Kusintankar till arkivet

Det är över en vecka sedan vi kom hem från Sommarön. Jag är visserligen ledig ett tag till men O har börjat jobba. Nästa vecka börjar Q i skolan och Y hos ny dagmamma. Vardagen kopplar greppet.

Efter några veckor var vi rejält mätta på Sommarön alla fyra. Barnen längtade hem, och vi också. Det är bara att konstatera att vi inte tillhör den verkliga adeln, ö-nomenklaturan som kuskar ut oavsett väder och firar både påsk och jul i regn och snö. Ju större umbäranden desto bättre. Eller snarare, finare.

Jo, för ön är ju så fin. Och vi är så privilegierade som får vara där. Helst vill man vara där hela tiden, och bara vara. Utan tv och dator, dusch och mikro.

Sedär, en kusintanke som poppade upp. I några dagar har jag debatterat med mig själv om jag ska försöka formulera dem, eller bara glömma dem tills nästa år. Jag gör både och. Skriver och arkiverar.

1: Alltså detta med ytan, den fina. Det ska vara fint och glättigt och positivt till varje pris. En inte alls dålig egenskap, särskilt inte om man som vi stammar ur en familj av gnällspikar och dysterkvistar. Men ibland blir det bara för mycket. I bästa fall irriterande, i värsta fall destruktivt och svekfullt.

2: Maktkamp. Först med några dagars perspektiv insåg jag att det var det vi höll på med. Få sista ordet. Vinna tävlingen. Jag vill tro att det mestadels är kusins fel, men jag måste medge att jag drogs med och ville bita ifrån och ge igen. Skyller på henne gör jag för att jag inte känner igen mig från andra relationer. Sådär håller jag inte faktiskt inte på med någon annan. Vissa replikskiften blev  bisarra, som det inledningsvis fridsamma dösnacket om vilken solskyddsfaktor man använder. Jag slarvar med solskydd fast jag inte borde, kusin är en manisk smörjare. Använder det jämt, året om. Jo, medgav jag, och citerade en hudläkare jag hört säga att man alltid kan ha faktor 30 på näsan, för vem har någonsin sett en näsa blekare än ansiktet? Men å andra sidan är det en del kemikalier i kletet också, varför jag helst låter bli på vintern. Kusin teg en stund, och fyrade sedan av: jomen där vi bor är det så mycket snö, så vi behöver minsann solskydd på vintern också.

3: Det ekar genom släktleden. Dialoger som ovanstående hade ordagrant kunnat utspela sig mellan farmor och vem som helst i familjen. Farmor var mästare på att alltid, alltid få sista ordet. In absurdum. Pappa skrattade och suckade om vartannat när jag berättade.

4: Det klibbar också. I umgänget med kusin blir jag återigen någon jag var för länge sedan, i alla fall i andras ögon. Det var inget större fel på mig när jag var barn, inser jag nu, men idag är jag en annan. Eller så var jag en annan hela tiden, innerst inne. Jag vill inte definieras av andras minnen, jag bestämmer själv vem jag är.

5: Fast tvärtom. När vi växte upp var det kusin som ansågs vara slarvan och jag som var den ordentliga. Fast så var det nog egentligen inte, det var etiketter som sattes på oss. Idag är det definitivt tvärtom.

6: Sorgligt nog tycks kampen eventuellt kunna fortplanta sig vidare i nästa led. Q är helt betagen i sin tre år äldre syssling, men började i år att reagera på att deras vänskap helt är på sysslingens villkor. Vid ett tillfälle var han så ledsen att han grät, och jag tröstade med att jag också såg och förstod och inte tyckte det var rätt. Men när sysslingen behagade kalla på Q igen, kunde han förstås inte motstå lockropen.

(Jag blev rejält besviken på kusin - självutnämnd amatörpsykolog, inriktning barn, jo hon har jobbat för BRIS - när jag försiktigt tog upp detta. Jag sa inte att sysslingen var dum mot Q, utan att det var en ömsesidig konflikt under uppseglande. Q:s sätt att protestera mot sysslingens dikatorsfasoner var att bli en barnslig sabotör, med bråk som följd. Kusin avfärdade det hela. Hennes son är alltid snäll mot mindre barn.)

7: Tävlingen. Som jag ibland tror är inbillning. Men när jag pratar av mig med pappa menar han självklart att kusin ständigt försöker bräcka mig. Men varför, undrar jag, jag fattar inte? Hon är smalare, snyggare, brunare, springer längre, bakar mer, är mer socialt lyckad, hon känner alla på ön, jag knappt någon. Möjligen är min så kallade karriär mer avundsvärd än hennes, men det vete fan. Äsch, du är bara blygsam, säger pappa.

Där och då begriper jag vidden av kusins avundsjuka. För jag har en pappa jag kan prata med, och som backar upp mig i vått och torrt, som jag alltid kan lita på.

8: För ett par år sedan trodde jag att jag återfunnit en av min barndoms viktigaste vänskaper. Men inte längre. Jag tror faktiskt inte att vi kan bli vänner. Det gäller bara att se till att inte bli ovänner.