2010-03-22

Mitt jobb, plus och minus

På tröskeln till en ny mammaledighet känner jag mig nödgad att skriva ner fördelar och nackdelar med mitt jobb. En kom-ihåg-lista. Ett meddelande till mig själv om drygt ett år när jag ska tillbaka. Om jag nu ska det.

Före jul var Q och jag på besök hos mamma, jag tog semester en fredag. Halv nio på morgonen ringer min mobil. Det är en kund. Ett av mina projekt har gjort en tvärvändning. Kartan ritas om med omedelbar verkan. Ny teknologi, ny tidplan men bibehållna prestandakrav. Och bibehållen bortre tidsgräns för produktionsstart.

Detta är mer än något annat typiskt för mitt jobb. Sånt här händer, ofta. Vilket resulterar i både plus och minus:

+ det är stimulerande att jobba i en miljö där allt plötsligt kan ställas på ända, och fort ska det gå.
+ inspirerande att jobba med inställningen att det omöjliga är möjligt. The sky is the limit.
+ jag gillar att jobba med kunder, har alltid gjort det. Jag gillar att vara behövd, jag gillar när det blåser kring öronen, jag gillar den rusch av adrenalin man får när kunden ringer. Tilläggas bör att jag är lyckligt lottad som hittills bara har haft vettiga kunder. Sådana som skäller när man förtjänar det men berömmer ibland också.

- jag känner mig aldrig riktigt ledig
- arbetsbelastningen är svår att förutse och därmed blir livet svårplanerat. För några veckor sedan firades det kinesiska nyåret (CNY i mina kretsar). Mina kollegor pustade ut och avnjöt en lugn vecka. Jag jobbade mer än någonsin, för två projekt exploderade samtidigt.
- förr eller senare resulterar arbetets krav i trötta och omotiverade medarbetare. Som jag måste motivera och sätta i arbete.

Mina kollegor har jag gnällt över tidigare. Var finns ingenjörer med kulturintresse, frågade jag mig för ett par år sedan. Mentorsmaterial är det också ont om på jobbet.

+ Men faktiskt måste jag säga att den stora majoriteten av mina kollegor är jäkligt skärpta. Det är kul.
- Fast det hade varit trevligt att inte vara ensam kvinna. Vi är fjorton kvinnor på företaget, av hundra anställda. Fem av oss är tekniker. Ingen är chef. Närmast en chefsroll kommer jag, som är projektledare. Jag känner mig ensam och saknar det tiotal systrar som sas upp i somras. Jag tänker på två av mina kurskamrater från Chalmers. Kvinnliga elektroingenjörer är det ont om, och nu är vi två färre. Mina kompisar omskolar sig, den ena till lärare, den andra till sjuksköterska. Är det en slump eller ett tecken, och i så fall på vad?

Vår organisation är konstig, den är omogen och stelbent på samma gång. En liten framgångsrik entreprenör som vuxit hastigt och införlivats i en stor och gammal hierarki. Det resulterar i en hel del märkligheter.

+ I det lilla är vi ännu omogna, och eftersom vår omgivning ständigt förändras, och vi aldrig hinner med något ordentligt förändringsarbete, finns det oändliga möjligheter att lägga sig i, att tycka saker, att sticka ner fingrarna i alla syltburkar som finns.

- Omoget ledarskap. Cheferna är stöpta i samma form. Alla är unga, födda på 70-talet. Många är kvar på sitt första företag efter examen. Ja, ni läste rätt.

- Vissa saker tycks vara huggna i sten och omöjliga att ändra. Som att vi alltid är bemannade i underkant. Om teknikchefen vabbar med magsjuka barn en dag havererar tre projekt, de projekt som har de svagaste teknikerna, de som han håller under armarna för att de inte kan simma själva. Så har det alltid varit. Livsfarligt att vi är så beroende av en enda människa. Livsfarligt för honom och för organisationen.

- En till sak som alla tycks ta för given: alla systems kompletta användarovänlighet. Dokumenthantering, reseräkningar, tidsrapportering, för alla dessa har vi system vars krånglighet och undermålighet får en att häpna.

