2012-06-20

Livets hårda skola

Avundsjukans demoner slog sina klor i Q när lillebror firades dagen lång i söndags. Han började om morgonen med att försöka övertyga mig om att Y och han fattat det gemensamma beslutet att alla presenter skulle delas på. Men näpp, den gick jag inte på. Då övergick han till hotelser, att Y inte skulle få komma över tröskeln till hans rum eller leka med hans leksaker.

En av presenterna var en rolig målarbok med färger som dök upp när man målade på dem med vatten, för att försvinna när pappret torkade. Y var mycket fascinerad och målade i timmar, och vägrade låta Q måla en endaste gång. Q:s starka intresse triggade honom förstås att hålla ännu hårdare i målarboken.

Fick inte Q något paket, frågade grannfrun. Det är ju kutym i många familjer att avvärja avundsjuka genom att ge övriga syskon paket också.

Nej.

Man kan nog säga att jag skämmer bort mina barn på många sätt. De har fritt tillträde till min säng och mitt knä och min famn nästan precis när de vill. Fast Q är sex år vill han ibland bli matad eller buren eller sitta i vagnen eller bli hjälpt att klä på sig. Jag har inga problem med det, jag tycker att han kan få vara liten ibland när han behöver det. Och jag har ända sedan Q var bebis faktiskt lyckats anamma att det är Q och numera också Y som bestämmer exakt hur ont det gör när de har slagit sig. Skriks det högt, då ojar jag mig och tröstar och blåser, hur trivialt det än kan verka. (Fast jag har två tåliga ungar som ruskar av sig det mesta vad gäller blessyrer.)

Men när det gäller situationer som den här, då är jag brutalt benhård. Är det lillebrors födelsedag så är det. Det får storebror stå ut med. En dag per år (minst) blir man firad och uppvaktad, och en dag per år (minst) får man stå vid sidan av och se någon annan få paket. Sånt är livet, bara att vänja sig.

(Fast att som en viss Anna låta födelsedagsfirandet föregås av en mobbningsdag, dit sträcker sig inte mina uppfostrartendenser.)

(På kvällen pratade jag lite med Q och förklarade att jag förstod att han var avundsjuk och att det är okej att känna så, dock inte okej att iscensätta raffinerade hämndaktioner gentemot lillebror. Han verkade faktiskt förstå skillnaden på känsla och handling.)

7 kommentarer:

  1. Så pedagogisk du är. Särskilt det där med att låta barnen bestämma hur ont de har. Jag brukar alltid vara rätt så hurtig och säga att det gick bra, men vad vet jag om hur ont N har?

    SvaraRadera
  2. Jag får också ta till mig det där om hur ont de har. Tack! Vad gäller födelsedagsfirandet gör vi likadant

    SvaraRadera
  3. Håller med dig till fullo! Men blev väldigt frågande till den där Anna och vad sa du sa du?? Mobbningsdag???!?!?? WHAT!? Kan du förklara mer??? Det lät väääldigt konstigt i mina öron men jag kan ju ha missuppfattat det hela totalt...

    SvaraRadera
  4. Saltis: Jag tror hon menar Anna Wahlgren, hon med barnaboken. Hennes dotter har gett ut en bok om sin barndom nu i år (du bor inte i Sverige va? Då kan man ju lätt missa sånt!). Jag har inte läst den, men det som framkommit i media inspirerar inte direkt...

    SvaraRadera
  5. Javisst menar jag AW. Bara en av många konstigheter som skildrades. Om tiondelen är sant är det illa nog.

    /Helga

    SvaraRadera
  6. Mina gossar fick alltid en liten "tröstis" och det höll i alla demoner borta... den var oftast så enkel att det inte störde firandet av brodern.

    SvaraRadera
  7. Oj ok då förstår jag! TACK för upplysningen!
    Och nej mobbningsdagar tycker jag att man ska kunna försöka undvika oavsett om man har födelsedag dagen efter eller ej.... ;-)

    SvaraRadera