förlorar tillsammans på att jag stressar och mår dåligt över jobbet kan aldrig kompenseras med något annat, eller senare. Jag är en minst lika stor förlorare i detta som han. Och den förlorade tiden jag menar är INTE mellan nio och fyra då han är hos dagmamman. Det är runt omkring. Morgnarna då jag inte orkar vänta in honom, utan tjatar. Hämtningarna då han förmodligen känner av min stress och trötthet och krånglar just därför. Eftermiddagarna då jag inte klarar att vara närvarande i nuet med honom. Jobbet invaderar mig ofta utanför min faktiska arbetstid.

Jag läser just nu en antologi med intervjuer med adoptivföräldrar, Efterlängtad av Kim Skoglund. Många av historierna är sorgliga. Tankarna börjar snurra. Jag som aldrig varit orolig för Q. Är hans nattskräck, hans mardrömmar, hans trotsande och testande signaler på att något är fel? Är han inte trygg? Får han inte det han ska ha? Jag har aldrig tänkt så förut.

En av de intervjuade föräldrarna ger ett enda råd: ge barnen mycket tid. Hur många gånger har man inte hört det förut. Ett beslut man förmodligen aldrig skulle ångra.

Min andra insikt är att jag gillar mitt jobb. Om det inte är för mycket, som det har varit i höstas. Om mitt gamla projekt hade gått att avsluta enligt plan och inte dragit över tiden på grund av kvalitetsproblem, och alla mina projektmedlemmar inte uppslukats av nya projekt och lämnat mig ensam. Om mitt nya lilla projekt verkligen varit så litet som alla trodde i början och inte svällt ut och blivit större och större. Då hade jag haft tid att ägna mig åt mitt nya stora projekt, det som las ner före jul. Det vars nedläggning var en lättnad för mig. Det projekt varifrån klagomålen på min styrning förmodligen kommer.

Jag skulle så gärna vilja trappa ner under några år. Jag har försökt genom att gå ner till 75%. Men det verkar inte räcka. Undrar om lösningen är att byta arbetsplats.

Klockan ett smäller det.

Dubbelinsikt

På tunnelbanan imorse stod två saker plötsligt klara för mig.

Det är nu och inte sen som Q behöver mig. Den tid vi förlorar tillsammans på att jag stressar och mår dåligt över jobbet kan aldrig kompenseras med något annat, eller senare. Jag är en minst lika stor förlorare i detta som han. Och den förlorade tiden jag menar är INTE mellan nio och fyra då han är hos dagmamman. Det är runt omkring. Morgnarna då jag inte orkar vänta in honom, utan tjatar. Hämtningarna då han förmodligen känner av min stress och trötthet och krånglar just därför. Eftermiddagarna då jag inte klarar att vara närvarande i nuet med honom. Jobbet invaderar mig ofta utanför min faktiska arbetstid.

Jag läser just nu en antologi med intervjuer med adoptivföräldrar, Efterlängtad av Kim Skoglund. Många av historierna är sorgliga. Tankarna börjar snurra. Jag som aldrig varit orolig för Q. Är hans nattskräck, hans mardrömmar, hans trotsande och testande signaler på att något är fel? Är han inte trygg? Får han inte det han ska ha? Jag har aldrig tänkt så förut.

En av de intervjuade föräldrarna ger ett enda råd: ge barnen mycket tid. Hur många gånger har man inte hört det förut. Ett beslut man förmodligen aldrig skulle ångra.

Min andra insikt är att jag gillar mitt jobb. Om det inte är för mycket, som det har varit i höstas. Om mitt gamla projekt hade gått att avsluta enligt plan och inte dragit över tiden på grund av kvalitetsproblem, och alla mina projektmedlemmar inte uppslukats av nya projekt och lämnat mig ensam. Om mitt nya lilla projekt verkligen varit så litet som alla trodde i början och inte svällt ut och blivit större och större. Då hade jag haft tid att ägna mig åt mitt nya stora projekt, det som las ner före jul. Det vars nedläggning var en lättnad för mig. Det projekt varifrån klagomålen på min styrning förmodligen kommer.

Jag skulle så gärna vilja trappa ner under några år. Jag har försökt genom att gå ner till 75%. Men det verkar inte räcka. Undrar om lösningen är att byta arbetsplats.

Klockan ett smäller det.

2010-01-15

Fortsättning del 1

Fick mejl från chefen:

Tack Helga för detta mejl. Jag är glad att du skickade det. Vi tar ett möte på måndag då vi går igenom alla delar i det du skrivit.

Vad som än händer så känns det bättre nu.

Fortsättning del 1

Fick mejl från chefen:

Tack Helga för detta mejl. Jag är glad att du skickade det. Vi tar ett möte på måndag då vi går igenom alla delar i det du skrivit.

Vad som än händer så känns det bättre nu.

Pärrfåmans rivjoo

Puh. Igår gick den av stapeln. Samtalet var bra men efterdyningarna gick inte av för hackor.

Min chef förvånade mig med att säga att han tyckt sig se en uppåtgående trend under hösten. Han säger också att jag alltid är glad och positivt inställd till förändringar. Jag blir förstås glad över berömmet men har lite svårt att hålla mig allvarlig, för själv känner jag mig som sagt som en idisslande kossa som helst vill stå och glo.