- Småsnålheten och företagets attityd att medarbetare är fuskande och åpna typer som ska hållas på mattan. Våra löner är låga. Vi får ingen ersättning för restid, såvida man inte jobbar ohemult mycket. Då kan man ödmjukt be sin chef om extra ersättning, vilket man får enligt en företagshemlig praxis. Tidsrapporteringssystemet är så fiffigt konstruerat att om man jobbar över (och inte har övertidsersättning, vilket nästan ingen har) loggas inte den extra tiden. Såvida man inte stämplar ut enligt en speciell procedur, totalt omöjlig att gissa sig till. Som lärs ut av hjälpsamma kollegor. Inte av chefer eller personalavdelning. Stämplar man in en minut efter flextidsramen så tjuter terminalhelvetet i en minut som för att visa - här kommer en fuskare. Vår högste VD har en förkärlek för att skicka ut mejl där han tillhåller oss att spara pengar i alla lägen. Aldrig skriva ut något för privat bruk, inte bjuda på mackor när folk jobbar övertid. I det senaste mejlet ville han höra personalens sparförslag. Jag funderade kort på att skicka in mitt: att skita med ljuset släckt för att spara på elen.

+ Det geografiska läget. På rätt sida om stan. Nära till Friskis. Vettiga kommunikationer. Nära en galleria så att man kan uträtta ärenden på lunchen.

+ Majoriteten av medarbetarna, inklusive cheferna, är småbarnsföräldrar. Ingen höjer på ögonbrynen över att man vabbar eller går vid halv fyra för att hämta på dagis.

+ Jag är en av flera projektledare. Min roll är definierad, jag har en tydlig plats i organisationen.

- Sist men inte minst, det största minuset, som är summan av de ovanstående: att jag är trött. Trött, trött, trött. Hur roligt och stimulerande det än är så orkar jag inte hålla mig på tårna längre.

Häromdagen hade jag ett uppföljande samtal med min chef, efter vår dust i januari. Inget nytt framkom. Han tycker att jag är på rätt väg. Det tycker jag också, och det är jag nöjd med.

Efteråt insåg jag att jag nog bestämt mig. Just för att det känns bättre nu, att jag känner att jag klarar av jobbet, att jag har chefens gillande, vill jag sluta nu. Jag vill inte mer, orkar inte längre. Nu ska jag snart vara ledig och tänka på annat. När ledigheten går mot sitt slut ska jag söka nytt jobb. Under O:s pappaledighet har jag nästan ett år på mig att vänja mig vid det nya jobbet innan det är dags för hämta-lämna-hetsen igen.

Om ett år plockar jag fram ovanstående lista och dammar av mitt CV.

12 kommentarer:

  1. Ditt jobb låter oerhört träigt och verkar ligga i Kista?

    SvaraRadera
  2. Tankeväckande. Jag får nog återkomma i mer än en kommentar.

    Dina kvinnliga kurskompisar som omskolar sig.

    En spekulation helt ur mitt eget perspektiv, jag som valde universitetsutbildning i samma veva som du. Den anda som jag levde i, och uppfostrade mig själv i, hade väldigt mycket av att tjejer kan, också det som killar gör. Jag tänkte mer än en gång på civilingenjör som yrkesval, för att jag hade bra betyg och för att det verkade tufft att ge sig in på ett killområde. Fast jag inte var intresserad av teknik.

    Jag vet inte vad det var som fick mig att ta mitt förnuft till fånga och hamnade mindre fel. Annars är det inte alls omöjligt att jag hade suttit där med samma funderingar som du.

    Var det en särskild anda av att skjutsa på tjejerna då, sent 1980-tal? Eller var det bara så att jag nappade på den anda som fanns och hade tänkt likadant idag? Eller var det vi som gått i polarnochpyret på sjuttiotalet som fortfarande levde kvar i efterdyningarna av detta?

    Det här har kanske inte ett skvatt att göra med varför dina kompisar omskolar sig nu. Men kanske har det det. Kanske valde de inte riktigt rätt då, och väljer rättare nu?

    Det är ju inte lätta yrken de omskolar sig till!

    SvaraRadera
  3. Här finns ju några trogna fans som kan påminna dig om din lista om ett år! Grattis till att ha fått det på pränt. Om nu sådana här beslut är logiska så känns det som du tar konsekvenserna av dina jobb-relaterade blogg-inlägg. Heja!

    Jag hör till dem som också snart är omskolad till ett mer kvinnligt yrke från jobb som oftast inhas av civ ing:are. Finns mycket att skriva om det. Fanns många fördelar och friheter i mitt gamla jobb men det var också begränsande - resor, svårt att arbeta deltid, obligatoriska möten med ledningsgruppen på annan ort, tuffa och ibland inte människovänliga mål. Jag ville utveckla andra sidor och framförallt inte behöva prioritera arbetet så mycket på bekostnad av tid med barnen. Det är mycket villkoren kring arbetet som gjort att jag bytt yrke, inte innehållet i sig.

