2010-11-21

Min första kärlek

Jag har funderat på att haka på listan som cirkulerar i bloggvärlden nu. Men jag varken orkar eller hinner skriva något tänkvärt varje dag i en månad. Jag gör några nedslag istället, när inspirationen kommer.

Jag fick honom den 14 november 1980, på Emildagen. Så fick han sitt namn. Han var gulröd med vita tassar och vit haklapp. Första kvällen och natten tillbringade han ihopkrupen under vårt köksbord och stirrade på oss med klotrunda skräckslagna ögon.

Hans päls var illande röd och nästan lite tovig. Hans svans var så liten att den var nära nog trekantig. Jag älskade honom så att mitt tioåriga hjärta nästan gick sönder. Han var min, bara min.

Första månaden fick han stanna i köket. Jag skyndade mig hem från skolan varje dag. Han satt alltid och väntade strax innanför köksdörren. Jag brukade sätta mig på golvet med ryggen mot dörren och låta honom kliva upp i mitt knä. Han spann högt och strök sig mot mina händer och kinder. Åh, kärlek.

Med tiden blev pälsen mer gul än röd och svansen lång och svepande. Han fick komma ut ur köket förstås. På kvällarna jagade han gärna runt i bottenvåningen på det radhus där vi bodde. Han fick något vilt i blicken, vred öronen bakåt och klev i sidled. Så tog han sats och klättrade upp på väggens bruna vävtapet, hela vägen upp till taket. Där satt han en stund och tittade på oss med glimmande ögon innan han hoppade ner.

När det blev vår fick han börja gå ut. De första dagarna låg han tryckt intill husväggen, men snart avancerade han. Det dröjde en vecka innan han lärde sig vilken av de identiska radhusgårdarna som var vår.

Snart var han områdets kung. Han var nog mer vild än tam, för utomhus ville han inte kännas vid oss. Då var han en otämjd tiger, ingen huskatt.

Men hemma var han min, bara min. Han brydde sig inte om någon annan. På något sätt var det viktigt för mig. Som vuxen har jag förstått att jag kände mig undanskuffad och marginaliserad i den nya familj som bildats sedan mamma slutgiltigt bestämt sig för att leva med min styvfar.

Min styvfar tyckte aldrig något vidare om katten. Kanske för att jag älskade den?

Emil blev fjorton år, äldre än jag vågat hoppas. Han levde ett vilt liv, kom ständigt hem med blessyrer. Ena tassen genombiten, svansen dito. Ändå var han kastrerad. Varje gång han råkade ut för något var jag sjuk av oro.

Under sina sista år fick han sällskap. Mamma föll till föga för min systers tjatande och skaffade hund. Jag var emot, orolig för att det inte skulle gå bra. Men jag bodde inte hemma längre och hade ingen möjlighet att ha Emil hos mig.

Men det blev bra. Hunden var världens snällaste och visste sin plats. Emil bestämde, och verkade rentav road av den nya familjemedlemmen. Blev hunden för närgången höjde Emil ena tassen, det räckte.

Men han blev äldre och skruttigare och till sist gick det inte längre. Ett av mina värsta minnen är hur det var att tvinga in honom i buren för att åka till veterinären. Han hatade att sitta i bur, han hatade att åka bil, han hatade att vara hos veterinären. Och det blev det sista jag gjorde honom.

Han dog på ett bord efter att ha fått den sista sprutan. Jag begrep inte att det var den sista, jag trodde att de bara skulle bedöva honom först. Annars hade jag tagit upp honom i famnen. Det har jag alltid ångrat.

Ännu kan jag känna honom i händerna, känna hur det kändes att svepa upp honom i min famn. De svaga sticken av klorna i axeln. Hans päls mot kinden. Det ljudliga spinnandet.

Trygghet och kärlek.

3 kommentarer:

  1. Å vad fint skrivet! Kärleken lyser än!

    SvaraRadera
  2. Blir så rörd och berörd! Är också kattvän och har haft katt hela mitt liv - minns den svartvita kattherrn jag fick när jag var 10 år när jag tjatat om att jag "vill ha något levande". Han blev 19 år och satte bl.a. pli på två hundar! En annan av katterna i mitt liv var rödhårig och hette Oskar, han blev 18 år och levde också ihop med diverse hundar som han vänligt men bestämt satte på plats. Nu har vi tre svartvita katter i huset. Vad vore livet utan katt? Kattvänskram från Elvira!

    SvaraRadera
  3. Oj jag är oxå kattälskare o sitter här med tårar i ögonen då jag läser om din första kärlek. Han påminner lite om vår kissemiss som vi har just nu - finns det förresten nån godare doft än kattpäls? Det är som terapi att borra in hela ansiktet i en kattpäls o bara njuta av doften o höra hur den spinner just för dig :)

    SvaraRadera