2010-03-13

Men vad fin han är!

Så här är det: Y är för tidigt född, och inte så lite heller. Detta fick vi förstås reda på vid barnbesked, och det vore lögn att säga att det inte oroade oss alls. Men inte mycket. När vi såg hans foto kände både O och jag att han självklart var vår. Att inte gå vidare med adoptionen föresvävade oss inte.

Vi har funderat och spekulerat lite i hur man har resonerat i Korea. Vi vet av erfarenhet att barnen undersöks mycket noggrannt och att minsta skavank eller misstanke om sådan uppmärksammas. Det var sådana omständigheter som gjorde att just vi fick just Q.

Om den stämmer lär vi aldrig få reda på, men vi har en teori. Q troddes ha ett gravt synfel, vilket än så länge verkar vara helt falskt alarm. Detta har vi rapporterat till Korea. Prematura barn löper risk att få fel på synen, i Y:s papper står att den bör kontrolleras vid ett års ålder. Vi tror att man på adoptionsorganisationen i Korea har tänkt ungefär att här har vi ett par föräldrar som inte verkar alltför lättstressade och som dessutom har kontakt med ögonsjukvården. A match made in heaven?

Det är nu fyra veckor sedan barnbesked. Vi tackade ja omgående och har sedan knogat på i vår vanliga vardag. Vi pratar om Y och planerar lite lätt för resan, men det har varit svårt att skaka av sig känslan av overklighet.

Häromdagen träffade jag en expert på för tidigt födda barn. Sannerligen a match made in heaven, för denna fantastiska kvinna hade dessutom yrkeserfarenhet av adoption! Vi hade ett mycket bra samtal. Hon beskrev den problematik som prematura barn kan ha. Ögon, lungor, hjärta, ungefär. Något ökad risk för ADHD.

Vi gick igenom pappren vi fått om Y, alla provsvar, alla rapporter. Hon bekräftade det vi trott, att Y fått förstklassig vård. Han hade inte kunnat få bättre i Sverige. Sammanfattningsvis ser det väldigt bra ut. Y var vid födelsen normalviktig för tiden, han var uppe på normal födelsevikt då han egentligen skulle ha fötts, allt som borde kollas är kollat och är utan anmärkning, han förefaller vara normalt utvecklad.

Så kom vi till bilderna, och hon gav till ett poj. Men så fin han är! Inte hade jag gissat att han var prematur. Vilka fina regelbundna drag, han blir snygg när han blir stor! Det tror jag det att ni tackade ja direkt, det hade jag också gjort.

Vi kom överens om att vi ringer när vi vet hemkomstdatum från Korea. Då ska vi träffas igen, och hon blir den läkare som tar hand om Y.

Efteråt är jag glad och lättad, och ägnar min tidslucka åt att besöka en handarbetesaffär. Q:s fostermamma fick en handstickad sjal, det ska Y:s fostermamma också ha. Fånig present kanske, men den är åtminstone personlig.

Det är först flera dagar senare jag inser att det hände något efter det här mötet. Jag trodde inte att jag var orolig innan, men det var jag nog. På något sätt höll jag känslorna för Y på avstånd. Nu börjar de komma.

Och jag längtar allt mer efter att få resa.

11 kommentarer:

  1. Underbart! Alltihop!

    Nu, när du berättade detta, fick Y liksom mer form och konturer. Det är nästan så att jag kan ser er framför mig, allihopa!

    SvaraRadera
  2. Men va skönt att få ett proffsutlåtande som låter så bra. Att man inte kan se att han är prematur måste ju båda oerhört gott. Och förstklassig vård = hur bra som helst. Fasen va roligt och spännande ni har framför er. Åååå va glad jag är för er skull.Syskon till Q. Ja jösses vad tiden går. Minns när du fortfarande harvade i IVF-helvetet.

    En fråga: Hur kommer det sig att övergivna barn får förstklassig vård i Korea? Tänker att i andra adoptionsländer så kanske man inte skulle satsa på ett föräldarlöst barn? Vården måste ju kosta multum om han var mycket för tidigt född. Vem betalar den?

