Under konvalescensen har jag umgåtts med en av min ungdoms hjältinnor, Jane Tennison. Hela serien finns på Netflix. (Men jag har inte hunnit se de sista avsnitten.)
Det är en underlig upplevelse att se filmerna igen. De är fortfarande bra, men inte opåverkade av tidens gång. Fast hur många serier från 90-talet hade man stått ut med att se idag? Riktigt lika begeistrad som Johan Croneman är jag inte längre.
(En parentes om något som ger mig andnöd. Avsnittet The Lost Child handlar om en misstänkt kidnappning av ett litet barn, som senare hittas dött. Polisen och därmed också tittaren slår snabbt in på pedofilspåret, en dömd förbrytare har figurerat i närheten. Jag tänkte nog likadant när jag såg filmen första gången. Kanske finns minnet kvar fast jag tror att jag glömt, men det är inte bara det. Mina egna erfarenheter, liksom den subtila och skickliga dramaturgin får mig att ana sanningen redan i första rutan. Barnet skriker mycket. Mamman är ensamstående, ensam, alldeles ensam. Barnet har kvävts, exempelvis av en kudde.
Åh herregud. But for the grace of God.)
Det intressantaste är att se och fundera över ledarskapet som Jane utövar. Hon är skicklig på sitt jobb, och passionerat intresserad av det. Hon motarbetas tämligen konsekvent av sina kollegor. Dels av männen, som inte gillar att ledas av en kvinna. Orättvist alltså. Men även av kvinnorna, mer än en av hennes kvinnliga medarbetare tycks förvänta sig en annan sorts chef, och blir stötta av Janes kantiga sätt. Orättvist igen. För hade en manlig chef betett sig så hade det varit alldeles i sin ordning.
Eller?
Jane är en ragata ibland, det tycker jag också. Hon dundrar på, är osmidig, väljer aldrig sina strider, vet aldrig när det är nog och dags att vika undan. Visar det dessutom utomordentligt dåliga omdömet att ligga med både kollegor och chefer. I hope I can rely on your discretion. Jovisst, men att tro att arbetsklimatet förblir opåverkat är inget annat än naivt och jävligt oförsiktigt.
Tänker jag där jag sitter i min soffa. Men återigen, gör hon något som inte tusen karlar har gjort före henne, utan att dömas?
Så slår det mig. Min egen chef, som jag faktiskt inte gillar alls, påminner inte så lite om Jane (dock inte vad gäller sängkamraterna, kanske jag ska försäkra). Så det får hon heta här i bloggen i fortsättningen. Kanske kan detta namnval också ses som ett ärligt försök från min sida att ge henne en chans.
För trots allt gillar jag ju Jane.
Oj, den här serien hade fallit långt ner i mitt minnes gömmor. Suverän, nog den enda polisserie jag följt hängivet.
SvaraRaderaOch jag minns precis just den episoden med det döda barnet. Den är oerhört stark.
Men allvarligt talat, jag tror aldrig att jag ifrågasatte att det skulle vara mindre OK för Jane Tennison att uppföra sig så för att hon var kvinna.
Jag har nog aldrig någonsin tänkt mig att en kvinnlig chef ska vara någon slags moderlig typ. Framför allt inte en kvinnlig polischef. Hur fasen skulle hon ha kunnat utveckla den moderligheten i den miljön?
Det är intressant att fundera över. Mer än en gång i serien visar kvinnliga underordnade mycket tydligt för tittaren, utan att Jane märker det, att de blir putt på henne. De förväntar sig en trevligare kontakt, helt enkelt. Frågan är om de hade blivit lika sura om en man betett sig så. Eller om Jane dundrar på lite extra mycket, just för att hon är så van vid att alltid, alltid möta motstånd.
SvaraRaderaDe här sakerna är mycket skickligt skildrade. Jag minns att O och jag diskuterade den allra första serien, då hon tar över efter en avliden omtyckt kollega (som visar sig ha haft otillbörliga kontakter med prostituerade och därmed ha misskött sitt jobb). Jag upprördes av hur hon motarbetades. O tyckte att hon var osmidig och okänslig. Båda har vi rätt, tycker jag idag.
Vad gäller min egen Jane så hade jag helt säkert blivit lika irriterad om en manlig chef gjort de saker hon gör som jag inte gillar. Mer om detta senare.