Sedan kom en del kritik som jag kanske inte precis tycker är befogad men jag förstår vad han menar. Styr mer, var tydligare, ryt till. Lägg dig i, gräv i detaljer. (Klarspråk: var mer som jag.) Han gjorde - helt korrekt - observationen att jag visar mer pondus och tuffhet i de fackliga sammanhangen, mer sånt i projekten.

Det där tycker jag är så svårt. Så jävla svårt. Att vara stenhård i en förhandling är mycket lättare. Hur ska man ge folk order, pressa ur dem resultat utan att vara en ragata? Hur styra och leda när det till och med är problem att få dem att sitta ner en jävla timme i veckan på projektmöte? När man väl vallat in alla fåren i mötesrummet, det brukar ta en kvart ungefär så är det alltid någon som har myror i brallorna och vill bli ivägsläppt för att han har något skitviktigt att göra.

(På mitt jobb är mötesdisciplinen under all kritik. Ingen kommer någonsin i tid, alla svarar i mobilen under mötet. Min chef medgav att alla konsulter klagar på samma sak.)

Styrkor och svagheter. Jag blir glad för berömmet, jag tycker kritiken är okej. Framför allt är den framförd på ett konstruktivt sätt. Trenden är positiv, jag har potential, det gläder mig förstås att höra.

Och så kommer betyget på en femgradig skala. Antagligen är jag trött, för det går inte in riktigt. Förrän efteråt. Betyget är två.

Med visst besvär letar jag på betygskriterierna. Betyg två betyder "below expectations, does not fulfill the requirements of the job".

Genom facket har jag tillgång till alla medlemmars betyg (eller okej då, performance rating. Föredrar ni den termen? Jaså inte?) från förra året. Kunskap jag inte kan hänvisa till men som förstås påverkar mig.

Förra året fick två personer betyg två. Den ene hade grava samarbetsproblem med sin chef och gjorde en deal med företaget, sa upp sig mot att han fick åtta månadslöner. Den andre köper prostituerade på tjänsteresor och kan inte placeras bredvid kvinnliga kollegor på personalfester eftersom han antingen förolämpar dem eller försöker kladda på dem. Hans beteende har varit ett ärende för HR mer än en gång.

What the fucking fuck. Och trenden är positiv? Hur jävla kass var jag då inte i somras? Eller i våras? Då min förre chef gav mig en trea? En trea som betyder att man utför jobbet väl utan att överprestera, vilket stämmer med min egen uppfattning.

Jag ber helt kort min chef om ett förtydligande. Han lovar att jag ska få en skriftlig sammanställning av vårt samtal och hans bedömning.

Jag gråter en stund på toaletten, storgråter i bilen hem. Jag gråter på kvällen när jag berättar för O, för mamma i telefon. Gråter och gråter och förstår att det inte är riktigt befogat. Varför reagerar jag så starkt? Är jag stressad och utarbetad, eller vad är det för fel?

Idag fick jag mejl av min chef. Han har tagit min förfrågan på allvar och skickat ordentliga underlag. När jag läser dem inser jag att jag måste ha missuppfattat honom under samtalet. Nog fan verkar han tycka att jag inte håller måttet, att jag inte uppfyller de krav som ställs på en projektledare. Kritiken ser mycket allvarligare ut i skrift.

Vad fan ska jag göra? Om x antal veckor går jag på föräldraledighet. I några veckor till har jag fullt upp med att städa undan mina nuvarande projekt. Resterande tid kommer jag att få rycka in och jobba med förbättringsåtgärder, offerter, allmänt (tråkigt) småpyssel. Hur ska jag stå ut nu när den sista gnistan av motivation stampats ut? Och hur ser min framtid ut? Ska jag om ett drygt år, ringrostig efter en lång ledighet, återgå till ett jobb jag inte anses klara av? Eller ska jag söka nytt? Man vet vad man har men inte vad man får.

Jag gråter ännu mer, i bilen på väg till dagmamman, i hemlighet i sovrummet medan Q ritar vid (och på) matbordet. Jag gråter som det värsta blötdjur.

Men så händer det något. Fråga mig inte vad. Men plötsligt är jag inte en blöt fläck längre. Ånä, jag är minsann tuffare än somliga tror. Den förlamande självömkan släpper och jag kan tänka konstruktivt igen.

Jag skriver ett långt mejl till min chef och anstränger mig för att vara saklig, lugn och konstruktiv. Jag förklarar att jag först vid läsningen av det skriftliga underlaget förstått att han inte tycker att jag lever upp till jobbets krav. Jag beskriver kort min arbetsbörda under hösten och hur jag valde att prioritera. Jag påpekar det orimliga i att olika chefer gör så olika bedömningar. Jag skriver att jag anser hans bedömning vara för hård och orättvis i vissa avseenden. Men jag vill inte fastna i tjafs och ältande, jag vill gå vidare och förändra den situation som är nu, innan min föräldraledighet börjar. Jag vet att jag fyller rollen som projektledare. Vad vill han konkret se för att övertygas om min kompetens?

Det där kan han få begrunda under helgen. Eller så gör han det inte. Förmodligen är detta en strid som inte kan vinnas men nu har jag åtminstone gjort ett försök.

Fortsättning följer. Hoppas jag.

Pärrfåmans rivjoo

Puh. Igår gick den av stapeln. Samtalet var bra men efterdyningarna gick inte av för hackor.

Min chef förvånade mig med att säga att han tyckt sig se en uppåtgående trend under hösten. Han säger också att jag alltid är glad och positivt inställd till förändringar. Jag blir förstås glad över berömmet men har lite svårt att hålla mig allvarlig, för själv känner jag mig som sagt som en idisslande kossa som helst vill stå och glo.

