(Nu är det slut med det stora perspektiven. Nu blir det betraktelser från den egna lilla pölen, förortsmorselivet.)
Hade jag haft en sådan där liten fickalmanacka som jag hade i säkert tjugo år, en sådan som pappa fortfarande har och skriver upp allt i, och regelbundet tappar bort med förtvivlan och rotlöshet som följd (förvånansvärt många gånger har den återbördats till honom av vänliga själar), då skulle jag ha ritat ett stort rött hjärta idag.
För imorse var det en morgon då allt flöt. Q förmåddes stänga av TV:n utan bråk, frukosten intogs utan omkullvälta muggar och glas, påklädning skedde under lek och efter en rimlig mängd tjat, inga små fingrar klämdes i dörrar (en stor oro just nu eftersom Q gärna smäller igen sin dörr mitt för liten brors nyfikna näsa). Klockan var prick åtta när jag låste ytterdörren bakom oss.
Y var känslosam idag. Undrar om han håller på att bli sjuk. Jag konfiskerade en pinne för honom, och Q råkade putta till honom, båda sakerna resulterade i förtvivlad gråt.
Men just idag hade jag gott om tid. Därför, och eftersom morgonen avlöpt väl, hade jag gott om tålamod, och var lugn och avspänd, och kunde sätta mig på golvet i dagmammans hall och ta Y i knät och låta honom snyfta färdigt. Utan en tanke på bussar som går och möten som börjar. Antagligen märkte Y att jag inte var stressad, för snyftningarna avtog snabbt. Sedan skuttade han ner på golvet, och sprang efter Q in i lekrummet.
På lätta fötter gick jag sedan därifrån.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar