Annannan träffar spiken på huvudet i en kommentar nedan:
"Vad är det i arbetet som får dig att känna att du inte brinner för det här? För jag tänker mig verkligen att du är en bra projektledare, och att du har både yrkesstolthet och engagemang i det du gör. Allt du skriver ovan, och allt jag känner dig i, tyder på det.
Är det andra människor du skulle vilja leda? Mot andra mål?"
Ja.
Det är nog det. Jag skulle vilja jobba med andra människor (som inte skojar om homo-gener) mot andra mål. Som gör världen lite bättre.
(Inte för att den lådda som jag bidrar till att sätta till världen nu, direkt gör den sämre. Inte heller de låddor och prylar som mina andra jobb resulterat i. Det är väl bra att människor får varmt i sina hus, kan ringa i sina telefoner, och ta tåget istället för bilen när de reser?)
Å andra sidan.
Jag har alltid varit medveten om att jag inte valt mitt yrke med hjärtat. Eller snarare, min utbildning som ledde till mitt yrke. Utbildningen (civilingenjör) valde jag för att det var något av det svåraste jag kunde ge mig på. Därmed var det också lockande och utmanande. Hög status. För mig. Att det var ett mansdominerat yrke var inte avskräckande, tvärtom.
(Ja, herregud. Här finns en hel del att bena i. Vems val var det jag gjorde? Vems förväntningar strävade jag efter att uppfylla?)
Detta gör att jag har en bekväm och lämplig ursäkt att skylla allt på så fort arbetslivet känns det minsta tungt. Ååååå, jag skulle inte ha blivit tråkig ingenjör, jag skulle ha valt med hjärtat och blivit (Paus. Vadå?)
För sanningen att säga så har jag aldrig trängtat särskilt efter ett särskilt yrke. De passioner jag har och har haft kan räknas på ena handens fingrar.
Musik. Jazz och opera. Körsång. Och lite annat.
Böcker.
Barn. Fast bara mina egna. Skulle absolut inte vilja jobba med andras.
Jo, så gillar jag att sticka också.
En omöjlig kombination. Eller snarare, de kombinationer jag kan se är otänkbara för mig.
Kanske är det rentav BRA att inte arbeta med sin passion? En helt ny tanke.
Och en till nygammal tanke, som jag behöver påminnas om. En av ideerna med att bli konsult var ju att få prova på lite olika uppdrag i olika branscher, för att så småningom kanske hitta rätt. Detta är bara mitt första uppdrag. På ett sätt passar det mig som hand i handske, för jag kan göra jobbet med förbundna ögon. Samtidigt är jag en främmande fågel. Men det har jag ju alltid varit.
Nu ska denna fågel flaxa hemåt. Och eventuellt stanna i snöyran och rätta till ett ödesdigert misstag. Tips från coachen: köp aldrig present till hemmavarande sjuk storebror utan att kompensera lillebror. Inte ens om presenten är en sketen mini-skateboard för ynka nitton spänn.
"Kanske är det rentav BRA att inte arbeta med sin passion? En helt ny tanke."
SvaraRaderaTänkte också åt detta håll när jag läste förra inlägget på samma tema. Arbetets betydelse variera ju under åren från sommarjobbets "tjäna pengar till en resa och får arbetslivs" till att som 25-30 åring nätsan låta arbetet utgöra meningen med livet. Nu som lite äldre luttrad, med världens bästa familj, undrar jag om (löne)arbetet någonsin kommer återfå den centrala roll den har haft i mitt liv.
Min passion i livet nu? Min familj! Inget kan mäta sig med dem. Trots omsadlingen och ett mycket meningsfullt arbete. Jag tycker jag är lyckligt lottad och tror att mina barn mår gott av att inte ha föräldrar vars jobb är deras största passion. (Kanske finns det några år kvar innan pension när barnen är utflugna då det kan vara OK att arbeta passionerat igen.)
Ska jag byta, ska jag ändra inriktning, är gräset grönare ... Jobbet ska ge oss så mycket i detta tidevarv. En del saker som saknas på jobbet kanske inte är sådant som fås genom något jobb utan bättre utanför.
Jag jobbar deltid just nu och känner att jag mår bra av det. Har lättare att koppla bort tankar på organisation & ofunktion som finns i alla större organisationer. Har inte heller samma krav på att jobbet ska utgöra meningen med mitt liv som jag tror jag hade när jag var yngre. Jobbets status i mitt liv har fått bättre proportioner.
Lite osorterade tankar ...
från
Maria
Jag har en make som under många år arbetat med sin passion (jazzmusiker) och som på senare år skolat om sig helt. För det var enda sättet för honom att få tillbaka gnistan för musiken.
SvaraRaderaEtt jobb är ju ett jobb. Man ska försörja sig, ha ett familjeliv och kunna göra val som främjar just ekonomi och familj framför det som är intressant - och det utan att gräma sig för mycket...
För min man ljumnade passionen. Han var tvungen att välja jobb som gav bra betalt framför de som var musikaliskt intressanta. Han tackade nej till att jamma på fritiden eftersom han var trött i öron och händer. Han slutade tom att lyssna på musik om det inte var något han behövde lära sig. Han ledsnade.