Sedan kom en del kritik som jag kanske inte precis tycker är befogad men jag förstår vad han menar. Styr mer, var tydligare, ryt till. Lägg dig i, gräv i detaljer. (Klarspråk: var mer som jag.) Han gjorde - helt korrekt - observationen att jag visar mer pondus och tuffhet i de fackliga sammanhangen, mer sånt i projekten.

Det där tycker jag är så svårt. Så jävla svårt. Att vara stenhård i en förhandling är mycket lättare. Hur ska man ge folk order, pressa ur dem resultat utan att vara en ragata? Hur styra och leda när det till och med är problem att få dem att sitta ner en jävla timme i veckan på projektmöte? När man väl vallat in alla fåren i mötesrummet, det brukar ta en kvart ungefär så är det alltid någon som har myror i brallorna och vill bli ivägsläppt för att han har något skitviktigt att göra.

(På mitt jobb är mötesdisciplinen under all kritik. Ingen kommer någonsin i tid, alla svarar i mobilen under mötet. Min chef medgav att alla konsulter klagar på samma sak.)

Styrkor och svagheter. Jag blir glad för berömmet, jag tycker kritiken är okej. Framför allt är den framförd på ett konstruktivt sätt. Trenden är positiv, jag har potential, det gläder mig förstås att höra.

Och så kommer betyget på en femgradig skala. Antagligen är jag trött, för det går inte in riktigt. Förrän efteråt. Betyget är två.

Med visst besvär letar jag på betygskriterierna. Betyg två betyder "below expectations, does not fulfill the requirements of the job".

Genom facket har jag tillgång till alla medlemmars betyg (eller okej då, performance rating. Föredrar ni den termen? Jaså inte?) från förra året. Kunskap jag inte kan hänvisa till men som förstås påverkar mig.

Förra året fick två personer betyg två. Den ene hade grava samarbetsproblem med sin chef och gjorde en deal med företaget, sa upp sig mot att han fick åtta månadslöner. Den andre köper prostituerade på tjänsteresor och kan inte placeras bredvid kvinnliga kollegor på personalfester eftersom han antingen förolämpar dem eller försöker kladda på dem. Hans beteende har varit ett ärende för HR mer än en gång.

What the fucking fuck. Och trenden är positiv? Hur jävla kass var jag då inte i somras? Eller i våras? Då min förre chef gav mig en trea? En trea som betyder att man utför jobbet väl utan att överprestera, vilket stämmer med min egen uppfattning.

Jag ber helt kort min chef om ett förtydligande. Han lovar att jag ska få en skriftlig sammanställning av vårt samtal och hans bedömning.

Jag gråter en stund på toaletten, storgråter i bilen hem. Jag gråter på kvällen när jag berättar för O, för mamma i telefon. Gråter och gråter och förstår att det inte är riktigt befogat. Varför reagerar jag så starkt? Är jag stressad och utarbetad, eller vad är det för fel?

Idag fick jag mejl av min chef. Han har tagit min förfrågan på allvar och skickat ordentliga underlag. När jag läser dem inser jag att jag måste ha missuppfattat honom under samtalet. Nog fan verkar han tycka att jag inte håller måttet, att jag inte uppfyller de krav som ställs på en projektledare. Kritiken ser mycket allvarligare ut i skrift.

Vad fan ska jag göra? Om x antal veckor går jag på föräldraledighet. I några veckor till har jag fullt upp med att städa undan mina nuvarande projekt. Resterande tid kommer jag att få rycka in och jobba med förbättringsåtgärder, offerter, allmänt (tråkigt) småpyssel. Hur ska jag stå ut nu när den sista gnistan av motivation stampats ut? Och hur ser min framtid ut? Ska jag om ett drygt år, ringrostig efter en lång ledighet, återgå till ett jobb jag inte anses klara av? Eller ska jag söka nytt? Man vet vad man har men inte vad man får.

Jag gråter ännu mer, i bilen på väg till dagmamman, i hemlighet i sovrummet medan Q ritar vid (och på) matbordet. Jag gråter som det värsta blötdjur.

Men så händer det något. Fråga mig inte vad. Men plötsligt är jag inte en blöt fläck längre. Ånä, jag är minsann tuffare än somliga tror. Den förlamande självömkan släpper och jag kan tänka konstruktivt igen.

Jag skriver ett långt mejl till min chef och anstränger mig för att vara saklig, lugn och konstruktiv. Jag förklarar att jag först vid läsningen av det skriftliga underlaget förstått att han inte tycker att jag lever upp till jobbets krav. Jag beskriver kort min arbetsbörda under hösten och hur jag valde att prioritera. Jag påpekar det orimliga i att olika chefer gör så olika bedömningar. Jag skriver att jag anser hans bedömning vara för hård och orättvis i vissa avseenden. Men jag vill inte fastna i tjafs och ältande, jag vill gå vidare och förändra den situation som är nu, innan min föräldraledighet börjar. Jag vet att jag fyller rollen som projektledare. Vad vill han konkret se för att övertygas om min kompetens?

Det där kan han få begrunda under helgen. Eller så gör han det inte. Förmodligen är detta en strid som inte kan vinnas men nu har jag åtminstone gjort ett försök.

Fortsättning följer. Hoppas jag.

