2010-12-06

Mrs Hyde och Exorcisten

Y sover sämre än någonsin. Har jag skrivit det förr? Det var närmast en lättnad när förkylningen bröt ut och  jag fick syn på nya tandglimtar i hans gap, då har vi ett par förklaringar. Har jag skrivit det förut?

Kanske är det inte alls värre än vanligt, kanske är det bara vi som är trötta. Fast, jo, lite värre är det. Förutom den vanliga gråten och rädslan eller ångesten eller vad det nu är som plågar honom i halvvaket tillstånd, tycks Y slutgiltigt ha bestämt sig för att SÖMN ÄR ÖVERSKATTAT. Alltså kränger han, sparkar, slåss och skriker så snart han är på väg att övermannas av Morfeus. Han är större, tyngre och starkare nu. Hans sparkar gör riktigt ont. Mitt i natten kan han sätta sig upp, alldeles omtöcknad, och kraschlanda med huvudet före. Hinner man då inte rulla undan utan råkar ha mun eller näsa i vägen blir det nära nog blodvite.

Den som skrev manus till Exorcisten måste ha haft ett barn med nattskräck. (Jo, vi börjar tro på det nu. I kombination med stark sömnaversion. Y:s beteende liknar inte alls Q:s nattskräck, men barn är ju olika.) Han vrålar, sparkar, fäktar. Ansiktet förvrids och blir allt rödare. Jag väntar bara på att han ska sätta sig upp och morra fram könsord.

Alla släktingar och vänner är helt betagna. Vi hade mycket försenat ettårskalas igår, och Y gjorde succé. Tryggare, sötare och charmigare unge finns inte, bedyras det med en mun. O lagade koreansk mat så det stod härliga till. Q ville ha sin hanbok också, precis som lillebror. Vi var den perfekta familjen med de vackraste och finaste pojkar man kan tänka sig.

Jag känner mig som en varulvshona. Helga Hyde eller Helga Hulken, som blir grön, ful och knottrig inombords. Kom hem till oss halv fyra vilken natt som helst så får ni se hur jävla gulligt vi har det. Men vad är jag för en mamma som känner så? Jag hatar mig själv för det samtidigt som jag slår vem som helst på käften som ifrågasätter mig. Det är SVÅRT det här. Starka känslor. Stor kärlek. Stor frustration. Bubblande, fräsande ilska. Långt från likgiltighet.

Efter att ha legat i en hög på köksgolvet en stund och gråtit ackompanjerad av två skrikande barn lyckades jag lyfta mig själv i håret och  få någorlunda ordning på dagen. Det var en lättnad att komma iväg till kören på kvällen. Julavslutning, god mat, sång och skratt. Nu är jag mig själv igen.

Imorgon är en ny dag. Tack och lov! Och hjälp!

10 kommentarer:

  1. Jag är så glad att du har kören, verkar vara en bra avskild hörna för dig att komma till och pusta ut i och hämta kraft ur.

    För mig som inte har barn så kan jag inte föreställa mig hur det är att få sin nattsömn störd på det där sättet. Visst händer det att vi är uppe med flåsande kräkande hund ibland eller kliver upp mitt i natten för att kolla vårt brummade värmesystem, och visst händer det nästan varje natt att katterna väcker oss både en två och tre gånger. MEN, det är en väldig skillnad motför att vara uppe med skrikande barn varje natt. Hur går det för er att orka med jobb när ni ska upp på det? Hur känner din man det?

    Måste också bara säga att bilderna du lägger ut är så ljuvliga :-)

    SvaraRadera
  2. Där ser du - jag la mig inte i diskussionen förut, men tyckte redan då att du inte ska stryka kören ens nu i vår...

    SvaraRadera
  3. Skippa inte kören. Det är där du hämtar kraft!

    SvaraRadera
  4. Vad jag inte förstår är varför i hela ni inte turas om att sova i gästrummet? Det funkade ju för Y´s skull och ni behöver sova.

    SvaraRadera
  5. Jag känner igen mig i allt du skriver, så du är i alla fall inte ensam. Good enough, kom ihåg!

    SvaraRadera
  6. Jag läser din blogg ofta, kommenterar aldrig. Men du, jag tycker att du verkar vara en fantastisk mamma. Empatisk, med känslor, reflekterande. Dina barn sliter på dig, men de kommer att bli fantastiska människor som vuxna. Och vem sjutton hatar inte sina barn ibland, och hatar sig själv för det.

    SvaraRadera
  7. Se nu till att du får sova och låt din karl ta emot de nattliga bök- och stökattackerna till omväxling. Också mammor blir varulvar om de inte får sova! Man orkar inte vara empatisk och ge trygghet åt ungarna på dagen om man inte sover. Man blir galen av sömnbrist. Lillpojken är dessutom inte SÅ liten längre, trots att han är prematur. Du är en bra mamma - låt nu karln du är gift med visa att han är en bra pappa och kan ta ansvar för ungarna också nattetid.

    SvaraRadera
  8. Men hallå! Har jag varit så otydlig? Det ÄR ju min man som tar huvudansvaret för Y nattetid!! Sen att jag varit korkad nog att inte sova i gästrummet oftare är mitt eget fel. Lite har det berott på att jag trott att det inte skulle funka eftersom Q ropar på mig nästan varje natt. Men när jag nu sovit i gästrummet två nätter har Q helt sonika promenerat ner till mig. Ett problem mindre således.

    SvaraRadera
  9. Hej! Det kan hända att jag läst slarvigt på sista tiden, men jag har nog uppfattat det så att det är du som tar största natt-ansvaret. Förlåt om jag låtit pekpinnig och snusförnuftig!

    SvaraRadera
  10. Ingen fara Anonym! Det är härligt med läsare som bryr sig!

    SvaraRadera