2013-02-28

Mer nervlugnande

Ikväll har jag sett Ett rum med utsikt. Nu ska jag strax gå och lägga mig med Elizabeth Zimmermann igen. Allt för att lugna mina nerver. Jag är lite virrig ikväll, glömde rentav att ge Y hans Lergigan. Ska kanske ta en hutt själv, apropå lugnande?

För idag har jag varit med Y på återbesök hos allergidoktorn. Provsvaren hade kommit på det blodprov som rutinmässigt tas för att kolla graden av jordnötsallergi. Både doktorn och jag trodde att han knappast har livshotande allergi, eftersom han inte fick några som helst andningssvårigheter de gånger han fått i sig jordnötter. Jag var till och med lite irriterad över att behöva komma på återbesök för ett provsvar, hade vi inte kunnat ta det på telefon. Helt omisstänksam utan aning om vad som väntade.

Y har tvättäkta jordnötsallergi och proverna visade på stor risk för anafylaktisk chock, ett livshotande tillstånd. Så nu har vi fått två adrenalinpennor och jag har fått lära mig hur man gör (inte svårt alls). Pennorna ligger tillsammans med annan medicin i en käck liten röd väska som enligt doktorn ska följa Y vart han går. "En del vill ha många pennor utskrivna, en på dagis, en hos mamma, en hos pappa. Så ska man inte göra. Där pojken är, där ska pennorna vara!"

Exakt hur detta ska gå till rent praktiskt vet jag inte hur doktorn tänker sig. Ska vi binda fast den käcka lilla väskan runt magen på Y? Och pennorna får ju inte frysa, går det bra om han har dem innanför overallen?

På tunnelbanan på väg till doktorn förkunnade Y att han vill ha en egen mobil. Undrar om en röd väska duger som substitut.

Jag raljerar. Egentligen är jag trött och lite ledsen. Och orolig. Tur att jag inte har värre hönsmammetendenser, för då hade jag väl inte velat släppa honom ur sikte någonsin.

Nåja. Man vänjer sig vid allt sägs det. Det hade kunnat vara värre. Vi klarar nog det här också.

Tror jag.

Lite ganska bättre

Monstret gjorde alltså ett återbesök i förrgår kväll. Men han var vänlig nog att denna gång avlägga visit innan O eller jag hade hunnit somna. Mellan halv elva och elva var Y hysterisk, arg och okontaktbar. (Att ta ut honom i kalluften och rentav doppa tåspetsarna i snön hade ingen som helst effekt. Nu vet vi det.) Attacken var häftigare och längre än vanligt, vilket kanske beror på Lergiganet. Eller på något helt annat.

Det enda som hjälper är att låta monstret rasa klart. När han (hon? hen? den? det?) gjort det återlämnades min Y till mig, en sömnig liten pojke som nickade tyst när jag kramade honom och viskade att nu lägger jag dig i din säng. Han kurade ihop sig med handen under kinden och somnade tvärt.

Det gjorde inte jag. Jag försökte inte ens. Istället läste jag en nyförvärvad bok, Knitter's Almanac av Elizabeth Zimmermann från pärm till pärm, och det behövdes allt hennes trivsamma och intelligenta småprat om vår gemensamma hobby (det finns värre nördar än jag! Ännu har jag inte lärt mig att sticka och läsa samtidigt, men det går enligt EZ.) för att fördriva monstervisitens effekter.

Efter jobbet men före hämtningen av barnen la jag mig ovanpå min säng och dåsade i tjugo minuter.

Inatt var det som vanligt, Y pep någon gång vid elvatiden men somnade om efter en kram. Mitt i natten vaknade han och skrek, O hämtade honom till oss. Klockan fyra anslöt sig också Q, då vaknade jag till och flyttade efter en stund över till hans tomma säng. En vanlig, okej natt, om än med lite för få timmars sömn.

Vi kämpar på, byter sängar med varann, stjäl oss den sömn vi kan. Och uthärdar.

2013-02-27

Monstret är tillbaka

Jag skulle inte ha skrivit förra inlägget. Det är värre än någonsin.

Fan. Minst sagt.

2013-02-26

Ganska mycket bättre

Ikväll har jag för femte gången gett Y Lergigan, och jag tänkte fortsätta med det i två kvällar till. Resultatet?

Tja.

Han somnar ganska fort vilket är en lättnad eftersom han på sistone fört en hård kamp emot oss vid nattningen, och på köpet stört sin storebror rejält. Sedan sover han djupt någon timme tills han vaknar och skriker. Men inte lika panikslaget som vid nattskräcksattackerna, och med den skillnaden att han går att trösta, efter några kramar kan jag lägga ner honom i sängen igen och han somnar om. Sedan går det ännu några timmar tills han vaknar igen, vid det laget sover jag min allra djupaste sömn, då har jag gått och hämtat honom till vår säng där han genast har somnat om.

