2011-10-10

Bang!

Jag har börjat läsa Beata Arnborgs bok om Barbro Alving och är alldeles betagen. Beskrivningen av en ung målmedveten kvinna som vågar och vill i en tid då kvinnor inte förväntades vare sig det ena eller det andra. Eller är det fel? I vissa avseenden var det kanske bättre förr? Idag tror vi att vi är jämställda och blir överraskade när vi stöter på motstånd. Kanske var det lättare förr, när man visste exakt hur motståndet såg ut?

Nå, detta är högst ofärdiga tankegångar från min sida. Åter till Bang. Jag ler med visst igenkännande åt tonen, stilen i hennes brev och dagböcker. Sådär skrev man förr. Sådär skrev jag också förr, tror jag. Det är roligt, kvickt, raljerande, självmedvetet och något prövande i längden. Svårt och svart betvingas med fyndiga formuleringar:

Har man glasögon från tre år och väger 80 kg när man är 17 år då kan man bara bli humorist!

Ändå verkar hon livet igenom ha varit mycket älskad, av både män och kvinnor. Och inte minst: hon hade en kärleksfull pappa.

Jag börjar tro på det alltmer. En stark faktor för kvinnlig framgång är pappas kärlek. Jag läste en gång att vissa kvinnor går genom livet med en osynlig prinsesskrona på huvudet, en övertygelse om att de duger, räcker, är värda att älskas. Självkänsla om man så vill. Man kan vara ganska säker på vem som har satt dit den där prinsesskronan en gång i tiden.

Pappa.

7 kommentarer:

  1. Den boken ser jag fram emot att läsa - jag gillar Bang skarpt och tar fram hennes dagböcker/brev för att pigga upp mig när jag är svartsyntare än jag tycker att jag har anledning att vara.

    Och så där helt apropå slår det mig att Bangs dotter måste ha varit en av de allra första offentliga personer i Sverige som vuxit upp med två mammor.

    Det gick bra för henne också.

    SvaraRadera
  2. Tror själv att en stark och närvarande mamma är en viktig faktor för kvinnors självkänsla.

    SvaraRadera
  3. Tack för boktipset! Och jo, en mamma är viktig för ens självkänsla men för min egen del är det pappa som präglat mig. Om det beror på att det var min pappa eller att jag faktiskt gjorde mer saker med honom på tu man hand än med min mamma är väl osäkert. I alla fall har jag fått med med mig en stark känsla av att vara älskad och att förtjäna att bli älskad i livet och det beror nog mycket på min far.

    SvaraRadera
  4. Jag känner igen prinsesskronan och bär min med tacksam och ödmjuk stolthet. Ännu stoltare blir jag när jag ser min egen dotter och hennes far - för jag tror och hoppas att hon har och får en egen krona. Trots att hennes mamma fräser och domderar, trots att hennes pappa mutar med dvd och McShit (ganska klassisk könsfördelning, tyvärr) gör vi så gott vi kan och har fler fina stunder än dåliga.

    Och tack för lästipset!

    SvaraRadera
  5. Nu känns det bara som att du har anslutit dig till den gamla klassiska "sanningen" att om det går bra för någon beror det på fadern (och går det dåligt så beror det på mamman).

    Det kan väl ligga något i att det är lättare att ta sig fram i en mansdominerad värld om man har hjälp av en man som tillhör den världen. Särskilt då, då det var ännu svårare att lyckas som kvinna.

    Därifrån till att hävda att det är pappor som ger flickorna deras självkänsla tycker jag dock att steget är långt och orättvist.

    SvaraRadera
  6. Joy, du övertolkar. Jag har då inte anslutit mig till någon klassisk sanning om att framgångar beror på fäder och misslyckanden på mödrar. Finns det någon sådan?

    Däremot tror jag att det hittills i historien varit ovanligt med närvarande och kärleksfulla pappor, mycket ovanligare än dito mammor. De kvinnor som haft en positivt stödjande pappa har därmed fått en stor fördel i livet. Jag förstår inte vad det är så kontroversiellt med att påpeka det?

    En from förhoppning är att sambandet ska utplånas med tiden, allt eftersom världen blir mer jämställd. Att det ska bli allt vanligare och självklart med kärleksfulla fäder till både flickor och pojkar.

    SvaraRadera
  7. Ska läsa den när den blir ledig på bibblan. Tänkte börja med en annan av Beata Arnborgs biografier, den om Vivi Laurent Täckholm, Egyptens mest kända botaniker. Och som skrivit en av barndomens favoritböcker: "Sagan om Snipp, Snapp och Snorum" med världens vackraste illustrationer av svensk natur.

    SvaraRadera