Mamma, säger Q på kvällen, min nya kompis K, han frågade om jag var adopterad. Då sa jag ja. Han sa att det syntes på mig. Ser man på mig att jag är adopterad?
Jag är lite trött, men tänker gudskelov till innan jag svarar. Nej, det syns inte på dig att du är adopterad. Men om man ser dig tillsammans med mig eller pappa, eller båda, så kan man kanske gissa att du är adopterad. För du har alldeles svart hår och jag har mörkbrunt och pappa har ljusbrunt. Och du har bruna ögon och pappa har blå och jag har gröna. Det vanliga är att man har ungefär samma färg på hår och ögon som sina föräldrar.
Men i Korea finns J, du vet, som har haft dig i sin mage. Du liknar kanske henne.
Och Mrs Kim, min fostermamma, säger Q belåtet. Jag liknar nog henne.
Lite senare, vid läggdags, kramar jag honom hårt. Han verkar glad och tillfreds, inte alls samma arga grälmuckande pojke jag mötte när jag kom hem från jobbet.
Du vet väl att pappa och jag längtade så mycket efter dig och att vi blev så glada när vi fick dig, säger jag. Vi älskar dig så mycket, så mycket.
Q tittar upp i taket och ler, och i hans ena kind syns en antydan till skrattgrop.
Jag vet, säger han.
Ljuvliga unge! Må mitt ännu okända barn bli lika spjuveraktig som din Q och åtminstone ha samma humor och aptit på livet - och äga samma vetskap om hur efterlängtad h*n är!
SvaraRaderaFantastiskt! Blir glad ända ned till tårna av detta. Och rörd.
SvaraRaderaHerregud vilken bra mamma du är förresten. En förebild.
Tack, tack. Fast just ikväll känner jag mig ganska falsk som ger sken av att vara überpräktig. Efter att ha genomlidit (jo, faktiskt) en kväll med två skogstokiga ungar är jag långt ifrån någon förebild. Nåja, även solen har sina fläckar, eller hur?
SvaraRaderaSå underbart!! Jag tycker det är fantastiskt att han inte är ett dugg medveten om skillnaden i utseende. Jag var själv sådan och var rätt gammal när jag verkligen insåg att jag faktiskt såg annorlunda ut än både mamma och pappa samt mina kompisar. Kalla det naivitet eller dumhet? Själv tycker jag mest det är ett bevis för att man har personer i sin omgivning som verkligen inte bryr sig om utsidan utan om VEM man är som person, vilket ju är precis så man önskar att hela världen vore.
SvaraRadera:-)
Fint.
SvaraRaderaDet här radioprogrammet
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1272&artikel=4606583
på temat vad är naturligt hade frågan om biologiskt ursprung för adopterade barn som det sista av tre inslag. Jag tyckte att det var väldigt intressant; för er i gemet är det kanske vardagsmat. Det handlade om hur en del pusselbitar fallit på plats för en adopterad som fått veta mera om den biologiska familjen. Pusselbitar som har att göra med det biologiska arvet, som att ha konstnärligt intresse fast man vuxit upp i en familj av ingenjörer, och så upptäcka att ens biologiska morfar var konstnär.
Det går fortfarande att lyssna fast kanske inte så länge till; det var ett tag sedan programmet gick.
Jo visst är det en hel del som kan falla på plats när man hittar det biologiska ursprunget. Men på samma sätt upptäcker man hur mycket miljön i "arv och miljö" spelar roll!
SvaraRadera