2010-01-13

Kind of blue

Känner mig lite nere ikväll. Tror det beror på två saker: Q-bråk och jobbtankar.

Q och jag hade en tjorvig morgon. Han vaknade på fel sida idag, ett uttryck jag lärde honom och som han stolt rapporterade vidare till både dagmamman och O. (Nåja, jag lär honom sätta ord på känslorna åtminstone). Jag klarade både frukost- och påklädningskrångel genom att lirka och ringa till björnmamman i Orsa, vars ungar (de som övertog Q:s nappar i somras) OCKSÅ vägrade frukost, tänk ändå.

So far so good. Men ibland undrar jag om inte Q vill att jag ska bli arg på honom, att det är en explosion han söker. Hur medvetet vet jag inte. För när han själv var klar och erbjöds leka medan jag klädde på mig, sökte han min blick, hans ögon var svartare än vanligt, och så började han välta ut leksakslådorna. En efter en.

Gud vad arg jag blev. Men efter försoningen slutade Q att bråka och krångla.

Hämtningen gick bra, men vid middagen var det dags för ny härdsmälta, och ungefär samma scenario upprepade sig, dock nu med en tredje aktör, nämligen O. Q lyckades reta upp oss bägge två ganska rejält, tills vi båda var arga och skällde. Ilskna skrik övergick så småningom i förtvivlad gråt. Kramar, pussar, ömsesidiga böner om förlåtelse och löften om bot och bättring.

Nu sovs det och här sitter jag och konstaterar att Q inte ger sig förrän vi - särskilt jag - blir arga. Är det gullandet efteråt han vill ha? Testar han vår kärlek? Jag önskar jag visste.

Debriefing kallas det visst, tack tålmodiga läsare för att ni följde ända hit.

Så är det jobbet då. Imorgon har jag utvärderingssamtal med min chef, eller performance review som det kallas. Då man ska gradera sig själv och emotta chefens betyg på ens tekniska kompetens, beslutsmässighet, kommunikationsfärdighet, innovationsförmåga, etiska uppförande, kundtillvändhet, med mera med mera. Ni förstår väl att jag översätter på löpande band här?

Jag har inte presterat särskilt bra på sistone, sedan i somras närmare bestämt. Jag orkar inte riktigt. Det finns massor av fördelar med mitt jobb, för inte länge sedan var jag ganska förälskad i det, men inte nu. Kraven på projektledarrollen skiftar ständigt, men de trappas alltid upp. Vi ska kunna allt mer, ansvara för allt mer. Kul med ett utvecklande jobb, jovisst. Men då måste man vara på hugget. Som min ibland rolige men lika ofta oerhört irriterande kollega Tuffe Viktor. Bredvid honom känner jag mig alltmer som en idisslande ko.

Apropå Viktor, ja. Jag skäms aningen för att säga att han bidrog till min låga stämning idag. Jag berömmer mig av att inte känna särskilt stor åldersnoja. Men vid lunchen baxnade jag faktiskt, när han slängde ur sig ett Du kan väl inte vara så himla många år äldre än jag?

Nej. Tvärtom faktiskt. Jag är tre år yngre. Och då hade jag ändå sminkat mig idag för att maskera den värsta tröttheten.

Nu ska jag dra något gammalt över mig och försöka låta bli att gruva mig för morgondagens pärrfåmans rivjoo.

Kind of blue

Känner mig lite nere ikväll. Tror det beror på två saker: Q-bråk och jobbtankar.

Q och jag hade en tjorvig morgon. Han vaknade på fel sida idag, ett uttryck jag lärde honom och som han stolt rapporterade vidare till både dagmamman och O. (Nåja, jag lär honom sätta ord på känslorna åtminstone). Jag klarade både frukost- och påklädningskrångel genom att lirka och ringa till björnmamman i Orsa, vars ungar (de som övertog Q:s nappar i somras) OCKSÅ vägrade frukost, tänk ändå.

So far so good. Men ibland undrar jag om inte Q vill att jag ska bli arg på honom, att det är en explosion han söker. Hur medvetet vet jag inte. För när han själv var klar och erbjöds leka medan jag klädde på mig, sökte han min blick, hans ögon var svartare än vanligt, och så började han välta ut leksakslådorna. En efter en.

Gud vad arg jag blev. Men efter försoningen slutade Q att bråka och krångla.

Hämtningen gick bra, men vid middagen var det dags för ny härdsmälta, och ungefär samma scenario upprepade sig, dock nu med en tredje aktör, nämligen O. Q lyckades reta upp oss bägge två ganska rejält, tills vi båda var arga och skällde. Ilskna skrik övergick så småningom i förtvivlad gråt. Kramar, pussar, ömsesidiga böner om förlåtelse och löften om bot och bättring.

Nu sovs det och här sitter jag och konstaterar att Q inte ger sig förrän vi - särskilt jag - blir arga. Är det gullandet efteråt han vill ha? Testar han vår kärlek? Jag önskar jag visste.

Debriefing kallas det visst, tack tålmodiga läsare för att ni följde ända hit.

Så är det jobbet då. Imorgon har jag utvärderingssamtal med min chef, eller performance review som det kallas. Då man ska gradera sig själv och emotta chefens betyg på ens tekniska kompetens, beslutsmässighet, kommunikationsfärdighet, innovationsförmåga, etiska uppförande, kundtillvändhet, med mera med mera. Ni förstår väl att jag översätter på löpande band här?

