Semestern börjar olycksbådande likt förra årets. Nästan på dagen för ett år sedan, då vi packade och stökade inför resan till Sommarön, kom beskedet att en god vän fått bröstcancer. Behandling inleddes, prognosen var god.
Nu är den tillbaka och prognosen är långt mindre god. Vännen är inlagd, vännens make håller nätt och jämnt ihop. O har rest till dem för att vara det stöd han kan vara.
Istället för att vara på väg till Sommarön är jag hemma hos mamma. Om det finns mycket att säga, men inte nu.
Jag tänker, ja vad tänker jag? Storsint och småaktigt omvartannat. Jag är stolt över min man som är en sådan vän man kallar på när man är i yttersta nöd. En klippa är han. Jag är frustrerad över att inte kunna vara med och hjälpa. Jag är oändligt sorgsen för mina vänners skull. Jag är småaktigt besviken över att värdefulla semesterdagar rinner bort. O behövs där han är, men också vi behöver honom. Jag är besluten att göra det bästa av det. Jag är tacksam över att sönernas reaktion på uteblivet Lisebergsbesök och uppskjuten resa till Sommarön var - hurra, vi får åka till mormor! Jag är irriterad och besviken på mamma som krånglar och måste lirkas med när saker inte sker på hennes villkor. Jag har dåligt samvete över denna irritation, eftersom hon ju ändå ställer upp. Jag känner en överväldigande längtan efter pappa. Eller min syster.
Det var väl ungefär det hela. Jo, en gnutta dödsskräck känner jag också. Den isande vinden. Det var inte vi, inte den här gången.
Nu är den tillbaka och prognosen är långt mindre god. Vännen är inlagd, vännens make håller nätt och jämnt ihop. O har rest till dem för att vara det stöd han kan vara.
Istället för att vara på väg till Sommarön är jag hemma hos mamma. Om det finns mycket att säga, men inte nu.
Jag tänker, ja vad tänker jag? Storsint och småaktigt omvartannat. Jag är stolt över min man som är en sådan vän man kallar på när man är i yttersta nöd. En klippa är han. Jag är frustrerad över att inte kunna vara med och hjälpa. Jag är oändligt sorgsen för mina vänners skull. Jag är småaktigt besviken över att värdefulla semesterdagar rinner bort. O behövs där han är, men också vi behöver honom. Jag är besluten att göra det bästa av det. Jag är tacksam över att sönernas reaktion på uteblivet Lisebergsbesök och uppskjuten resa till Sommarön var - hurra, vi får åka till mormor! Jag är irriterad och besviken på mamma som krånglar och måste lirkas med när saker inte sker på hennes villkor. Jag har dåligt samvete över denna irritation, eftersom hon ju ändå ställer upp. Jag känner en överväldigande längtan efter pappa. Eller min syster.
Det var väl ungefär det hela. Jo, en gnutta dödsskräck känner jag också. Den isande vinden. Det var inte vi, inte den här gången.
Kram...
SvaraRadera... vad kan man annars säga
Näfyfan. Just bröstcancer, det är jag så rädd för. Så rädd att jag slarvar med egenkollen. Men nu har jag fyllt 40 och då börjar tydligen mammografikollen. Kram och styrka och vilken fin man du har! /Anka
SvaraRaderaFy. Har bröstcancerfall inom familjen. Och, visst funderar jag nu och då....
SvaraRaderaUsch, vidrigt.
SvaraRaderaJag har också nyligen fått ett bröstcancerbesked i min närhet. Otrligt fint av er att ni finns där och orkar ställa upp för dem.
Tack snälla ni.
SvaraRaderaJa, jag är också livrädd för bc och precis som Anka har jag alltid slarvat med egenkoll. Blev dock tröstad av en artikel i DN häromåret som redogjorde för en studie som visade att egenkoll faktiskt inte hjälper särskilt, det är mammografi som gör skillnad.
Så den slarvar jag INTE med, ej heller med cellproven hos gyn.