Han har inte varit tröttare än vanligt på morgonen eller under dagen.

Ett uppvak per natt alltså. (Två, faktiskt. Men den andra väckningen står Q för.) Helt vilsamt har det inte varit. Å andra sidan har vi varit lediga och jag har kunnat sova ut på morgnarna.

Och naturligtvis är det en enorm lättnad att slippa de värsta attackerna och den ångest jag får av dem. Doktorn var tydlig med att Y inte far illa av sin nattskräck, och det visste jag ju också sedan innan. Men det är tusan så svårt att minnas när man står där med en vrålande unge i vargtimmen.

Så ja. Det är kanske inte helt bra, men i alla fall väldigt mycket bättre. Om några dagar får han sova utan Lergigan och så ser vi om attackerna kommer tillbaka. Och så hoppas vi på att det går över i fyraårsåldern.

(Y fyller fyra den 14 juni. Drygt tre månader kvar alltså. Hundra nätter.)

2013-02-25

Integritet

Q är inte bedårande söt längre. Det vill säga, jag är fortfarande förtrollad av hans skönhet och intelligens (när han inte retat mig till vansinnets brant det vill säga), men främmande människor på stan fånler inte längre när han säger något roligt eller snor runt som om han hade eld i baken.

Men det gör de med Y. Intressant fenomen det där, att barn anses vara bedårande söta upp till en viss ålder, sedan är de mest besvärliga. Och upp till denna ålder är det fritt fram att både tilltala och beröra dem. Innan jag adopterat läste jag mycket på en numera avsomnad diskussionssida, där jag inhämtade både från vuxna adopterade liksom från adoptivföräldrar, att adopterade barn ofta får mer av denna uppmärksamhet när de är små, för att de är söta och exotiska. Samt att detta inte alltid var så uppskattat.

Det kan jag förstå. Samtidigt kan jag inte bedöma hur stort problemet är, eftersom de barn jag har är adopterade, jag har inget att jämföra med.

Men idag hände en sak som fick mig att le från öra till öra. Tydligen har vi utan att särskilt tänka på det inpräntat en rejäl dos integritet i vår yngste son.

Det var i matkön på Ikea. Båda pojkarna gymnastiserade på ledstängerna till köfållorna, och Y pratade oupphörligen. Han var ovanligt bedårande även rent objektivt, med ett egenhändigt trätt pärlhalsband om halsen, som han ibland placerade runt huvudet så att det liknade en blomsterkrans.

Damen framför oss vände sig plötsligt om och utbrast: "Nejmen hej, lilla sötnos! Vad du är söt!" i det att hon tog hans hand.

Y kombinerade värdighet och älskvärdhet med ett visst mått av förbryllan när han svarade: "Ja ha inte tjäffat dej föjut!"

2013-02-22

Befrielsen är nära

Jösses flickor. Idag har Y och jag träffat en alldeles förtjusande äldre barnläkare. Han inledde besöket med orden: Jag förstår att du har en historia att berätta.

Jo, det hade jag ju. Jag drog alltihop från början. Y är adopterad, kom till oss vid elva månaders ålder, är dessutom prematur, född i vecka 28. Han har alltid sovit dåligt. Sedan vi fick honom har det hänt tre, kanske fyra gånger att han sovit natten igenom utan att vakna. Första halvåret kunde han vakna femton gånger per natt. Nattskräcken yttrar sig så att han skriker och är arg, men vägrar låta oss komma nära och trösta. Det är nästan alltid mer än en attack per natt. Attackerna kommer efter att han har sovit ett par, tre timmar. Framåt tre-fyratiden på morgonen avtar de, och han sover lugnt och djupt.

Han lyssnade, och sköt in några frågor. Och sa sedan så här:

Det man gör är att skriva ut en gammaldags allergimedicin, Lergigan. Att ge honom det i två veckors tid någon gång ibland för att ni ska få sova ut och återhämta er, ser jag absolut inte något problem med. Det är oftast föräldrarna själva som känner starkast motstånd mot att medicinera. Ni har kämpat länge med det här. Förmodligen kommer nattskräcken att försvinna av sig själv i fyraårsåldern. Att den har varit värre på sistone har helt säkert med influensan att göra.

Sedan tittade han småleende på Y och sa, du verkar stark och frisk. Jaha, svarade Y.

Det är så outsägligt jävla skönt att äntligen bli tagen på allvar och inte bli avfärdad eller tjatad på att lägga Y i egen säng eller köra femminutersmetoden. Äntligen. Och. Varför gjorde vi inte detta tidigare?

