2010-09-27

Good enough

Det blir mycket terapisnack just nu, ber om ursäkt för ensidigheten. Naturligtvis tänker jag på mycket annat också, inte minst det sorgliga valresultatet. Men det har andra kommenterat så mycket bättre än jag.

-----

Good enough mother är ett begrepp som jag vill skicka med dig hem, sa terapeuten sist.

Rationellt, intellektuellt begriper jag att jag är good enough. Oftast är jag mer än så, vid enstaka tillfällen inte. Men på det hela taget.

Emotionellt är det inte lika enkelt. Det är först nu jag har börjat begripa det. Samtidigt kommer insikten att jag måste lära mig att skilja på det som försiggår inuti mig och hur det objektivt faktiskt är.

Objektivt så är Y en väl anknuten och trygg unge som uppenbarligen har fått och får precis det han behöver. Det har jag nu fått bekräftat från flera experter, däribland min terapeut. Och jag ser det själv. Han beter sig exakt som ett väl anknutet barn. Kommer vi till ett nytt ställe med nya människor, så stannar han hos mig en stund. Sedan blir han nyfiken och vill ner på golvet. Så börjar han utforska i allt vidare cirklar. Regelbundet stämmer han av med mig att allt är okej. Ibland räcker det med en blick, ibland vill han upp i knät igen för att tanka lite närhet.

Han har sedan länge utökat förtroendet att även gälla O. Han strålar av glädje när O kommer hem från jobbet. Oftast när han vaknar på kvällen och gråter är O bättre på att lugna honom än jag. Det räcker med att höra pappas röst, eller känna hans hand på ryggen, så somnar Y om.

Ibland regredierar han, oklart varför, och då är det bara jag som duger. Häromnatten vaknade han och skrek förtvivlat. Inga tröstförsök hjälpte, förrän jag steg upp, satte mig vid köksbordet med lampan tänd, och höll honom i famnen. Då blev han lugn och somnade, och när han sov tillräckligt djupt kunde jag smyga in och lägga honom (och mig).

Alltså. Ett barn som vet vad trygghet är, som kan uttrycka sina behov, som vet att det är idé att uttrycka sig eftersom han då får det han behöver. Föräldrar som är kompetenta. Jag är den primära, tätt uppbackad av O.

I mitt huvud då - alltså den icke-rationella delen. Där ser det inte riktigt likadant ut.

Sanningen är att jag blev lite chockad av Y:s tvärsäkra val av mig den där majkvällen i Seoul, när han hade varit vår i några timmar. Då när han eventuellt tänkte jaha, mina protester hjälper tydligen inte. Ska det vara på det här sättet vill jag åtminstone vara hos henne här. Hela tiden.

Chocken sitter fortfarande i. När han äntligen kommit till ro och somnat, sitter jag och ser på honom, de docklika dragen, den pyttelilla näsan, ögonfransarna som är obegripligt långa och täta, alldeles för stora för hans små ögon.

Och jag dignar under det enorma förtroende han gav mig och ger mig. Hur kan jag någonsin leva upp till det? Och vad har jag gjort för att förtjäna det?

Kärleken till honom växer för varje dag. Nu kan jag ärligt säga att jag älskar honom. (Såklart. Hur kan man göra annat? Han är en förtjusande ettåring som dessutom älskar mig.) Han känns som min. Hans lena kind mot min, formen av hans huvud i min hand, lukten av hans duniga hår. Hans förtjusande småleenden. Hans flatskratt, rena asgarven. Jag visste inte att bebisar kunde flabba så.

Ändå, och det tar emot att skriva det, är det långt kvar till den omvälvande kärlek som nära nog omedelbart drabbade mig när jag fick Q. Som fortfarande kan köra över mig och få mig att kippa efter andan. Efter nästan fyra år kan jag ännu få flashbacks av den gamla onda tiden och vilja nypa mig själv i armen. Det är sant, han är här nu. Jag är mamma nu.

Det känns så jävla orättvist mot stackars lille Y, och därför skäms jag. Han är världens finaste bebis, låt vara med sömnproblem. Varför fick inte han bli någons första barn, någons första mirakel, förvandla någons tillvaro? Kanske dessutom någon vars marginaler var lite större. Någon som inte var så förbannat morgontrött.