Jag har inte presterat särskilt bra på sistone, sedan i somras närmare bestämt. Jag orkar inte riktigt. Det finns massor av fördelar med mitt jobb, för inte länge sedan var jag ganska förälskad i det, men inte nu. Kraven på projektledarrollen skiftar ständigt, men de trappas alltid upp. Vi ska kunna allt mer, ansvara för allt mer. Kul med ett utvecklande jobb, jovisst. Men då måste man vara på hugget. Som min ibland rolige men lika ofta oerhört irriterande kollega Tuffe Viktor. Bredvid honom känner jag mig alltmer som en idisslande ko.

Apropå Viktor, ja. Jag skäms aningen för att säga att han bidrog till min låga stämning idag. Jag berömmer mig av att inte känna särskilt stor åldersnoja. Men vid lunchen baxnade jag faktiskt, när han slängde ur sig ett Du kan väl inte vara så himla många år äldre än jag?

Nej. Tvärtom faktiskt. Jag är tre år yngre. Och då hade jag ändå sminkat mig idag för att maskera den värsta tröttheten.

Nu ska jag dra något gammalt över mig och försöka låta bli att gruva mig för morgondagens pärrfåmans rivjoo.

2010-01-12

Väntansgröt i januari

Jag försöker uppamma nystartsentusiasm för jobbet och misslyckas skändligen. Jag läser att jag förra året vid den här tiden kände arbetsglädje och var tacksam över det. Var det bara ett år sedan?

Jag läser annannans kloka funderingar om relationer på arbetsplatsen och vill tänka, resonera, reagera. Men det kommer inget.

Inspirationstorkan vad gäller bloggandet fortsätter.

Gröt i huvudet. Jag vill kura ihop mig under en filt och läsa goda böcker, titta på film. Bli matad och stimulerad men inte tvingas producera något själv.

Jo, handarbeta skulle jag kunna tänka mig att göra. Men intellektuella prestationer går bort.

Väntan på barnbesked går in på sin fjärde vecka. Det känns inte särskilt jobbigt ännu men förmodligen har gröten något med väntan att göra.

Väntansgröt i januari

Jag försöker uppamma nystartsentusiasm för jobbet och misslyckas skändligen. Jag läser att jag förra året vid den här tiden kände arbetsglädje och var tacksam över det. Var det bara ett år sedan?

Jag läser annannans kloka funderingar om relationer på arbetsplatsen och vill tänka, resonera, reagera. Men det kommer inget.

Inspirationstorkan vad gäller bloggandet fortsätter.

Gröt i huvudet. Jag vill kura ihop mig under en filt och läsa goda böcker, titta på film. Bli matad och stimulerad men inte tvingas producera något själv.

Jo, handarbeta skulle jag kunna tänka mig att göra. Men intellektuella prestationer går bort.

Väntan på barnbesked går in på sin fjärde vecka. Det känns inte särskilt jobbigt ännu men förmodligen har gröten något med väntan att göra.

2010-01-07

Oväntat och pacifistiskt medhåll

Q:s dagmamma är fantastisk. Jag har bara en invändning - inget hon kan rå för - och det är att hennes grupp består av fyra pojkar och två flickor. Flickorna är yngst. Q:s bästa kompisar tillika idoler är något äldre än han och har varsin storebror som lär dem en massa fiffiga saker. Fiffigheterna sugs upp av Q. Det rasas och bankas och knuffas och buffas och skuffas och kastas bomber och slåss.

Trots detta, eller kanske på grund av, köpte jag ändå ett leksvärd till Q i julklapp. Det mjukaste jag kunde hitta. Samt en krona och en mantel. Ska han nödvändigtvis slåss får han göra det med stil och med hänsyn, typ.



Häromdagen var vi i leksaksaffären för att inspektera mellandagsrean. Q susade lyckligt omkring. Plötsligt tvärnitade han, och utbrast med emfas:

- Mamma, jag har ju ingen pistol!!
- Nej, och det lär du aldrig få heller, svarade jag frejdigt, åtminstone inte av mig.

Q såg ut att inte tro sina öron.

- Jag tycker inte barn ska leka med pistoler, förklarade jag värdigt, och hoppade skrämt till när en kvinna lutade sig fram över leksakshyllan:
- Det tycker verkligen inte jag heller!

Oväntat och pacifistiskt medhåll

Q:s dagmamma är fantastisk. Jag har bara en invändning - inget hon kan rå för - och det är att hennes grupp består av fyra pojkar och två flickor. Flickorna är yngst. Q:s bästa kompisar tillika idoler är något äldre än han och har varsin storebror som lär dem en massa fiffiga saker. Fiffigheterna sugs upp av Q. Det rasas och bankas och knuffas och buffas och skuffas och kastas bomber och slåss.

Trots detta, eller kanske på grund av, köpte jag ändå ett leksvärd till Q i julklapp. Det mjukaste jag kunde hitta. Samt en krona och en mantel. Ska han nödvändigtvis slåss får han göra det med stil och med hänsyn, typ.



Häromdagen var vi i leksaksaffären för att inspektera mellandagsrean. Q susade lyckligt omkring. Plötsligt tvärnitade han, och utbrast med emfas:

- Mamma, jag har ju ingen pistol!!
- Nej, och det lär du aldrig få heller, svarade jag frejdigt, åtminstone inte av mig.

Q såg ut att inte tro sina öron.