Nå. Det återstår att se om medicinen hjälper. Men bara att bli sedd och lyssnad på räcker långt.

2013-02-20

Hur?



Kan dylik ljuvlighet bli monstrositet på natten?

2013-02-19

Kvällslektyr

Alla fick vi välja varsin bok, Q (snart sju), Y (tre och ett halvt) och jag (42). Och vi gillade varandras val.

Nu sover de, halleluja.

Helga hypocondrica

Näpp, det är en bit kvar till klimakteriet. Och hör gör jag som en örn. Eller hök. Äsch fan, vilka djur hör bra?

När du får sova på nätterna igen kommer du att höra bättre, sa örondoktorn deltagande.

Frågan är hur långt det är dit.

2013-02-18

En lösning

I krig och kärlek och vid stor desperation är allt tillåtet. Jag gör ett kanske inte helt genomtänkt försök att förklara för Y hur saker ligger till.

- Man måste sova! Om man inte får sova går man sönder! Pappa och jag går sönder snart om vi inte får sova.

- Då köper vi en ny pappa!

Dubbel föreställning

Inatt konstaterade vi att Q fått ett återfall av sin nattskräck. Han skrek, sparkades och slogs lika tappert som när han var fyra, med samma frenesi som lillebror, i halvannan timme. Under vilken han givetvis lyckades väcka lillebror.

Totalt kaos alltså. Det blev inte många timmars sömn inatt.

Detta hade varit jobbigt även om jag varit den milda och goda moder jag drömmer om att vara. Men nu är jag inte det, så det blev än värre.

Det finns knappt något som ger mig sådan ångest som när mina barn skriker på natten och inte låter mig trösta dem. Fast jag vet vad det beror på, fast jag vet att det är ofarligt och går över om en stund (men oftast kommer tillbaka flera gånger under samma natt, åtminstone för Y) så klarar jag inte att tänka rationellt. Jag får hjärtklappning och panikkänslor. Det är som att bli nerputtad i ett sörjigt, tröstlöst, alltför välbekant träsk.

När skriken äntligen har tystnat och ungen sover kan jag omöjligt somna. Jag ligger vaken i mörkret i timmar och lyssnar på andetagen och väntar på nästa attack.

Nu är det dagsljus och jag kan tänka någorlunda igen. Jag tänker att det måste bero på influensan, det är den enda större händelse jag kan komma på. Den stökade till sömnvanorna rejält för hela familjen.

O är inne på att införa tillfälligt förbud för dataspel, han tror att det snurrar för mycket intryck i pojkarnas huvuden just nu. Jag är inte lika säker men inte emot. En paus från dataspelen gör knappast någon skada.

Framför allt tror jag att det är viktigt att återgå till rutiner så snabbt som möjligt. I övermorgon hade vi tänkt att O och pojkarna skulle bila till våra vänner i Dalarna, jag skulle komma efter dagen därpå och så skulle vi åka skidor en långhelg. Det här arrangemanget vill jag nu ställa in. Bara tanken på att sova i andra sängar med vrålande barn, att inte vara hemma, gör mig skräckslagen.

Tanken på att vara hemma och vara ledig några dagar fyller mig med helt andra känslor.

2013-02-17

En jävla helg

Någon gång ska jag skriva en öppenhjärtig kioskvältare om hur det verkligen är att Vara Mor. Lite Falling Down sådär. En morgon vaknade Helga och hade fått nog. Eller snarare, en natt när Helga vaknade väcktes (för tredje gången den timmen) hade hon fått nog.

O helga natt? Nä, inte direkt. Bröderna Cartwright? Snarare. Fast de hade väl ingen morsa? Henne tog de väl kål på under småbarnsåren förstås.

Nu ska jag sluta med mitt desorienterade babbel och dricka kaffe och titta på fransk skräckserie.

P.S. Ungarna lever och leker i högönsklig välmåga.

2013-02-14

Don't call me ma'am! Boss, guv, whatever, but not ma'am!

Under konvalescensen har jag umgåtts med en av min ungdoms hjältinnor, Jane Tennison. Hela serien finns på Netflix. (Men jag har inte hunnit se de sista avsnitten.)

Det är en underlig upplevelse att se filmerna igen. De är fortfarande bra, men inte opåverkade av tidens gång. Fast hur många serier från 90-talet hade man stått ut med att se idag? Riktigt lika begeistrad som Johan Croneman är jag inte längre.

