Nästa morgon vaknade vi i en vit värld, som skymtar i bakgrunden på fotot ovan. Koppla på vatten var det inte tal om, lika lite som något utomhusarbete. Vi åt frukost, packade och åkte hem till stan igen. Ibland får man bara erkänna sig besegrad.
Var det inte lite mysigt ändå, frågade O hoppfullt och jag erkände att det var det. Den börjar bli fin vår lilla stuga. Det schackrutiga köksgolvet i två blå nyanser. De ljust gråa köksluckorna från Ikea. Köket som är ett under av välplanering och rymlighet jämfört med originalet. Köksbänken som nu är av standardhöjd och inte en decimeter under densamma.
Och till sist, det dalablå innertaket som fick mig på fall redan när jag såg fotona i prospektet. Numera kompletterat med en underbar Josef Frank-tapet.
Jag blir själv förvånad över min bräcklighet, min känslighet, att jag inte är mer robust, inte har mer motståndskraft. Är det för skitigt, stökigt, bökigt, kallt och blött omkring mig tappar jag sugen totalt.
Det är en annan sak också. När vi köpte stugan bodde vi i lägenhet på åttonde våningen. Nu bor vi i radhusversionen av Bullerbyn. Ungarna springer fritt ut och in hos varann, när de inte klättrar i träd och bygger kojor i skogsdungen mellan radhuslängorna. Bara i vår förening bor det femton barn, alla under åtta år.
Det där märker vi allt tydligare på Q. Om grannfamiljen i stugan bredvid vår är hemma, då är allt frid och fröjd. Q älskar att leka med äldsta dottern där. Men om de inte är hemma, har stuglivet klart färre lockelser än radhuslivet.
Så jag kan inte låta bli att fundera och älta, min vana trogen. Ska vi behålla stället? Är det mödan värt? Livet ska levas här och nu, avnjutas här och nu. Inte i kappsäck fram och tillbaka. Inte on-hold i väntan på någonting som ska bli bättre om bara.
Bläddrar jag bakåt till 2007, då vi köpte stugan, ser jag att jag redan då såg på arrangemanget som en investering. Kombinationen småbarn och stuga var inte optimal, vilket konstaterades än en gång första sommaren vi hade Y. Och förra sommaren renoverade O köket.
Fast i ärlighetens namn så märkte jag ju redan förra året att vi började få avkastning. När Y plötsligt blivit så stor att han klarade kortare promenader. När vi packade ryggsäcken med picknick och promenerade genom skogen till badberget, där vi hoppade från klippan (med simdyna, hälften av oss) och fikade efteråt. Eller framåt höstkanten, då svampen började komma. Bampen, menar jag, på Y-språk. Svampplockning visade sig vara en perfekt tvåårsaktivitet. Lagom marschfart och lagom höjd.
Jag hoppas på en helg med varmt och vackert väder. I så fall ska jag köpa massor med pelargoner att sätta i krukor, och annat torktåligt, i akt och mening att göra den förtorkade trädgården lite vackrare. Picknicka kan vi göra fast vattnet inte är badbart ännu, bara det inte regnar.
När det väl blir sommar på riktigt, för det blir det ju någon gång, om än kanske inte just den här helgen, då kanske vi kan börja göra utflykter med båten också. Utforska öarna i fjärden. Fiska. Bada.
Och så länge sommaren låter vänta på sig så ska jag andas djupt, skjuta undan panikkänslorna och titta på den vackra tapeten.
Om sommarstugelivet betyder att det är mannen som hela tiden donar och fixar på huset medan kvinnan passar småbarn som inte kan släppas ut på egen hand och som har tråååkigt för att det inte finns lekkamrater och står för all matlagning och annan marktjänst under primitiva förhållanden, tja, då vet jag inte om det är mödan värt. Jag antar att det inte är precis så här hos er, men ändå... Jag säger det här trots att jag älskar vår egen lilla sommarstuga. Vi är dessutom så privilegierade att stugan finns bara en kvarts bilfärd hemifrån, så vi kan åka av och an om något viktigt blivit hemma. Hos oss är arbetsfördelningen ganska jämlik, men jag har bland släkt och vänner sett tillräckligt av mannen som spikar och hamrar och hugger ved alternativt slappar i hängmattan med en öl, medan kvinnan sliter i ett primitivt kök och håller reda på gnälliga ungar. Kappsäckslivet tar på krafterna - oftast är det ju kvinnan/mamman som förväntas packa ihop alla grejor och hålla reda på vad som finns var. Men jag håller med dig om att det blir bättre i takt med att barnen blir större och klarar mer äventyr på sjön och i naturen. Sedan när de blir tonåringar är det en annan sak, då är stugliv inte så spännande längre... Kram från Elvira
SvaraRaderaVi är ganska jämställda vill jag påstå, snarare tippar lasset över på min man när vi är ute i stugan. Han hamrar och spikar, men lagar också all mat. Och eftersom han vet att jag hatar kappsäckslivet så tar han ofta ansvar för packningen också. Så jag har det egentligen rätt väl förspänt.
SvaraRaderaStugan ligger fyrtio minuters bilresa hemifrån, så även det är okej. Flera timmars restid som många har, det hade jag inte pallat.
Men är det inte helt enkelt så att sommarstugan är dit O kan bege sig med Y så att du och Q kan vara för er själva? Och i andra konstellationer också, kanske.
SvaraRaderaVore stugan på närmre håll skulle jag hänga på låset om att hyra den en helg eller två!
Möjligheten att dela upp familjen är onekligen till sommarstugans förmån, annannan. Det tänkte jag inte på.
SvaraRaderaOch vad gäller uthyrning/besök, tjaa, vem vet? Gästrum med två bäddar finns! Det är bara att hojta till. Fast då ska man veta att bor man i det gästrummet blir man väckt ohemult tidigt av åtminstone en liten pojke. Det har liksom blivit en familjetradition att väcka gästerna så snart man själv vaknar.