Jag är så glad att ha tillbaka min musikälskande man igen nu när han har sitt halvtråkiga brödjobb att gå till. Han är en mycket gladare och roligare person att vara med än yrkesmusikern utan fritidsintressen.
Avtackade idag en kollega som vid uppnådda 67 avslutade sin yrkeskarriär inom ett statligt verk. Hon hävdade att hon i 40 år tyckt att det varit roligt att gå till jobbet VARJE dag förutom en period på 80-talet då det inte var roligt av personliga skäl. Hur främmande det ändå är för mig så tror jag faktiskt på henne. Har arbetat i hennes periferi i 12 år och hon har faktiskt förmedlat detta; omedvetet. En sak kan ha varit att hennes område är väldigt speciellt vilket gett, henne egna ord, att hon varit mycket ensam och fått styra sitt arbetet själv då ingen annan varit intresserat eller förstått. Men det är nog få förunnat att känna denna glädje samt faktiskt haft den kontrollen över sin tid och kraft.
SvaraRaderaHoppas hon hittar något annat nu att engagera sig i. Jag tror det./O
Ja, vem vet. Själv har jag blivit av med mitt jobb som också handlade om det ämne som är mitt stora intresse, och det känns inte särskilt bra. Inte alls, faktiskt. Trots att jag fått ett annat jobb som väl är OK. Genomgår en verklig identitetskris just nu, som bara är i sin linda, misstänker jag.
SvaraRaderaDet är emellanåt riktigt vidrigt jobbigt att ha ett jobb som är en passion. Den här veckan har jag fått mig en upercut utan dess like och känner att jag inte vill ha passion alls, just nu. Jag tror faktiskt att man får passa sig jävlig noga för att inte brinna för mycket.
SvaraRaderaJag har jobbat i snart elva år med nåt som passar bra in på min utbildning, vilken jag i sin tur valde utifrån intresse och fallenhet - språk. Jag kan göra jobbet i sömnen, det är stundtals rätt så enahanda och utvecklings- och karriärmöjligheterna är i stort sett minimala - jag peakade när jag fick det här jobbet, helt enkelt. (Eller så peakade jag när jag härom året blev intervjuad i Språket i P1!!!).
SvaraRaderaSen har det varit rätt så plant sen dess. Men lönen är helt okej, arbetstiderna är optimala, flexibiliteten är ofattbart stor och samtliga gruppchefer, både för min grupp och de två parallella, är fantastiska. Liksom kollegerna. Jag vet att flera av mina kolleger pratar om oss andra som "extended family", och ibland är jag böjd att hålla med dem.
Nån gång i framtiden skulle jag kanske vilja göra nåt annat, nåt lite mer utmanande. När barnen blivit ganska mycket större. Då vimlar det säkert av arbetsgivare som vill satsa på en snart 50-årig tant med en 20 år gammal utbildning. Not.
Den här diskussionen följer jag förstås med stort intresse!
SvaraRaderaDet HannaA beskriver är mycket besläktat med vad kantorn jag en gång sjöng i kör för berättade för mig när vi hade kontakt tjugo år senare. Jag har tagit upp det exemplet i tidigare diskussioner här om att älska sitt arbete. Och hon var verkligen entusiasmens entusiasmerande ärketyp, en helt fantastisk kantor som jag har en stor del av min egen musikglädje att tacka för. Hon fick ta tjänstledigt och studera IT för att få tillbaka entusiasmen... Och jag känner mig också tyvärr själv skrämmande avspeglad i "tvungen att välja jobb som gav bra betalt framför de som var musikaliskt intressanta" och "slutade tom att lyssna på musik om det inte var något han behövde lära sig", även om det för min del inte handlar om musik.
Hrm, något att bita i för egen del.
Då kanske jag skall vara glad att jag förlorat mitt jobb? :/
SvaraRaderaDet ska du ju absolut inte vara, Ullah!
SvaraRaderaNej, det är jag inte... men försöker göra det bästa av situationen som den nu ser ut, och ägnar mig åt administration i stället för undervisning och forskning. Och visst förstår jag resonemanget ovan också, ville bara belysa att det (som det brukar vara) inte går att dra allt och alla över en kan.
SvaraRaderaDet handlar ju om jobbet/jobben man får också. Hade min man fått fast tjänst i ett storband med intressanta projekt, betalda reptider dagtid mellan mänskligt upplagda turnéer, okej månadslön och traktamente osv (som några av hans vänner). Då hade det kanske blivit annorlunda. Bland de vännerna har också några ledsnat, men några brinner intensivt än. Och så är det ju i och för sig bland de frilansande också. Även om fler offrat familjen och hälsan där.
SvaraRaderaSjävklart är det inte samma sak att förlora ett arbete som att aktivt välja bort det heller. Inte ens om man själv tror att man tillslut hade hamnat där - än mindre om det är ett drömyrke. Det måste vara tungt.
Lyssna på Alice Bahs Sommar i P1 om du inte gjort det..,
SvaraRadera