(En parentes om något som ger mig andnöd. Avsnittet The Lost Child handlar om en misstänkt kidnappning av ett litet barn, som senare hittas dött. Polisen och därmed också tittaren slår snabbt in på pedofilspåret, en dömd förbrytare har figurerat i närheten. Jag tänkte nog likadant när jag såg filmen första gången. Kanske finns minnet kvar fast jag tror att jag glömt, men det är inte bara det. Mina egna erfarenheter, liksom den subtila och skickliga dramaturgin får mig att ana sanningen redan i första rutan. Barnet skriker mycket. Mamman är ensamstående, ensam, alldeles ensam. Barnet har kvävts, exempelvis av en kudde.

Åh herregud. But for the grace of God.)

Det intressantaste är att se och fundera över ledarskapet som Jane utövar. Hon är skicklig på sitt jobb, och passionerat intresserad av det. Hon motarbetas tämligen konsekvent av sina kollegor. Dels av männen, som inte gillar att ledas av en kvinna. Orättvist alltså. Men även av kvinnorna, mer än en av hennes kvinnliga medarbetare tycks förvänta sig en annan sorts chef, och blir stötta av Janes kantiga sätt. Orättvist igen. För hade en manlig chef betett sig så hade det varit alldeles i sin ordning.

Eller?

Jane är en ragata ibland, det tycker jag också. Hon dundrar på, är osmidig, väljer aldrig sina strider, vet aldrig när det är nog och dags att vika undan. Visar det dessutom utomordentligt dåliga omdömet att ligga med både kollegor och chefer. I hope I can rely on your discretion. Jovisst, men att tro att arbetsklimatet förblir opåverkat är inget annat än naivt och jävligt oförsiktigt.

Tänker jag där jag sitter i min soffa. Men återigen, gör hon något som inte tusen karlar har gjort före henne, utan att dömas?

Så slår det mig. Min egen chef, som jag faktiskt inte gillar alls, påminner inte så lite om Jane (dock inte vad gäller sängkamraterna, kanske jag ska försäkra). Så det får hon heta här i bloggen i fortsättningen. Kanske kan detta namnval också ses som ett ärligt försök från min sida att ge henne en chans.

För trots allt gillar jag ju Jane.

Prata så man förstår

När Q hostade som värst förra veckan och vaknade panikslagen och knappt fick luft, fick han ta en sniff ur Y:s inhalationsgrunka. Den som jag inte riktigt vet vad jag ska kalla (inhalator? Grej? Grunka?) eftersom allergidoktorn satte igång med en föreläsning som gick ut på att det inte alls är en inhalator och det är inte alls astma Y har, vilken medicin var det? - Pulmicort? Näää, den hette nåt annat, jag som brukar ha koll fick plötsligt hjärnsläpp - doktorn blir strängare och frågar som till en idiot, vad var det för färg på flaskan, var den blå är det inte astma, och som en idiot kan jag inte ens minnas färgen, joo, troligen blå.

I alla fall. Därför, men också för att jag vill uttrycka mig begripligt har jag inte använt ordet inhalera eller inhalator. Fast det tycks ha fastnat ändå.

Imorse sov Y länge, och Q och jag hörde från frukostbordet hur han hostade, vände sig i sängen, och började snarka lite svagt.

Q: Bäst du går och kollar, mamma. Han kanske behöver inhalera.

Jahapp. De blir vuxna och man blir överflödig fortare än man tror.

2013-02-13

Bättre

Nu har jag jobbat halvdag, kört hem via konditoriet, ätit lunch och semlor med min man och mina barn, sovit i tjugo minuter*, samt druckit två gigantiska koppar kaffe. Egentligen borde jag jobba lite också.

Och så har jag återvunnit fotfästet och hittat min man igen. Imorse hade jag bestämt mig för att ge fan i hans åsikter och söka hjälp och tjata om sömnmedel/Lergigan/melatonin/trolldryck/mirakelmedel som fördriver monster. Men över lunchen pratade vi. O är nästan lika trött som jag, men hans trötthet tar sig ett annat uttryck än mitt. Ju tröttare han är, desto mer biter han ihop. Det går över, säger han. Det vet jag ju att det gör, men jag vill inte bita ihop. Ju tröttare jag är, desto mer vill jag bråka, krångla och ifrågasätta, leta lösningar.

Men nu är vi med på tåget igen, samma tåg, samma vagn dessutom. Vi tror båda att det till största delen handlar om nattskräck. Rådet man får då är att kartlägga barnets uppvaknanden och väcka det strax innan nattskräcken brukar sätta in. Bra, det gör vi.