- Jag tycker inte barn ska leka med pistoler, förklarade jag värdigt, och hoppade skrämt till när en kvinna lutade sig fram över leksakshyllan:
- Det tycker verkligen inte jag heller!

Hallå, du ska inte kunna sånt här ännu

Q och jag tittar på tecknad film om dinosaurier. Q älskar dylika. Plötsligt fylls TV-himlen av lysande streck.

- Titta, kometer, säger jag.
- Ja. Eller så är det meteoriter.

Hallå, du ska inte kunna sånt här ännu

Q och jag tittar på tecknad film om dinosaurier. Q älskar dylika. Plötsligt fylls TV-himlen av lysande streck.

- Titta, kometer, säger jag.
- Ja. Eller så är det meteoriter.

2010-01-05

Från nästan 20 till nästan 40

Julldigheten som snart är över, har varit ungefär som de brukar vara. För mycket av mat, mörker och sena kvällar. För lite av frisk luft, dagsljus, motion och sömn. Alldeles lagom av läsning, TV och släktumgänge.

Kanske är det mitt hälsotillstånd som har lagt sig ivägen, för jag har haft ovanligt lite skrivlust på sistone. Och när inspirationen väl kommer gäller den inte alls de ämnen jag funderade på före jul, utan något helt annat och i dessa dagar ganska banalt. En krönika. Som så många andra kände jag mig nödgad att sammanfatta det gångna decenniet. Men självklart ska jag vara värst och docerar inte bara om 00-talet utan också om 90-talet.

Är det bara för att jag råkar vara född 1970 som jag ser starka paralleller mellan min personliga upplevelse av de gångna tjugo åren, och historien? När man är tjugo är man kanske benägen att känna stark framtidstro och stora förhoppningar. Allt är möjligt, det gamla raseras, en ny skön värld träder fram. Å andra sidan, vem kände inte så åren efter 1989?

Så kom den tekniska revolutionen och IT-undret i slutet av 90-talet, med påföljande platt fall. Så också i mitt liv. 00-talet var mörkare. För mig var det barnlängtan och depression förstås, men kändes inte världen mörkare, dystrare, annorlunda? Så många hemskheter som inträffade under 2000-talets första fem år.

Men nu har det vänt för mig. Jag hoppas det har gjort det för alla andra också. Här kommer en skildring av mitt vuxna liv medelst nedslag i jämna nyårsdagar.

1990
Firar nyår i en förort till Chicago, hemma hos en väninna från college där jag pluggar i ett år. Hon bor i rummet bredvid mitt och jag tycker att hon är ganska omogen och barnslig men tackar ja när hon med sedvanlig amerikansk gästfrihet bjuder hem mig över nyårshelgen. På själva nyårsafton är jag förkyld och slipper till min lättnad att följa med henne och hennes kompisar ut. Pratar ganska mycket med hennes pappa som är en vänlig och kultiverad person. Först några månader senare förstår jag att jag gjort henne besviken. Hon hade hoppats att vi skulle bli bästa vänner, men så blev det inte. Collegeåret blev en parentes i mitt liv, men en mycket lärorik sådan. Utan denna tid hade jag inte talat spanska, haft betydligt sämre kunskaper i historia, inte kunnat sjunga i kör och inte kunnat berätta mången god historia. 1990 fyller jag tjugo år och börjar på Chalmers.

1992
Deppar över ett pågående off-and-on-förhållande som är dödsdömt fast jag inte riktigt vill inse det. Förutom att deppa gör jag halvhjärtade försök att tentaläsa, studierna går minst sagt dåligt. Några månader senare blir O och jag förälskade.

1994
Firar nyår med parmiddag. O och jag bor tillsammans i hans lilla tvåa. Det blev han! Och det blev en fortsättning på Chalmers! Båda sakerna kom jag fram till efter en sabbatstermin i Salamanca våren 1993. O har också fått ordning på sina studier, vi trivs med livet.

1996
Ännu en parmiddag, vi var en konstellation av tre par som umgicks intensivt tills en skilsmässa ändade vänskapen. Men den ligger ännu några år fram i tiden. Jag har klarat varendaste tenta och ska börja exjobba på Ericsson i januari. Har ingen aning om vad det innebär att jobba som ingenjör. Vad i all världen har jag gett mig in på?

1998
Jo nu vet jag en sak som ingenjörer kan jobba med, hårdvarukonstruktion, och jag gillar det inte. I januari 1998 fattas en rad beslut. Jag tar tjänstledigt i två månader för att läsa tyska i Berlin. Språkstudier utomlands har gett mig vägledning förr, så också nu. Jag söker ett nytt jobb inom försäljning, och får det. Vi bestämmer oss för att gifta oss i september.

2000
Det nya årtusendet firas i en översnöad stuga på Tjörn, med massor av folk. Sedan ett halvår tillbaka försöker O och jag få barn och vi jobbar tappert på saken också under nyårsnatten. Vi är hoppfulla om att snart lyckas. Under året som kommer köper vi hus. Mitt jobb som jag trivs med exploderar i mitt ansikte, min chef rycker undan mattan under mig. Men jag är minsann tuffare än somliga tror, efter ett par månader har jag ett nytt flashigt jobb med högre lön.

