2010-05-29

Hög

Jag har stått på scen ikväll med min kör, det är snart tre timmar sedan konserten var slut och först nu börjar jag landa.

Det är så häftigt. Allt. Jobbet, slitet, gnetandet under terminen. Sista dagarnas panikkänsla. De sista timmarnas koncentrerat arbete, när allt ska sättas ihop. Kören, bandet, kostymerna, ljuset, ljudet. Vi övar starter och förflyttningar. Markerar med tejp på scenen var vi ska stå. Övar först alla a cappella stycken. Sedan, när bandet kommit, alla komplåtar.

Så går vi in i de sista förberedelserna. Byter om, sminkar oss. Jag får hjälp med puder och faktiskt också lösögonfransar den här gången.

Sista minuterna är stämningen elektrisk. Alla är spända och mer eller mindre nervösa. En del småpratar om oväsentligheter. Andra sitter försjunkna i noterna. Några blundar.

Så kommer signalen, dags att ställa upp. Vi går in, ställer upp, fjärilar i magen. Dirigenten slår in.
Där, i strålkastarljuset kommer jag på mig själv några gånger med att tänka: detta är nu. Här är jag nu.

Så är det paus och i logen säger alla förvånat: vad fort det gick? Var det verkligen alla låtarna?
Pausen svischar förbi i kostymbyte och sminkpåbättring. På't igen. Andra akten går om möjligt ännu fortare än första.

Publiken applåderar länge och väl, och efteråt dansar vår dirigent glädjestrålande ner i logen. Vad bra det gick!

Imorgon gör vi om det. Efteråt kommer nog några tårar att fällas, för det var sista konserten med vår underbara inspirerande dirigent.

1 kommentar:

  1. Har också sjungit i kör tidigare och känner igen känslan!

    Hoppas det går lika bra i morgon:-)

    SvaraRadera