Men som O påpekar, det är inte bara nattskräck. Han är inte alltid okontaktbar när han vaknar på natten, ibland är han synnerligen medveten och bestämd. Y är inne i en rejäl trotsperiod just nu, och han har aldrig gillat att gå och lägga sig eller sova. Det är en enorm skillnad på honom och Q. När Q fridsamt lägger sig till ro, verkar tycka det är skönt, och somnar på tio minuter, kämpar Y emot. Han tjatar än om vatten, än om att den som inte nattar ska natta. Eller så vill han ligga i vår säng. Eller något annat. När han till sist somnar är det av pur utmattning. Ett nederlag, sömnen tar honom när han sänkt garden. Han är aldrig rädd eller ledsen, utan trotsig och arg.

Numera somnar han i sin egen säng i eget rum, det som han delar med Q, efter den obligatoriska lässtunden. Någon av oss brukar sitta inne i rummet tills de somnar, en välkommen förändring mot förr då vi låg bredvid. Det gick alltid bra med Q som somnade snabbt, men Y brukade stöka runt i sängen som ett jehu.

Lösningen vi tror på nu är att tajta till reglerna lite. Y ska fortsätta somna i sin egen säng. Kanske också utan någon av oss i rummet. Vaknar han på natten däremot får han förstås komma till oss. (Q har alltid gjort det. I stort sett varje natt går han som radiostyrd in till oss och kryper upp bredvid mig, jag vaknar oftast inte ens.)

Detta är precis tvärtemot vår tidigare filosofi att ha barnen nära oss och samsova. Men dels är de ganska stora nu, dels fungerar Y annorlunda än Q.

Som alltid känns det bättre när det finns en plan. Finns en plan finns en väg ut.

* Det blev inte mer eftersom barnens snällhet tog abrupt slut. Inte konstigt, eftersom de varit mycket snälla i en vecka. Jag hade tänkt få sova en halvtimme, men det blev två gånger tio minuter. Nåja.

Jag blir galen

På min yngste son. Som fortfarande inte sover nätterna igenom. Som vaknar och vrålar och slåss och sparkar. Som får mig att tänka tankar som ger mig hjärtklappning. Hade det inte varit för O vet jag inte vad som hade hänt.

Klockan är halv två, jag kan omöjligt somna om. Jag är för arg, ledsen, upprörd. Dessutom vågar jag inte. Jag kan ge mig fan på att jag bara hinner somna så vaknar ungjäveln igen.

Vi har provat allt utom att droga honom. Jag har läst mig blå om nattskräck, Q hade det också tills det försvann som genom ett trollslag.

Vad vi än gör så hjälper det inte. Jag vet att han är en ledsen liten pojke som inte gör detta för att jävlas. Men nu tänker jag på honom som ett monster. Och hatar mig själv för det.

Jävla skit.

2013-02-12

It takes one to know one

Det är inte ofta jag identifierar mig med mitt skrå, men ibland händer det.

I omklädningsrummet på Sats kommer en kvinna och ber om ursäkt, naturligtvis har hon skåpet under mig. Alla andra skåp är också låsta, men det är bara vi i omklädningsrummet.

- Jag har tänkt på en sak, säger hon. Egentligen gör man ju fel. Man väljer ett skåp som är omgivet av tomma skåp.

- Du menar att man skulle ta ett skåp bredvid ett som var låst? För då kanske det skåpets ägare hinner träna färdigt och byta om medan man själv tränar?

- Ja, precis.

- Du måste vara ingenjör.

- Ja, faktiskt. Du också?

Och så skrattar vi stort och glatt.

2013-02-10

Lite sliten

Det är nog faktiskt influensa. I varierande grader.

Q är sjukare än jag någonsin sett honom. Han har i fyra dagars tid alldeles frivilligt gått och lagt sig och sovit flera timmar mitt på dagen. Han har hög feber och hosta. Aptiten är dålig, men han dricker ordentligt.

Igår var jag riktigt bekymrad och ringde min syster för att prata av mig. Sjukvårdsupplysningen har jag ingen vidare lust att prata med mera efter de intetsägande råden jag fick när Y var dålig i december. Hon lyssnade och kunde inte säga så mycket konstruktivt, men bara att prata med henne var en lättnad.

Sedan kickade Iprenet in, och Q åt lördagsgodis och tittade på Melodifestivalen och var sitt gamla jag. Eftersom han sovit på dagen höll han sig vaken ända till elva.

Mina barn är duktiga på att uttrycka sina behov, det är jag glad för. Klockan elva lämnade Q datorn, och kröp upp bredvid mig i soffan, och förklarade att han ville att jag skulle sluta sticka för att istället gosa med honom. Jag tog honom i famnen och han somnade på min mage, precis som när han var bebis.

Själv är jag frisk igen, men lite sliten. För när Q är så sjuk som han är, vill han helst ha mig inom ett par armlängders avstånd. Och det kan man ju förstå.