2002
Livet är nattsvart. Det nya jobbet visade sig aldrig lyfta riktigt, jag har blivit flyttad till en tjänst som jag hatar. Proverna från fertilitetsutredningen visar halvkassa spermier, dock inte så kassa att vi (jag) kan sluta hoppas och bli besviken varje månad. Vi ställs i evighetslång kö till IVF. När jag tror att inget kan bli värre så blir det ännu lite vidrigare. 2002 blir värsta året i mitt liv, inte för att det händer något särskilt utan snarare tvärtom. Allt är tröstlöst, förtvivlat, statiskt och jävligt. Det blir allt också mer uppenbart att O:s och mina överlevnadsstrategier kolliderar.

2004
Slutet på ett händelserikt år, året då vi äntligen fick göra IVF, tre stycken som alla misslyckades trots höga förhoppningar hos inte minst läkarna. Jag har sett till att bli uppsagd från mitt hatade jobb. Nu är det fritt fall. Jag läser projektledning och försöker bli människa igen. Under 2004 görs en IVF och fyra frysförsök. O får jobb i Stockholm och veckopendlar. Under hösten kastar vi loss, hyr ut huset och flyttar.

2006
Nu har det definitivt vänt, men det vågar jag knappt tro. IVF har vi lagt bakom oss efter det femte och misslyckade försöket i oktober 2005. Vi har börjat bygga upp ett nytt liv. Båda har fast jobb, vi har en nybyggd lägenhet att flytta in i snart. Adoptionsutredning pågår. Vi firar med nyfunna vänner i Stockholm, vänner som inte heller har barn. Vi vet det inte, men han som ska bli vår finns redan, om ännu ofödd.

2008
Två år senare är längtan tillfredsställd och livet helt förändrat. Andra nyårsafton med Q firas hemma hos oss med vännerna. Q vaknar lagom till tolvslaget och får se fyrverkerier från balkongen. Jag är trött efter många förkylningar och spänd inför att börja jobba igen. Den efterlängtade mammaledigheten är slut. Men på djupet är jag mycket lycklig.

2010
Och det är jag ännu. På djupet, och det är det som är viktigt. Jobbstarten gick över förväntan, men nu efter två år konstaterar jag att min stressnivå varit för hög på sistone. Så här kan jag inte ha det i längden. Hur jag ska åtgärda saken vet jag ännu inte.

Och visst finns det annat skräp i livet och tillvaron som jag behöver avhandla och bearbeta. En del saker kommer oanmälda. Oron för mina tre föräldrar till exempel. Annat borde jag kanske tänka mer på, och vårda bättre. Min hälsa, min vikt och mitt äktenskap till exempel.

Mitt nyårslöfte i år blir - i sann projektledaranda - en prioriteringslista:

1 Q är viktigast. Förhoppningsvis får han snart dela förstaplatsen med ett syskon.

2 Jag själv. Min hälsa, mitt välbefinnande. Jag måste fungera. Jag måste ta hand om mig, jag vill hålla länge än.

3 Min man O, trogen följeslagare under snart 18 år. Eller snarare relationen till honom. För hur jag ska hjälpa O, det har jag under dessa år ännu inte lyckats räkna ut. Han hjälper sig bäst själv, tror jag. Men vi får inte tappa varann ur sikte.

4 Föräldrarna.

5 Jobbet, i några månader till.

6 Allt annat.

Från nästan 20 till nästan 40

Julldigheten som snart är över, har varit ungefär som de brukar vara. För mycket av mat, mörker och sena kvällar. För lite av frisk luft, dagsljus, motion och sömn. Alldeles lagom av läsning, TV och släktumgänge.

Kanske är det mitt hälsotillstånd som har lagt sig ivägen, för jag har haft ovanligt lite skrivlust på sistone. Och när inspirationen väl kommer gäller den inte alls de ämnen jag funderade på före jul, utan något helt annat och i dessa dagar ganska banalt. En krönika. Som så många andra kände jag mig nödgad att sammanfatta det gångna decenniet. Men självklart ska jag vara värst och docerar inte bara om 00-talet utan också om 90-talet.

Är det bara för att jag råkar vara född 1970 som jag ser starka paralleller mellan min personliga upplevelse av de gångna tjugo åren, och historien? När man är tjugo är man kanske benägen att känna stark framtidstro och stora förhoppningar. Allt är möjligt, det gamla raseras, en ny skön värld träder fram. Å andra sidan, vem kände inte så åren efter 1989?

Så kom den tekniska revolutionen och IT-undret i slutet av 90-talet, med påföljande platt fall. Så också i mitt liv. 00-talet var mörkare. För mig var det barnlängtan och depression förstås, men kändes inte världen mörkare, dystrare, annorlunda? Så många hemskheter som inträffade under 2000-talets första fem år.

Men nu har det vänt för mig. Jag hoppas det har gjort det för alla andra också. Här kommer en skildring av mitt vuxna liv medelst nedslag i jämna nyårsdagar.

1990
Firar nyår i en förort till Chicago, hemma hos en väninna från college där jag pluggar i ett år. Hon bor i rummet bredvid mitt och jag tycker att hon är ganska omogen och barnslig men tackar ja när hon med sedvanlig amerikansk gästfrihet bjuder hem mig över nyårshelgen. På själva nyårsafton är jag förkyld och slipper till min lättnad att följa med henne och hennes kompisar ut. Pratar ganska mycket med hennes pappa som är en vänlig och kultiverad person. Först några månader senare förstår jag att jag gjort henne besviken. Hon hade hoppats att vi skulle bli bästa vänner, men så blev det inte. Collegeåret blev en parentes i mitt liv, men en mycket lärorik sådan. Utan denna tid hade jag inte talat spanska, haft betydligt sämre kunskaper i historia, inte kunnat sjunga i kör och inte kunnat berätta mången god historia. 1990 fyller jag tjugo år och börjar på Chalmers.