    Maria S A

    SvaraRadera
  4. En hastig kommentar bara: "Det är ju inte lätta yrken de omskolar sig till!"

    Nä. Men det är yrken med betydligt lägre lön.

    Jag skäms inte för att erkänna att ett motiv för mig att välja ingenjörsbanan var att jag visste att utsikterna till att bli självförsörjande var betydligt större än om jag följt mitt hjärta och läst exempelvis litteratur. Så inbillar jag mig att fler män än kvinnor resonerat genom tiderna.

    SvaraRadera
  5. Det här är en oerhört intressant diskussion.

    Helga, jag förutsätter att med självförsörjande menar du just det, alltså en lön man kan leva på. Eller menar du tjäna rejält bra?

    Självförsörjande utgick jag onekligen från att man skulle bli om man skaffade en hyfsat yrkesinriktad utbildning. Men det finns rätt många sådana, och av dessa ligger väl civilingenjör bra till lönemässigt? (Min egen ligger väl nånstans i mitten - det var länge sedan jag som inte längre är med i facket i Sverige såg någon statistik)

    Har fler män än kvinnor valt efter önskan att bli självförsörjande eller efter önskan att dra in rejält med pengar?

    Just nu slänger jag visst mest frågor omkring mig. Men jag är verkligt intresserad av att diskutera det här!

    SvaraRadera
  6. Visst är det intressant!

    Självförsörjande är ju en bred definition. Jag tänkte mig nog att kunna försörja fler än mig själv. De barn jag skulle sätta till världen till exempel. (Vilket visade sig inte vara gratis, våra barn har kostat oss i runda slängar en halv miljon. Hade vi haft andra yrken hade vi kanske inte haft råd att skaffa barn, o hemska tanke.)

    Jag tror att det är aningens fördomsfullt att förutsätta att män är mer intresserade av snöd ekonomisk vinning än kvinnor. I förvånansvärt många kretsar är en man som inte kan ta huvuddelen av det ekonomiska ansvaret för en familj ingen riktig man. Än idag.

    Jag har på nära håll haft två exempel på att tjäna ganska bra med pengar (mamma) och uselt (pappa). Mer än mycket annat var det detta som drev mig tror jag. Utan pengar är man ofri.

    Gärna fler frågor!

    SvaraRadera
  7. Intressanta kommentarer!
    Jag tror nog att vi som är vuxna idag är tillräckligt styrda av könsroller för att man ska kunna se att kvinnor, mindre än män, prioriterar andra saker här i livet än inkomst. Särskilt de kvinnor som prioriterar inkomst ganska högt när de väljer sin blivande make. Jag har sett många kvinnliga bekanta som blev intresserade av en viss man först när de fick klart för sig vad han tjänade. Och jag tror inte att de helt krasst tänker att "Nu ska jag hitta en karl som kan försörja mig". Snarare är de känslomässigt präglade av det mönster där bara en familjeförsörjare är en "riktig man". Och du Helga som hade en "ovanlig" inkomstfördelning hos dina föräldrar fick också en annan inställning i den här frågan.
    /Anna

    SvaraRadera
  8. Anna, det är just min poäng. Att det är lite orättvist att påstå att män är mer intresserade av att tjäna pengar än kvinnor, utan att utreda vad motiven är. Klart man kan prioritera annat i livet än att tjäna pengar om man är försörjd av sin make! Klart man prioriterar en hög inkomst om man upplever att ens människovärde är kopplad till den, för att inte tala om utsikterna för att få ligga!

    Min paroll som jag driver ad nauseam är att könsrollerna är minst lika begränsande för män som för kvinnor. Män borde rimligtvis känna sig stressade av kravet att tjäna pengar, det tror jag många av dem gör också. Kanske är det nya fenomenet glidarkillar (som jag ska skriva om endera dagen) en motreaktion på detta?

    För ett tag sedan skrev jag om en intervju med Bob Hansson som jag tyckte var mycket intressant. Jag vill minnas att han tog upp just detta. Om en man har prioriterat bort en hög inkomst blir han automatiskt mycket mindre attraktiv för de flesta kvinnor.

    Oj vad många tankar som väcks hos mig nu!