Då blir lillebror, också han snorig och hostig men betydligt piggare, svartsjuk och vill vara med han också. Det kan man ju förstå.

Igår och idag slet jag mig och tog en promenad, gjorde några ärenden, tränade. Kände en obeskrivlig lättnad. Även det kan man förstå.

Nu ska jag återgå till soffan, mittemellan sönerna. Men jädrar vad stickningen växer fort.

2013-02-08

Du fattar ju ingenting

Y och Q leker och leker och leker. Tre års åldersskillnad överbrygger de utan vidare.

Imorse kom Y skuttande med blockflöjten i högsta hugg. Mina öron hade fått nog.

- Y, om du ska tuta i luren får du göra det inne på ert rum.
- Men mamma! De finns monster häj! Ja måjste vissla föj att de ska bli döda!

2013-02-07

Åsså en helt annan sak

Stjärnor. Is da shit.

Tre harmoniska dagar har jag nu tillbringat ensam med mina söner, vi är alla tre sjuka. Inga bråk. Lite smågruff bröderna emellan, jag har knappt (OK, nu är mitt minne selektivt) behövt höja rösten. Avstängning av dataspel och tv har skett omedelbart utan minsta muck.

Sju stjärnor var har de tjänat ihop, sjustjärnebröderna. Tio stjärnor så blir det belöning, funderar febrilt på vad.

Precis som vid förra experimentet för två år sedan märker jag nu hur mycket vi alla tjänar när vi eliminerar några av de vanligaste bråken. Hur mycket ork och kreativitet som sparas, som jag kan lägga på att parera andra konflikter, och nära nog eliminera dem också.

Som sagt. Stjärnor.

If you love somebody set them free

Jag tänker fortfarande på ett samtal jag hade med mamma i förra veckan, ett av de bättre på länge, åtminstone för mig. Jag vågade säga det jag tänker och fick prata till punkt, och det jag sa verkade landa väl hos henne.

Hon började med att hon nu funderar på att resa till Galapagosöarna, och jag suckade. Inte för att jag missunnar henne att resa, det gör jag inte. Men för att hennes attityd ger mig en kliande olustig känsla. Hon vill att jag ska jubla och säga o så spännande och fantastiskt, klart du ska resa till Galapagos, så underbart roligt för dig! När det jag känner är något helt annat. För mig ter sig hennes resande (Indien i oktober, Gambia i december, Ecuador i mars?) vara ångestdrivet och lätt maniskt snarare än vilsamt och avkopplande. Det är inte precis några pensionärsresor hon ger sig ut på heller, utan rejäla strapatser med tidsskillnad och relativt stora umbäranden. Och framför allt: det verkar inte som att hon blir särskilt glad av resandet, mest trött.

Ungefär detta sa jag, för första gången, fast jag tänkt det så länge. Resorna är en flykt, förstår du väl, utbrast hon.

Jo, jag vet. Men istället för att stjäla dig den där flykten, kan du inte försöka göra något åt din situation hemma?

Måste du verkligen hälsa på styvfar varje dag? Du ringer honom två gånger per dag, och hälsar på honom en gång.

Jag tvekar alltid att ha allvarliga samtal med mamma, framför allt sådana som rör henne själv och hennes känsloliv, för det är ett gungfly att ge sig ut på. Mer än en gång har försöken slutat med smärre katastrofer. Men den här gången blir annorlunda, för en gångs skull blir det en dialog, och framför allt slipper jag höra flosklerna.

Flosklerna - jag kallar dem så, helt uppriktigt och brutalt, för jag är så trött på dem - om att hon inte ångrar någonting, att han har gett henne så fantastiskt mycket, att han är så fin och så oförstörd av sin ålder.

(Det senare är en sanning med modifikation. Han är 95 år och läser tidningen varje dag och förstår vad han läser, och kan fortfarande spela piano. Det är onekligen imponerande, men oförstörd är han förstås inte. Varför låtsas?)

Jo, hon måste hälsa på honom varje dag, svarar hon. Hans tillvaro kretsar kring hennes besök. (När jag pratar med min syster någon dag senare säger hon att styvfar på sistone blivit om möjligt än mer fixerad vid mammas besök, hur dags hon kommer och hur länge hon stannar.)

Han var alltid väldigt uppfylld av mamma, fokuserad på och förälskad i henne, det minns jag från min uppväxt. Så småningom överfördes merparten av de känslorna på min syster, styvfar var en hängiven och kärleksfull far. (Troligen har det sedan syster blev vuxen skett en återflytt, slår det mig nu. Mamma är återigen ensam sol i hans liv.)