1992
Deppar över ett pågående off-and-on-förhållande som är dödsdömt fast jag inte riktigt vill inse det. Förutom att deppa gör jag halvhjärtade försök att tentaläsa, studierna går minst sagt dåligt. Några månader senare blir O och jag förälskade.

1994
Firar nyår med parmiddag. O och jag bor tillsammans i hans lilla tvåa. Det blev han! Och det blev en fortsättning på Chalmers! Båda sakerna kom jag fram till efter en sabbatstermin i Salamanca våren 1993. O har också fått ordning på sina studier, vi trivs med livet.

1996
Ännu en parmiddag, vi var en konstellation av tre par som umgicks intensivt tills en skilsmässa ändade vänskapen. Men den ligger ännu några år fram i tiden. Jag har klarat varendaste tenta och ska börja exjobba på Ericsson i januari. Har ingen aning om vad det innebär att jobba som ingenjör. Vad i all världen har jag gett mig in på?

1998
Jo nu vet jag en sak som ingenjörer kan jobba med, hårdvarukonstruktion, och jag gillar det inte. I januari 1998 fattas en rad beslut. Jag tar tjänstledigt i två månader för att läsa tyska i Berlin. Språkstudier utomlands har gett mig vägledning förr, så också nu. Jag söker ett nytt jobb inom försäljning, och får det. Vi bestämmer oss för att gifta oss i september.

2000
Det nya årtusendet firas i en översnöad stuga på Tjörn, med massor av folk. Sedan ett halvår tillbaka försöker O och jag få barn och vi jobbar tappert på saken också under nyårsnatten. Vi är hoppfulla om att snart lyckas. Under året som kommer köper vi hus. Mitt jobb som jag trivs med exploderar i mitt ansikte, min chef rycker undan mattan under mig. Men jag är minsann tuffare än somliga tror, efter ett par månader har jag ett nytt flashigt jobb med högre lön.

2002
Livet är nattsvart. Det nya jobbet visade sig aldrig lyfta riktigt, jag har blivit flyttad till en tjänst som jag hatar. Proverna från fertilitetsutredningen visar halvkassa spermier, dock inte så kassa att vi (jag) kan sluta hoppas och bli besviken varje månad. Vi ställs i evighetslång kö till IVF. När jag tror att inget kan bli värre så blir det ännu lite vidrigare. 2002 blir värsta året i mitt liv, inte för att det händer något särskilt utan snarare tvärtom. Allt är tröstlöst, förtvivlat, statiskt och jävligt. Det blir allt också mer uppenbart att O:s och mina överlevnadsstrategier kolliderar.

2004
Slutet på ett händelserikt år, året då vi äntligen fick göra IVF, tre stycken som alla misslyckades trots höga förhoppningar hos inte minst läkarna. Jag har sett till att bli uppsagd från mitt hatade jobb. Nu är det fritt fall. Jag läser projektledning och försöker bli människa igen. Under 2004 görs en IVF och fyra frysförsök. O får jobb i Stockholm och veckopendlar. Under hösten kastar vi loss, hyr ut huset och flyttar.

2006
Nu har det definitivt vänt, men det vågar jag knappt tro. IVF har vi lagt bakom oss efter det femte och misslyckade försöket i oktober 2005. Vi har börjat bygga upp ett nytt liv. Båda har fast jobb, vi har en nybyggd lägenhet att flytta in i snart. Adoptionsutredning pågår. Vi firar med nyfunna vänner i Stockholm, vänner som inte heller har barn. Vi vet det inte, men han som ska bli vår finns redan, om ännu ofödd.

2008
Två år senare är längtan tillfredsställd och livet helt förändrat. Andra nyårsafton med Q firas hemma hos oss med vännerna. Q vaknar lagom till tolvslaget och får se fyrverkerier från balkongen. Jag är trött efter många förkylningar och spänd inför att börja jobba igen. Den efterlängtade mammaledigheten är slut. Men på djupet är jag mycket lycklig.

2010
Och det är jag ännu. På djupet, och det är det som är viktigt. Jobbstarten gick över förväntan, men nu efter två år konstaterar jag att min stressnivå varit för hög på sistone. Så här kan jag inte ha det i längden. Hur jag ska åtgärda saken vet jag ännu inte.

Och visst finns det annat skräp i livet och tillvaron som jag behöver avhandla och bearbeta. En del saker kommer oanmälda. Oron för mina tre föräldrar till exempel. Annat borde jag kanske tänka mer på, och vårda bättre. Min hälsa, min vikt och mitt äktenskap till exempel.

Mitt nyårslöfte i år blir - i sann projektledaranda - en prioriteringslista:

1 Q är viktigast. Förhoppningsvis får han snart dela förstaplatsen med ett syskon.

2 Jag själv. Min hälsa, mitt välbefinnande. Jag måste fungera. Jag måste ta hand om mig, jag vill hålla länge än.

3 Min man O, trogen följeslagare under snart 18 år. Eller snarare relationen till honom. För hur jag ska hjälpa O, det har jag under dessa år ännu inte lyckats räkna ut. Han hjälper sig bäst själv, tror jag. Men vi får inte tappa varann ur sikte.

4 Föräldrarna.

5 Jobbet, i några månader till.

6 Allt annat.