2010-04-04

April då och nu

För fem år sedan skrev jag så här:

"Jag vet inte hur det började riktigt. Plötsligt var jag nere i det svarta hålet igen, fullständigt överväldigad av hur ARG och LEDSEN och LURAD jag kände mig. Bestulen, lurad, sviken, orden räcker inte till. Någon måste ha tagit något ifrån mig, annars skulle jag inte känna mig så jävla tom och halv. Någon, vem? Mina fertila kusiner kanske. Prinsessan Märta Louise av Norge kanske, som fött en ungjävel i sin jävla stuga och skickat ett jävla SMS till sin jävla morsa för att meddela den lyckliga tilldragelsen. Malin Baryard kanske, äckliga framgångsrika brudjävel som tävlingsrider medan den lycklige maken väntar i kulissen med den nyfödde sonen. Varenda korkad liten dumsnut till tjej som lyckas bli på smällen, alla har de snott, stulit, myglat till sig, lurat mig på något som borde vara MITT och ingen annans.

Det börjar bli vår dessutom. Jag saknar min trädgård så att jag kan gråta åt det. Jag längtar efter att gå ut i den och stanna ute alldeles för länge och bli lite för kall, i lukten av cypress och tuja, under hög kylig skymmande aprilhimmel, när koltrasten just börjat sjunga.

Livet har blivit så fel. Vi borde ha bott i vårt gula hus, jag borde kunna gå in när det blir för kallt och för mörkt för att jobba mer i trädgården, in i värmen. En klarvaken liten röst ropar på mamma, och menar mig."

Var det jag som skrev och kände så? Det som då kändes overkligt och ouppnåeligt är min vardag nu. Ikväll har jag jobbat ute i trädgården och blivit kall, gått in i mitt inte gula men bruna (rad)hus och hört skrattet och pratet från min sons rum, där han leker affär med sin farmor.

Tack och lov att vi orkade. Tack och lov att vi vågade. Och snart har vi två barn, kan det vara möjligt?

3 kommentarer:

  1. det är stort och outgrundligt, det där livet.
    särskilt när man tittar tillbaka.

    kom att tänka på ett av mina blogginlägg från vintern 2007: http://kapybaran.blogspot.com/2007/02/vndpunkter.html

    SvaraRadera
  2. Så fint. Både skildringen av det hemska dået och det önskade nuet.

    SvaraRadera
  3. Tack snälla, du ger mig hopp! Befinner mig på ett liknande ställe som du var då, tänk om allt kan ordna sig ändå?

    SvaraRadera