Man ska vara trogen och trofast, säger både moral och konvenans. Det vore mycket fult att överge en åldrig make vars enda glädje man är, och som inte gjort något annat ont än att bli väldigt gammal.

Men samtidigt - hur mycket kan man begära av en människa egentligen? Mamma är snart sjuttio, och inte frisk hon heller. Styvfar kan leva i tio eller fem år till - hans syster blev 103. Det skulle mycket väl kunna hända att mamma dör före honom. Det vore sannerligen en grym ironi.

Man ska inte leva sitt liv i väntan på, det ska levas här och nu. Inte på flykt, inte i stulna pauser i exotiska miljöer, i ständig ångest för återgången till vardagen.

Allt detta tänker jag, men säger inte. Men det här säger jag åtminstone:

Har han ens en aning om hur hon upplever situationen?

Jag minns hur han var förr, hur han aldrig velat henne annat än gott. Om den han var då kunde se dem nu, se hur hon mår, vad hade han tyckt då?

Något svar får jag inte. Jo, efter en paus säger mamma att hon nog ska återuppta kontakten med sin terapeut. Gott så.

2013-02-06

Gradskillnad

- Mamma! Y säger att jag är dum och ful!
- Nähej! Bara ful!

Livet som inte låter sig kuvas

Nej, förkylningen var inte barmhärtigt kort, den hukade sig bara och laddade om. Idag har jag hosta och huvudvärk och är möjligen sjukast av oss tre hemmavarande.

Ute vräker snön ner över en värld som förefaller död och frusen. Men en snabb rödbrun rörelse i ögonvrån får mig att skärpa blicken.

Jomenvisst. Ett par ekorrar som leker tafatt i ekarna nedanför sovrumsfönstret. Jag iakttar dem en stund, och ropar på barnen, men de förmår inte slita sig från tv:n.

Nu ska jag ladda med Alvedon, vindruvor och guldstjärnor och åstadkomma avstängning av tv, transport till matbordet och inmundigande av korv stroganoff.

Sedan kan vi börja fundera på om vi alls ska komma ur pyjamasarna idag.

2013-02-05

Favoritaktivitet

Har just gjort något jag blir glad av. Promenerat över Strömbron, beundrat det svartglittrande vattnet under mig och Stadshusets kronor en bit bort, känt håret studsa blankt och nyfärgat (nej inte plattat) mot kragen. Har som alltid pratat om bra och viktiga saker.

Hemma väntar de tre viktigaste. Och Leif GW, både i bok och på tv.

Jag har det ju väldigt bra egentligen.

(Fast tänk vad bra jag haft det om jag jobbat inne i stan dessutom. )

2013-02-04

Två gåtor

Jo, och så en annan sak också. Angående jobbet alltså. Nu har jag varit konsult i fyra månader, och två saker framstår som fullkomliga mysterier för mig.

1 Det verkar stämma att konsulter i allmänhet är tämligen sociala, ambitiösa och drivande personligheter med framåtanda (undantag finns naturligtvis!). Bland mina kollegor i projektledargruppen på konsultföretaget finns flera inspirerande och imponerande bekantskaper. Hur i all världen bär sig dessa personer åt för att överleva de perioder de sitter hemma på kontoret utan uppdrag? Vissa har gjort det i månader. Själv höll jag på att bli knäpp redan efter tre veckor.

2 Det heter ju att ett konsultföretags främsta tillgång är dess personal. Vidare heter det att vi som jobbar på just mitt företag är någonting alldeles extra. Vi är vansinnigt kompetenta och excellenta på alla sätt och vis. En stilla undran: när erbjuds det möjlighet att utöka denna fantastiska kompetens? Sitter man på bänken mellan uppdrag blir man inte påkostad några kurser, för då kostar man ju pengar som det är. Och sitter man ute hos kund i uppdrag ska man givetvis jobba och debitera så mycket som det bara är möjligt.

Sånt kan man grunna på när man är understimulerad.

Understimulerad

Det är februari, snöblandat regn, någon plusgrad, måndag dessutom.

Jag är på bättringsvägen efter en barmhärtigt kort förkylning men fortfarande lite snorig och lite hostig. Axlar och nacke värker.

Och jag har så förjordat tråkigt på jobbet att jag bara vill skrika. Idag har jag inte gjort ett skapandes grand, känns det som. Jo, det har jag förstås. Jag har funnits till hands och svarat på frågor, vidarebefordrat frågor och fattat beslut, och använt ungefär 10% av min hjärnkapacitet.