    SvaraRadera
  3. Helga! Jag har varit så långt inne i min egen bubbla i dryga fyra veckor, att jag totalt missat nyheten om Y! Ber om ursäkt för detta och vill gratulera! Jag förstår att dagarna känns långa just nu, men snartsnart!

    SvaraRadera
  4. Ett svar: Vården är bra för att, som jag förstått det, den betalas kollektivt av adoptivföräldrarna. Det är bland annat ett av skälen till att Korea är dubbelt så dyrt att adoptera ifrån som till exempel Etiopien. /O

    SvaraRadera
  5. Orkar du berätta om riskerna med förtidigt födda? Funderar på det som SN nämligen. Du kan maila privat om du hellre vill.

    //fd Ögranne ;-)

    SvaraRadera
  6. Så härlig med en sån läkare! Blir alldeles rörd när jag läser ditt inlägg och tänker hela tiden att "det där kan vara vi om ett år"!

    Vilken bra idé med något hemgjort till fostermamman, det snor jag rakt av! För min del får det väl bli något broderat.

    Hur gammal är Y nu?

    SvaraRadera
  7. Det låter härligt. Något särskilt är det i det där att ha varit orolig, eventuellt aningen skamsen över den oron, och sedan bli övertygad om att det är rätt och riktigt och som det ska.

    SvaraRadera
  8. Å så härligt! Självklart känner man oro när man vet att saker och ting är "utanför" det normala. Jag kände likadant när vi fick E som ju kom lite för tidigt. Inte jättemycket men tillräckligt. Hon var ju ca 7 veckor tidig. Men att få prata med ngn kunnig och framförallt erfaren OCH BRA läkare/person gör fatnastiskt mycket!! Man känner att man åtminstone inser ungefär vilka saker som kan ligga framför en. Det känns bättre då. Jag tror det kommer bli fantastiskt för er att få träffa Y!!!!! :-)
    Varma kramar!

    SvaraRadera
  9. Jag ryser och minns! För knappt 7 år sedan fick vi barnbesked om en pojke med SN. En kväll. Dagen därpå skulle vi tacka ja/nej. Ingen barnläkarkompetens i den här familjen eller vänkretsen så vad göra? Ringde en överläkare vi aldrig träffat på Barn på Landstinget som klockan 9 en vanlig tisdag svarar själv i telefon. "Kom klockan 13" sa hon. Vänlig, engagerad, kunnig och pedagogisk - hon råkade vara allergispecialist som var del av sonens läkarutlåtande. Nu är hon sonens allergiläkare och har engagerat sig långt utöver det vi förväntat oss. Liksom flera andra läkare och annan sjukvårdspersonal. Det är stort att få uppleva! Länge leve dessa professionella och empatiska människor! Länge leve Landstinget som inte alltid är en "koloss med mega-köer"!

    Maria SA
    som blir varm i hjärtat av att minnas och glad å Helga-familjens vägnar!

    SvaraRadera
  10. Tack allihopa! Ja, det känns mer än bra. Min släkting som satte oss i kontakt med den här läkaren, berättade att de hade träffats nu i veckan, och att hon då hade sagt "det barnet skulle jag ha tackat ja till direkt". Sånt vill man höra!

    Apropå "integrationsfrågor" var detta förresten ett sådant inlägg som jag var tveksam till att publicera och som O fick läsa och godkänna först. Om någon undrar var mina "integrationsgränser" går. Obegripligt? Se Storkens blogg.

    Riskerna för prematura barn - oj. Helt kort, som jag fattade det:

    Synfel, stor risk
    ADHD, ungefär dubbelt så stor rísk som för normalbefolkningen
    Hjärnskador av varierande grad på grund av syrebrist i hjärnan eller hjärnblödningar

    Det senare låter ju förskräckligt allvarligt, och kan vara det också. Men hjärnblödningar ser man lätt på ultraljud, så om barnet är ordentligt undersökt bör man veta om det har haft blödningar eller inte.

    Men lova att ni inte nöjer er med det jag skriver, utan att ni pratar med en expert också!!

    SvaraRadera
  11. Klart jag inte enbart nöjjer mig med info från gemeneman ;-)

    SvaraRadera