Ja. Jag fattar att det inte är konstruktivt att tänka så. Det har många sagt mig. Den bästa responsen på de här tankarna är nog den jag har fått från min terapeut. Hon tyckte att jag var modig som formulerade dem. Och så ställde hon den intressanta frågan:

Vad händer med dig när du tycker att du inte är den mamma du vill vara?

Jag visste nästan genast vad svaret var. Då är jag inte jag. Då tappar jag bort mig själv.

Intressant nog gav jag precis samma svar på en fråga ställd för flera år sedan, vad skulle hända med dig om du aldrig får barn?

Jag tror att vi är något på spåren här, och kanske får jag dessutom svar på en annan fråga. Jag vet fortfarande inte varför det var så förtvivlat viktigt för mig att få barn. Men jag har mina aningar. Det är svårt att formulera på ett vettigt sätt det här. Det är som att jag ville vara mamma åt mig själv på något vis. Ge någon annan det som jag saknade. Återuppleva min barndom.

För när det funkar, när jag ser att Q och Y växer och  utvecklas, när jag känner att jag gör rätt och är en bra mamma åt dem, den känslan, den tillfredsställelsen liknar inget annat jag har upplevt.

Inget annat.

11 kommentarer:

  1. "Och jag dignar under det enorma förtroende han gav mig och ger mig. Hur kan jag någonsin leva upp till det? Och vad har jag gjort för att förtjäna det?"
    Dina ord är så vackra och ärliga...vet du att just den här känslan du beskriver ÄR ju exakt den konstiga deppighet man får när man fått barn. Tankarna svindlar och det är lite tungt! Sedan kan du inte känna samma känsla när du får Lille som när du fick store, för du är en annnan person än du var då. Jag kan över huvud sakna tiden då mina äldsta barn var små, jag var ung, tron på framtiden var så stor...jag kan sörja i bland för just det går inte att återskapa. Jag sörjer den jag var! Ville bara säga det! Allt kommer att bli så bra för er, så bra som livet kan bli, man har alltid en sten i skon i alla fall :) tack för att du delar med dig.

    SvaraRadera
  2. Så är det även för mig med "egna" barn. Jag kan känna sorg och skuld över att jag inte orkar eller har tid att ge dem det som borde vara självklart och som de två första fick. Att jag med de två yngsta närmast trilla tin i ett svart hål bitvis och emellanåt har gräsligt dåligt tälamod. Det är tufft. Men for what it´s worth så kommer inte Y att känna så. Samtidigt kan det var ett ok att vara förstabarn med så enormt mycket kärlek och att bli sedd hela tiden. Det kan bli för mycket av det goda också. Det är en större frihet att komma som nummer 2,3,4 osv.

    SvaraRadera
  3. Tack för det här inlägget. Har själv inte reflekterat så mycket över det eftersom livet rullar på i ett hetsigt tempo, men faktum är att med nr 3 & 4 (som kom 7/5 respektive 12/10 år efter 1 & 2) har vi inte gjort samma saker, varit lika involverade i sånger, ramsor, barnlekplatser, småbarnsutflykter etc. De har bara fått hänga på vad resten av familjen har gjort. Dessutom har mor- och farföräldrar varit urgamla och inte orkat mycket för de två minsta...
    Men "good enough" sa även vår BUP-kontakt till oss då vi anklagade oss själva för ena barnets depression.

    SvaraRadera
  4. Tack för att du delar med dig. Jag fick gåshud av att läsa din insikt om att du vill vara mamma åt dig själv. Jag tror att jag känner igen mig.

    Intressant också att läsa det du skriver om andra kontra första barnet efter traumatisk barnlöshet. Jag fick barn för 2 år sedan efter en skitjobbig kamp, och kände nästan omedelbart att vi inte skulle kunna försöka få fler eftersom jag inte skulle kunna älska ytterligare ett barn på samma sätt. Inget skulle någonsin kunna bli så stort som det var, och är, att få honom. Jag vill också fortfarande ofta nypa mig i armen. Och då hade jag velat ha 3 barn innan vi började vår kamp. Ingen annan verkar ha känt likadant, har varit mitt intryck hittills, så det är verkligen skönt att läsa om det.