Lyxproblem, absolut. Jag kan smita hem om en halvtimme och hämta barnen tidigare än vanligt. Jag tjänar mer än anständigt med pengar. Jag får relativt mycket uppskattning av min omgivning (så mycket uppskattning som tråktekniker förmår visa. Men jag kan deras språk.). Min chef är jättenöjd med mig, jag har en känsla av att han helst vill klona mig.

Vad gnäller jag för?

Imorgon ska jag lyfta mig själv i håret och göra en ny tidplan, kalla till möten om att prioritera aktiviteter i projektet, skriva en styrgruppsrapport, plocka fram förslaget på mall till riskanalys och skriva ner synpunkter på den. Jag lovar. För jag vet att jag kommer att må bättre då.

Problemet är nog att ingen står vid kanten av mitt skrivbord och efterfrågar allt det där. I alla fall inte precis just nu. Och då gör jag det inte.

Kanske behöver jag börja dela ut guldstjärnor åt mig själv.

2013-02-01

Stjärndags

(Ännu ett inlägg på känt tema. Bear with me.)

Jag har just klivit ur duschen när Q kommer och storgråtande berättar att pappa slängt hans frukostflingor i vasken. Väl vetande att O har ganska lång stubin, frågar jag Q om han bråkat vid TV-avstängningen. Efter lite krumbukter medger han att det nog kan förhålla sig så. Men han är ledsen och behöver tröst, så vi kramas lite.

Uppe i köket är O både arg och ledsen, för givetvis hade Q bråkat och provocerat en ganska lång stund, som bara han kan göra.

Q får ny frukost och så löper allt smidigt en stund, tills något retsamt från Y får honom att bryta ihop. Jag tröstar igen, möjligen med något mindre entusiasm, tänker håhåjaja, känslostormar.

Tillbaks till frukostbordet, lite smågnabb mellan pojkarna avslutas med att Q puttar Y, och då blir även jag arg. Stortjutande går Q in på sitt rum. Jag struntar i honom en stund och ägnar mig åt tandborstning av mig själv och Y.

Det visar sig vara rätt strategi, för Q kommer ut från sovrummet och har klätt på sig själv. Den goda stämningen detta skapar räcker en bra stund, tills det är dags att avsluta legoleken och ta på ytterkläderna.

Då utbryter Grälet om Mössan. Q har tappat sin vanliga mössa och ratar de tre alternativ jag radar upp framför honom. Det är fem minus ute, jag är orubblig trots skrikande protester. För en gångs skull avgår jag med segern, men nu är mitt tålamod på upphällningen, sista droppen går åt när jag upptäcker att Q:s vantar fortfarande är genomblöta trots att de torkats på värmegolvet.

(Helvetes klädhelvete. Illaluktande fuktiga overaller, byxben som ska dras över stövelkanter, gummiband som ska träs under stövelsulor, jackärmar över vantkanter, tappade mössor, tappade vantar, ad nauseam, ryggen värker, ungen kränger.)

Vi kommer förstås iväg till slut, tre pojkar som ska vallas till skola och dagmamma och så jag. Q springer i förväg, jag ropar i allt skarpare ton. Blir trött och ledsen när jag hör mitt eget tonfall. Kommendantmamma. Jawohl meine Mutter.

Det behövs mycket för att få mig i balans igen: kramen Q trots allt ger mig när vi skils, Y:s förtjusning över att vinka åt vår granne som jobbar i skolmatsalen (Bullerbyn i förorten), promenaden över isigt fält med solen i ansiktet, rumskollegans tillika fembarnspappans sympati när jag relaterar morgonen.

Sympatin får jag skicka vidare när jag lunchar med en annan kollega som jag inte sett på ett tag. Hennes blick är sorgsen när hon berättar att den snart tonårige sonen just fått en diagnos inom autismspektrat. Han är förtvivlad och tycker att hans liv är förstört. Hjärtskärande. Skolan har varit en katastrof från dag ett. Pojken är hur lugn och snäll som helst hemma, men stökig i skolan.

Med Q är det precis tvärtom. Samstämmiga rapporter från olika källor bekräftar det han själv säger, "jag har bara fått tjat av lärarna två gånger" och att han är "lydigast i klassen".

Jag tänker tack och lov för det i alla fall.

Så tänker jag att mycket vore vunnet om vi kunde eliminera eller åtminstone dämpa de evinnerliga striderna om tv- och dataspelsavstängning. Kanske dags att köra lite stjärnsamling igen. Belöningssystem, eller teckenekonomi.

På eftermiddagen pratar jag med Q. Han tycker att det är en bra idé. Tio stjärnor, sedan får han göra något roligt. Han minns när vi senast provade detta, då fick han gå på bio och prova bowling.

Mamma, den här gången vill jag ha ett grönt papper att rita stjärnorna på.