2011-08-28

De finns överallt, igen

Igår var jag tillbaka hos min kör efter ett halvårs uppehåll. Det var mycket trevligt. Roligt att sjunga igen, roligt att träffa mina vänner, roligt att bli välkomnad, de har visst saknat mig.

På fikarasten småpratade jag med en av damerna som jag känner lite bättre än de andra, förhörde mig om gemensamma bekanta. En sådan gör IVF just nu, och i konversationen sa jag något i stil med att man mår ju för jävligt tidvis under behandlingarna, man är inte sitt bästa jag just då.

En av herrarna, en gråskäggig man som nyligen uppnått pensionsålder, som stått bredvid och lyssnat, nickade med emfas. Detta vet jag också något om! Vi höll också på med olika behandlingar, min fru och jag. Och när det äntligen fungerade, dog vårt barn vid förlossningen. Navelsträngen låg runt halsen.

Sedan orkade vi inte mer.

Tårarna sköt upp i mina ögon, utan förvarning, och lika snabbt vällde de över. De gick inte att dölja.

Jag la handen på hans arm och sa att jag blir alldeles tagen av det du berättar. Samlade mig sedan, och sa lite generat, här står jag och tjuter över något som du varit med om.

Han log vänligt. Det är tjugofyra år sedan nu, sa han enkelt.

Hur överlever man?

Fast det gör man ju. Min vän från kören och hans fru, jag har träffat också henne, lever ett gott liv tillsammans. Till hösten ska de resa till Nya Zeeland. De har en fin båt som de tillbringar semestrarna i. Jag har känt honom i sex år nu och alltid uppfattat honom som en lycklig människa. Sånt syns faktiskt utanpå.

Men hela eftermiddagen är min röst gråtdarrig.

5 kommentarer:

  1. aj. det gick rakt in i hjärtat.

    SvaraRadera
  2. Ja. Tårar här med. De måste vara starka som orkar leva ett bra liv.

    SvaraRadera
  3. Jag stannar också upp och blir tagen. Det gör ont i hjärtat när jag tänker på hur livet utan våra barn (genom adoption) kunde hade sett ut ... Ett liv utan dem - så fattigt! Tänk, om vi hade stannat där, innan adoptionerna. Jag ryser.

    (Det är de snabba magkänslorna förstås... Har all respekt för det beslut din körkamrat och hans fru fattade. Vi hade väl överlevt utan barn men jag älskar de mina så ofantligt mycket. De berikar mitt liv varje dag!)

    Maria

    SvaraRadera
  4. Alla bär vi med oss mörka hål.....

    SvaraRadera