    Jo, en annan sak när jag ändå är igång. Marias kommentar ovan att det är villkoren på arbetet och inte innehållet som fick henne att byta jobb, är hoppingivande. Så tror jag det är för mig också. För visst har jag brottats med ångesten om jag har valt fel. Den har jag levt med sedan första terminen på Chalmers. Men jag påstår att jag har ett yrke som passar mig, eller åtminstone skulle kunna göra det. Jag gillar problemlösning. Jag gillar att ägna mig åt rationellt, vetenskapligt tänkande. Tror att jag skulle gå under om jag inte fick göra det. Äsch, detta kan jag inte utveckla nu, det får bli ett eget inlägg någon gång.

    SvaraRadera
  9. Håller helt med dig Helga!

    Som mamma till en liten pojke så kan jag inte låta bli att tänka på det där rätt ofta - hur könsrollen för män gradvis tvingar in honom i en accepterad form. Dagisfröknarnas attityder, barnprogrammens stereotyper, och säkert även saker som jag och min man säger och gör... Och det gör mig ledsen och frustrerad att jag inte vet hur jag ska göra för att ge honom något bättre, en chans att växa upp utan den här tvångströjan.

    Jag minns den där intervjun med Bob Hansson, jag hittade den tack vare din länk. Mycket tankeväckande. En man som inte anpassar sig till könsrollen måste nog acceptera att vara en outsider, med alla begränsningar som följer på det. Men det är nog bättre för själen, hoppas jag! Om än inte för plånboken.
    /Anna

    SvaraRadera
  10. Villkoren är viktiga. Det är viktigt att villkoren är viktiga. För vi behöver sådana som Helga (och annannan, tror jag) på jobb som våra. Tänk om alla arbetsplatser skulle fyllas bara av människor som är helt och hållet uppslukade av själva arbetets innehåll. Bara såna där fyrkantiga tekniker som du har beskrivit, eller dito forskare.
    Man ska inte behöva bli litteraturvetare för att det ska få rum lite mer än formler i skallen på en!

    Vad gäller pengatjänande är jag definitivt en outsider, vilket för all del inte förvånar mig. Varken man eller yrke har jag valt efter den aspekten.

    Men jag undrar om jag inte är skräms aningen mer av en kvinna som väljer man efter hur mycket han tjänar än av en man som väljer yrke efter lönen. Det tycks mig dock vara ett mer rimligt kriterium när man väljer yrke än när man väljer partner! (obs! att jag nu inte har de evolutionspsykologiska glasögonen på mig)

    SvaraRadera
  11. Jag valde definitivt inte man efter hur mycket han tjänar. Men kanske underlättades det valet av att jag redan valt en väg till ett yrke där jag visste att jag skulle tjäna pengar?

    SvaraRadera
  12. Skulle kunna skriva mycket ...

    Fastnade för din kommentar:
    "Utan pengar är man ofri."

    Om du vill fundera undrar jag
    hur mycket pengar behöver du/ni/familjen för att "gå runt"?
    Medianinkomsten före skatt i den större stad jag bor var 2006 ca 230tkr. Behöver du/ni mer? Kan folk med de inkomsterna leva ett drägligt liv? (Hoppas inte jag är för närgången och vill absolut inte snoka i ert ekonomiska läge. Ibland kan det hjälpa att vara så konkret att fundera på prislappen i kronor.)

    Jag är några år äldre än dig och har vänner i 45-50 års åldern som tjänar klart över snittet och ändå inte upplever sig som välbeställda. Det är säkert tufft att leva på marginalen eller ha små & oregelbundna inkomster men
    därifrån är steget långt till mina vänner. Det är som de tror att de inte hade något liv kvar om deras inkomster var lägre.

    Jag tänker att det är viktigt att känna tillit till att det ordnar sig, att det kommer finnas mat på bordet. Och inte se en bra lön som den bästa Livboj och viktigast Frihet.

    Maria S A

    (med koll på slantar men låg inkomst av fp någon dag här och där och ingen lön på flera år pga studier - och som inte känner sig ekonomiskt pressad men glad över friheten och tryggheten i lärdomen att veta att jag/vi lever mycket gott på mindre. Bor bra, semestrar mest i Sverige vilket passar barnen utmärkt, köper sällan kläder, lagar mat hemma, fungernade men inte ny bil. Uppoffringarna har varit små, tycker vi.)

    SvaraRadera