2010-10-19

Dränerad

Klockan är snart tolv, jag är hemma hos mamma och bloggar i största hemlighet medan alla andra sover.

Jag är helt slut. Dränerad, tömd.

Q har varit ganska vidrig tidvis idag. Mest mot sin mormor, men även mot mig.

Det är förstås jobbigt men bekymrar mig inte särskilt, av flera skäl. Ja, han kan vara infernalisk när han så vill. Men visst samarbetar han.

På väg hem från lekplatsen, uppförsbacke och regn. Alla vill hem så fort som möjligt, men Q konstrar, säger att han är trött och inte vill gå. Efter en stunds lirkande ilsknar jag till och säger att nu tröttnar jag, nu går jag hem.

Illvrål. "Mamma, man får faktiskt inte gå ifrån sina barn!" Och, en stund senare, trumpet: "Du bryr dig bara om Y hela tiden!"

Båda replikerna fick mig att stanna upp, att bli lite full i skratt men mer av beundran. Ilskan försvann, och jag försäkrade Q om att jag varken går ifrån honom eller älskar Y mer.

Han hjälper mig genom att visa vad han behöver just då. Lite stolt blir jag allt också över att han kommunicerar så bra.

Det är en annan sak också. Relationen mellan mig och Q håller för ganska stora påfrestningar. Jag älskar honom vad han än gör. Jag vet det. Och han vet det.

Med Y är det annorlunda. Vi är på väg men inte framme. Lilla bebisen som är rena drömmen dagtid. Pigg och glad och inte så lite bestämd. Jag önskar att han vore besvärligare och ocharmigare på dagen mot att han sov lite bättre.

Några lugna nätter avlöstes av en helvetisk, skrik varje timme. Likadant nu ikväll några timmar efter att han somnat. Ny blöja, välling, bära, trösta, inget hjälpte. Till sist somnade han. Jag bävar för natten.

Om jag bara kunde begripa vad det är som är fel. Om han bara kunde prata. Om jag bara kunde slippa kräldjurstankarna som kommer efter ett tag, att han bara vill jävlas, att han skriker på pin kiv.

Det finns föräldrar som skulle lägga honom ensam i hans säng, ensam i ett rum. Vi gör inte det. Jag gör inte det. Jag bär och vaggar. Jag gör banne mig så gott jag kan, men det hjälper inte. Mina marginaler är slut. Det finns inte mer att ta av.

Men nu sover han, och nu är det tyst. Snart sover jag.

6 kommentarer:

  1. Jo, det hjälper. Det du gör just nu har goda konsekvenser många år framåt! Det är så här man bygger relation med sina barn. Och det är just i den relationen man guidar dem som 19-åringar. Det finns inga genvägar. Små barn arn är hemska :)
    men mitt i allt detta får ni djupa band. Du ser dem inte tydligt nu men dom finns där och dom kommer att hålla för allt.

    SvaraRadera
  2. Om det är någon tröst så kan jag säga att jag vet hur det känns att bäva inför natten. När timmarna närmar sig läggdags och man ber till Gud att det ska bli mer sömn den här natten. Att sedan slitas upp mitt i djupsömnen och dimmig i hjärnan kånka runt på unge som bara gråter tills det är dags för frukost.

    Jag var ett tag säker på att jag aldrig skulle kunna älska det här barnet så som jag borde. Jag skämdes SÅ.

    Nu är hon stor, tio år, och jag älskar henne mest av allt på hela jorden. Man kan inte älska någon mer.

    Jag vet inte när känslorna kickade in, men det gjorde de med besked. Till slut.

    Kram
    Pernilla

    SvaraRadera
  3. Helga-fina
    Bara du själv vet hur långt du orkar. Jag vet att Y är prematur, jag vet hela bakgrunden, som du vet.