    Tror också som RosaMilton att det kan vara en fördel att vara 2:a på en del sätt. Och jag tror det kan vara konstruktivt att tänka på kärlek som något man gör. Det är ju helt klart att du gör det i förhållande till Y så mycket att han är trygg och mår bra.

    SvaraRadera
  5. Det var fina, ärliga och tydliga ord du uttryckte. Det är så intressant att följa med. Vi som läser lär oss också, av dina insikter och terapeutens ledtrådar.

    Y har ju fått något alldeles fantastiskt som inte Q har: en storebror. (Q har naturligtvis något alldeles fantastiskt som inte Y har: en lillebror. Men det är en annan sak i det sammanhanget.) Att se upp till, att lära från, att kanske så småningom bli försvarad av.

    SvaraRadera
  6. Jag känner igen mig så mycket i det att jag vill ge något som jag aldrig fick. Min mamma var ung och oerfaren när hon fick mig, jag var välkommen men inte planerad, snarare något av en chock, någon som gjorde att hon inte fullt ut kunde leva det liv hon ville leva. Hon gav mig så ofta dåligt samvete, hon hade så hetsigt humör, hon var så ogenomtänkt, så inkonsekvent. Jag har inga syskon.

    Jag blir livrädd när jag ser drag av min mamma i mig själv. Jag vill vara en närvarande, pålitlig, kärleksfull mamma, och jag vill att mina barn inte ska vara så utlämnade till mig som jag var till henne.

    Att få ett andra barn ställer mig inför utmaningar hon inte ställdes inför, ger mig chansen att göra fel hon aldrig gjorde. Och jag inser att jag måste bottna helt och hållet i mig själv, lita på mig själv, men också leva med att jag gör fel. Allt handlar inte om att göra rätt där hon gjorde fel, utan allt handlar om att vara den person jag vill vara. Mamma, medmänniska, partner... det spelar inte så stor roll, jag vill vara en person jag trivs med, som behandlar både mig själv och andra väl. Med fel och brister, som jag ju vill att alla människor både ska få tillåtas ha och klara av att bemöta hos andra. Det är inte lätt, men det är svårt... och jag tror mycket på "good enough"-teorin.

    SvaraRadera
  7. Tack för att du delar med dig! Det finns nog ingen blogg som ger mig så mycket och som jag känner igen mig i så mycket. Du ska veta att du inte är ensam!

    Vi adopterade två större barn förra året och det är kämpigt. De anknyter så olika och i olika takt och jag känner inte alltid igen mig själv. Jag brukar känna att det är tur att de är två för annars hade jag trott att anknytningen alltid såg ut på ett visst sätt.

    Innan de kom kunde jag inte se mig själv med endast ett barn fast jag visste att chanserna att få två barn samtidigt var små. Kanske för att jag själv är ensambarn?

    Jag är så glad att de är två fast det är kämpigt ibland! Man måste förlåta sig själv ibland!

    Kram Lotta

    SvaraRadera
  8. Jag är säker på att Y aldrig skulle vilja byta dig mot någon annan mamma, hur mycket förstabarn han än skulle vara där.
    /P

    SvaraRadera
  9. Tack snälla ni! Allihop!

    SvaraRadera
  10. Jag har gått och tänkt, så nu är jag här igen.

    Vad vi gör det svårt för oss, vi tänkande och självkrävande människor, tänker jag, som ju är sådan själv.

    Jag är också säker på att Y inte skulle vilja byta dig mot någon annan mamma.

    Faktum är att vi inte vet om det är bättre för små koreafödda pojkar att ha en mamma som svämmar över av kärlek än att ha en mamma som är good-enough och ska hinna med en storebror också. Det kanske är lika bra. Det ena kanske är bättre för vissa pojkar, det andra för andra. Det är DU som vill vara så uppfylld av kärlek som du var när Q kom.

    Och det här första året är bara ett av många. Ingen vet hur de kommande kommer att se ut. Om tio-tolv år kanske Q pappas löparkompis som du i bästa fall träffar vid matbordet, och Y den som går med dig i skogen och filosoferar.

    SvaraRadera
  11. Kippar bildligt efter andan efter din oerhört starka text! Har sällan läst något så utlämnande, ärligt och befriande innerligt mänskligt. Tack.

    SvaraRadera