2012-04-13

Modersidentiteten

Jag läser om Henrietta Lacks, kvinnan från vars kropp man hämtade HeLa-celler, de första mänskliga celler som överlevt i labbmiljö, och den cellinje som odlats mest världen över.

Boken väcker förstås en massa etiska frågor om forskning och patienters rätt till information och medbestämmande. Diskriminering av svarta och fattiga är ett inte oväsentligt inslag i hela historien.

Men jag reagerar mest på något helt annat.

Henrietta födde sitt första barn vid fjorton års ålder. När hon dog vid 31 hade hon fem barn, alla med samme man (han var för övrigt hennes kusin). Hon behandlades för både syfilis och gonorré, och det verkar sannolikt att det var maken som smittat henne.

Cancern behandlades utan framgång med radium, vilket gjorde henne steril. Det fick hon veta först efteråt, och uttryckte då att det hade hon aldrig gått med på. Trots fem barn, trots stor fattigdom.

Det både skrämmer och fascinerar mig.

6 kommentarer:

  1. Jag blir mer fascinerad av cellinjen än av hennes önskan att själv få välja vad som skulle göras med hennes kropp, fem barn eller inte, fattig eller inte.

    SvaraRadera
  2. Det måste vara samma som jag inte förstår i en film jag såg nyligen.
    http://en.wikipedia.org/wiki/Linha_de_Passe

    Det är samtidens Brasilien, utkanterna av São Paulo, fattigdom men inte slum, preventivmedel är alldeles säkert tillgängliga. Slit för att få det att gå ihop. Fyra söner i varierande åldrar, ett femte barn på väg. Mamman ensamstående och olika fäder till alla barnen.

    Utifrån sett, och man anar att de vuxna sönerna också tänker så, undrar man bara men varför en mun till att mätta?

    SvaraRadera
  3. mamma på 70-talet13 april, 2012 21:30

    Ja, varför? Den starka driften att föröka sig, som är det som gör att vi överlever som art? Eller : Barnen, den fattiges enda rikedom.Vetskapen om att detta är något JAG kan göra, något JAG kan skapa. Alldeles själv, utan hjälp av pengar och andra jordiska tillgångar.




    t

    SvaraRadera
  4. Intressant. Själv har jag ju faktiskt jobbat med just He-La celler. Kanske borde jag läsa boken också för att få mer bakgrund till dem?

    SvaraRadera
  5. mamma på 70talet:
    Någon stark biologisk drift att föröka oss tror jag inte att vi har. Det har naturen inte behövt förse oss med; den sexuella motivationen har räckt för att säkerställa det i sekler.

    Men det andra du tar upp, jo, där ligger nog svaret. Jag inser ju att de här kvinnorna kan tycka synd om mig, att det är jag som gjort det felaktiga valet, att det inte nödvändigtvis är en som har rätt och den andra fel.

    Tonårsgraviditeter i de mest missgynnade sociala klasserna i västvärlden är inte i huvudsak en fråga om bristande upplysning eller tillgång till preventivmedel. Att bli mamma beskrivs som den enda möjliga vägen att bli någon.

    Det är bara det att det också är det säkraste sättet att stänga dörren till utvägen från fattigdomen, för sig själv och för barnen.

    SvaraRadera
  6. Jag tror samma som annannan. Blir man mamma så blir man Någon, träder in i en ny roll, en ny identitet, en ny förankring. Det kände jag själv starkt av när jag led av barnlösheten. Inte bara kände av, förresten. Brottades med. För med intellektet varken kunde eller ville jag att mitt människovärde så starkt skulle definieras av min förmåga att reproducera mig.

    Så visst hyser jag viss förståelse för de här kvinnornas känslor och val. Samtidigt som det är obegripligt att man vill sätta nya barn till världen när man har svårt att ta hand om de man redan har. Men den försyndelsen är de ju sannerligen inte ensamma om.

    SvaraRadera