    Jag ramlar över formuleringarna och får inte på ett bra sätt fram vad jag vill säga. Jag vill säga att du vet bäst hur du ska göra det hela och hur långt du orkar. Men titta med öppna ögon på dig själv. En sömnmetod är bättre än att ramla ihop av trötthet. En sömnmetod är bättre än att vara vansinnig på barnet mitt i natten. Min egen marginal är mindre än din, Helga, och jag kan bara utgå från mig själv. Där fick jag kohandla med principerna. Helst vill jag vara dygnet-runt-mamma, men jag klarar inte av det. Då får jag lära barnet sova, för det är second-best-lösningen.

    Jag vet att det inte är samma sak med adoptivbarn. Jag vet och förstår. Men om detta tar på dig såpass mycket att det stör anknytningen från din sida eller om det stör din impulskontroll eller så... då kanske det ändå är en second-bestlösning som du kunde överväga.

    KRAM, Helga. Jag vill inte skriva någonting på näsan på dig. Du får radera kommentaren om du vill :-)

    SvaraRadera
  4. Å, vad svårt när ingenting hjälper Y. Att hans sömn inte blir bättre.

    Har inget råd alls att ge, förstår att du/ni inte kan lämna honom ensam skrikandes men känner de som har gjort det med sina Abarn och där barnen inte ser ut att tagit skada men när det strider mot vad vi själva tror på?. Kan det finnas någon medelväg? Om det stör impulskontrollen är det en sak men anknytningen den får väl ta längre tid. Du dömer väl inte dig själv för att anknytningen inte är stark än. Det har ju varit slitigt, inte bara med Y.

    Dela upp nätterna eller ta varannan, våra grannars bioson sover inte mer än i 40 minpass. Han är hur undersökt som helst och föräldrarna har "gjort allt" och där är mamman sjukskriven nu efter ett år och pappan jobbar deltid.

    Hoppas att det blir bättre snart./Stella

    SvaraRadera
  5. Så dumt att ta upp grannarnas problem. Var tvungen att kolla hur det låg till nu och det har blivit mycket bättre.
    Så ta bort min kommentar./ Stella

    SvaraRadera
  6. Läser intresserat och beundrar att du skriver så ärligt om problem och svåra känslor! Kan bara säga att jag själv är adopterad (från Korean btw) och mamma, och att jag känner igen mig så mycket i både barn- och mammarollen.

    Mina föräldrar hade det (troligtvis) jättejobbigt pga mina sömnproblem när jag var liten, även om de aldrig beklagade sig eller skuldbelade mig. Kände mig oerhört otrygg, kunde inte sova i egen säng och blev inte helt trygg med det på många år. Jag har aldrig haft några andra problem eller "avvikelser", men detta med att sova ensam var ett signum....Jag är dock oerhört tacksam idag att jag aldrig blev "bortkörd" från deras dubbelsäng - trygghet blev jag aldrig förnekad! Idag är jag själv mamma till en underbar kille som inte vill sova själv och vill ligga nära, nära: helst i famnen. Jag skiter fullständigt i de som ifrågasätter och ojar sig för vad det kan medföra, tex. att han ska bli osjälvständig och otrygg som person...! Jag vet av erfarenhet att det är skitsnack - hur skulle ett barn bli tryggare av att avvisas om det är rädd och har ångest?

    Att det ibland är jobbigt och väcker svarta tankar på grund av sömnbristen skall jag inte förneka. Då tänker jag att "varför kan han inte bara somna, nu skiter jag i att han skriker och stänger dörren, han är bortskämd, tänk om man hade fått ett annat barn" etc. Det är ok att tänka så för någonstans måste känslorna ventileras. Även om man känner sig som en ännu mer misslyckad mamma (barn som jag inte kan LÄRA att sova plus mina elaka, sjuka tankar) så VET jag att man är mer än tillräcklig när man gör så gott man kan!

    Hoppas innerligt att nätterna har blivit bättre henma hos er, och som du själv skriver förändras problem och lösningar snabbt i och med att barnen går igenom utvecklingsfaser. Följ din instinkt och gör det som känns bäst för er! Kram

    SvaraRadera